Litteratur

1 Inledning

Boken Regeringsrättens avgöranden i litteraturen 1970–1992 är efterlängtad. Bokens tidigare motsvarighet beträffande Högsta domstolens praxis m.m. numera Regner, Berggren, Lindh, Rättspraxis i litteraturen 1930–1992, har funnits länge och getts ut i ett antal upplagor. Inom den administrativa rätten har det länge talats om att vi borde ha en motsvarighet till Regner m.fl.:s bok. Nu har Sigvard Berglöf och Ulla Wadell gjort detta ytterst krävande arbete. Vi är mycket tacksamma mot Berglöf och Wadell som gått i land med detta projekt på ett utomordentligt sätt.

2 Bokens uppläggning och innehåll

Författarna har valt att behandla samtliga referatmål och notismål från alla de många områden som Regeringsrätten dömer på och som har kommenterats i litteraturen. Författarna har valt att begränsa sig genom att i denna upplaga endast behandla åren 1970–1992. Det är nog klokt. Det är naturligtvis viktigast att få relativt moderna rättsfall behandlade framför äldre, och kanske i större omfattning, överspelade mål. Enligt min mening är det naturligtvis en dröm att få alla Regeringsrättens mål sedan starten 1909, men det är en övermäktig uppgift att utföra. Jag tycker att det är bra att författarna nöjer sig med att starta med 1970 års rättsfall. Däremot ser jag fram emot att författarna i en senare upplaga daterar upp boken så att den sträcker sig så långt fram i tiden som det är praktiskt och lämpligt. Andra författare bör ju hinna kommentera rättsfallen i böcker och artiklar!

Författarna behandlar, såvitt jag kan bedöma, alla, eller möjligen praktiskt taget alla, rättsfall som kommenterats i litteraturen. Framställningen är logiskt uppställd och lättillgänglig. Ett utförligt och bra sak- och sökordsregister underlättar för läsaren. De mest citerade böckerna redovisas under korta, men relevanta förkortningar, liksom artiklar som citeras med författarnamn och en förkortning av tidskriftens namn. Detta system är enkelt och ger läsaren en god och snabb hjälp med att gå vidare till relevant litteratur. Författarna tar inte ställning till vilken författare som skrivit mest eller bäst om det aktuella målet, utan placerar författarna i bokstavsordning. Detta är mycket klokt, särskilt som den intresserade läsaren i allmänhet säkert vill läsa alla de åberopade verken.

Författarna har enligt förordet ställts inför begränsningsproblem och valt att inte ta med alla som kommenterat de i boken behandlade rättsfallen. Min egen erfarenhet framförallt som rättvetenskapsman av att använda Regner m.fl. var att man kunde vara någorlunda säker på att alla författare fanns med. Det sparade mycket tid att jag kunde lita på boken. Jag skulle uppskatta om författarna i möjligaste mån tog med alla författare som kommenterat ett visst rättsfall. Jag tror dessutom inte att boken därigenom kommer att svälla särskilt mycket i omfång.

En mer knepig fråga är om rättsfallsreferaten, i olika tidskrifter såsom t.ex. Skattenytt och Svensk Skattetidning skall vara med. Om rättsfallsreferat bara är rena deskriptiva referat av vad målen handlar om, är en hänvisning oftast relativt meningslös. Då är det enklare att läsa Regeringsrättens Årsbok. Denna invändning är naturligtvis slående, men enligt min mening är det en besvärlig uppgift att avgöra vilka rättsfallsreferat i tidskrifterna som innehåller intressanta synpunkter och analyser och därför skall vara med. Bättre en hänvisning till ett rättsfallsreferat för mycket än ett för lite! Detta talar för att t.ex. alla rättsfallsreferat i t.ex. Svensk Skattetidning och Skattenytt skall vara med, liksom övriga rättsfallskommentarer i andra tidskrifter, som behandlar Regeringsrättens praxis. Så är inte fallet och jag ber författarna att fundera på saken till nästa upplaga.

Under ett rättsfall i Regeringsrättens Årsbok finns hänvisningar till tidigare rättsfall och till förarbeten och litteratur som behandlar de frågor som är aktuella i målet. Styrkan med en bok som Rättsfall i litteraturen är att läsaren snabbt även får tillgång till senare kommentarer till rättsfallet i litteraturen, vilket är viktigt att för att kunna förstå och tolka rättsfallet. Jag tycker dock att författarna till en ny upplaga bör komplettera med hänvisningar såväl till äldre som nyare rättsfall. I kommentaren till rättsfallet RÅ 1980 1:24, som bl.a. handlar som äganderättens övergång vid inkomstbeskattning, är det viktigt att läsaren får reda på att rättsfrågor behandlade i rättsfallet klargjorts på ett intressant och kanske uppseendeväckande sätt i det senare målet RÅ 1993 ref. 16.

Jag har gjort några stickprov i vad jag själv skrivit för att kontrollera bokens hänvisningar. Boken är tillförlitlig. Det saknas dock hänvisningar till min behandling av målen RÅ 1980 1:24 och RÅ 1980 Bb not. 183 i boken ”Ogiltighet ur civilrättslig och skatterättslig synvinkel.”.

Det är relativt enkelt att hitta behandlade rättsfall i litteraturen med hjälp av böckernas rättsfallsregister. Det är betydligt mer arbete att hitta rättsfall behandlade i artiklar, som sällan har ett rättsfallsregister.

Det pågick länge en debatt i litteraturen om vem som hade nedskrivningsrätt till ett lager som var föremål för leverans mellan säljare och köpare. Efter skattereformen diskuteras samma fråga beträffande inventarier. I denna pågående debatt saknar jag en hänvisning i boken under målet RÅ 1972 ref. 44 om lagerbevis till min och Per Thorells artikel i Skattenytt 1982 ”Säljares resp. köpares nedskrivningsrätt på sålda lagertillgångar.”

Dessa anmärkningar är dock högst marginella och hänvisningarna under rättsfallen är som sagt bra och tillförlitliga.

3 Avslutande synpunkter

En viktig fråga är vilka som har användning av boken Rättspraxis i litteraturen. Jag har redan nämnt rättsvetenskaplig verksamma. Naturligtvis är boken viktig för alla praktiker. Dessa sparar tid och kommer lätt åt kommentarer och analyser av viktiga rättsfall, vilket är otroligt viktigt för alla praktiskt verksamma.

En annan stor grupp är alla studerande inte bara på jurist- och ekonomprogrammen som snabbt behöver tillgång till rättsfall och litteratur som behandlar dessa, när de skriver PM och examensarbeten som skall granskas av kritiska opponenter och handledare, som även de har tillgång till Rättspraxis i litteraturen.

Sammanfattningsvis skall författarna gratuleras till en efterlängtad bok som är till stor hjälp för många, och som förhoppningsvis kommer ut i många nya upplagor.

Sture Bergström är professor i finansrätt vid Lunds universitet.