Vi har under senare år sett en förändrad arbetsmarknad, där antalet personaluthyrningsföretag och liknande företag ökat väsentligen. Många av dessa har valt att driva sin verksamhet som enskild näringsverksamhet. Skattemyndigheter på olika håll i landet anser inte att dessa bedriver näringsverksamhet och tilldelar dem inte F-skattsedel. Detta väcker ett antal frågor om vad som innefattas i begreppet näringsverksamhet enligt 21 § kommunalskattelagen (KL). Avsikten med artikeln är att lyfta fram och diskutera vissa av dessa frågor.

1 Inledning

Arbetsmarknaden förändras snabbt och allt fler medborgare växlar mellan att vara projektanställda, uppdragstagare, egna företagare och fast anställda. Den senare kategorin har antalsmässigt fått vika för tidsbegränsade och andra icke tillsvidareanställningar.

En växande grupp företag i det svenska näringslivet är olika former av personaluthyrningsföretag och företagsjourer. Fråga är alltså om mycket arbetskraftsintensiva företag. Dessa drivs såväl i aktiebolagsform som enskild näringsverksamhet.

När det gäller företagsjourer och i synnerhet avbytare inom lantbruket1, som avses att bedrivas som enskild näringsverksamhet, kan man notera en viss ovilja hos skattemyndigheten att utfärda F-skattsedel. Som skäl anges, i många fall på ett schablonartat sätt, att sökanden inte anses komma att bedriva någon näringsverksamhet utan får anses endast ställa sin egen arbetskraft till förfogande.

Vad avser frågan om möjligheten att tilldelas en F-skattsedel2 kan man konstatera att lagstiftningen utvecklats i positiv riktning. Den senaste reformen innebar att man mjukade upp kraven för att erhålla en F-skattsedel.

Numera föreskrivs i 4 kap. 7 § skattebetalningslagen att F-skattsedel skall utfärdas om det av de av sökanden lämnade uppgifterna framgår att han har för avsikt att bedriva näringsverksamhet här i landet. För att F-skattsedel inte skall utfärdas måste skattemyndigheten finna skälig anledning anta att den skattskyldige inte kommer att bedriva näringsverksamhet. I förarbetena3 till bestämmelsen anges som exempel på en situation när F-skattsedel inte skall utfärdas att det av lämnade uppgifter framgår att den skattskyldiges verksamhet inte kan betraktas som näringsverksamhet.

I 1 kap. 6 § skattebetalningslagen anges att med näringsverksamhet avses sådan verksamhet där intäkten är skattepliktig enligt 22 § kommunalskattelagen. För att en intäkt skall vara skattepliktig enligt denna bestämmelse krävs – i vart fall såvitt gäller fysiska personer – att vederbörande bedriver näringsverksamhet enligt 21 § KL. Med sådan verksamhet avses yrkesmässig självständigt bedriven förvärvsverksamhet.4 Ur detta kan härledas tre rekvisit nämligen vinstsyfte, varaktighet och självständighet.

Vad gäller de två första rekvisiten, vinstsyfte respektive varaktighet, torde inte dessa föranleda några bedömningsproblem i det här sammanhanget. Det är istället det s.k. självständighetsrekvistet – gränsdragningen mellan tjänst och näringsverksamhet – som kan föranleda diskussion.

Lagtexten anger inga konkreta gränser utan bedömningen får göras med ledning av praxis. Självständighetsrekvisitet har också varit föremål för prövning i ett antal avgöranden, där flertalet rört frågan om skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter.

Avbytarnas affärsidé är att man säljer en tjänst innefattande att till ett antal lantbrukare (i många fall 10–15) tillgodose dessas behov av ledighet och semester samt att ge hjälp vid sjukdom och olycksfall. Således utförs sådant arbete som i normalfallet ombesörjs av uppdragsgivaren. Arbetet fullgörs i uppdragsgivarens produktionsanläggning och med dennes arbetsredskap. I allmänhet finns inget krav på att arbetet skall utföras av avbytaren personligen. Det är till och med på det sättet att avbytarna har bildat nätverk för att de skall kunna sätta annan i sitt ställe. Arbetet sker inom ramen för ett kontrakterat kortare uppdrag.

Antalet ansökningar om F-skattsedel var år 1997 cirka 70 000 (varav 40 000 avser fysiska personer) per år. Av dessa fick cirka tre procent avslag på sin ansökan. För cirka en tredjedel – eller 700 ansökningar – angavs som skäl för avslag att näringsverksamhet inte bedrivs. (RSV Rapport 1998:4, s. 25)

Prop. 1997/98:33, s. 44.

Denna definition ansluter sig till de krav som före skattereformen ställdes för att rörelse skulle föreligga. Den praxis som utbildats på området kan vara vägledande också i det nya systemet, prop. 1989/90:110, s. 649.

2 Helhetsbedömning eller schablonmässig bedömning

Riksskatteverket har i en rapport5 angett att ”vid prövningar har domstolar och skattemyndigheter ofta tillmätt vilken yrkeskategori en person kan anses tillhöra avgörande betydelse. Utan att ta hänsyn till och göra en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet har personer ansedda som hänförliga till vissa yrkeskategorier mer eller mindre kategoriskt bedömts som arbetstagare”.

När det gäller frågan om en verksamhet skall betraktas som självständig eller inte har detta betydelse vad gäller såväl inkomstskatt som i fråga om arbetsgivaravgifter. Före 1982 var Försäkringsöverdomstolen högsta instans i arbetsgivaravgiftsmålen medan Regeringsrätten hade samma funktion i inkomstskattemålen. Den parallella instansordningen har medfört delvis olika metoder för att bedöma om en verksamhet är självständig eller inte.

Såvitt gäller den praxis som skapades av Försäkringsöverdomstolen bygger den på ett visst schablontänkande, där man tittar på vad som är normalt inom en viss kategori av arbete.

Numera har Regeringsrätten övertagit arbetsgivaravgiftsmålen6. Domstolen har vid ett antal tillfällen uttalat att den bedömningsmetod som skall tillämpas – vilken också tillämpas av högsta domstolen och arbetsdomstolen vid bedömningen av liknande frågor – är en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet (jfr bl.a. RÅ 1983 1:84 och RÅ 1984 1:24). Härvid är det endast de omständigheter som är utmärkande för hur verksamheten faktiskt bedrivs som skall läggas till grund för bedömningen.7

Regeringsrätten tog således avstånd från den schabloniserade bedömningsmetod som tillämpades av Försäkringsöverdomstolen varvid man ser mera till vad som är normalt inom en yrkesgrupp eller inom en viss kategori av arbete. Regeringsrätten torde ha anammat den bedömningsmetod som redan innan tillämpades i inkomstskattemålen.8

Genom att Regeringsrätten anlagt en annan bedömningsgrund än Försäkringsdomstolarna har tidigare praxis fått minskad betydelse och måste därför analyseras med viss eftertanke.

Detta gör ovannämnda uttalande av Riksskatteverket9 något märkligt. En tänkbar förklaring kan dock vara att uttalandet, i vart fall vad gäller frågan om vilken bedömningsmetod som tillämpas av domstolarna, åsyftar praxis från försäkringsdomstolarna.

Samtidigt kan man notera att Riksskatteverket på ett annat ställe i rapporten10 poängterar att en bedömning måste göras av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Mot bakgrund av detta uttalande är det anmärkningsvärt att vissa skattemyndigheter alltjämt har en schablonmetod som grund för sina ställningstaganden. Man kan således inte inom en viss kategori arbete ”dra alla över en kam” och hävda att ingen eller för andra kategorier alla bedriver näringsverksamhet.

RSV Rapport 1998:4, s. 52.

Från den 1 april 1982 avgörs arbetsgivaravgiftsmålen av Regeringsrätten.

Jfr Ds Fi 1976:4, s. 29.

Se bl.a. Ds Fi 1976:4, s.29 där det anges att det är ”en samlad bedömning av de omständigheter som är utmärkande för hur verksamheten faktiskt bedrivs” som läggs till grund för avgörandet (se Rå 1970 Fi 1029 och Rå 1960 ref. 43).

Jfr not 5.

RSV Rapport 1998:4, s. 38.

3 Tankar kring självständighetsrekvisitet

Vad innebär det då att verksamheten bedrivs självständigt? I den praxis som vuxit fram under årens lopp har Regeringsrätten framhållit ett antal faktorer som beaktas vid bedömningen av om en uppdragstagare är att anse som självständig näringsidkare eller inte. I litteraturen har dessa faktorer sorterats efter om de talar för eller mot att verksamheten bedrivs självständigt.

Det skulle här föra för långt att gå igenom samtliga dessa faktorer. Istället kan det vara lämpligt att ta avstamp i ett konkret fall för att därigenom lyfta fram ett par särskilda frågeställningar. Detta kan göras utifrån förhållandena för avbytare inom lantbruket eller andra företagsjourer.

Avbytarens affärsidé är – liksom många andra företagsjourers och personaluthyrningsföretags – att tillfälligtvis utföra sådant arbete som i vanliga fall ombesörjs av uppdragsgivaren personligen eller dennes personal. Normalt har dessa företagare ett flertal uppdragsgivare och det finns inget krav att företagaren personligen skall utföra arbetet. I allmänhet utförs uppdragen i uppdragsgivarens lokaler med dennes arbetsredskap.

Som nämnts inledningsvis har skattemyndigheten, särskilt när det gällt frågan om olika avbytares verksamhet bedrivs självständigt eller inte, på flera håll kort och kärnfullt angett att uppdragstagaren ”enbart ställer sin egen arbetskraft till förfogande” och därigenom anses som anställd.

Man kan konstatera att i princip alla uppdragstagare ställer sin egen arbetskraft till förfogande. Detta innebär naturligtvis inte att de alltid skall bedömas som anställda. Frågan är vad som krävs, utöver att han enbart ställer sin arbetskraft till förfogande, för att vederbörande skall anses som självständig uppdragstagare.

En viktig sak i sammanhanget är att det endast är de omständigheter som är utmärkande för hur verksamheten faktiskt bedrivs som skall läggas till grund för bedömningen.11 Detta medför bl.a. att vid bedömningen i det enskilda fallet har vissa faktorer en mer avgörande betydelse medan andra faktorer har mycket ringa betydelse.

Jfr Ds Fi 1976:4, s. 29.

3.1 Avgörande faktorer

En mycket viktig faktor är betydelsen av antalet uppdragsgivare. Inledningsvis kan därför nämnas RÅ 1960 ref. 4312, där Regeringsrätten ansåg att intäkterna från den prövade verksamheten inte var hänförliga till inkomst av rörelse. Uppdragstagaren utförde försäljningsuppdrag på provisionsbasis. Hans handlingsutrymme var starkt begränsat – exempelvis hade han ett begränsat geografiskt verksamhetsområde, han fick inte själv teckna avtal med köpare och uppdragsgivaren lämnade detaljerade anvisningar om arbetet. En annan mycket viktig omständighet i bedömningen var att uppdragstagaren hade enbart en uppdragsgivare.

I RÅ 1984 1:56, där en eller ett fåtal uppdragsgivare fanns, angav Regeringsrätten som skäl för att verksamheten ansågs osjälvständig bl.a. att uppdragstagaren inte samtidigt utfört arbete åt annan och att han inte hade någon särskild funktion i förhållande till andra anställda.

En faktor som är gemensam i de båda avgörandena är att respektive uppdragstagare enbart haft en eller ett fåtal uppdragsgivare. Denna faktor synes ha varit av väsentlig betydelse för utgången i målen. I de fall uppdragstagaren haft ett flertal uppdragsgivare har utgången däremot blivit den motsatta. Härvid kan särskilt nämnas RÅ 1983 1:84, ett arbetsgivaravgiftsmål. Omständigheterna i målet var bl.a. följande.

Fråga var om en uppdragstagare (SM) som erhållit ersättning från en reklambyrå för utfört reklamarbete. Formalia, såsom inregistrerad firma, var uppfylld. SM hade under aktuell period haft sex uppdragsgivare och det arbete som utfördes var av sådant slag som i normalfallet utfördes av uppdragsgivarna personligen eller deras personal. Uppdragen utförde SM i hemmet. Intäkterna från verksamheten ansåg SM vara inkomst av rörelse. Regeringsrätten konstaterade inledningsvis att bedömningen av om den skattskyldige var att anse som arbetstagare eller rörelseidkare skulle ske med utgångspunkt i det skatterättsliga rörelsebegreppet. Därefter angav domstolen att omständigheterna i målet var sådana som brukar känneteckna en rörelse, såsom att den bedrivs självständigt i förhållande till kunder.

Trots att uppdragstagaren utfört sådant arbete som normalt utförs av uppdragsgivaren har Regeringsrätten ansett verksamheten som självständig. Ett viktigt skäl för Regeringsrättens slut är att det fanns flera uppdragsgivare. Vid en jämförelse mellan dessa avgöranden kan man notera att antalet uppdragstagare varit av avgörande betydelse.

Att man samtidigt har ett (större) antal uppdragsgivare visar – men behöver nödvändigtvis inte göra det i alla fall – att man typiskt sett har en självständig roll gentemot uppdragsgivarna. Denna roll stärks väsentligen i det fall det inte finns någon bundenhet att personligen utföra arbetet. Ett problem för enskilda näringsidkare utan egna anställda är att de i realiteten själva utför flertalet uppdrag. De har normalt ingen att sätta i sitt ställe med mindre de ingår i ett nätverk av näringsidkare. I dessa fall får man istället titta på om det finns något krav att uppdragstagaren personligen måste utföra arbetet eller om han är fri att inom uppdragets ram sätta någon annan i sitt ställe.

I RÅ 1985 1:37 ansåg Regeringsrätten att en skattskyldig, som utförde transporter med egen lastbil åt en enda uppdragsgivare under flera år, bedrev självständig verksamhet. Han var emellertid oförhindrad att anlita medhjälpare och åta sig andra uppdrag. Genom sin dom markerar Regeringsrätten att när det inte finns något krav att personligen utföra arbetet finns inte heller den knytning mellan parterna som utmärker ett anställningsförhållande. Detta är en faktor som Regeringsrätten lyfter fram för att markera självständigheten särskilt i de fall det finns enbart en eller ett fåtal uppdragsgivare.13

Sammantaget kan man utkristallisera två faktorer som är av väsentlig betydelse i bedömningen av om verksamheten är självständig eller inte, nämligen dels antalet uppdragsgivare och dels skyldigheten att personligen utföra arbetet. Är en eller båda dessa faktorer uppfyllda är detta ett klart tecken på – och i många fall också tillräckligt för att anse – att uppdragstagaren intar en självständig roll.

Se även RÅ 1984 1:29.

Se bl.a. RÅ 1984 1:29, RÅ 1984 1:42 och RÅ 1984 1:45.

3.2 Faktorer av ringa betydelse

Som nämnts tidigare är utgångspunkten att bedömningen skall göras utifrån hur verksamheten faktiskt bedrivs och detta medför att vissa faktorer är av ringa betydelse i bedömningen av om en verksamhet är självständig eller inte. Detta gäller sådana faktorer som ingår som ett naturligt led i den bedrivna verksamheten. Många faktorer är av sådan karaktär att varken uppdragstagare eller uppdragsgivare har någon möjlighet att påverka dem. Som jag ser det får dessa faktorer mycket ringa betydelse vid bedömningen.

Stöd för denna uppfattning finns bl.a. i en dom från Kammarrätten i Stockholm14. I målet var fråga om ett stadsbud med många uppdragsgivare ansågs bedriva självständig verksamhet. Domstolen åberopade först faktorer som talade för att en självständig verksamhet förelåg och uttalade därefter att ”det förhållandet att han oftast utför arbetet själv utan arbetslokal som bas föranleder inte motsatt ställningstagande eftersom stadsbudsverksamheten typiskt sett innefattar flyttnings, chaufförs- och städningsuppdrag utan medhjälp för vilka särskild lokaler eller dyrbara arbetsredskap – förutom bil – inte erfordras.

För avbytare och andra företagsjourer kan exempel på sådana omständigheter som är typiska för verksamheten och som dessutom är opåverkbara vara tid och rum för uppdragets utförande eller att uppdragstagaren inte har egna arbetsredskap.

Vad först avser rummet för uppdragets utförande är det i vissa fall praktiskt helt omöjligt att utföra detta någon annanstans än hos uppdragsgivaren. Exempelvis kan städfirman och den som bedriver verksamhet som innefattar skogsavverkning15 utföra arbetet enbart på av uppdragsgivaren anvisad plats.16 På samma sätt finns ingen praktisk möjlighet för avbytaren att utföra uppdraget på annat ställe än i uppdragsgivarens produktionsanläggning. Detta är ett faktum som är helt opåverkbart inom ramen för uppdraget och därmed av mycket ringa betydelse i bedömningen.

En faktor som kan bedömas på likartat sätt är tidpunkten för uppdragets utförande. För avbytaren innebär detta att denne som uppdragstagare själv reglerar sin arbetstid inom ramen för vad som är möjligt med hänsyn till sådana faktorer som att kor och andra djur måste skötas på vissa bestämda tider, bl.a. när det gäller utfodring.

Vad slutligen avser egna arbetsredskap brukar hävdas att denna faktor är ett tecken på ekonomiskt risktagande, vilket är ett kännetecken för att näringsverksamhet bedrivs (jfr bl.a. ovan angivna RÅ 1985 1:37). När det gäller arbetsredskap och maskiner som är nödvändiga för att en avbytare ska kunna utföra sitt uppdrag är det fråga om sådana som är fast installerade i uppdragsgivarens anläggning eller av sådan beskaffenhet att det inte är lämpligt att flytta dem. Det ligger således i uppdragets natur att i princip all nödvändig utrustning tillhandahålls av uppdragsgivaren. Något annat skulle inte vara rationellt. Detta är således också en faktor av ringa betydelse för de arbetskraftsintensiva jourverksamheterna.

Dom den 25 november 1985, mål nr . 8894-1984.

I RÅ 1982 1:50 utförde en person med egen skogsmaskin skogsarbete för ett företag. Domstolen framförde ett antal faktorer som talade dels för och dels mot att självständig verksamhet förelåg. Dock åberopades inte att verksamheten utfördes på av uppdragsgivaren anvisade platser. Skälet för detta torde vara att detta är en faktor som är opåverkbar och typisk för verksamheten, se i denna fråga också RÅ 1984 1:42.

I RÅ 1958 Fi 1565 ansågs en tamburvaktmästare på en restaurang bedriva näringsverksamhet. Detta uppdrag kunde utföras enbart på av uppdragsgivaren anvisad plats. Det torde också vara omöjligt att själv reglera arbetstiden.

3.3 Sammanfattning

Den slutsats man torde kunna dra är att det är i första hand formen för hur uppdragstagarens verksamhet bedrivs som skall tjäna som utgångspunkt för bedömningen och inte typen av arbete.17 Den skall vara av sådan karaktär som brukar känneteckna en rörelse. Sådana kännetecken kan särskilt vara att det finns flera uppdragsgivare eller i vart fall inte finns hinder för detta. En annan viktig faktor är att man inte är skyldig att personligen utföra uppdraget utan enbart är ansvarig för att det blir utfört. Härigenom finns typiskt sett en självständig verksamhet.

I det fall det är fråga om sådana faktorer som ingår som ett naturligt led i den bedrivna verksamheten eller är av sådan karaktär att de inte går att påverka har dessa mycket ringa betydelse i bedömningen av om uppdraget utförs självständigt eller inte.

När det gäller avbytarverksamheten har skattemyndigheten i flera fall hävdat att den typen av arbete är osjälvständig. Detta anser jag strida mot regeringsrättens bedömningsgrund.

4 Samhällsutvecklingens påverkan

Det nuvarande begreppet inkomst av näringsverksamhet i 21 § KL har i princip haft samma lydelse ända sedan lagens tillkomst. Detta kan inte innebära annat än att ramen – bestämmelsens ordalydelse – är given. Det som är innanför ramen bör förändras över tiden och enligt min uppfattning måste rättsutvecklingen påverkas av den övriga samhällsutvecklingen.

Stöd för detta påstående går att finna i ett av Regeringsrätten nyligen avgjort mål (dom den 16 mars 1999 i mål nr 5203–5204-1995). I målet var fråga bl.a. om avgränsningen av begreppet kooperativ verksamhet, närmare bestämt vilka krav som ställs på en verksamhets innehåll för att den skall vara kvalificerad som kooperativ. Regeringsrätten redogjorde kort för förarbetena till lagstiftningen från år 1920. Därefter konstaterade man att uttalandena i dessa förarbeten tyder på att man utgick från ett relativt snävt begrepp.

Därefter uttalade Regeringsrätten ”att det skatterättsliga begreppet i likhet med det civilrättsliga numera ges en vidare innebörd som är anpassad till den moderna kooperativa företagsformens krav”. Detta uttalande torde innebära att skatterättslig praxis inte är statisk utan förändras och utvecklas i takt med den övriga samhällsutvecklingen. Det är givetvis viktigt att rättsutvecklingen inte lever ett isolerat liv utan utvecklas i takt med övriga områden i samhället. Det finns dock en naturlig begränsning för hur långt rättspraxis kan utvecklas, nämligen lagtexten. Vid detaljreglering blir svängrummet betydligt mer snävt än i det fall bestämmelsen mer är av ramkaraktär.

Såvitt gäller begreppet ”självständigt” kan detta hänföras till ett rekvisit av ramkaraktär. Härigenom finns möjlighet för rättspraxis att förändras över tiden i takt med att arbetsmarknaden kommer att se annorlunda ut. De faktorer som Regeringsrätten betonar idag kommer att ges en annan innebörd i framtiden. Regeringsrätten kommer sannolikt också att betona andra faktorer än de man hittills gjort.

Som stöd för sin bedömning i nu nämnda avgörande hänvisar Regeringsrätten till ett nyare förarbetsuttalande (prop. 1996/97:163, s. 38, vari det uttalas bl.a. att olika begrepp – i detta fall kooperativ verksamhet – bör ges en innebörd som svarar mot den moderna kooperativa företagsformens strukturella och organisatoriska krav). I ljuset av denna hänvisning kan, såvitt gäller självständighetsrekvisitet, återges vad som uttalades i budgetpropositionen hösten 199818. Regeringen uttalade – under rubriken ”begreppet näringsverksamhet och tilldelning av F-skattsedel” – att senaste årens åtgärder ”ger bättre förutsättningar än tidigare för en enhetlig tillämpning av bestämmelserna där samhällsutvecklingen med förändrade företagsformer, arbetssätt etc. och förhållandena i de enskilda fallen kan beaktas”.19, 20

Den slutsats man kan dra av nu nämnda såväl regeringsrättsavgörande som förarbetsuttalanden är att rättspraxis måste påverkas av samhällsutvecklingen. Bedömningen av om verksamheten bedrivs självständigt eller inte måste göras mot bakgrund av de ändrade förhållandena på arbetsmarknaden och det är andra faktorer som bör komma i förgrunden än tidigare.

Prop. 1998/99:1, s. 143.

Man kan notera att regeringen betonar att det är förhållanden i det enskilda fallet som är avgörande. Detta är således helt i linje med tidigare nämnda regeringsrättsavgöranden, exempelvis RÅ 83 1:84.

Av intresse i sammanhanget är finansministerns svar den 9 februari 1999 på en interpellation angående att skattemyndigheterna inte tilldelar avbytare och andra i liknande omständigheter någon F-skattsedel. Finansministern svarade att enligt hans mening ”finns det inget generellt hinder i nuvarande lagstiftning som medför att den aktuella verksamheten inte kan hänföras till näringsverksamhet. Om den bedrivs eller avses att bedrivas under sådana former som krävs för näringsverksamhet enligt 21 § kommunalskattelagen, dvs. yrkesmässigt och självständigt, skall en F-skattsedel utfärdas.”

5 Avslutande kommentar

Min avsikt har inte varit att göra en fullständig analys av självständighetsrekvisitet utan endast att lyfta fram vissa frågeställningar. Detta har gjorts utifrån förhållandena för avbytare inom lantbruket eller andra företagsjourer.

Arbetsmarknaden är inne i en föränderlig fas, där vi bl.a. går från visstidsanställning till mer tidsbegränsade uppdrag som bl.a. egenföretagare. Detta senare gäller särskilt avbytare inom lantbruket och andra företagsjourer.

Som angavs inledningsvis utfärdar inte vissa skattemyndigheter F-skattsedel till dessa företagare. I sin bedömning tillämpar myndigheten, anmärkningsvärt nog, en schablonmetod som Regeringsrätten tagit avstånd från. Därtill kan läggas att argumenten är intetsägande21. Resultatet av dessa skattemyndigheters agerande är att aktörer inom en hel bransch inte tillåts bedriva självständig verksamhet. Detta är naturligtvis långt ifrån tillfredsställande särskilt sett utifrån rättstillämpningen, men i synnerhet för avbytarna och liknande företagare.

De uttalanden som gjorts såväl av domstolar som i förarbeten visar med önskvärd tydlighet att det endast är de faktorer som är utmärkande för hur verksamheten faktiskt bedrivs i det enskilda fallet som skall ligga till grund för bedömningen av om en verksamhet är självständig eller inte. Detta gör att vissa faktorer har en avgörande betydelse medan andra har mycket ringa betydelse i bedömningen.

För avbytares och andra företagsjourers vidkommande innebär detta att sådana faktorer som var och när arbetet utförs har mycket ringa betydelse i bedömningen av om verksamheten är självständig eller inte medan frågan om antalet uppdragsgivare är en avgörande faktor.

F-skattsedel eller inte F-skattsedel – enligt min uppfattning bör en avbytare eller annan företagsjour med fem till tio olika uppdragsgivare i regel anses bedriva självständig verksamhet.

Peter Nilsson

Peter Nilsson är verksam som skattejurist vid LRF Konsults Skattebyrå i Malmö.

I vissa fall motiveras besluten i princip endast med att den skattskyldige ”enbart ställer sin egen arbetskraft till förfogande”.