Inkomstskatt
Investmentföretag
Från och med vilken tidpunkt sker beskattning enligt reglerna för investmentföretag? Förhandsbesked angående inkomstskatt.
Med investmentföretag avses ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning och vari ett stort antal fysiska personer äger aktier eller andelar. Bestämmelsen finns vad gäller 2001 års taxering i 2 § 10 mom. tredje stycket lagen (1947:256) om statlig inkomstskatt, SIL, och vad gäller 2002 och senare års taxeringar i 39 kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL.
AB A frågade om det under vissa angivna förutsättningar, som inte ifrågasattes i ärendet, uppfyllde kraven för att få ställning som investmentföretag samt vid vilket års taxering det i så fall skulle börja behandlas som investmentföretag.
Skatterättsnämnden (SRN) ansåg att bolaget, som någon gång under år 2000 uppfyllde förutsättningarna för att betraktas som investmentföretag, skulle beskattas som ett sådant företag från och med ingången av år 2001.
I det överklagade förhandsbeskedet gjorde Regeringsrätten (två regeringsråd var skiljaktiga) följande bedömning. ”I ingressen till det lagrum som reglerar tillämpningen av de ifrågavarande särskilda reglerna anges att reglerna gäller för investmentföretag. Någon tidsmässig inskränkning anges inte. Ordalagen talar således med viss styrka för att karaktären vid varje särskilt tillfälle under beskattningsåret skall vara avgörande för om de särskilda reglerna för investmentföretag skall tillämpas. Det kan emellertid konstateras att reglerna i vissa avseenden medför komplikationer om olika system tillämpas under skilda delar av beskattningsåret; det gäller bl.a. reglerna om schablonintäkt och om avdrag för den utdelning som lämnas för beskattningsåret. Det kan därför ifrågasättas om reglerna skall ges den nu angivna tolkningen.
Den aktuella frågan berördes inte när de särskilda reglerna för investmentföretagens beskattning kom till vid 1990 års skattereform. Däremot gjordes vissa uttalanden av intresse när reglerna om avskattning vid ändringar av företagets karaktär infördes år 1998. I samband därmed uttalades nämligen att bestämmelserna om investmentföretag är utformade så att de, när ett sådant företag byter karaktär, tillämpas bara under den del av beskattningsåret då företaget har karaktär av investmentföretag; därefter gäller allmänna skatteregler (prop. 1998/99:15 s. 257). Avskattningsreglerna är också utformade från denna utgångspunkt. Det förefaller således vara helt omotiverat att företaget beträffande aktier m.m. som förvärvats före förändringen får ett nytt anskaffningsvärde som motsvarar värdet vid tidpunkten för övergången om inte denna tidpunkt också är den då reglerna för investmentföretag upphör att tillämpas.
Även bestämmelsernas utformning i sistnämnda avseende talar således för att en uppdelning av beskattningsåret skall ske. I praxis har frågan inte ställts på sin spets. Av visst intresse är RÅ 1999 ref. 30. Rättsfallet gällde frågan om ett förvaltningsföretag – som den 1 december under beskattningsåret förvärvade aktierna i ett moderbolag i en koncern – kunde lämna och motta koncernbidrag för det aktuella året. Frågan besvarades jakande av Skatterättsnämnden med motiveringen att företaget ”efter förvärvet av aktierna” inte längre var ett förvaltningsföretag. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden. Någon närmare vägledning för förevarande fråga ger inte rättsfallet, men det kan konstateras att det i vart fall inte talar emot en uppdelning av beskattningsåret när ett företag byter karaktär.
Som nyss nämnts medför dock en sådan uppdelning vissa komplikationer. bl.a. uppkommer frågan om schablonintäkten skall beräknas för hela året även om företaget haft karaktären av investmentföretag bara under en del av året. Regeln är utformad så att en jämkning är förutsedd men därvid torde ha åsyftats fall där räkenskapsåret har en annan omfattning än ett helt år. Lagtexten ger dock utrymme för att – i fall där ett företag förlorar karaktären av investmentföretag under beskattningsåret – jämka schablonintäkten beräknad på värdepappersinnehavets vid årets ingång med hänsyn till hur stor del av beskattningsåret som reglerna för investmentföretag skall tillämpas. En motsvarande jämkning synes också möjlig när ett företag som i förevarande fall får karaktären av investmentföretag under året. Däremot tillåter lagtexten inte att man i ett sådant fall beräknar en schablonintäkt för tiden efter förändringen grundad på innehavet vid förändringen, vilket vore det materiellt motiverade.
Ett annat problemområde avser behandlingen av utdelning. Beskattningen i fråga om utdelning hos investmentföretag syftar till att någon beskattning av mottagen utdelning som vidareutdelas inte skall ske hos företaget. Detta uppnås genom att mottagen utdelning skall tas upp som intäkt och den utdelning som beslutas för samma år dras av. En uppdelning av ett år på olika regelsystem medför i detta hänseende avsevärde svårigheter. En komplicerande faktor i sammanhanget är att företaget under resterande del av året kan utgöra ett förvaltningsföretag. I princip samma syfte, att beskattning inte skall ske av mottagen utdelning som vidareutdelas, tillgodoses i fråga om dessa företag genom ett annat system, nämligen så att mottagen utdelning inte skall tas upp som inkomst till den del den motsvaras av utdelning som beslutas för samma år. Det kan alltså bli fråga om att kombinera dessa två system.
Det kan tilläggas att det – vid en ändring under året av tillämpliga beskattningsregler – i princip är nödvändigt att fastställa exakt vilken dag företaget erhåller respektive förlorar karaktären av investmentföretag. När ett företag förlorar denna karaktär behövs emellertid enligt uttryckliga regler ett sådant fastställande för att bestämma vilket anskaffningsvärde som i fortsättningen skall gälla för företagets värdepapper.
En ståndpunkt som innebär att samma beskattningsregler skall tillämpas under hela beskattningsåret eliminerar de nyss beskrivna problemen. En sådan lösning ger emellertid också upphov till betänkligheter. Oavsett vilken tidpunkt eller tidsrymd som skall bli avgörande torde det sålunda uppkomma materiellt olämpliga resultat, t.ex. som nyss nämnts i fråga om anskaffningsvärdet för värdepapper. Ytterligare att märka är att det finns särskilda regler som gäller inte själva investmentföretaget utan företag som har viss anknytning till detta. bl.a. finns regler om skattefrihet för utdelning från investmentföretag. Det är angeläget att frågan om skattefrihet för utdelningen för det mottagande företaget kan avgöras redan när skattskyldigheten uppkommer, något som inte kan bli fallet i vissa alternativ.
Det bör också påpekas att den omständigheten att schablonintäkten beräknas på grundval av aktieinnehavet vid beskattningsårets ingång inte rimligen kan ges den effekten att de särskilda reglerna kan börja tillämpas först året efter det att ett företag uppnått status av investmentföretag. Det torde exempelvis stå klart att ett företag som nybildas under ett år och under det året uppfyller förutsättningarna för investmentföretag skattemässigt måste kunna behandlas som ett sådant företag redan under det första verksamhetsåret.
Sammanfattningsvis finner Regeringsrätten att det inte finns tillräckliga skäl att frångå den tolkning av den aktuella lagtexten som enligt det tidigare sagda ligger närmast till hands med hänsyn till ordalagen, nämligen att karaktären vid varje särskilt tillfälle under beskattningsåret skall vara avgörande för om de särskilda reglerna för investmentföretag skall tillämpas. Förhandsbeskedet skall därför ändras i enlighet härmed.
I bolagets ansökan om förhandsbesked begärs besked om fr.o.m. när bolaget utgör investmentföretag. Med den tolkning av lagtexten som Regeringsrätten i det föregående stannat för är det i princip nödvändigt att fastställa exakt vilken dag företaget erhållit karaktären av investmentföretag. I förevarande fall saknas emellertid tillräckligt underlag för att göra en sådan bedömning och det är inte heller lämpligt att bedömningen görs av Regeringsrätten som första instans. Skäl att nu återförvisa målet till Skatterättsnämnden för utredning och bedömning av denna fråga föreligger inte. Ansökningen bör därför avvisas såvitt gäller den tidpunkt då bolaget fått karaktären av investmentföretag.”
Regeringsrätten förklarade, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, att skattereglerna för investmentföretag skulle tillämpas på bolagets beskattning fr.o.m. den tidpunkt under beskattningsåret då bolaget fått karaktären av investmentföretag. Ansökningen avvisades såvitt gällde den närmare tidpunkten härför.
(RR:s dom den 31 augusti 2001, mål nr 6356-2000)
Skattetillägg
Fråga om skattetillägg skall tas ut med 20 eller 40 procent av skattbeloppet när den skattskyldige underlåtit att i sin självdeklaration redovisa en aktieförsäljning. Skattetillägg vid inkomsttaxering 1997.
Enligt 5 kap. 1 § TL skall den som har lämnat en oriktig uppgift till ledning för sin taxering påföras skattetillägg med 40 procent av den skatt som, om den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte skulle ha påförts honom. Skattetillägg tas emellertid enligt 5 kap. 4 § första stycket 2 TL inte ut om rättelse av oriktig uppgift såvitt avser bl.a. inkomst av kapital har gjorts eller hade kunnat göras med ledning av kontrolluppgift som skall lämnas utan föreläggande enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK, och som varit tillgänglig för skattemyndigheten före november månads utgång under taxeringsåret. Enligt paragrafens andra stycke gäller detta dock inte i fråga om kontrolluppgifter enligt 3 kap. 32 c, 44 eller 45 § LSK, dvs. kontrolluppgifter om avyttring av finansiella instrument (32 c §) och om upplåtelse respektive avyttring av bostadsrätter m.m. (44 och 45 §§).
Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket TL skall avgiftsberäkningen ske efter 20 procent om den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av kontrollmaterial som normalt är tillgängligt för skattemyndigheten och som varit tillgängligt för myndigheten före utgången av november under taxeringsåret.
RR konstaterade att N:s underlåtenhet att redovisa aktieförsäljningen i den särskilda självdeklarationen utgjorde en sådan oriktig uppgift som enligt 5 kap. 1 § första stycket TL i princip skulle föranleda att skattetillägg påfördes. Den i målet aktuella kontrolluppgiften om aktieförsäljningen var en kontrolluppgift enligt 3 kap. 32 c § LSK, vilket innebar att regeln i 5 kap. 4 § första stycket 2 TL om undantag från skattetillägg inte var tillämplig. Huvudfrågan i målet var därför om skattetillägget skulle tas ut med 20 eller 40 procent av skattebeloppet.
Efter att ha redovisat förarbetsuttalanden till de i målet aktuella lagrummen (prop. 1976/77:92 s. 27, 1977/78:136 s. 197, 1991/92:43 s. 112 och 1996/97:45 s. 50) anförde RR: ”Av de nämnda förarbetena får anse framgå att avsikten varit att en utelämnad uppgift om försäljning av bostadsrätt som har upptäckts på grund av att en kontrolluppgift enligt 3 kap. 45 § LSK varit tillgänglig skall medföra avgiftsberäkning enligt 5 kap. 1 § tredje stycket TL, dvs. efter 20 procent. Förarbetena är inte lika tydliga när det gäller en utelämnad uppgift om försäljning av finansiella instrument i det fall försäljningen framgått av en kontrolluppgift enligt 3 kap. 32 c § LSK. De återgivna uttalandena i prop. 1996/97:45 tyder dock närmast på att avsikten även i detta fall varit att avgiftsberäkningen skall ske efter 20 procent. Det finns visserligen som RSV framhållit vissa skillnader mellan de olika slagen av kontrolluppgifter. bl.a. innehåller kontrolluppgifterna om försäljning av bostadsrätter – till skillnad från kontrolluppgifterna rörande finansiella instrument – uppgifter om anskaffningsvärden. Det går dock inte heller att med ledning enbart av en sådan kontrolluppgift avgöra om en försäljning lett till vinst, eftersom bl.a. eventuella förbättringskostnader inte anges.
I ett fall av förevarande slag där den skattskyldige överhuvudtaget inte redovisat försäljningen finns det därför inte anledning att göra någon skillnad mellan de två slagen av kontrolluppgifter. Den omständigheten att kontrolluppgifterna rörande finansiella instrument ger mindre information till ledning för beskattningen än kontrolluppgifterna angående bostadsrätter bör däremot givetvis kunna medföra skillnader i det fall försäljningen redovisats men oriktig uppgift lämnats i något avseende som framgår av det ena slaget av kontrolluppgifter men inte av det andra.
Det i målet åberopade rättsfallet RÅ 1995 ref. 5 kunde sägas ge stöd för uppfattningen att avgiftsberäkningen i ett fall som det nu aktuella skall ske efter 40 procent. I det fallet togs nämligen skattetillägg ut efter 40 procent vid underlåtenhet att redovisa en fastighetsförsäljning, trots att skattemyndigheten rutinmässigt erhöll uppgifter om beslut i lagfartsärenden. Regeringsrätten konstaterade att de uppgifter om fastighetsförsäljningen som genom andra myndigheters försorg varit tillgängliga inte hade varit tillräckliga för att möjliggöra rättelse av den oriktiga uppgiften. Betydelsen av rättsfallet vid bedömningen i förevarande mål försvagas dock av att det inte avsåg ett ställningstagande rörande kontrolluppgifter som skall lämnas utan föreläggande. I sammanhanget bör vidare beaktas att den fortgående utvecklingen av systemet med skattetillägg inneburit bl.a. att lagstiftningen mildrats successivt i flera avseenden.
Bedömningen i förevarande fall bör ske med särskilt beaktande av bestämmelsernas syfte, nämligen att sanktionen bör vara mildare när risken för skatteundandragande generellt sett varit obetydlig (jfr prop. 1976/77:92 s. 22). Enligt Regeringsrättens mening står det klart att risken är obetydlig att en utelämnad kontrolluppgift om en aktieförsäljning undgår upptäckt när denna redovisats i en kontrolluppgift av förevarande slag. Det anförda innebär att avgiftsberäkningen i det nu aktuella fallet bör ske efter 20 procent. En sådan tillämpning ligger också i linje med den nyss berörda utvecklingen av systemet med skattetillägg.
Regeringsrätten delar underinstansernas uppfattning att det inte finns skäl till befrielse från skattetillägget.”
(RR:s dom den 14 maj 2001, mål nr 6286-1998)
Arbetsgivaravgifter
Personalvårdsförmån
Fråga om ett erbjudande om årskort till en gymnastikanläggning riktat sig till hela personalen och därvid utgjort en skattefri personalvårdsförmån som varit undantagen från avgiftsskyldighet. Arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 1992.
Ett bolag hade totalt 151 st. anställda. Av dem var 40 st. fast anställda. Resterande antal var tillfälligt inhyrd eller timavlönad personal. Bolaget erbjöd sina fast anställda årskort på ett ”gym” till en kostnad av 2970 kr per person. Fyra stycken av de anställda utnyttjade förmånen.
Enligt 32 § 3 e mom. KL skulle personalvårdsförmån inte tas upp som intäkt. I lagrummet angavs bl.a. att som personalvårdsförmån räknades inte förmåner som inte riktade sig till hela personalen. I 32 § anv. p. 3 b KL preciserades sedan närmare vad som gällde för enklare slag av motion för att den skulle räkna som personalvårdsförmån. Numera finns motsvarande bestämmelser i 11 kap. 11 och 12 §§ IL.
Skattefria personalvårdsförmåner skall inte inräknas i underlaget för arbetsgivaravgifter; se 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter (numera 2 kap. 12 § lagen (2000:980) om socialavgifter).
Frågan i målet var om motionskortet utgjorde en skattefri personalvårdsförmån.
RR redogjorde i domsskälen för tillämpliga lagrum och förarbetsuttalanden (prop. 1987/88:52 och SkU 1987/88:8). Därefter anförde RR: ”Regeringsrätten finner bl.a. mot bakgrund av de återgivna uttalandena att ett årskort till en gymnastikanläggning av i målet aktuellt slag i och för sig är en sådan personalvårdsförmån av mindre värde som är undantagen från skatteplikt under förutsättning att erbjudandet riktar sig till hela personalen.
När det sedan gäller uttrycket ”hela personalen” finner Regeringsrätten att detta med hänsyn till ordalagen inte kan förstås på annat sätt än att det omfattar samtliga anställda oavsett anställningsvillkor. ”RR jämförde därvid bl.a. med reglerna om skattefrihet för datorutrustning i 32 § 3 c mom. KL, som har som en förutsättning att förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen.
RR drog följande slutstats: ”Det anförda innebär således att den ifrågavarande förmånen av årskort till en gymnastikanläggning inte kan anses utgöra en skattefri personalvårdsförmån eftersom den inte riktar sig till hela personalen. Härav följer att värdet av förmånerna, dvs. (2 970 × 4) 11 880 kr, skall ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter för år 1992.”
Påfört avgiftstillägg eftergavs dock eftersom underlåtenheten att redovisa förmånen ansågs ursäktlig med hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet.
(RR:s dom den 12 juli 2001, mål nr 5762-1998)
Gåvoskatt
Lättnadsreglerna
Fråga om lättnadsreglerna kan tillämpas på gåvoutfästelser och om tidpunkten för skattskyldighetens inträde.
Av 43 § andra stycket lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) framgår att gåva av bl.a. aktier i ett rörelsedrivande onoterat aktiebolag skall värderas enligt de s.k. lättnadsreglerna, vilket innebär att de skall tas upp till 30 procent av bolagets substansvärde. En av förutsättningarna för att lättnadsreglerna skall tillämpas är att gåvan har lämnats utan förbehåll till förmån för givaren eller annan. Huvudfrågan i målet var om lättnadsreglerna kan tillämpas på en gåvoutfästelse, trots föreskriften i 43 § andra stycket om att gåva skall ha ”lämnats”.
Sakförhållandena i målet var i korthet följande. Enligt ett gåvobrev upprättat under år 1990 överlät makarna B till sin son R samtliga aktier i Maskin AB Sipano ”så snart vi erhållit förhandsbesked från Riksskatteverket att vare sig uttags- eller utdelningsbeskattning blir aktuell i samband med Sipano Invests förvärv av aktierna i Traktor AB Sipano från Maskin AB Sipano”. RR förklarade i dom den 26 maj 1992 (RÅ 1992 ref. 56) att aktieförsäljningen inte skulle föranleda någon uttag- eller utdelningsbeskattning.
HD konstaterade i den nu aktuella domen att gåvoutfästelsen blev slutgiltig den 26 maj 1992 och med hänsyn till att skattskyldighet enligt 36 § AGL inträder redan vid en giltig gåvoutfästelse ansåg HD att skattskyldigheten uppkom nämnda dag och inte när aktierna i juni överlämnades till R.
Vidare fann HD att lättnadsreglerna kunde tillämpas analogt i det fallet att skatt tas ut med anledning av en gåvoutfästelse. HD tog därvid särskild hänsyn till att terminologin i AGL inte i alla avseenden är helt konsekvent. HD prövade emellertid om en sådan tillämpning skulle kunna ge utrymme för att kringgå reglerna, inte minst villkoret att gåvotagaren skall behålla egendomen under fem år efter skattskyldighetens inträde.
HD anförde: ”Fråga uppkommer då om en tillämpning av lättnadsreglerna på gåvoutfästelser skulle ge utrymme för att kringgå reglerna på det sättet att givaren föreskriver att gåvan först vid ett framtida tillfälle – kanske mer än fem år fram i tiden – skall tillfalla gåvotagaren. Något sådant utrymme synes emellertid inte föreligga. När det som i här aktuella situationer är fråga om individualiserad egendom – rätt eller del av rätt till viss näringsverksamhet – måste de förut berörda bestämmelserna i 36 § andra stycket första meningen och 7 § arvsskattelagen nämligen förstås så att skattskyldighet uppkommer först när den i utfästelsen bestämda tiden för gåvans överlämnande har inträtt. Regleringen skulle annars ge möjlighet för kontrahenterna att företa åtgärder i skatteflyktssyfte av just det slag som 36 § andra stycket andra meningen nämnda lag syftar till att förhindra (jfr NJA II 1941 s. 355 f.).
Det kan emellertid hävdas att kringgående skulle kunna ske på sådant sätt att givaren sedan han till gåvotagaren lämnat en gåvoutfästelse, som enligt sin lydelse har omedelbar verkan, likväl dröjer med att faktiskt överlämna gåvan, kanske i samförstånd med gåvotagaren. Utrymmet för kringgående genom sådana förfaranden får dock antas vara mycket begränsat, och även i fall av det slaget bär för övrigt gåvotagaren risken för att gåvan kan komma att minska i värde.
Till det anförda kommer att det inte minst i fall när gåvan utgörs av aktier ofta saknas praktisk möjlighet att åstadkomma en fullbordad äganderättsövergång samtidigt som ett gåvobrev överlämnas, t.ex. när registrering måste ske för att äganderätten skall övergå eller om aktierna föst måste hembjudas åt andra aktieägare eller överlåtelsen godkännas av bolagsstämma. Detta innebär att vanskliga gränsdragningsfrågor kan uppkomma, om man skulle inta den ståndpunkten att lättnadsreglerna aldrig kan vara tillämpliga i sådana fall då ett gåvobrev överlämnats innan den faktiska äganderättsövergången äger rum.
Vad som nu har anförts innebär att lättnadsreglerna måste anses vara tillämpliga även när gåvoskatt tas ut på grundval av en gåvoutfästelse.”
(HD:s dom den 30 augusti 2001, mål nr Ö 926-99)
Rättsfallsredaktörens kommentar: HD:s dom sätter punkt för en långdragen rättsprocess som inleddes med en ansökan om förhandsbesked angående inkomstskatt för mer än 10 år sedan. Förhandsbeskedsärendet, som slutligen avgjordes av RR (RÅ 1992 ref. 56), blev ett av 1990-talets mest uppmärksammade rättsfall på inkomstskatteområdet.
Genom HD:s dom klargörs nu att lättnadsreglerna är tillämpliga på gåvoutfästelser, vilket sakligt sett är tilltalade, inte minst i de fall då en aktieöverlåtelse av praktiska skäl föregås av att ett gåvobrev, innebärande en gåvoutfästelse, överlämnas till gåvotagaren. Det har befarats att en sådan rättstillämpning skulle kunna öppna möjligheter till skatteplanering. Det tilltänkta förfarandet skulle vara att gåvotagaren fick skatta av en aktiegåva med tillämpning av lättnadsreglerna på utfästelsestadiet, trots att givaren ända fram till gåvans fullbordan skulle behålla de rättigheter som är förknippade med aktieinnehavet. Eventuell värdestegring efter beskattningstidpunkten skulle vid gåvans fullbordan tillkomma gåvotagarna utan ytterligare beskattning, samtidigt som lättnadsreglernas karenstid på fem år skulle börja löpa redan när skattskyldigheten inträdde för gåvoutfästelsen. Genom att jämställa gåvoutfästelser med villkorade gåvor har emellertid HD på ett elegant sätt eliminerat denna form av kringgående. Om givaren i en utfästelse föreskriver att gåvan skall tillfalla gåvotagaren vid ett framtida tillfälle inträder sålunda skattskyldigheten först vid det tillfället. Skattskyldighetens inträde är i sin tur avgörande för värderingen av aktierna och för beräkningen av den tid om fem år som gåvotagarna måste behålla gåvoegendomen för att lättnaderna i beskattningen inte skall gå förlorad.
Mervärdesskatt
Gemenskapsinternt förvärv
Fråga om förvärv av en bil skulle betraktas som ett gemenskapsinternt förvärv, för vilken förvärvaren var skyldig att betala mervärdesskatt i Sverige.
Med gemenskapsinternt förvärv förstås enligt 2 a kap. 2 § 1 ML, bl.a. att någon under de förutsättningar som anges i 3–5 §§ mot ersättning förvärvar en vara, om varan transporteras till förvärvaren av denne eller av säljaren eller för någonderas räkning till Sverige från ett annat EG-land.
Enligt 2 a kap. 3 § första stycket 1 ML skall en vara anses förvärvad enligt 2 § 1 om gemenskapsinterna förvärv, om förvärvet avser ett sådant nytt transportmedel som anges i 1 kap. 13 a § ML och transportmedlet skall användas stadigvarande här i landet.
A, som var spansk medborgare, förvärvade i juli 1997 genom köp en personbil i Spanien. I anslutning därtill utgick spansk mervärdesskatt på köpesumman. A flyttade under hösten samma år till Sverige och folkbokfördes här. Vid flyttningen hit medförde hon bilen. I målet uppgav hon att hon vid förvärvstidpunkten inte hade någon vetskap om att hon skulle flytta till Sverige för att bo och arbeta här. RSV ifrågasatte inte dessa uppgifter.
RR ansåg det klarlagt att den av A inköpta personbilen var att anse som ett nytt transportmedel i mervärdesskattehänseende vid förvärvet liksom när den transporterades till Sverige. Enligt RR innebär regleringen i ML att även övriga förutsättningar för att ett gemenskapsinternt förvärv av ett nytt transportmedel skall föreligga är uppfyllda i anslutning till förvärvet. Således krävs att transporten hit av det nya transportmedlet sker eller i vart fall påbörjas i samband med förvärvet eller säljarens leverans av transportmedlet samt att detta då är avsett för stadigvarande användning här. Med hänsyn till vad A obestritt uppgett om omständigheterna kring förvärvet var dessa förutsättningar inte uppfyllda eftersom hon först en tid efter förvärvet medförde fordonet vid sin flyttning till Sverige med avsikt att stadigvarande använda det här.
Eftersom ett gemenskapsinternt förvärv således inte förelåg var A inte skyldig att betala mervärdeskatt till svenska staten på grund av förvärvet av bilen.
(RR:s dom den 18 september 2001, mål nr 4312-1999)
Redaktör Christer Silfverberg