A9 Koncernbeskattning
Ett intressant avgörande avseende tillämpningen av de öppna koncernbidragsreglerna är RÅ 1999 ref. 74 (fhb). Ett koncernbidrag innebär en möjlighet att skattemässigt utjämna en vinst i ett koncernföretag mot förluster i ett annat. Genom koncernbidragets konstruktion har det dock antagits att det krävs en betydligt större förmögenhetsöverföring för att åstadkomma den skattemässiga effekten än vad företagen kanske önskar. Om en förmögenhetsöverföring skall till måste man, om vinst (100) och förlust (100) är lika stora i två berörda koncernföretag, genom koncernbidrag överföra 100 för att åstadkomma den önskade skattemässiga utjämningseffekten. Förlusten uppgår hos det mottagande bolaget till 100, men det skattemässiga värdet på förlusten är med svensk bolagsskattesats 28. I en artikel i festskriften tillägnad professor emeritus Leif Mutén, International Studies in Taxation: Law and Economics, har jag (s. 367) pekat på en alternativ metod för att åstadkomma en skatteutjämning inom en koncern. Man kan använda en form av skattereduktion. Det kan innebära att det skattemässiga värdet av ett förlustföretags underskott tillgodoräknas ett vinstföretag i form av en skattereduktion uppgående till 28 % av underskottet.
Ovannämnda dom innebär ett steg i riktning mot ett renodlat skatteutjämningssystem. I tidigare förhandsbesked från 1993 och framåt hade bolag inom koncernen (SCA) frågat om skatteeffekterna av följande hantering av koncernbidragen inom koncernen. Utgångspunkten var att man inom koncernen önskade att beslut om tillskott av kapital för investeringar, täckande av förluster eller av andra skäl skulle ske i form av beskattade medel från moderbolaget och inte följa den skatteoptimering som följer av utnyttjande av koncernbidragsmöjligheterna. Genom att lämna koncernbidrag kommer dock en kapitalöverföring att ske till mottagarbolaget. Detta önskade man undvika genom att den del av ett lämnat koncernbidrag som översteg skatteeffekten återbetalas till givaren. Man avsåg således dra av koncernbidraget brutto. Därefter skulle mottagande bolag återbetala kapitaldelen (72 eller 75 %) av koncernbidraget utan att yrka avdrag för denna överföring. Detta syftade till att säkerställa att givarbolagets kostnad för att utnyttja förlustföretagets skattemässiga underskott inte översteg givarbolagets alternativa skattekostnad (d.v.s. den bolagsskatt man annars skulle ha betalat på det belopp som nu i stället gavs som koncernbidrag).
Skatterättsnämnden hade i dessa tidigare förhandsbesked godtagit att givarbolaget fick avdrag för hela koncernbidraget trots att kapitaldelen återfördes från mottagarbolaget. Den återförda kapitaldelen ansågs heller inte skattepliktig. Det ansågs heller inte betydelsefullt om moderbolaget inträdde som part i samtliga transaktioner och några överföringar således inte skedde direkt mellan dotterbolagen. I ny ansökan frågade bolagen med hänsyn till utgången i RÅ 1998 ref. 6 (i vilket mål Regeringsrätten förklarade att det saknades stöd i skattelagstiftningen för att göra avdragsrätt eller skatteplikt för koncernbidrag beroende av viss bokföringsmässig redovisning av koncernbidraget) om det sätt att hantera koncernbidragen som godtagits i de tidigare förhandsbeskeden fick ske utan att koncernbidragsdispositionerna framgick av sökandebolagens räkenskaper utan endast av bolagens självdeklarationer. Skatterättsnämnden förklarade att de i tidigare förhandsbesked angivna principerna för hanteringen var tillämpliga och att detta svar inte påverkades av att bolagens redovisning skedde på det sätt bolagen angivit.
Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden avseende de tidigare accepterade sätten att hantera koncernbidragen. Beträffande frågan om avdrag för koncernbidrag kunde medges utan hinder av att koncernbidraget och den återförda kapitaldelen inte redovisades var för sig i bolagets redovisning utan endast med beteckningen intern skatt uttalade domstolen följande. Övriga koncernbidragsförutsättningar skulle enligt ansökan om förhandsbesked komma att föreligga. Under förutsättning att en värdeöverföring motsvarande koncernbidraget sker och att det bolag som yrkar avdrag i sin deklaration kan visa detta var enligt Regeringsrättens mening avdragsrätten inte beroende av hur koncernbidraget redovisats i räkenskaperna. Det framstår dock inte med tanke bland annat på det material som förelåg i förhandsbeskedsärendet som särskilt klart vad Regeringsrätten menade med ”en värdeöverföring motsvarande koncernbidraget”.
I RÅ 1999 ref. 30 (fhb) var det fråga om prövning av förutsättningarna för öppna koncernbidrag vid 1998 års taxering. Ett företag inom en koncern, AB Y, ägdes av AB X. AB Y förvaltade börsnoterade aktier och utgjorde ett förvaltningsföretag enligt 7 § 8 mom. 2 st. SIL. Enligt denna definition är ett svenskt företag (aktiebolag eller ekonomisk förening) som förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och därutöver inte – direkt eller indirekt – i mer än obetydlig omfattning bedriver annan verksamhet ett förvaltningsföretag.
AB X avsåg att överlåta aktier i ett rörelsedrivande bolag till AB Y för att AB Y skulle komma att uppfylla kraven för indirekt bedriven näringsverksamhet i 7 § 8 mom. 2 st. SIL. Genom förvärvet av ett rörelsedrivande dotterbolag upphävs förvaltningsföretagsstatusen. Aktierna avsågs att överlåtas den 1 december 1997 och frågan som ställdes var om AB Y och AB X kunde utbyta koncernbidrag med verkan vid 1998 års taxering.
Skatterättsnämnden uttalade att efter förvärvet av det rörelsedrivande bolaget var Y inte längre ett förvaltningsföretag. Därför kunde koncernbidrag ges. Riksskatteverket överklagade och ansåg att frågan om huruvida förvaltningsföretagsstatus förelåg eller inte borde bedömas utifrån AB Y:s status under hela beskattningsåret. Regeringsrätten gjorde dock samma bedömning som Skatterättsnämnden. Domen stärker intrycket av att det är förhållandena vid beskattningsårets utgång som är det avgörande för bedömningen av huruvida koncernbidrag kan ges eller inte. Det överlåtna bolaget var i sig ett moderbolag i en underkoncern som förvaltade X-koncernens fastigheter. Det förefaller att döma av referatet ha varit en betydande verksamhet. Därmed ger inte rättsfallet någon indikation på hur mycket verksamhet som krävs för att förvaltningsföretagsstatusen skall upphöra.
Bertil Wiman