Rättsfall

Förvaltningskostnader i inkomstslaget kapital

Fråga om avdragsrätt för anskaffande av datorprogram och tidskrifter för den som bedriver aktieförvaltning i egen regi. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Sökanden hade sedan lång tid innehaft aktier som förvaltats i depå hos bank. Avsikten var nu i stället att han skulle bedriva aktieförvaltningen i egen regi. Sökandens aktieinnehav uppgick till ett värde av cirka 2 miljoner kr. I ansökan om förhandsbesked ställde han ett antal frågor angående rätten till avdrag såsom förvaltningskostnad i inkomstslaget kapital för kostnader för den egna aktieförvaltningen.

SRN fann att sökanden med hänsyn till omfattningen av sökandens köp och försäljningar och omständigheterna i övrigt hade rätt till avdrag för anskaffningen/uppdateringen av det tekniska analysprogrammet ”SuperCharts”, portföljprogrammet ”VP 99”, tidningen ”Börsinsikt” och tidningen ”Aktiespararen”. Beträffande den senare tidningen gällde detta dock inte om han erhöll den i egenskap av medlem i Sveriges Aktiesparares Riksförbund. SRN anförde: ”Enligt punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen (1928:370) räknas utgiften för sökandens medlemskap i Sveriges Aktiesparares Riksförbund, inklusive tidningen ”Aktiespararen”, som en inte avdragsgill personlig levnadskostnad. Den omständigheten att utgiften för tidningen kan komma att särdebiteras på medlemsavin medför ingen annan bedömning (jfr RÅ 1966 ref. 21). Tidningarna ”Affärsvärlden” och ”Veckans affärer” har, som också framgår av ansökningen, sådant allmänt innehåll att de läses även av andra personer än de som investerar i aktier och andra värdepapper. Med hänsyn härtill kan anskaffningen av dessa tidningar, även om de innehåller information som kan vara av intresse för sökanden i egenskap av förvaltare av sin aktieportfölj, inte anses ha det direkta samband med hans förvaltning som bör krävas för att utgifterna för tidningarna skall vara avdragsgilla som förvaltningskostnader enligt 3 § 2 mom. SIL.”

Sökanden överklagade förhandsbeskedet i de delar som de gått honom emot. RSV överklagade förhandsbeskedet och yrkade att det skulle fastställas.

Regeringsrätten anförde följande: ”Sökanden har i ansökningen anfört att en utgångspunkt för förhandsbeskedet skall vara att han inte skulle göra någon av de anskaffningar som ansökan avser om han inte funnit dem nödvändiga för att bedriva aktieförvaltning i egen regi. Förutsättningarna för ett förhandsbesked måste emellertid vara sådana att det är möjligt att vid en taxering där förhandsbeskedet åberopas pröva om de överensstämmer med det faktiska förhållandena. Vad sökanden sålunda anfört kan därför inte godtas som en förutsättning för förhandsbeskedet utan endast som ett argument till stöd för hans uppfattning i avdragsfrågan.”

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

RR ansåg att det saknades anledning att begränsa förhandsbeskedets giltighetstid i anledning av införandet av inkomstskattelagen (1999:1229), eftersom denna ändring inte påverkade svaret på de frågor som förhandsbeskedet avsåg.

(RR:s dom 2000-02-01, mål nr 5039-1999)

Kapitalbeskattning

Fråga om anskaffningsvärdet på ett värdepapper som är knutet till en s.k. aktiekorg får beräknas enligt schablonmetoden och om avyttring skall anses ske om aktierna i korgen förvärvas. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var förutsättningarna följande. Sökanden övervägde att investera i ett av ett fondkommissionärsbolag emitterat värdepapper (Värdepapperet). Värdepapperet gav rätt att en viss dag tre år efter utgivandet erhålla ett kontantbelopp motsvarande värdet av ett på visst sätt beräknat antal aktier i ett antal bolag (”aktiekorg”) eller att erhålla aktierna i korgen. I båda fallen uttogs en lösenavgift motsvarande 0,5 % av aktiernas värde. Värdepapperet avsåg vid emissionen värdet av aktier i tio noterade s.k. IT-bolag med en initialvikt om vardera 10 %. Vid emissionen betalades 40 kr för varje värdepapper (aktiekorg) med tillägg för courtage och arrangemangsavgift. Utdelningen på i korgen ingående aktier (minus eventuell kupongskatt) påverkade antalet aktier i korgen på så sätt att utdelat belopp ”återinvesterades” i aktier i utdelande bolag. Antalet aktier i korgen skulle under löptiden även justeras med hänsyn till fondemissioner m.m. i ”korgbolagen”. Sammansättningen av aktiekorgen kunde också förändras av att bolag, vars aktier ingick i korgen, blev föremål för uppköp. Sökanden ställde ett antal frågor angående den skattemässiga behandlingen av Värdepapperet. Bland annat frågade han om anskaffningsvärdet på Värdepapperet fick beräknas enligt den s.k. schablonregeln i 27 § 2 mom. andra stycket SIL (fråga 4) och om avyttring skulle anses ske om han valde att förvärva aktierna i korgen vid löptidens slut eller om skattemässig kontinuitet gällde på så sätt att anskaffningsvärdet på Värdepapperet fördes över till de förvärvade aktierna (fråga 5).

SRN:s motivering till förhandsbeskedet har i sin helhet återgivits i SN 1999 s. 588 (häfte 10/99). Här görs endast en kort sammanfattning av motiveringen i de delar som överklagades till RR. SRN ansåg att Värdepapperet var ett sådant finansiellt instrument som avses i 27 § 1 mom. SIL. Nämnden framhöll vidare att Värdepapperet representerade en ensidig förpliktelse för utgivaren att en viss dag utge ett på visst sätt beräknat kontantbelopp eller vissa aktier. Efter ett förvärv av Värdepapperet hade innehavaren inga förpliktelser gentemot utfärdaren. Förvärvet kunde därför inte ses som ett avtal om framtida köp. Nämnden bedömde därför att Värdepapperet inte utgjorde en termin avseende aktie eller aktieindex. Det ansågs inte heller utgöra en option avseende aktie eller aktieindex. Med hänsyn till denna bedömning fann nämnden att Värdepapperet omfattades av schablonregeln i 27 § 2 mom. andra stycket SIL.

Nämnden fann vidare, vid en samlad bedömning, att ett utfående av aktier vid utgången av löptiden för Värdepapperet inte borde ses som endast en leverans av tidigare inköpta aktier utan som en avyttring av Värdepapperet i utbyte mot de aktier som erhålls och eventuell kontant ersättning för ”överskjutande” aktier. Nämnden tog därvid bl.a. fasta på att det var osäkert vilka aktier som kunde komma att ingå i korgen vid löptidens utgång. Korgen kunde ju – helt eller delvis – vid löptidens utgång innehålla aktier i andra bolag än vad den gjort vid ett förvärv av Värdepapperet. Enligt nämndens bedömning hade därför Värdepapperet närmast karaktären av en penningfordran vars storlek berodde på värdet av ett på visst sätt bestämt aktieindex.

Sökanden överklagade förhandsbeskedet såvitt avsåg frågorna 4 och 5.

Regeringsrätten gjorde med avseende på de frågeställningar som överklagats samma bedömning som SRN och fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked i vad det överklagats. RR noterade därefter ”Sedan ansökan om förhandsbesked ingavs till Skatterättsnämnden har genom SFS 1998:1606 och 1999:201 vissa författningsändringar skett som berör 24 § 2 mom. och 27 § 2 mom. SIL. Bl.a. har den s.k. schablonregeln i 27 § 2 mom. andra stycket SIL, med oförändrad lydelse, flyttats till tredje stycket i samma moment. Härtill kommer att från och med 2002 års taxering inkomstskattelagen (1999:1229), IL, skall tillämpas i stället för SIL. Nu redovisade författningsändringar påverkar dock inte svaren på de frågor som förhandsbeskedet avser. Det saknas därför anledning att begränsa giltighetstiden för förhandsbeskedet i anledning av författningsändringarna.

Med hänsyn till att innebörden av svaret på fråga 4, oavsett lagtextshänvisningen, får anses vara att den i såväl SIL som IL intagna schablonregeln (20-procentsregeln) får tillämpas vid beräkning av realisationsvinst (kapitalvinst) skall förhandsbeskedet fastställas i de delar det överklagats.”

(RR:s dom 2000-01-28, mål nr 1387-1999)

3:12-reglerna

Vid delavyttring av aktier i fåmansföretag har fråga uppkommit om kvarstående sparad utdelningen skall proportioneras mellan aktierna eller om utdelningen i sin helhet får avräknas från vinsten på de avyttrade aktierna. Inkomsttaxering 1993.

Enligt de särskilda reglerna om utdelning och realisationsvinst på aktier m.m. i fåmansföretag (de s.k. 3:12-reglerna) skall utdelning upp till en schablonmässigt beräknad avkastning på en viss angiven anskaffningskostnad för aktierna tas upp som intäkt av kapital. Därutöver hänförs utdelningen till intäkt av tjänst. I den mån utdelningen visst år understiger det högsta belopp som får tas upp som intäkt av kapital ökas det belopp som senare år får tas upp som intäkt av kapital i motsvarande mån (sparad utdelning). Uppkommer realisationsvinst vid avyttring aktierna skall hälften av den del av vinsten som överstiger kvarstående sparad utdelning tas upp som intäkt av tjänst. Bestämmelserna om sparad utdelning finns numera i 3 § 12 b mom. tredje stycket SIL alternativt 57 kap. 10 § IL.

A avyttrade under 1992 en del av sitt aktieinnehav i ett fåmansföretag. Vid fördelningen av realisationsvinsten mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital tillgodoförde hon sig hela sin sparade utdelning, varvid någon vinst att deklarera under inkomst av tjänst inte uppkom.

Underinstanserna fann att kvarstående sparad utdelning skulle proportioneras mellan aktierna och medgav därför att A vid den aktuella försäljningen endast fick utnyttja så stor del av den sparade utdelningen som motsvarar den andel av hennes aktieinnehav som avyttrats.

A överklagade till RR.

RR redogjorde för tillämpliga lagregler och gjorde därefter följande bedömning: ”Lagtexten ger ingen säker ledning för bedömningen av hur stor del av den sparade utdelningen som får användas när en del av ett aktieinnehav avyttras. Frågan har inte heller berörts i förarbetena. Där har endast uttalats att minskning av den del av utdelning eller realisationsvinst som skall tas upp som intäkt av tjänst skall ske även utan yrkande (prop. 1989/90:110 s. 703). Uttalandet tyder på att avsikten varit att den skattskyldige inte skall ha någon valrätt.

I propositionen om kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbeskattningen m.m. (prop. 1990/91:54) föreslogs vissa ändringar i 3:12-reglerna, bl.a. rörande uppräkning av anskaffningskostnaden för aktierna vid beräkning av den del av en realisationsvinst som skall tas upp i inkomstslaget tjänst. I samband därmed uttalades att det uppräknade anskaffningsvärdet liksom sparat utrymme för kapitalbeskattad inkomst vid delförsäljningar skall proportioneras mellan aktierna på samma sätt som anskaffningskostnaden proportioneras vid realisationsvinstberäkningen samt att även i övriga avseenden samma principer som vid övrig realisationsvinstbeskattning skall tillämpas (a. prop. s. 221). Någon ändring i bestämmelserna i 3 § 12 mom. tredje stycket SIL gjordes inte i det sammanhanget. Uttalandet kan därför inte anses ha karaktär av förarbetsuttalande till dessa bestämmelser, även om förslagen i nyssnämnda proposition närmast utgjorde en komplettering av de ändringar som föreslagits i prop. 1989/90:110 och de lagändringar som beslöts genom de båda propositionerna trädde i tillämpning samtidigt.

Vad nu sagts föranleder slutsatsen att tolkningen av den i målet aktuella bestämmelsen får göras med utgångspunkt i 3:12-reglernas allmänna uppbyggnad och syfte och med beaktande av de olika situationer där frågan om fördelningen av sparad utdelning på olika delar av ett aktieinnehav kan uppkomma. Det gäller då inte bara beträffande realisationsvinst utan även i fråga om utdelning. Med hänsyn till reglernas komplexitet kan det också finnas särskild anledning att beakta praktiska aspekter.

A:s inställning innebär att den sparade utdelningen skall ses som en till hela aktieinnehavet knuten, ofördelad klumpsumma som skall användas så snart som möjligt, medan RSV:s inställning är att den skall ses som en klumpsumma som skall fördelas på de vid varje tillfälle innehavda aktierna. Ett tredje alternativ, nämligen att se den sparade utdelningen som helt knuten till en enskild aktie, skulle dels medföra omotiverade och säkerligen inte avsedda materiella effekter, dels komplicera det redan invecklade systemet ytterligare. Det alternativet bör därför inte komma i fråga.

De av parterna hävdade alternativen är likvärdiga såvitt gäller utdelning men skiljer sig åt vad avser delavyttring. Det alternativ A förespråkar synes ge upphov till en rad frågeställningar framför allt vid benefika äganderättsövergångar där inte den tidigare ägarens hela aktieinnehav överförs till en enda ny ägare och vid samtidig delavyttring och benefik äganderättsövergång. Det överensstämmer inte heller med de principer som tillämpas vid realisationsvinstberäkningen. Beräkningen i 3:12-systemet bygger i allt väsentligt på den genomsnittsmetod som tillämpas vid realisationsvinstbeskattningen.

Det framstår därför som naturligt att anknyta till denna också när det gäller att bestämma hur stor del av en skattskyldigs sparade utdelning som får avräknas vid en delavyttring. Detta synes också vara det alternativ som är minst komplicerat vid den praktiska hanteringen. Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att avräkning vid delförsäljning bör ske med den del av den sparade utdelningen som motsvarar den avyttrande andelen av de innehavda aktierna. Överklagandet skall således inte bifallas.

(RR:s dom 1999-12-03, mål nr 1140-1997)

CFC-lagstiftningen

Frågan om vilka svenska skatteregler som skall tillämpas vid beräkningen av vinsten när ett svenskt företag beskattas löpande för vinsten i en utländsk juridisk person. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var förutsättningarna följande. Sökandebolaget, som ägdes av i bolaget verksamma delägare, bedrev en verksamhet som bedömts kräva ett omfattande försäkringsskydd. Sökandebolaget planerade därför att starta ett s.k. captivebolag. Verksamheten avsågs bedrivas av ett bolag med säte på Guernsey. Guernseybolaget var ett s.k. exempt company som inte erlade någon inkomstskatt utan endast en årlig avgift. Sökandebolaget skulle erlägga premier till Guernseybolaget för täckande av sökandebolagets risker inom dess verksamhetsområde. Förutom från sökandebolaget skulle Guernseybolaget uppbära premier från ett svenskt försäkringsbolag som hade återförsäkringar hos Guernseybolaget. Enligt förutsättningarna skulle sökandebolaget komma att beskattas löpande för Guernseybolagets vinst. Sökandebolaget frågade med anledning härav om reglerna beträffande inländska försäkringsbolag i 2 § 6 mom. SIL skulle tillämpas vid beräkningen av det resultat hos Guernseybolaget som skulle beskattas hos sökandebolaget.

Skatterättsnämnden fann att vid beräkningen av det resultat hos Guernseybolaget som skulle beskattas hos sökandebolaget skulle de svenska skatteregler tillämpas som varit tillämpliga om sökandebolaget självt bedrivit verksamheten på Guernsey. SRN menade att bestämmelserna för inländska skadeförsäkringsföretag inte var direkt tillämpliga, bl.a. eftersom ett inländskt skadeförsäkringsföretags verksamhet styrs av reglerna i försäkringsrörelselagen. Detta uteslöt dock inte enligt nämnden att bestämmelserna för inländska skadeförsäkringsföretag ändock i tillämpliga delar kunde användas vid inkomstbeskattningen. Ett minimikrav ansågs då vara att den verksamhet som bedrevs uppfyllde kraven för att anses som försäkringsrörelse. En prövning av om den ifrågavarande verksamheten uppfyllde kraven för att vara att anse som försäkringsrörelse borde inte göras inom ramen för ett förhandsbesked. Se närmare om nämndens motivering i SN 1997 s. 728 (häfte 12/1997).

Både sökandebolaget och RSV överklagade förhandsbeskedet.

RR anförde bl.a. följande i sitt beslut. ”Av bestämmelserna i 6 § 2 mom. SIL och punkt 10 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL framgår att en delägare i en utländsk juridisk person av ifrågavarande slag skall beskattas för den del av vinsten i den utländska juridiska personen som belöper på delägaren. Inkomstberäkningen skall alltså – även om svenska beskattningsregler skall tillämpas – ske hos den utländska juridiska personen och inte hos delägarna. Härav får anses följa att beskattningen skall ske på grundval av att det är den utländska juridiska personen som bedrivit verksamheten i fråga. Att i ett sådant fall analogt tillämpa de särskilda bestämmelserna i 2 § 6 mom. SIL för inländska skadeförsäkringsföretag bör enligt Regeringsrättens mening inte komma i fråga.

Bestämmelserna i 2 § 6 mom. SIL om utländska försäkringsföretag – som innebär att en schablonmetod skall tillämpas vid inkomstberäkningen – gäller ”försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeförsäkringsföretag”. Försäkringsrörelsen skall således ha bedrivits här i landet för att bestämmelserna skall vara tillämpliga. Enligt Regeringsrättens mening ger ordalagen inte utrymme för att tillämpa bestämmelserna när, som i förevarande fall, verksamheten bedrivs utomlands.

Regeringsrättens slutsats är således att inte någon av särregleringarna för skadeförsäkringsföretag är tillämplig i förevarande fall. Av det sagda följer att det resultat hos Guernseybolaget som skall beskattas hos sökandebolaget får beräknas enligt de skatteregler som gäller företag i allmänhet. I enlighet härmed skall Skatterättsnämndens förhandsbesked ändras och den i ansökningen om förhandsbesked ställda frågan besvaras nekande.”

Regeringsrätten ändrade således SRN:s förhandsbesked på så sätt att beskedet gavs följande lydelse. ”Den i ansökningen ställda

frågan – huruvida reglerna i 2 § 6 mom. SIL beträffande inländska skadeförsäkringsbolag skall tillämpas vid beräkningen av det resultat hos det utländska företaget som skall beskattas hos det svenska ägarbolaget – skall besvaras nekande.”

(RR:s dom 2000-01-19, mål nr 4675-1997)

Pensionsutfästelser

Fråga om avdragsrätt för kostnader för att trygga pensionsåtagande med s.k. unit linked-försäkring. Förhandsbesked anågende inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var förutsättningarna i korthet följande. De anställda i ett företag omfattades i sin anställning av en allmän pensionsplan. Planens förmåner överensstämmer för övrigt så vitt här är av intresse med ITP-planen. Företagets tryggande skedde genom avsättning till pensionsstiftelse. Ett antal anställda i företaget hade uttryckt önskemål om att för åldern mellan 60 och 65 år i stället få sin ålderspension tryggad med unit linked-försäkringar med tillämpning av punkt 20 e första stycket a av anvisningarna till 23 § KL den s.k. ryms-inom-regeln. De pensionsförmåner som företaget skulle utfästa rymdes inom såväl den aktuella pensionsplanen som ITP-planen.

I ansökan om förhandsbesked frågade företaget om det var förenligt med KL:s regelsystem att godta ett tryggande genom unit linked-försäkringar i stället för vanliga försäkringar som garanterar ett pensionskapital i enlighet med pensionsplanen.

Enligt nämndens mening förelåg inget hinder mot att unit linked-försäkringar användes som medel för att trygga ett pensionslöfte som innehöll en garanti för utfallande belopp i överensstämmelse med planen. Nämnden uppfattade att förutsättningarna i ansökningen var sådana att de aktuella pensionslöftena följde de i planen angivna pensionsförmånerna.

Nämnden fann därför att företaget fick använda unit linked-försäkringar för att trygga ifrågavarande pensionslöften upp till en kostnad som motsvaras av kostnaden för en försäkringslösning enligt planen med en vanlig (förmånsbestämd) pensionsförsäkring. En utförligare redogörelse för nämndens motiverig finns i SN 1999 s. 89 (häfte 3/99).

RSV överklagade förhandsbeskedet.

RR anförde följande: ”I likhet med Skatterättsnämnden uppfattar Regeringsrätten förutsättningarna för ansökningen om förhandsbesked så att de löften om ålderspension mellan 60 och 65 år som målet gäller följer de i den allmänna pensionsplanen angivna pensionsförmånerna och således innefattar en utfästelse (garanti) från arbetsgivarens sida om utfallande belopp i överensstämmelse med planen. Med denna utgångspunkt ansluter sig Regeringsrätten till nämndens bedömning att de av nämnden tillämpade bestämmelserna i punkterna 20 c och 20 e av anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370), i anvisningspunkternas lydelse intill den 30 juni 1998 (se SFS 1998:328), inte hindrar att företaget – med avdragsrätt inom den av nämnden angivna kostnadsramen – tryggar pensionslöftena med unit linked-försäkringar. Nämndens förhandsbesked skall således fastställas.”

(RR:s dom 2000-02-01, mål nr 8177-1998)

Avdrag för ingående mervärdesskatt

Fråga om avdragsätt för ingående skatt för servicepaket vid s.k. personbilsleasing med serviceavtal. Förhandsbesked angående mervärdesskatt.

I ett ärende om förhandsbeskedet var frågan om ingående mervärdesskatt som hänförde sig till ett servicepaket (service, underhåll, reparationer och däcksbyte m.m.) avseende en förhyrd personbil var helt avdragsgill och om det därvid hade någon betydelse huruvida avtalet ingåtts med samma bolag med vilket sökandebolaget också ingått ett avtal om finansiell leasing av personbil.

SRN ansåg att sökandebolaget fick göra avdrag för alla ingående skatt som hänförde sig till det s.k. servicepaketet avseende driftskostnader. Se närmare om motiveringen i SN 1999 s. 147.

RR anslöt sig till SRN:s bedömning och fastställde SRN:s förhandsbesked.

(RR:s dom 1999-12-23, mål nr 7471-1998)

Indelning av taxeringsenheter

Fråga om mässbyggnad skulle taxeras såsom hyreshusenhet eller övrig byggnad. Allmän fastighetstaxering 1988.

Den aktuella mässbyggnaden ägdes av en stiftelse som upplät den till utställare i olika former som medförde större eller mindre åtaganden från fastighetsägarens sida. Enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, skall byggnad såvitt nu är i fråga indelas som hyreshus om den är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurant och liknande. Byggnad som inte utgör hyreshus och inte heller skall utgöra någon av de i paragrafen särskilt definierade byggnadstyperna skall indelas som övrig byggnad. Enligt 3 § samma kapitel skall byggnadstypen bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnad till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnad till övervägande del används på.

Frågan i målet var om mässbyggnaden skulle indelas som hyreshus eller övrig byggnad. Regeringsrätten anförde bl.a. följande i sin dom: ”I prop. 1979/80:40 avseende ny fastighetstaxeringslag uttalades bl.a. följande. Som småhus skall enligt kommittéförslaget anses byggnader som är inrättade med bostäder åt högst två familjer och som hyreshus övriga bostadsbyggnader. Till gruppen hyreshus skall enligt förslaget hänföras även byggnader som det går att beräkna ett hyresvärde för såsom kontors- och butiksbyggnader. Förslaget innebär att under beteckningen hyreshus skall falla även vissa byggnader som f.n. inte hör dit utan är indelade som specialbyggnader. Det gäller hotell, restauranger och liknande byggnader. De byggnader som har förts till byggnadstypen hyreshus är sådana där ett hyresvärde kan beräknas. Samma värderingsregler bör därför användas för dessa byggnader (s. 62 f.). ”Övrig byggnad” utgör en restpost (s. 193).

I prop. 1979/80:86 angående taxering av industribyggnader föreslogs en utvidgning av begreppet hyreshus i fastighetstaxeringssammanhang. Sålunda hänfördes enligt propositionen även parkeringshus, som enligt fastighetstaxeringskommitténs förslag skulle indelats som industribyggnad, till kategorin hyreshus. Därvid framhölls att man i fråga om parkeringshus normalt kan få fram hyror som lämpligen kan tillämpas vid värderingen. Utvidgningen omfattade även kiosker.

I rättspraxis har mässhall (Dalamässan i Borlänge) hänförts till byggnadstypen hyreshus (RÅ 1992 ref. 85). I målet framhölls att mässverksamhet innefattade inte bara upplåtelse av en monterplats utan också mycket omfattande tjänster före och under mässan samt vissa tjänster efter denna såsom marknadsföring, byggande av mässan, kringarrangemang, servering, publiktjänster etc. I rättsfallet uttalade Regeringsrätten bl.a. att till byggnadstypen hyreshus skulle hänföras sådana byggnader, för vilka ett hyresvärde kunde beräknas. Den del av mässhallen som inte var restaurang, kontor och liknande hyrdes ut till utställare. Ett hyresvärde kunde därför bestämmas även för dessa ytor. Byggnaden borde enligt Regeringsrätten på grund härav och omständigheterna i övrigt hänföras till hyreshus.

I förevarande mål får handlingarna anses uppvisa följande. Den nu aktuella mässbyggnaden upplåts till utställarna i olika former som innefattar större eller mindre åtaganden från stiftelsens sida. I många fall är det fråga om upplåtelse av färdiga monterpaket av viss standardiserad utformning på en bestämd golvyta och till förutbestämt pris. Priset uttrycks enligt en i målet ingiven servicekatalog i visst belopp per kvadratmeter golvyta. Härutöver kan särskilda tjänster av skiftande slag tillhandahållas utställaren. I andra fall tillhandahålls utställaren skräddarsydda montrar som framställs av stiftelsen mot priser som bestäms särskilt. Upplåtelsen kan också gälla viss golvyta där utställaren själv uppför sin monter i önskad utformning. Viss del av ersättningen för mässverksamheten avser lokalhyra för utställningsytorna.

Regeringsrätten gör följande bedömning. Den förut lämnade redogörelsen för lagstiftning och rättspraxis ger vid handen att begreppet hyreshus enligt FTL omfattar – förutom sedvanliga byggnader för uthyrning som bostäder och lokaler – en rad olika typer av byggnad såsom hotell, restauranger, kiosker, parkeringshus och i vart fall viss typ av mässbyggnad. Den gemensamma förutsättningen beträffande alla dessa byggnadstyper är att en hyra ansetts kunna beräknas. Även i fråga om stiftelsens mässverksamheten avser en del av ersättningen lokalhyra för utställningslokalerna. Ett hyresvärde kan därför beräknas även för dessa lokaler. Mässbyggnaden bör på grund härav och omständigheterna i övrigt hänföras till hyreshus.”

(RR:s dom 2000-01-31, mål nr 769-1995)

Redaktör Christer Silfverberg