Om muntlig förhandling i taxeringsmål

I sak

Notismålet gäller förutsättningar för eftertaxering för inkomst och förmögenhet genom skönstaxering enligt 21 § taxeringslagen (1956:623) för 1973, 1975 och 1976 jämte skattetillägg, eftertaxering för inkomst och förmögenhet för år 1974 jämte skattetillägg respektive taxering för inkomst år 1974 och 1975 samt taxering för inkomst och förmögenhet år 1977 jämte skattetillägg, jfr motsvarande möjligheter till omprövning och skattetillägg i 4 kap. 15 ff. §§ i taxeringslagen (1990:324).

Utredningen i målen visade enligt kammarrätten (dom 1981-03-31 avseende eftertaxering 1973, 1975 och 1976 av vilken inte framgår att O yrkat muntlig förhandling och att yrkandet genom särskilt beslut avslagits) att i O:s namn per den 31 december 1972, 1973, 1974 och 1975 funnits bankmedel i svenska och norska banker samt norska aktier till ett sammanlagt belopp av respektive ca 930 000, 2 000 000, 1 100 000 och 880 000 kr. De ifrågavarande beloppen hade till betydande del uppkommit genom försäljning av renar. O – som biträddes av jurist i alla instanser – gjorde i målen gällande att en stor del av nämnda medel inte var hans utan tillhörde hans mor och syster samt att han lånat pengar av sin morbror. O hade emellertid enligt kammarrätten inte lämnat någon specifikation som visade att medlen inte tillhört honom eller varit upplånade. Systern hade vid utmätningsed i december 1975 förklarat att hon ägde endast sina gångkläder. Modern hade i maj 1974 avlagt utmätningsed och uppgett sig sakna tillgångar. O hade som förklaring till att en del av tillgångarna inte var hans hänvisat till att han enligt samisk sed som huvudman för familjen förvaltat familjens tillgångar. Med beaktande av utmätningsederna och vad som i övrigt förekommit i målen kunde O enligt kammarrätten inte anses ha förmått göra troligt att förmögenhetsförvaltningen skett på uppgivet sätt. Han hade enligt kammarrätten heller inte visat i vilken utsträckning medlen varit upplånade. Vid angivna förhållanden ansåg kammarrätten det utrett att O:s förmögenhetsinnehav i form av bankmedel och aktieinnehav jämte tillgångar i rennäringen uppgått till de av taxeringsintendenten angivna beloppen vilka legat till grund för länsskatterättens beslut angående eftertaxering för förmögenhet. Kammarrätten gjorde samma bedömning avseende O:s inkomster av kapital och tillfällig förvärvsverksamhet.

I en revisionspromeoria, tillsammans med vad som framkommit vid brottsutredning i ärendet, hade beaktats förändringar i O:s namn avseende aktieinnehav och banktillgodohavanden. Betydande kontantunderskott hade räknats fram. Hans eget namn hade på vissa transaktioner ändrats till systerns namn. O:s förklaring till de framräknade kontantunderskotten och bl.a. nämnda transaktioner var, som tidigare nämnts, att han enligt samisk sed som huvudman för familjen förvaltat familjens tillgångar. Utöver vad kammarrätten anfört om O:s förmögenhetsförvaltning ansåg kammarrätten att O inte förmått göra troligt att denna förvaltning skett på uppgivet sätt och att det därför måste antas att O för att kunna täcka de framräknade kontantunderskotten tillgodogjort sig oredovisade inkomster av renskötsel. Härvid fick enligt kammarrätten, med tillräcklig grad av sannolikhet, anses klarlagt att O kunnat förfoga över, såsom taxeringsintendenten gjort gällande, de medel som O hävdat ha tillhört hans moder och syster. Omnämnas skall också att O yrkat att han skulle eftertaxeras såvitt avsåg beskattningsåret 1975 för endast en beräknad tillväxt av renhjorden med åberopande av att slutförsäljning av hans renhjord påbörjats detta år. Av handlingarna i målen framgick emellertid enligt kammarrätten att O slutit leveransavtal av 1 000–1 500 renar under perioden oktober 1977–31 mars 1978. Skäl att bifalla O:s yrkande ansågs därför inte föreligga.

Bedömningen i dåvarande länsskatterätten respektive i kammarrätten som gäller andra taxeringsår och ordinarie taxeringar tillför inte här något ytterligare av intresse.

I överklagande till Regeringsrätten fullföljde O sin hos kammarrätten förda talan såväl i sak som beträffande yrkandet om muntlig förhandling. Jag vill här tillägga att det av dåvarande länsskatterättens protokoll inte framgår om muntlig förhandling yrkats och/eller ägt rum där. Regeringsrätten konstaterade i beslut 1982-12-10, att kammarrätten – sedan O begärt att muntlig förhandling skulle hållas i målen för att möjliggöra för honom att förebringa bevisning om vissa av honom lämnade uppgifter – i särskilt beslut 1980-06-18 funnit muntlig förhandling obehövlig och i anledning härav berett O tillfälle att inkomma med den ytterligare utredning som kunde anses erforderlig. Någon ytterligare utredning inkom inte. Regeringsrätten konstaterade att den utredning som legat till grund för kammarrättens avgöranden i flera betydelsefulla hänseenden varit ofullständig. Det fick enligt Regeringsrrätten antas att de brister, varmed utredningen sålunda varit behäftad, skulle ha kunnat avhjälpas åtminstonde i viss utsträckning, om kammarrätten hållit muntlig förhandling. Sådan förhandling kunde därför enligt Regeringsrätten inte anses varit obehövlig. Ej heller kunde enligt Regeringsrätten sådana förhållanden anses ha förelegat som innefattat särskilda skäl mot muntlig förhandling. Regeringsrätten undanröjde därför kammarrättens domar och visade målen åter till kammarrätten för ny behandling. Jag har inte haft tillgång till kammarrättens akter i målen och därför inte exakt kunnat se varför O yrkat muntlig förhandling i kammarrätten.

I kammarrätten, där O yrkade att eftertaxeringarna undanröjdes, hölls sedermera muntlig förhandling i målen varvid, på O:s begäran sameombudsmannen Tomas Cramér hördes. Av kammarrättens dom 1985-03-13, framgår att O i och för sig vitsordat de uppgifter som granskningsmannen lämnat i revisionspromemorian – som återges i överklagade besluten – avseende aktieinköp och aktieförsäljningar samt ökning av bankmedel. Han förnekade dock att tillgångarna var hans och gjorde gällande att han i egenskap av familjens huvudman förvaltat enskilda familjemedlemmars tillgångar. Rörande denna – som O uppgett – på samisk sed grundade förvaltning lämnade O en i kammarrätten utförlig berättelse som detaljerat återges i kammarrättens domskäl. Även taxeringsintendentens argument mot vad O anfört återges utförligt. Den sakkunnige uppgav vid förhöret med honom i kammarrätten att den familjemedlem som handhade den praktiska skötseln av renar också hade stora befogenheter att avgöra vilka renar som skulle slaktas och säljas. Något uttalande härutöver om specifika samiska traditioner rörande ställföreträdarskap vid förmögenhetsförvaltning kunde han inte göra.

På i huvudsak samma grunder och med samma formuleringar som i kammarrättens förra avgörande lämnade kammarrätten O:s överklagande utan bifall.

Varför begärdes och vägrades muntlig förhandling?

Målen gällde betydande ekonomiska värden och utgången i dessa hade sannolikt mycket stor betydelse för O. En brottsutredning pågick parallellt med skatteprocessen och uppgifter som inhämtas i den utredningen utgjorde även underlag för förvaltningsdomstolarnas bedömning. Vad som framkom i dessa domstolar skulle sålunda med stor sannolikhet få betydelse också vid eventuell åtalsprövning och vid en brottmålsförhandling. Av underrätternas avgöranden framgår att O haft en betydande ekonomisk verksamhet som inte alls avspeglats i de självdeklarationer som O lämnat. Det hade enligt dåvarande länsskatterätten varit svårt att få ett säkert grepp om O:s ekonomiska verksamhet. Regeringsrättens konstaterade i sitt återförvisningsbeslut att utredningen som legat till grund för kammarrättens avgöranden i flera betydelsefulla hänseenden varit ofullständig och att dessa brister, åtminstone i viss utsträckning, skulle kunnat avhjälpas om kammarrätten hållit muntlig förhandling. Dessa förhållanden räcker enligt min mening mer än väl till för att förklara varför muntlig förhandling begärts i enlighet med 9 § FPL, låt vara att de mera exakt angivna skälen kan återges först genom en fullständig analys av kammarrättens akter.

Skälen till att muntlig förhandling vägrades i kammarrätten kan vara flera. O:s invändning om samisk sed vid förmögenhetsförvaltning var möjligen enligt kammarrätten den enda av rättslig karaktär som kunde påverka domstolen i dess bedömning. O:s försvar för sitt handlande hade kanske enligt kammarrätten därför ingen egentlig rättslig betydelse och de förklaringar han möjligen ville förebringa i kammarrätten ansåg domstolen som obehövliga. Kammarrätten ansåg uppenbarligen att den omfattande utredningen i målen var tillräcklig och att utgången, oavset vad som kunde komma fram vid en muntlig förhandling, bara kunde bli en. Kammarrätten kan möjligen dessutom ha ansett att O:s förklaringar var konstruerade och inte skulle bli bedömda annorlunda om de presenterades muntligen. Kanske var också det av O angivna bevistemat för yrkandet om muntlig förhandling otydligt eller bristfälligt. Kammarrättens formella processledning kanske begränsades av att O företräddes av juridiskt ombud i målen.

Slutsatser

Eftersom – som jag tolkar Regeringsrättens beslut – förhör i kammarrätten begärts med sakkunnig borde muntlig förhandling inte utan starka skäl vägrats. Sådana skäl torde knappast ha förelegat i målen mot bakgrund av att Regeringsrätten ansåg att utredningen i målen i flera betydelsefulla hänseenden varit ofullständig. Muntlig förhandling borde i sådana situationer äga rum oavsett om den skattskyldige företräds av ombud eller ej. Sakomständigheterna i dessa mål tycks dessutom ha varit svåra att få grepp om och parternas ståndpunkter hade sannolikt kunnat klarläggas ytterligare genom en muntlig förhandling. Den faktiska verksamhet O bedrev under de av honom åberopade ekonomiska betingelserna jämte hans personliga levnadsförhållanden utifrån samiska traditioner talar enligt min mening också starkt för muntlighet. Muntlighet kunde förväntas ge rätten tillfälle till en verksam processledning. Lämnade uppgifter kunde omedelbart bli bemötta eller närmare belysta och materialet kompletterades med frågor direkt till parterna Att så blev fallet bekräftas enligt min mening av den utförligt återgivna berättelsen av O i kammarrättens dom efter återförvisningen. Det framgår för övrigt inte heller av kammarrättens dom efter den muntliga förhandlingen att taxeringsintendenten skriftligen skulle ha komplettarat den av Regeringsrätten ansedda i flera betydelsefulla hänseenden ofullständiga utredningen. Dessa brister avsågs tydligen bli botade genom förekomsten av muntlig förhandling. Målen var uppenbarligen mycket viktiga för O. Kammarrätten kan knappast anses ha tagit stor hänsyn till O:s önskemål om muntlig förhandling i denna situation. En liknande situation i sak med tillämpning av nuvarande regler om muntlig förhandling hade med all säkerhet medfört att kammarrätten redan första gången hade hållt sådan förhandling, jfr RÅ 1997 ref. 62 som talar med full styrka i denna riktning. En annan sak är – med facit i hand – att utgången i målen inte i någon utsträckning påverkats av att muntlig förhandling till sist ägde rum.8

I sak

Notismålet gäller eftertaxering för inkomst 1977 och skattetillägg. I kammarrättens återförvisade dom 1986-02-03 ändrade domstolen inte länsrättens dom 1983-10-20. Av i målet föreliggande uppgifter framgick att Ö från det aktiebolag vari han var delägare, under beskattningsåret gjort uttag på ca 11500 kr som inte redovisats i deklarationen. Uttagen bedömdes som skattepliktiga förmåner för Ö. Enligt Ö avsåg uttagen att täcka kostnader för representation, arbetsrum i bostaden mm, för vilka avdragsrätt skulle föreligga. Länsrätten/kammarrätten fann emellertid att Ö inte visat tillräckligt fog för avdrag i angivna hänseenden. Han beskattades därför eftertaxeringsvis för dessa utag eftersom dessa inte redovisats i hans deklaration. Skattetillägg påfördes. Kammarrätten hade – sedan Ö begärt att muntlig förhandling skulle hållas i målet för att påvisa bristfälligheter som han ansåg finnas i den utredning som låg till grund för eftertaxeringsyrkandet – i särskilt beslut 1985-08-29 funnit muntlig förhandling obehövlig. I besvär till Regeringsrätten fullföljde Ö sin hos kammarrätten förda talan såväl i sak som beträffande yrkandet om muntlig förhandling. I Regeringsrättens beslut 1987-04-09 om återförvisning konstaterade Regeringsrätten att parterna i förevarande mål hade olika uppfattningar i frågan huruvida vissa närmare angivna poster avsåg personliga levnadskostnader för Ö eller utgjorde omkostnader för det bolag vari han var delägare. Enligt Regeringsrättens mening var det möjligt att en muntlig förhandling kunde skapa ökad klarhet på några punkter. Därför kunde enligt Regeringsrätten en sådan förhandling inte anses ha varit obehövlig. Särskilda skäl mot en muntlig förhandling förelåg heller inte enligt Regeringsrätten. Efter Regeringsrättens återförvisning till kammarrätten konstaterade kammarrätten i dom 1987-10-13 – av processuella skäl på grund av ändrade regler avseende senaste tidpunkten för ansökan om eftertaxering och för prövning av ansökan – att vare sig eftertaxering eller skattetillägg bort åsättas Ö.

Varför begärdes och vägrades muntlig förhandling?

Ö torde sannolikt ha önskat att muntligen få utveckla skälen till varför han ansåg att avdragsrätt förelåg beträffande kostnader för representation, arbetsrum i bostaden mm. Sådana kostnader grundar sig ofta på faktiska omständigheter som allmänt kan antas vara enklare att förebringa muntlig i stället för skriftlig bevisning om. Frågan torde också ha varit av principiellt stor betydelse för Ö eftersom motsvarande problem sannolikt förekommit eller kunde förväntas förekomma vid andra års taxeringar. Av taxeringsintendents ansökan om eftertaxering framgår att i samband med polisutredning – vid vilken husrannsakan gjorts hos bolaget – bolagets räkenskaper för bl.a. inkomståret 1976 varit föremål för taxerings- och skatterevision. Även av den anledningen att lämnade uppgifter i förvaltningsdomstolarna kunde få betydelse för det straffrättsliga förfarandet kunde motivera Ö att yrka muntlig förhandling i kammarrätten. Det framgår inte om muntlig förhandling begärts eller att sådan ägt rum i länsrätten. Först i kammarrätten synes Ö ha företrätts av juridiskt ombud. Kammarrätten har för sin del uppenbarligen ansett att den föreliggande utredningen varit tillräcklig i målet förutan muntlig förhandling. Möjligen kan kammarrätten ha ansett att de omständigheter som kunde komma fram vid en muntlig förhandling enbart skulle ha varit av förklarande art men inte påverka den juridiska bedömningen i sak.

Slutsatser

Muntlig förhandling hade med all sannolikhet kunnat ge ett bredare och djupare beslutsunderlag för kammarrätten. Ö hade vid en muntlig förhandling kunnat berätta och lämna förklaringar till de av honom skriftligen åberopade faktiska omständigheterna. Frågan var av stor betydelse för Ö eftersom de aktuella frågorna sannolikt var aktuella under flera taxeringsår. Polisutredning pågick och det straffrättsliga förfarandet påverkades sannolikt av vad som kunde komma fram vid en muntlig förhandling. Rättens aktiva materiella processledning hade kunnat utnyttjas och Ö hade getts tillfälle att ställa frågor till skattemyndighetens företrädare. Hans förståelse för utgången i målet hade sannolikt ökat efter en muntlig förhandling. En sådan förhandling borde alltså ägt rum och då redan i länsrätten. En liknande situation i sak med tillämpning av nuvarande regler om muntlig förhandling hade med all säkerhet medfört att kammarrätten hållt sådan förhandling. Olyckligtvis med beaktande av denna artikels syfte vet vi inte om kammarrättens utgång påverkats av om muntlig förhandling till sist hade hållts där.

I sak

Notismålet gäller ordinarie inkomsttaxering för 1982. Taxeringsnämnden hade medgett ett aktiebolag (bolaget) avdrag för kostnad för hyra och lokaler i företagsledarens och hans hustrus fastigheter med 2400 kr mot yrkade 68315 kr. I besvären till länsrätten yrkade bolaget att avdrag skulle medges med hela hyreskostnaden. Som skäl för sitt yrkande anförde bolaget bl.a. att fastigheten i fråga som ägdes av företagsledaren och dennes hustru anskaffats och använts uteslutande för värmepumpsförsök och att bolagets hyra för fastigheten snarast understeg marknadsmässig hyra. Av en i målet föreliggande revisionspromemoria framgick att fastigheten var ett fritidshus bestående av bl.a. allrum och två mindre rum. Vidare framgick att bolaget endast disponerat ett av de mindre rummen på 8–10 kvm för sin verksamhet. Länsrätten konstaterade att bolaget i företagsledarens bostad enligt promemorian disponerat ett rum som används som kontor och ett förråd. Vidare hade företagsledaren uppgett att vindsvåningen inretts för bolagets räkning. Länsrätten fann emellertid inte heller vad avser dessa utrymmen visat att företagsledarens merkostnader för bolagets disposition av utrymmen i hans bostad varit högre än av taxeringsnämnden beräknade 1200 kr. Även om fastigheten i fråga anskaffats med hänsyn till bolagets behov fann länsrätten ej visat att anskaffningen medfört större kostnader för fastighetsägaren än annars skulle ha varit fallit. I dom 1985-05-08 medgav länsrätten bolaget därför inte högre avdrag. I besvär hos kammarrätten fullföljde bolaget sin talan och yrkade vidare att kammarrätten skulle hålla muntlig förhandling. Kammarrätten avslog 1986-04-29 yrkandet om muntlig förhandling och avgjorde därefter 1986-08-18 slutligt målet med samma slut som länsrätten. I besvär till Regeringsrätten fullföljde bolaget sin talan såväl i sak som beträffande yrkandet om muntlig förhandling. Bolaget gjorde gällande att kammarrättens förfarit felaktigt genom att bl.a. vägra bolaget muntlig förhandling. Regeringsrätten fann i beslut 1987-11-03 att den utredning som legat till grund för kammarrättens avgörande i flera betydelsefulla hänseenden varit ofullständig. Det får antas att de brister, som utredningen haft, enligt Regeringsrätten skulle ha kunnat avhjälpas åtminstone i viss utsträckning, om kammarrätten hållit muntlig förhandling. Sådan förhandling kunde därför enligt Regeringsrätten inte anses ha varit obehövlig och sådana förhållanden som innefattat särskilda skäl mot muntlig förhandling ansågs inte föreligga. Målet återförvisades till kammarrätten. I kammarrätten tillstyrkte dåvarande länsskattemyndigheten delvis bifall till bolagets besvär på så sätt att avdrag för hyreskostnad avseende fastigheten medgavs med 43315 kr i stället för det av kammarrätten tidigare beslutade 2400 gemensamt för företagsledarens och hustruns fastigheter. Kammarrätten fann i dom 1988-03-31, efter att ha hållit muntlig förhandling, att bolagets uppgift att fastigheten i fråga inte kunnat användas för annat ändamål än försöksverksamhet med värmepumpen vitsordats av länsskattemyndigheten. Med hänsyn härtill fann kammarrätten skäl att medge avdrag för hyreskostnad för fastigheten med av länsskattemyndigheten medgivet belopp eller 43315 kr.

Varför begärdes och vägrades muntlig förhandling?

Bolaget torde ha begärt muntlig förhandling för att få tillfälle att muntligen berätta om varför bolaget för sin speciella verksamhet var beroende av uppgivet utrymme i den ifrågavarande fastigheten. De faktiska omständigheterna beträffande omfattning, innehåll och behov av en teknisk verksamhets bedrivande torde generellt bättre kunnat förklaras av bolaget muntligen än skriftligen. Frågan torde också ha varit av principiellt stor betydelse för bolaget eftersom motsvarande problem sannolikt förekommit eller kunde förväntas förekomma vid andra års taxeringar. Bolaget hade åberopat vittnesförhör med företagsledarens hustru. Muntlig förhandling torde ha vägrats för att den skriftliga utredningen i sak ansågs så stark att en muntlig förhandling inte kunde tillföra något av värde. Av utredningen framgick t.ex. att ett rum i företagsledarens bostad använts som kontor och ett förråd. Underinstanserna synes ha bedömt ersättningen om sammanlagt 2400 kr väl täckt de merkostnader bolaget haft för utrymmena i bostaden.

Slutsatser

Målet i fråga synes ha varit mycket viktigt för bolaget och det omtvistade beloppet var sannolikt, i vart fall i ett längre perspektiv, relativt stort för bolaget. Målet gällde en faktisk verksamhet och dess bedrivande i makars fastigheter. Det har i målet inte närmare redogjorts för vilka beräkningsgrunder bolaget använt. En hänvisning i länsrättens dom har skett enbart till av Riksskatteverket utfärdade rekommendationer om marknadsmässig ersättning om upplåtelsen avser enstaka kontorsrum och dylikt. Ersättningen bör enligt verket i sådana fall bestämmas till belopp motsvarande skäligt avdrag för merkostnader som mottagaren av hyran kan medges vid inkomsttaxeringen. Ett inte så lite mått av schablonisering torde med nödvändighet vidlåda sådana uttalanden av Riksskatteverket. Inte minst för tekniskt mindre kunniga jurister torde en aktiv materiell processledning gentemot en tekniskt mera sakkunnig part i regel vara att fördera framför den enbart skriftliga hanteringen. En i bevisvärderingshänseende tillförlitligare bevisprövning skulle säkert kunna företagits om individuella förutsättningar prövats vid den muntliga förhandlingen. Sannolikt skulle bolaget genom muntlig förhandling få bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet är det också enligt lagstiftaren skäl för muntlig förhandling. Stor hänsyn bör tas till parts önskemål låt vara att parten inte getts ett avgörande inflytande på frågan. Uppenbarligen visade det sig först efter den muntliga förhandlingen i kammarrätten att bolaget borde tillerkännas i vart fall ca 50 % av yrkat avdrag i stället för de ca 3,5 % av yrkat belopp som kammarrätten tidigare ansåg tillräckligt. Det framgår emellertid inte av kammarrättens dom varför länsskattemyndigheten och domstolen låtit sig övertygas om det berättigade i ett högre avdrag. Därmed blir det också lite knepigt att dra några längre gående slutsatser av domen. Den av bolaget inledningsvis skriftligt presenterade argumentationen kanske först efter hand för bolaget framstått som otillräcklig. Först sedan det stått klart att en muntlig förhandling skulle äga rum kanske argumentationen bättre tänkts igenom och de relevanta skälen lyfts fram. Jag tycker att det är synd för rättstillämpningens skull att inte kammarrätten tog tillfället i akt och bättre förklarade varför domstolen så radikalt ändrade sin bedömning i förhållande till tidigare först efter en muntlig förhandling. Att kammarrätten grundade sitt avgörande i hög grad på länsskattemyndighetens i domen omotiverade tillstyrkan ger ju ingen vägledning att tala om. Domen aktualiserar också den knepiga frågan om hur långt domstolens officialprövning enligt 8 § FPL sträcker sig. Den bestämmelsen anger sammanfattningsvis att domstolen skall tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att överflödig utredning får avvisas. Om bolagets skriftliga argumentation behövde kompletteras borde kanske underinstanserna på eget initiativ övervägt en aktiv materiell processledning, t.ex. förordnande av muntlig förhandling för att säkra ett tillförlitligare beslutsunderlag.9

I sak

Notisfallet gäller förutsättningarna för inkomsttaxering 1982 och 1983. Frågan i målet gällde huruvida H i sitt arbete för V.V.S.-byrån AB (VVS) arbetat i sådan form att ett anställningsförhållande förelegat eller om förutsättningarna för rörelse varit uppfyllda. Taxeringsnämnden ansåg att rörelse förelåg men länsrätten och kammarrätten ansåg motsatsen. Regeringsrätten upphävde i beslut 1993-11-18 kammarrättens beslut 1990-02-16 i fråga om muntlig förhandling och kammarrättens dom 1990-06-15 angående H:s aktuella inkomsttaxeringar samt återförvisade målet till kammarrätten för ny behandling. Vid den muntliga förhandlingen behandlades frågor om bl.a. H:s anställningsförhållanden sedan 1964, hans utbildning, hans yrkeskarriär, H:s etablering av firma 1978 som ombildades till ett bolag (POHAB) i vilket H har ett avgörande inflytande, de yrkesmässiga och affärsmäsiga förutsättningrna för VVS, avtal angående aktuella och omfattande byggnadsarbeten, kontakter mellan VVS och POHAB rörande den del av VVS: entreprenadåtaganden som avsåg speciella kylteknikfrågor, fråga om något formligt avtal rörande H:s insatser ingåtts mellan honom, POHAB och VVS samt om H:s arbete till vissa delar utförts i sådan form som närmast för tanken till ett anställningsförhållande. Vad som anförts i målet, bl.a. vid den muntliga förhandlingen om skälen till bolagsbildningen utgjorde enligt kammarrätten, med ändring av länsrättens dom för båda taxeringsåren, inte tillräckliga skäl för att göra en annan bedömning än att H haft en sådan självständig ställning gentemot VVS, att inkomsterna skall anses hänförliga till rörelseinkomster för POHAB. Kammarrätten biföll i sin dom efter Regeringsrättens återförvisning H:s överklagande och fastställde, med ändring av länsrättens dom, taxeringsnämndens beskattningsåtgärder.

Varför begärdes och vägrades muntlig förhandling?

H begärde muntlig förhandling sannolikt för att de faktiska omständigheterna var komplexa och i sig svårutredda och olämpliga för skriftlig handläggning. Målet hade en principiell betydelse som omfattade flera taxeringsår och rörde stora ekonomiska värden för H. Kammarrättens skäl för vägrad muntlig förhandling är för mig svårförståeliga för att inte säga obegripliga och framgår inte av skälen för kammarrättens dom i vilken H:s talan lämnades utan bifall.

Slutsatser

Alla skäl som går att uppbringa för att en muntlig förhandling skall äga rum i taxeringsmål föreligger i dessa mål. H:s lämnade uppgifter har omedelbart blivit bemötta och närmare belysta och materialet har kunnat kompletteras med frågor direkt till H och skattemyndigheten. Förutsättningarna för en tillförlitlig bevisvärdering i mål där tvisten främst gällt de faktiska förhållandena i målet blir sämre med enbart skriftlighet. Lagstiftaren har gett muntligheten funktionen av ett komplement till den i regel skriftliga handläggningsformen. Målet är av komplicerad art och rör betydande ekonomiska värden för H. H:s förståelse för domstolens avgöranden torde ökat om en muntlig förhandling ägt rum.