I Skattenytt Internationellt speglas händelseutvecklingen på den internationella beskattningens område, med inriktning framför allt på utvecklingen inom EU, OECD och i Sverige. Ett urval sker till de nyheter som bedöms vara av störst intresse för Skattenytts läsare. Rapporteringen sker i notisform, med vidarehänvisningar till var läsarna kan erhålla ytterligare information i den aktuella frågan. Synpunkter från läsekretsen på vad som bör finnas med i redovisningen och på hur materialet bör presenteras tas gärna emot under adress: Kristina Ståhl, Uppsala Universitet, Juridiska institutionen, Box 512, 751 20 Uppsala, e-post: Kristina.Stahl@jur.uu.se.
EUROPEISKA UNIONEN
Rättsfall från EG-domstolen
Fri rörlighet för kapital
De nuvarande bestämmelserna om fria kapitalrörelser infördes i EG-fördraget år 1992. De tidigare fördragsbestämmelserna på detta område hade inte direkt effekt och kunde således inte ge upphov till rättigheter för enskilda som dessa kunde åberopa direkt i en nationell domstol. Däremot utfärdades ett antal direktiv angående liberalisering av kapitalrörelserna, bl.a. direktiv 88/361/EEG. Enligt artikel 1.1 i detta direktiv är medlemsstaterna skyldiga att avskaffa alla restriktioner för kapitalrörelserna. Den artikeln har ansetts uppfylla förutsättningarna för direkt effekt. EG-domstolen har i en dom den 6 juni 2000 tolkat denna artikel. Eftersom målet gällde förhållanden som förelåg innan de nuvarande fördragsbestämmelserna om fria kapitalrörelser infördes kunde dessa bestämmelser inte tillämpas. I stället ansåg domstolen alltså att direktivets regler var tillämpliga.
Målet gällde de nederländska reglerna för beskattning av aktieutdelningar. En person med hemvist i Nederländerna som äger aktier i ett nederländskt bolag kan enligt dessa regler ta emot ett visst belopp i aktieutdelning skattefritt varje år. Motsvarande skattefrihet medges inte för utdelningar från bolag i andra medlemsstater. Frågan gällde om denna olikbehandling av inhemska och utländska utdelningar kunde anses strida mot artikel 1.1 i direktivet. EG-domstolen fann att så var fallet. Domstolen framhöll särskilt att de nederländska bestämmelserna kunde avskräcka personer bosatta i Nederländerna från att investera sitt kapital i bolag i andra medlemsländer. Att det i förarbetena till lagstiftningen klart uttalats att ett av syftena med bestämmelserna var att just främja investeringar i nederländska bolag gjorde knappast saken bättre för Nederländernas del.
Vidare anförde domstolen att de prövade bestämmelserna även hindrade bolag från andra medlemsländer att anskaffa kapital i Nederländerna.
Nederländerna anförde i målet att reglerna måste anses rättfärdigade med hänsyn till skattesystemets inre sammanhang (jfr mål C-204/90 Bachmann). Argumentationen gick ut på att skattefriheten för utdelningar från nederländska bolag syftade till att lindra den ekonomiska dubbelbeskattningen av bolagsvinster, och att en sådan lindring var motiverad endast när Nederländerna beskattade både det utdelande bolaget och den aktieägare som tog emot utdelningen. För utdelningar från utländska bolag uppkom ingen dubbelbeskattning i Nederländerna som måste kompenseras genom en skattefrihet hos aktieägaren. Domstolen avvisade dock denna invändning och framhöll därvid att det här inte var fråga om ett sådant direkt samband mellan olika skatteregler som var fallet i Bachmann-målet, eftersom det rörde sig om två distinkta skatter som belastade två olika skattesubjekt. Domstolen fann därför som nämnts att de nederländska reglerna inte var förenliga med direktivet.
Det aktuella målet gällde alltså inte fördragsbestämmelserna om fria kapitalrörelser utan artikel 1.1 i direktiv 88/361/EEG. Eftersom förbudet för restriktioner för kapitalrörelserna är formulerat på i princip samma sätt i artikel 56.1 i fördraget som i den prövade direktivbestämmelsen måste målet enligt redaktörens mening ändå anses relevant även vid tolkningen av artikel 56 i EG-fördraget. En skillnad mellan fördraget och direktivet är i och för sig att direktivet saknar motsvarighet till de särskilda undantagsbestämmelser som finns i fördragets artikel 58. Enligt denna artikel skall bestämmelserna i artikel 56 inte inverka på medlemsstaternas rätt att tillämpa skatteregler som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort. Trots att artikel 58 inte var tillämplig i målet gjorde EG-domstolen emellertid ändå vissa mycket intressanta uttalanden angående tolkningen av artikeln. Bakgrunden till uttalandena var att vissa medlemsstater hävdat att domstolen vid tolkningen av direktivet måste ta hänsyn till fördragets artikel 58, även om denna formellt inte var tillämplig. Domstolen avvisade att så kunde ske men ansåg sig ändå föranledd att något utveckla sin syn på denna artikel. Domstolen påpekade därvid att den möjlighet artikeln ger att göra skillnad mellan skattskyldiga som har olika bostadsorter eller som har investerat sitt kapital på olika orter motsvarar vad som redan tidigare tillåtits i domstolens praxis. Domstolen hänvisade därvid särskilt till mål C-279/93 Schumacker, där domstolen kom fram till att förhållandena för bosatta och icke bosatta i vissa fall inte är objektivt jämförbara, samt till den ovannämnda Bachmann-domen, där en skillnad ansågs rättfärdigad med hänsyn till skattesystemets inre sammanhang. Vidare betonade domstolen att skillnader som leder till en godtycklig diskriminering eller till en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital inte är tillåtna enligt artikel 58.
Av domen framgår enligt redaktörens mening tydligt att artikel 58 har ett nära samband med den praxis domstolen utbildat i anslutning till den fria rörligheten för tjänster och personer. Domstolens synsätt förefaller vara att artikel 58 snarast kan ses som en kodifiering av denna praxis. Som framgått ansåg domstolen att de prövade bestämmelserna inte kunde rättfärdigas med hänvisning till denna praxis. Allt talar därmed för att EG-domstolen skulle ha kommit fram till samma slutsats även vid en prövning mot artiklarna 56 och 58 i EG-fördraget.
(Mål C-35/98 Staatssecretaris van Financiën mot B.G.M. Verkooijen)
Fri rörlighet för arbetskraft
EG-domstolen har i en dom den 16 maj 2000 prövat om de luxemburgska sambeskattningsreglerna var förenliga med artikel 48 (numera artikel 39) i EG-fördraget om fri rörlighet för arbetskraft. Den skattskyldige i målet var belgisk medborgare och bodde växelvis i Belgien och i Luxemburg. Han ansågs skattemässigt bosatt i Luxemburg enligt luxemburgsk lagstiftning. Hans maka var däremot bosatt i Belgien. Detta ledde till att den skattskyldige inte fick använda vissa förmånliga sambeskattningsregler vid beskattningen i Luxemburg. Även familjer där den ena maken, eller båda makarna, bodde utomlands kunde i och för sig i en del fall komma i åtnjutande av dessa regler. För detta krävdes dels att minst 50 % av hushållets förvärvsinkomster beskattades i Luxemburg, dels att båda makarna var skattskyldiga i Luxemburg. Den skattskyldige i målet uppfyllde det första villkoret men inte det andra, eftersom hans maka helt saknade förvärvsinkomster och således inte var skattskyldig vare sig i hemviststaten eller i Luxemburg. EG-domstolen fann att detta andra villkor inte var förenligt med fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetskraft. En tillämpning av villkoret kunde nämligen leda till att den skattskyldiges personliga förhållanden och familjesituation inte kom att beaktas i någon stat.
Det är intressant att notera att den negativa särbehandlingen i detta fall således inte var kopplad till den skattskyldiges eget utan till hans makas hemvist. Även detta ansåg domstolen utgöra en dold diskriminering av utländska medborgare. Domstolen menade nämligen att det är lättare för landets egna medborgare att uppfylla ett krav på att båda makarna skall vara bosatta i landet än det är för medborgare i andra medlemsstater som kommer till Luxemburg för att utöva ekonomisk verksamhet där.
(Mål C-87/99 Patrick Zurstrassen mot Administration des contributions directes)
EG-domstolen har vidare i en dom den 15 juni 2000 funnit att ett uttag av socialförsäkringsavgift i Tyskland på inkomster som härrörde från anställning utomlands stred mot reglerna om fri rörlighet för arbetskraft. Detta ansågs vara fallet trots att avgiftsbeloppet inte var högre än det som togs ut på motsvarande inhemska inkomster. Anledningen till att bestämmelserna ändå ansågs fördragsstridiga var att Tyskland beräknade avgiften på hela bruttoinkomsten utan hänsynstagande till att inkomsten också träffats av socialförsäkringsavgift i källstaten. Domstolen menade nämligen att även om reglerna i och för sig på samma sätt föreskrev ett avgiftsuttag på hela bruttoinkomsten för både migrerande och bofasta arbetstagare, var reglerna ändå till särskild nackdel för de förstnämnda. Det var nämligen endast dessa som därigenom riskerade att utsättas för dubbla avgiftsuttag på samma inkomst. Om avgift hade utgått i källstaten fick hemviststaten därför endast beskatta den inkomst som återstod efter det att den utländska avgiften hade dragits av.
Av domen torde man kunna sluta sig till att medlemsstaterna alltid måste medge avdrag för utländska skatter och avgifter vid beskattningen av inkomster som tillfaller skattskyldiga som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. En särskild fråga är den om även skatt och avgift som källstaten tagit ut i strid med fördraget måste dras av i hemviststaten. I det aktuella målet väcktes just invändningen att den avgift som utgått i källstaten inte var förenlig med EG-rätten. EG-domstolen ansåg sig dock inte kunna ta ställning till om avgiften stred mot EG-rätten eftersom den frågan inte ställts av den hänskjutande nationella domstolen.
(Mål C-302/98 Manfred Sehrer mot Bundesknappschaft)
Redaktör Kristina Ståhl