Socialförsäkringslagen och socialavgiftslagen: Ny lagstiftning på socialförsäkringens område

Bosatt i Sverige

I 2 kap. 1 § SofL anger man som huvudregel att den som har sin egentliga hemvist i landet skall anses vara bosatt här. En persons hemvist anses vara där personen ifråga brukar ha sin dygnsvila, den s.k. dygnsviloprincipen enligt folkbokföringslagen. Samma regel gäller för den som kommer hit och det kan antas att han eller hon kommer att vistas här längre tid än ett år.

Man säger vidare i samma paragraf att den som lämnar landet fortfarande skall anses som bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. I praxis har länge gällt den uppfattningen att en person som regelbundet vistas utomlands sammanlagt mer än halva året inte skall anses som bosatt i Sverige. Detta gäller även om varje utlandsvistelse kan antas vara kortare tid än ett år.

Anmälan till försäkringskassan

Den som bosätter sig i Sverige utan att vara folkbokförd skall enligt 5 kap. 1 § SofL anmäla detta till försäkringskassan, vilken sedan fattar beslut om registrering i sjukförsäkringsregistret. I vissa situationer krävs ett uppehållstillstånd för att en registrering skall kunna göras. Den som skall arbeta här utan att vara bosatt har ingen skyldighet att anmäla detta till försäkringskassan. Anmälan blir aktuell först när någon gör anspråk på en arbetsbaserad förmån.

Den som lämnar landet för en tid som antas kan ha betydelse för rätten till såväl bosättnings- som arbetsbaserade förmåner är skyldig att anmäla detta till sin försäkringskassa (5 kap. 3 §). Detta skall tolkas så att den som kommer att vistats utomlands längre än ett år, han skall anmäla detta. Samma gäller när en utlandsvistelse som från början var avsedd att vara längst ett år, senare kommer att förlängas och därmed överstiga ett år. Sådan anmälningsskyldighet fanns tidigare endast angiven i Riksförsäkringsverkets föreskrifter.

Utlandsvistelse

Vad avses då med detta begrepp? I 1 kap. 3 § AFL talade man tidigare om att utlandsvistelsen var ”avsedd” att vara längst ett år. Om denna vistelse avsåg arbete eller annan tillvaro spelade ingen roll. Analogt tillämpades denna avsiktsregel även för den som kom till Sverige för bosättning eller arbete. Huruvida en person som i fortsättningen kommer till Sverige skall anses bosatt här, kommer att bedömas med utgångspunkt från SofL:s regler och försäkringskassans prövning av vistelsens längd eller syftet med vistelsen. Detta har tolkats som att en viss skärpning av tidigare bedömning kan förväntas från försäkringskassans sida, eftersom kassan tidigare endast hade personens egna uppgifter eller avsikt som utgångspunkt för sitt beslut. Nu ges det en större möjlighet för kassan att pröva fakta i lämnade uppgifter. Infordrande av anställningskontrakt eller andra handlingar som styrker uppgiften kan bli aktuell.

Den som nu lämnar Sverige för tid överstigande ett år skall enligt huvudregeln i SofL inte längre anses vara bosatt här och han / hon är därmed inte längre försäkrad. Den tidigare möjligheten att tjäna in rätt till ålderspension / ATP om man var utsänd av en arbetsgivare i Sverige med lön härifrån för arbete i t.ex. Polen eller Japan, kan man inte längre tillämpa. Undantag från denna regel gäller endast utsända till länder med vilka Sverige har avtal på socialförsäkringsområdet samt statligt anställda. Mera om detta anges under rubriken Arbete i Sverige.

För den som åker utomlands och börjar arbeta i ett annat land upphör i princip rätten till arbetsbaserade förmåner omedelbart oavsett utlandsvistelsen längd.

Vissa personkategorier kommer dock att anses som bosatta i Sverige under sin utlandsvistelse.

Sådana personer är statsanställda som sänds ut av sin statliga arbetsgivare (2 kap. 2 § SofL). Dessa personer anses som bosatta i Sverige under hela utsändningsperioden. Det krävs dock att den utsände vid något tidigare tillfälle har varit bosatt här i Sverige. Observera att en person som anställs av svenska staten utomlands, dvs. lokalrekryteras, inte anses bosatt i Sverige. För att anses som bosatt här krävs att man anställs av en myndighet i Sverige för placering utomlands. Motsvarande utsända personer till Sverige anses inte vara bosatta här.

En annan grupp är biståndsarbetare, som är anställda av ett svenskt trossamfund eller ett organ som är knutet till sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet (2 kap. 4 §). För dessa personer gäller att de anses bosatta i Sverige endast om utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Enligt förarbetena till lagen skall dessa personer vara bosatta i Sverige omedelbart före den aktuella utlandstjänstgöringen för att den särskilda bosättningsregeln skall bli tillämplig.

Studerande som lämnar landet för att studera utomlands anses vara bosatta här så länge de genomgår en utbildning som ger rätt till studiestöd (2 kap. 5 §). Däremot finns det inget krav att studenten faktiskt kommer att uppbära studiestöd. Den som innehar en anställning som doktorand med utbildningsbidrag för doktorander anses också som bosatt i Sverige under utlandsvistelsen. För den student som kommer till Sverige för att studera gäller att bosättning i landet inte anses föreligga såvida det inte är fråga om en utländsk doktorand som har svenskt utbildningsbidrag.

Vad som sägs ovan angående statligt anställda, biståndsarbetare, studenter och doktorander gäller även medföljande familjemedlemmar (2 kap. 6 §). Observera att med familjemedlem avses medföljande make samt barn som inte har fyllt 18 år. En sambo räknas som familjemedlem endast om denne tidigare har varit gift med person ur nämnda kategorier eller om de har eller har haft gemensamma barn.

Arbete i Sverige

Den som utför förvärvsarbete i Sverige skall i princip vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner. Vissa personer kan emellertid inte vara försäkrade trots att de arbetar här. Det rör sig då om personer som är utsända av utländsk arbetsgivare för att arbeta här kortare tid.

Särskilda regler gäller för sjömän på svenskt handelsfartyg (2 kap. 8 §). Oavsett medborgarskap anses dessa sjömän utföra arbete i Sverige. Dessa regler gäller även vid anställning på utländskt handelsfartyg som en svensk redare hyr i huvudsak obemannat, s.k. bare-boat charter, om anställningen sker hos redare eller hos någon arbetsgivare som redaren har anlitat. Även anställning hos ägare till ett svenskt handelsfartyg eller hos någon arbetsgivare som anlitas av ägaren anses som arbete i Sverige, om fartyget hyrs ut till en utländsk redare i huvudsak obemannat.

Den person som arbetar utomlands för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige anses också arbeta här, om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara längst ett år (2 kap. 9 §). Undantag från denna 1-årsregel kan gälla om anställda är utsända för arbeta i ett EU/EES-land eller s.k. konventionsland. Regler om detta finns i nämnda förordning 1408/71 eller i respektive socialförsäkringskonvention. Vid utsändningar inom EU/EES överstigande ett år är det oftast mera korrekt att tala om dispenser, eftersom det då är fråga om ett särskilt beslut efter samtycke från det andra landets behöriga myndighet.

Diplomater med fleras verksamhet skall anses som arbete i Sverige endast om det är förenligt med bestämmelserna i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier (2 kap. 10 §). Samma regler gäller för deras privattjänare. Även de personer som har anknytning till en internationell organisation med verksamhet i landet kan komma att omfattas av bestämmelserna i sistnämnda lag.

Bosättningsbaserade försäkringsförmåner

Den som anses bosatt i Sverige är enligt 3 kap. 1–2 §§ SofL försäkrad för följande förmåner:

• ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap. AFL när det gäller förmåner som beslutas av försäkringskassan. Det är då tandvård som lämnas till vuxna med stöd av Förordningen (1998:1337) om tandvårdstaxa. Det är också ersättning för läkarutlåtanden enligt Förordningen (1975:1157) om ersättning för vissa läkarutlåtanden m.m. samt ersättning enligt Gränssjukvårdsförordningen (1962:390)

• föräldrapenning på garantinivå, dvs. 60 kronor / dag

• folkpension i form av förtids- eller efterlevandepension beräknad i förhållande till det antal år som har tillgodoräknats som bosättningstid i Sverige

• rehabilitering och särskilt beslut enligt 22 kap. AFL i fråga om förmåner som beslutas av försäkringskassan

• allmänt barnbidrag enligt lag (1947:529)

• pensionstillskott enligt lag (1969:205)

• förlängt barnbidrag enligt lag (1986:378)

• bilstöd till handikappade enligt lag (1988:360)

• bidrag vid adoption av utländska barn enligt lag (1988:1463)

• särskilt pensionstillskott enligt lag (1990:773)

• assistansersättning enligt lag (1993:389)

• bostadsbidrag enligt lag (1993:737)

• bostadstillägg till pensionärer enligt lag (1994:308)

• underhållsstöd enligt lag (1996:1030)

• garantipension enligt lag (1998:702) och

• handikappersättning och vårdbidrag enligt lag (1998:703).

Bosättningsbaserade förmåner betalas ut fr.o.m. den dag då en person anses bosatt här i landet. Förmånerna får inte betalas för längre tid tillbaka än tre månader före den månad som försäkringskassan fick kännedom om bosättningen (5 kap. 1 §). När det krävs ett uppehållstillstånd får förmåner utbetalas tidigast fr.o.m. den dag tillståndet beviljades men inte längre tillbaka än tre månader. Om det finns synnerliga skäl, får dock förmåner utges även om uppehållstillstånd inte har beviljats (3 kap. 3 §).

Förmåner kan utges under vissa förutsättningar vid utlandsvistelse. Det sägs i lagtexten att begränsningar i fråga om rätten till bosättningsbaserade förmåner endast gäller vid vistelse utanför EES-området (4 kap. 1 §). Huvudregeln i SofL anger att förmånerna endast får utges om utlandsvistelsen i ett sådant land kan antas vara längst sex månader (4 kap. 2 §). Detta innebär att bedömer försäkringskassan att vistelsen kommer att vara längre tid, kommer förmånen inte att utbetalas. Inom EES-området gäller däremot förordningen 1408/71 och dess regelverk.

Vissa undantag från denna tidsregel och rätten till vissa förmåner gäller för tidigare nämnda grupper som statligt anställd, biståndsarbetare, utlandsstuderande och deras familjemedlemmar (4 kap. 3 §). Till dessa grupper utges t.ex. allmänt barnbidrag under utlandsvistelsen.

Efter ansökan kan försäkringskassan i vissa fall också besluta om fortsatt utbetalning av bosättningsbaserade förmåner även när rätten till förmånen har upphört om det kan anses uppenbart oskäligt att dra in förmånen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (4 kap. 4 §). Vanligt är att man åberopar hälsoskäl.

Arbetsbaserade förmåner

Den som arbetar i Sverige är enligt 3 kap. 4–5 §§ SofL försäkrad för följande förmåner enligt AFL:

• sjukpenning och havandeskapspenning

• föräldrapenning över garantinivån och tillfällig föräldrapenning

• tilläggspension (ATP) i form av förtids- eller efterlevandepension

• folkpension i form av förtids- eller efterlevandepension i förhållande till det antal år för vilka tillgodoräknats pensionspoäng till tilläggspension

• rehabilitering och rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. i fråga om förmåner som beslutas av försäkringskassan

  samt

• ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (1976:380)

• ersättning om ledighet för närståendevård (1988:1465) och

• förmåner enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension (1998:674).

Som tidigare nämnts påverkas rätten till de arbetsbaserade förmånerna inte av personens bosättning, medborgarskap, arbetets varaktighet eller var en arbetsgivare är medborgare eller har sitt säte. Den förvärvsarbetande är i princip alltid försäkrad för dessa förmåner och det gäller fr.o.m. första arbetsdagen i Sverige. Detta gäller även om personen ifråga råkar vara sjuk den avtalade anställningsdagen.

Med arbete i Sverige avses arbete eller verksamhet som utförs av såväl arbetstagare som uppdragstagare eller egenföretagare. Till gruppen uppdragstagare hänförs t.ex. fullmäktige och styrelseledamot. Om det är bisysslor eller tillfälliga uppdrag spelar ingen roll. Med begreppet arbete i Sverige avses även arbete som utförs i annat land under s.k. tjänsteresa. Av detta följer då att en utlänning som är på tjänsteresa i Sverige inte anses utföra arbete här.

Även en person, som från ett fast driftställe i Sverige bedriver näringsverksamhet, anses arbeta i Sverige när han utför tillfälligt arbete utomlands. Det förutsätts då att arbetet utförs som ett led i den svenska verksamheten och inte överstiger 12 månader.

Under en utlandsvistelse finns det möjligheter att uppbära arbetsbaserade förmåner om särskilda förutsättningar är uppfyllda. Antingen skall ersättningsfallet ha inträffat medan den försäkrade utför sådant arbete som skall anses som arbete i Sverige enligt 2 kap. SofL, dvs. som sjöman på svenskt handelsfartyg, utsänd eller som diplomat, eller också skall försäkringskassan ha gett sitt medgivande till utlandsvistelsen. De aktuella förmånerna är bl.a. sjuk- eller havandeskapspenning, tillfällig föräldrapenning samt ersättningar i samband med rehabilitering.

Rätten att uppbära föräldrapenning över garantinivån vid en utlandsvistelse gäller om barnet anses vara bosatt i Sverige. Samma förmån kan också utges när ett barn hämtas från ett annat land i samband med en adoption om försäkringskassan har gett sitt medgivande (4 kap. 6 §). Andra förmåner som folk- och tilläggspensioner i form av förtids- eller efterlevandepension samt arbetsskadeersättning utges så länge rätten till förmånen består.

Den person som enligt utlänningslagen behöver ha arbetstillstånd i Sverige eller ett uppehållstillstånd med motsvarande verkan har inte rätt till arbetsbaserade förmåner förrän ett sådant tillstånd har beviljats. Ersättning kan därför utges först fr.o.m. den dag då tillståndet börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader före det att tillståndet beviljades (3 kap. 3 och 11 §§). Begränsningen gäller dock inte ersättningar enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.

Speciella försäkringssituationer

I SofL har också införts särskilda bestämmelser som reglerar försäkringstillhörigheten för att en person såväl nu som framdeles skall kunna vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner i vissa situationer trots att vederbörande inte har utfört något arbete. Situationerna är mycket speciella och kommer troligen att beröra relativt få personer men bör ändå presenteras för att ge en helhetsbild av lagstiftningen.

Det kan t.ex. vara en person som har förtidpension beräknad enligt 13 kap. 2 § AFL om personen har uppburit vårdbidrag. Personen är då försäkrad för intjänande av ålderspension om vederbörande har förtidspension som beräknats utifrån s.k. antagandepoäng.

Det anges också att en person kan vara försäkrad för inkomstgrundad ålderspension och ATP i form av förtidspension trots att vederbörande inte har arbetat. Detta gäller t.ex. när någon har uppburit vårdbidrag vilket inte enbart avser merkostnader, aktivitetsstöd vid deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program, särskilt utbildningsbidrag, utbildningsbidrag för doktorander, dagpenning från arbetslöshetskassa eller ett Marie Curie-stipendium (3 kap. 13 §).

Dessutom anges i lagtexten att den som är bosatt i Sverige kan vara försäkrad för pensionsgrundande belopp för barnår och plikttjänstgöring trots att förmånen är förknippad med ett arbetsvillkor (3 kap. 14 §). Detta innebär att förmånen tillgodoräknas genom bosättning trots att den är arbetsbaserad. Dock måste den försäkrade vid något tillfälle före eller efter den aktuella perioden ha uppfyllt förvärvsvillkoret, dvs. under viss tid och i viss omfattning måste det ha fastställts en pensionsgrundande inkomst.

Efterskyddstid

Den arbetsbaserade försäkringen upphör att gälla tre månader efter den dag då arbetet har upphört av annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande uppehåll. Denna tid då försäkringsskyddet fortfarande gäller kallas efterskyddstid. I vissa situationer kan den generella efterskyddstiden bli både längre eller kortare än nämnda tre månader (3 kap. 6 §).

En vanlig situation där efterskyddstiden bli kortare än nämnda tre månader inträffar när en person börjar arbeta i annat land och då blir försäkrad för förmåner där.

Längre efterskyddstid föreligger när någon är sjuk och uppbär sjukpenning när arbetet upphör. I detta fall utges ersättning enligt AFL:s regler så länge sjukdomen består. Om den försäkrade vid tillfrisknandet börjar uppbära en annan arbetsbaserad förmån som t.ex. föräldrapenning över garantinivån, fortsätter försäkringen alltjämt att gälla. Försäkringsskyddet upphör först när någon ytterligare rätt inte föreligger till arbetsbaserade förmåner.

Även den som genomgår utbildning eller står till arbetsmarknadens förfogande enligt de särskilda grunder som regeringen har fastställt, är fortsatt försäkrad i Sverige (3 kap. 7 §).

Syftet med efterskyddstiden är att undvika att en person ställs utan ett försäkringsskydd t.ex. vid byte av anställning. Det kan också vara fråga om tjänstledighet i samband med föräldraledighet eller studier med stöd av lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet. Då huvudsyftet med den arbetsbaserade försäkringen är att ge ett skydd mot förlorad arbetsinkomst, bör en längre tjänstledighet utan lön uppfattas som att arbetet har upphört. Försäkringsskyddet skall därmed anses ha upphört.

För biståndsarbetare gäller att efterskyddstiden börjar löpa först efter återkomsten till Sverige, under förutsättning att utlandstjänstgöringen har varat längst fem år och att vederbörande omedelbart återvänder hem. Efterskyddet gäller även medföljande familjemedlemmar (3 kap. 9 §).

Övergångsbestämmelser

Dessa är mycket korta och stadgar bl.a. att SofL skall tillämpas även på personer som har lämnat eller kommit till Sverige före lagens ikraftträdande. Det sägs också att för den som har upphört att arbeta under sista kvartalet 2000, skall efterskyddstiden räknas från lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna kan få betydelse för t.ex. en biståndsarbetare som sänts ut före årsskiftet, men det innebär inte att dessa bestämmelser skall tillämpas för tid före denna tidpunkt utan endast att personen ifråga skall behandlas på samma sätt som en som sänds ut den 1 januari eller senare.

Lagtextens utformning

Den nya socialavgiftslagen ersätter lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL), vilken upphörde att gälla vid utgången av 2000. Den gamla lagen om socialavgifter hade länge varit i behov av en översyn. De täta ändringar och tillägg som gjorts genom åren hade förvandlat lagen till en nästan ogenomtränglig snårskog med omfångsrika paragrafer. SAL:s uppbyggnad där avgiftsskyldigheten i ett visst fall skulle uttolkas med hjälp av korsvisa hänvisningar till lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension (LIP) och lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) gjorde det ofta mycket besvärligt att komma fram till vad som egentligen gällde. Dessutom var lagen i långa stycken föråldrad, eftersom den inte alls tog hänsyn varken till EG-rättens socialförsäkringsregler eller till de konventioner om social trygghet som Sverige slutit med andra länder. Enligt direktiven skulle utredningens förslag utmynna i en lag som var mer fristående från lagen om allmän försäkring än den existerande och som klart beskrev vem som är skyldig att betala socialavgifter och vilka ersättningar som är avgiftspliktiga och som även tog hänsyn till de konsekvenser på avgiftsuttaget som EG-rätten medför vid tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om social trygghet.

Den lag som nu har blivit resultatet av utredningens arbete och den följande bearbetningen på finansdepartementet, är helt frikopplad både från lagen om allmän försäkring, lagen om inkomstgrundad ålderspension och lagen om arbetsskadeförsäkring. Däremot följer den exakt och hänvisar till SofL:s definitioner av arbete i Sverige, arbete utomlands och utsändning. Detta medför automatiskt ett närmande till EG:s förordning 1408/71. SofL:s krav för att erhålla svenska arbetsbaserade förmåner – arbete i Sverige – motsvaras av reglerna om arbetslandets lag (lex loci laboris) i förordningen.

Den nya lagen har ”läsmässigt” förenklats högst väsentligt genom att i stort sett varje bestämmelse har fått en egen paragraf. I den gamla lagen om socialavgifter innehöll exempelvis det andra kapitlet totalt sju paragrafer varav en – 4 § – var uppdelad i inte mindre än 19 punkter. Den nya lagens andra kapitel innehåller i huvudsak samma materiella materia, men nu fördelad på 30 paragrafer. Ett stort antal huvud- och underrubriker underlättar också för läsaren att hitta rätt i NSAL.

NSAL är indelad i fyra kapitel. Första kapitlet består av en beskrivning av lagens innehåll, ett påpekande att gemenskapsrätten inom EU och EES samt andra internationella avtal som Sverige har ingått kan medföra begränsningar av avgiftsskyldigheten enligt NSAL, samt definitioner av vissa i sammanhanget väsentliga begrepp som F-skattsedel, inkomst av näringsverksamhet, inkomst av tjänst, arbete i Sverige och arbete utomlands. Andra kapitlet innehåller regelverket om arbetsgivaravgifter; vem som är avgiftsskyldig (1–3 §§), när avgifter skall betalas (4 §) och undantag från avgiftsskyldigheten (5–9 §§), vilka ersättningar som är underlag för arbetsgivaravgifter (10–11 §§), vilka ersättningar som är avgiftsfria (12–23 §§) och hur avgifterna skall beräknas (24–29 §§). 30 § rör redovisning i vissa fall på en förenklad skattedeklaration och tillämpas först från 2002. Tredje kapitlet innehåller motsvarande regler för egenavgifter och fjärde kapitlet vissa förfaranderegler. Bestämmelserna om hur influtna avgifter skall fördelas för finansieringen av systemen för social trygghet fanns i SAL i det fjärde kapitlet (och förfarandereglerna i ett femte kapitel), men har nu för att inte i onödan tynga lagtexten, brutits ut ur NSAL och införts i en egen lag, lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter.

Till skillnad från SAL innehåller NSAL ingen upplysning om att allmän löneavgift normalt också skall betalas när socialavgifter skall betalas. Anledningen är att den allmänna löneavgiften trots namnet är att se som en skatt och därför inte anses höra hemma i NSAL som endast omfattar bestämmelser om socialavgifter. Skyldigheten att betala allmän löneavgift framgår av lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

Betydelsen av vissa begrepp

Vissa begrepp som varit av central betydelse i gamla SAL har utmönstrats ur NSAL för att göra lagtexten mer direkt och för att undanröja tolkningsproblem. Således har begreppen arbetsgivare och arbetstagare ingen självständig betydelse i NSAL. De har därför helt eller nästan helt tagits bort och ersatts med uttryck som ”den som utger avgiftspliktig ersättning” eller ”avgiftsskyldig” respektive ”den som tar emot avgiftspliktig ersättning” eller bara ”mottagaren”. Anledningen är att man i lagen vill poängtera att skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter inte är beroende av hur arbetsavtalet mellan parterna är utformat. Avgiftsskyldigheten är densamma antingen den som utför arbetet är formellt anställd, uppdragstagare eller på annat sätt knuten till den avgiftsskyldige.

I och med att NSAL inte längre är kopplad till AFL, förekommer inte heller begreppen ”inkomst av anställning” och ”inkomst av annat förvärvsarbete” i den nya lagen. I stället utsägs direkt i vilka fall arbetsgivaravgifter (uppräkning i 2 kap.) respektive egenavgifter (uppräkning i 3 kap.) skall betalas. En paragraf i andra kapitlet som säger att arbetsgivaravgifter skall betalas på en viss ersättning, följs i regel av en paragraf i tredje kapitlet som säger att egenavgifter inte skall betalas på ersättningen.

För att direkt klargöra vilken typ av socialavgifter som skall betalas, används i lagtexten beteckningen ”avgiftspliktig ersättning” när arbetsgivaravgifter skall betalas och ”avgiftspliktig inkomst” när egenavgifter skall betalas. Ersättning respektive inkomst på vilken arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter inte skall betalas benämns avgiftsfri ersättning / inkomst. En avgiftsfri ersättning / inkomst kan i stället för socialavgifter enligt NSAL ibland vara underlag för särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster eller statlig ålderspensionsavgift.

Enhetligt avgiftsunderlag

Samtliga avgifter, såväl arbetsgivaravgifter som egenavgifter, betalas på ett och samma underlag (2 kap. 24 § avseende arbetsgivaravgifter och 3 kap. 12 § avseende egenavgifter). Någon uppdelning i pensionsgrundande inkomst respektive sjukpenninggrundande inkomst görs inte. Detta medför att de olika varianter beträffande egenavgifterna som kunde förekomma enligt SAL där en avgiftsskyldig ibland betalade enbart pensionsanknutna avgifter, ibland enbart sjukpenninganknutna avgifter, inte längre existerar. Med undantag för specialregleringen för den som både uppbär pension och förvärvsarbetar och där inga andra socialavgifter än ålderspensionsavgift skall betalas, gäller principen ”allt eller intet”: omfattad av den arbetsbaserade försäkringen = alla avgifter, ej omfattad av den arbetsbaserade försäkringen = inga avgifter.

Att arbetsgivaravgifterna skall betalas månad för månad framgår nu också direkt av NSAL (2 kap. 24 §) och inte bara indirekt genom skattebetalningslagen. Formuleringen i 2 kap. 3 § SAL att avgiftsunderlaget ”är summan av vad arbetsgivaren under året har utgett...” var en kvarleva från den tid (före 1985) när avgifterna betalades på ett preliminärt underlag under inkomståret och redovisades definitivt först året därpå.

4.1 Materiella förändringar