Ökar eller minskar den ekonomiska brottsligheten? – statistiken oklar

”Both read the Bible day and night,

But thou read’s black where I read white.”

– William Blake (1757–1827)

Statistiken sedan år 1993 över antalet anmälda ekonomiska brott av vissa kategorier visar att den ekonomiska brottsligheten ligger på en förhållandevis konstant nivå men med en tendens till minskning. Ser man däremot till polis- och åklagarmyndigheternas redovisning av antalet inkomna ärenden är tendensen i stället att antalet ärenden avseende ekonomiska brott ökar. Ekoroteln vid stockholmspolisen redovisar emellertid under de senare åren en jämn ström av inkomna ärenden. Brotten förefaller inte bli grövre, mätt i den genomsnittliga fängelsetidens längd. Om man jämför andelen fängelsestraff med mildare påföljder förefaller fängelsestraffen öka något. Oklara definitioner om vad som räknas som ekonomiska brott, anmälningsbenägenheten hos kontrollmyndigheter och målsäganden samt polisens och åklagarnas rutiner för att klassificera brotten gör det emellertid svårt att uttala sig om den faktiska brottsutvecklingen, men skall man göra någon bedömning är det att brotten ligger på en jämn nivå med en tendens till minskning.

1 Inledning

Sedan mitten av 1990-talet har intresset återigen ökat för ekobrottsbekämpningen. Ett stort antal statliga utredningar har sett över olika delar av berörd lagstiftning, nya regler införs successivt, Ekobrottsmyndigheten inrättades vid årsskiftet 1997/98 och inom skatteförvaltningen byggs nu skattebrottsenheter upp som skall utreda skattebrott och närliggande ekonomiska brott (regeringens skrivelser 1996–1998).

Av flera skäl är det en svår och otacksam uppgift att fokusera kriminalpolitiken på ekonomisk brottslighet. Det finns delade meningar om vad som egentligen avses med ekonomisk brottslighet och kunskaperna om brottslighetens omfattning och struktur är synnerligen bristfälliga. Kännetecknande för många ekonomiska brott är också att de till skillnad mot annan brottslighet ofta saknar ett konkret brottsoffer, som kan göra polisanmälan. Oanmälda brott blir ofta detsamma som okända brott.

Brottsoffret vid ekonomiska brott är i merparten fall samhället, skattebetalarkollektivet, naturen och marknadsekonomin. Med andra ord är det brottsoffer som det är svårare att identifiera sig med än t.ex. en granne som blivit utsatt för ett vålds- eller förmögenhetsbrott. Begreppet ekonomisk brottslighet får härigenom något diffust och abstrakt över sig. Mycket riktigt är bekämpningen av ekonomiska brott i hög grad avhängig myndigheternas förmåga att utöva tillsyn och kontroll. En äldre uppgift (Persson 1986) visar att omkring 50 procent av anmälningar, tips etc. till polisen om ekonomiska brott kommer från skatteförvaltningen. Omkring 20 procent av anmälningarna kommer från konkursförvaltare. Enbart sju procent av anmälningarna etc. kommer från ”vanliga” målsäganden som enskilda personer eller företag. Antalet anmälningar speglar således i betydande grad myndigheternas kontrollresurser och ambitioner. En viktig faktor är också myndigheternas vilja att anmäla misstänkta brott. Det förekommer att bl.a. skattemyndigheterna håller tillbaka brottsanmälningar eftersom de räknar med att åklagar- och polismyndigheterna saknar resurser att utreda brotten (RR 1994). Även företag och enskilda, som utsätts för ekonomiska brott, kan vara obenägna att göra anmälan, bl.a. för att undvika att offentligt erkänna att man blivit lurad (Träskman 1979). Antalet anmälda brott speglar därför inte alltid mängden misstänkta brott som faktiskt upptäcks.

Bristen på kunskaper om den ekonomiska brottsligheten skapar en grogrund för mytbildning om brottslighetens omfattning, struktur och skadeverkningar. Den enskildes värderingar och kanske även egna motiv styr med lätt hand barometerns skala mot baisse eller hausse.

Vad som hittills sagts antyder att statistiska uppgifter om anmälda ekonomiska brott är ett synnerligen bristfälligt mått på den faktiska brottsligheten. Redan från teoretiska utgångspunkter innebär de ekonomiska brottens karaktär och frånvaron av brottsoffer att mörkertalen är höga. Men det kan ändå vara av ett visst värde att studera statistiska uppgifter om antalet anmälda brott, eftersom sådana uppgifter ändå kan ge viss vägledning om tendenser i den faktiska brottsligheten.

Den allmänna bilden av ekobrottslighetens utveckling är nog att brotten hela tiden ökar. Därför är det viktigt att se vad statistiken innehåller. Innan de statistiska uppgifterna redovisas bör dock skatteundandragandet beröras.

2 Skatteundandragandet

Det område av den ekonomiska brottsligheten som är bäst kartlagt är skatteundandragandets omfattning och i viss mån struktur. Utan att gå in på någon diskussion om begrepp och definitioner bör understrykas att flertalet fall av skatteundandraganden aldrig klassificeras som (skatte-) brott utan enbart leder till administrativa sanktioner (skatte- eller avgiftstillägg). Skatteundandragande är således ett väsentligt vidare begrepp än skattebrottslighet, och också ekonomisk brottslighet om man i det senare begreppet lägger in det formellt juridiska kravet på brott. Riksskatteverket (RSV) använder sig exempelvis av begreppet skattefel, som omfattar allt från oavsiktliga fel till medvetet fusk och brottslighet (RSV 1998). Vid omfattningsberäkningar är det inte meningsfullt att skilja mellan misstag, avsiktliga fel eller brottsligt uppsåt. Det centrala är i det fallet hur mycket skatt som inte redovisats. Orsakerna till skatteundandragandet är givetvis av störst intresse när man skall analysera metoder för att minska skattefelet.

Det totala skattefelet uppskattas av RSV ”vid en försiktig bedömning” till 80–90 miljarder kronor i skatt om året, vilket motsvarar fem procent av BNP eller nio procent av den samlade skatteuppbörden (RSV 1998). Någon bedömning av hur stor andel som är medvetet fusk har inte kunnat göras. Skatteförvaltningen har också uppskattat omfattningen av en viss typ av skattefel, nämligen svart arbete avseende hushållsnära tjänster (RSV 1996). RSV bedömde att det kvittolösa svartarbetet med enkla hushållstjänster i hemmen omsätter omkring tre miljarder kronor i svarta löner. Reparationer och underhåll i hemmen svarar för minst fem miljarder kronor och bilreparationer för två miljarder kronor. Sammanlagt omfattar de hushållsnära tjänsterna omkring tio miljarder kronor i svart ersättning.

På senare tid har en undersökning gjorts av egenföretagarhushållens oredovisade inkomster (Apel 1994). Dessa uppskattas till omkring 30 procent av dessa hushålls disponibla inkomster. Den höga siffran avser inte enbart svart arbete utan kan också vara en följd av de skattekrediter (beskattningen skjuts fram i tiden etc.) som kan uppstå till följd av skattereglerna för näringsidkare. Egenföretagarhushållen kanske också har ett bättre kontaktnät än andra hushåll och kan därmed minska sina privata levnadskostnader och leva på en högre nivå än de redovisade inkomsterna antyder.

Riksrevisionsverket (RRV) har genomfört en omfattande kartläggning av det svarta arbetet och funnit att 11–14 procent av befolkningen mellan 18 och 74 år arbetade svart under år 1997 (RRV 1998). Det motsvarar mellan 650000 och 800000 personer. Det svarta arbetet beräknas svara för fem procent av det totala utförda arbetet i Sverige. Det svarta arbetet skulle därmed motsvara omkring tre procent av BNP. Vid en dynamisk beräkning uppskattas skattebortfallet uppgå till 20–40 miljarder kronor i skatt per år. Hänsyn har då tagits till att om svarta tjänster blir vita stiger priset på tjänsterna samtidigt som efterfrågan minskar.

RRV har också ingående studerat det svarta arbetets struktur och funnit att det svarta arbetet sker på de marknader som vanligtvis uppfattas som vita och seriösa. Visserligen är svart arbete vanligare inom vissa områden än andra, men det finns inte några särskilda arbetsmarknader eller branscher där allt det svarta arbetet utförs. Det svarta arbetet utgör i själva verket en integrerad del av den vita ekonomin. Företagare, yrkesutbildade arbetare och studenter är de vanligaste aktörerna på den svarta marknaden. De som klarar sig bra i den vita ekonomin klarar sig också bra i den svarta. Exempelvis arbetar inte arbetslösa svart i den omfattningen som man i allmänhet tror. Enligt RRV finns det risk för att det svarta arbetet kommer att öka. Skälet är bl.a. allmänhetens attityder till svart arbete; undersökningarna visade att omkring hälften av de tillfrågade kunde tänka sig att arbeta svart under vissa förhållanden.

Det saknas för närvarande uppgifter om skatteundandragandet ökar eller minskar.

3 Statistiska uppgifter om ekonomiska brott

4 Polisens ekorotlar och åklagarmyndigheterna

Hittills har redovisats statistik över främst anmälda brott respektive anmälda fall avseende Ekobrottsmyndighetens primära målområde och några andra typer av brott med ekonomisk inriktning. En annan indikator på ekobrottslighetens utveckling skulle kunna vara inkomna ärenden och inkomna brott hos polisens ekorotlar.

Här uppkommer emellertid förutom mörkertalsproblematiken ett antal andra problem. För det första definierade polisen ekonomisk brottslighet på ett mer kriminologiskt sätt än vad som framgår av Ekobrottsmyndighetens instruktion (primära målomårdet, 11 kap. BrB etc.). Ekorotlarna utgick nämligen från Justitieutskottets definition där man ställer kvalitativa krav på vinningsbrott för att de skall klassificeras som ekobrott (bet. 1980/81:JU21). Brottsligheten skulle enligt denna definition ha en kontinuerlig karaktär och bedrivas systematiskt inom ramen för en i övrigt legal näringsverksamhet. Vidare skulle de enskilda brotten vara av stor omfattning, röra stora samhälleliga värden eller drabba grupper av enskilda. En sådan vag beskrivning ställer stora krav på den person som registrerar anmälan och man kan därför inte lita på att alla ”ekobrott” klassificerades som sådana.

För det andra kunde felkällan vara den motsatta, nämligen att som ekobrott klassificerades alla de ärenden som handlades på ekorotlarna. Även om flertalet ärendet säkerligen uppfyllde definitionens krav på ekobrott kunde även andra ärenden handläggas av ekoroteln av bl.a. effektivitetsskäl eftersom ärendena hörde ihop med ekobrott. Vidare har organisatoriska förändringar skett som inneburit att ett ärende som handlagts på en vanlig kriminalavdelning registrerats som ett ekoärende när det flyttats över till ekoroteln. För polisen har inget nytt ärende tillkommit, men formellt för ekoroteln.

Man kan också studera antalet inkomna ekoärenden hos åklagarna, som fram t.o.m. år 1996 definierade ekonomisk brottslighet som ”samtliga brott mot 11 kap. BrB, lagen om valuta- och kreditreglering, brott mot 2–6 §§ och 10 § skattebrottslagen samt annan brottslighet med ekonomisk vinning som motiv, om brottet förövats inom ramen för näringsverksamhet och avser stora ekonomiska värden”.

Inom polisen och åklagarväsendet är ett ärende inte detsamma som ett brott. Ett ärende kan bestå av flera anmälningar, flera brott och flera gärningsmän. För åklagarna skall det som regel också finnas en misstänkt person. Det är därför inte möjligt att jämföra den officiella brottsstatistiken (anmälda brott, fall etc.) med myndigheternas redovisning av ärenden.

Tabell 5: Inkomna ärenden som karaktäriserats som ekoärenden hos polisen och åklagarna i hela landet. Inkomna ärenden hos ekoroteln i Stockholms län.

Källa: RPS, RÅ och Polismyndigheten i Stockholms län

Som framgår av tabell 5 ökar de inkomna ärendena hos polisen och åklagarmyndigheterna under tiden 1993–1995. För polisens del redovisas under år 1996 en minskning medan det hos åklagarna sker en ökning. För åklagarna innebär år 1997 en minskning av antalet ärenden. År 1997 innebär en kraftig ökning för polisen till följd av en utvidgad definition av vad som avses med ekonomiska brott. Skälet är att polisen bytte definition av begreppet ekonomisk brottslighet. I stället för att som tidigare använda den kriminologiska definitionen, där ekonomisk brottslighet kunde vara alla möjliga typer av brott med ekonomisk anknytning under förutsättning att de var kvalificerade, övergick polisen till en bredare definition: Skattebrottslagen, 11 kap. BrB, aktiebolagslagen, svindleri- och insiderbrott samt brott av ekokaraktär (även miljöbrott) som handläggs på ekorotel. Ökningen beror således på att fler brott betraktades som ekobrott jämfört med tidigare år. Nedgången för åklagarna kan delvis bero på att målen inte längre registrerades manuellt utan i ett nytt datatsystem med nya rutiner.

Det intressanta med tabell 5 är att denna indikator på den ekonomiska brottsligheten visar en annan utveckling än de tidigare redovisade tabellerna över anmälda brott och fall. Det är egendomligt att medan de anmälda brotten visar en nedåtgående tendens ökar ekoärendena hos polis och åklagare.

Det kan finnas många förklaringar till detta. En skulle kunna vara att den typ av ekonomiska brott, som enligt polis och åklagare kvalificeras som ekonomisk brottslighet ökar, medan ekonomiska brott i allmänhet minskar. Från polishåll brukar framhållas att det är en kärna av kriminella som exempelvis begår konkursbrotten (bl.a. 11 kap. BrB). När konkurserna går ner och därmed också konkursbrotten skulle nedgången företrädesvis vara hänförlig till sådana företagare som snarare är offer för dåliga tider än hemfallna åt yrkesmässig kriminalitet. Den fasta kärnan av kriminella skulle således vara förhållandevis konstant. Det är en intressant teori, som det finns anledning att undersöka närmare. Något som talar mot teorin är att man borde se en tydligare skärpning av påföljderna i takt med att brotten mot borgenärer minskar.

En annan förklaring kan vara att polisens och åklagarnas statistik är missvisande. Det är exempelvis konstigt att ärendena ökar hos åklagarna under år 1996 medan ärendena minskar hos polisen. En förklaring kan emellertid vara tidsförskjutningar där ett ärende först utreds hos polisen för att under senare år redovisas som ett ärende hos åklagaren. Polismyndigheten i Stockholms läns ekorotel redovisar en helt annan utveckling än polis och åklagare på riksnivå. I Stockholm ligger ärendena någorlunda konstant. Eftersom uppgifterna pekar åt olika håll går det knappast att utgå från dessa.

5 Blir brottsligheten grövre?

En vanlig uppfattning är att ekobrottsligheten inte enbart ökar utan att den också blir grövre. Jag har därför undersökt fängelsestraffens genomsnittliga längd för ett antal brott för att kunna se om strafftiderna ökar.

Av tabell 5 framgår fängelsestraffens genomsnittliga längd för de brott inom Ekobrottsmyndighetens primära målområde som det förekommer några domar att tala om (11 kap. BrB och skattebrottslagen inklusive uppbördsbrotten).

Tabell 6: Personer dömda till fängelse efter brott och fängelsetidens längd angiven i genomsnittligt antal månader.

Av tabell 5 framgår att den genomsnittliga fängelsetiden fluktuerar mellan åren, men tendensmässigt ligger den någorlunda jämnt. En svag minskning av den genomsnittliga fängelsetidens längd kan urskiljas, vilket tydligast framgår av figur 2, som grafiskt åskådliggör innehållet i tabell 5. Ett undantag är dock grov oredlighet mot borgenärer, som visar på en uppgång. Det bör understrykas att det är få personer som dömts till fängelse, varför enstaka domar kan ge ett missvisande genomsnittligt värde för enskilda år. Det är egentligen enbart bokföringsbrott och brott enligt skattebrottslagen som har några numerärer att tala om.

Figur 2: Personer dömda till fängelse efter brott och fängelsetidens längd angiven i genomsnittligt antal månader (jfr tabell 6).

Ser man till andelen utdömda fängelsestraff i förhållande till mildare påföljder (villkorlig dom, böter och böter genom strafföreläggande) är bilden ryckig och kanske kan man skönja att fängelsestraffen ökar något. När det gäller 11 kap. BrB utgjorde år 1993 fängelsedomarna 15 procent av påföljderna fängelse, villkorlig dom, böter och strafföreläggande. Under år 1994 sjönk andelen till 14 procent men steg kraftigt till 18 procent under år 1995. År 1996 sjönk andelen till 16 procent, men steg till 17 procent år 1997. För skattebrottens del utgjorde fängelsedomarna 35 procent år 1993, sjönk till 34 procent år 1994 för att kraftigt stiga till 48 procent respektive 53 procent åren 1995 och 1996. År 1997 sjönk andelen till 35 procent.

6 Slutsatser

I den allmänna debatten får man närmast intrycket av att den ekonomiska brottsligheten ökar. Denna uppfattning avspeglas i så fall inte i statistiken över antalet anmälda brott och fall. Tvärtom ger statistiken sedan år 1993 en bild av en någorlunda stabil utveckling men med en nedåtgående tendens. En förklaring till att brottsligheten skulle ha gått ner är att konkurserna under senare tid har halverats och att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk brottslighet och konkurser. Samtidigt måste beaktas att felkällorna är många. Man får heller inte glömma bort att den faktiska ekonomiska brottsligheten i stor utsträckning avser brott som inte upptäcks och brott som väl upptäcks men inte anmäls.

Samtidigt handlar det mycket om hur man definierar ekonomisk brottslighet. Ser man till polis- och åklagarmyndigheterna framträder delvis en motsatt bild. Hos myndigheterna har en ökning av ekobrotten skett. Men även här är felkällorna många. Myndigheterna använder olika definitioner som dessutom ändras under tiden. Myndigheterna genomgår organisatoriska förändringar som påverkar den egna statistiken. Polismyndigheten i Stockholms län, som bör ha ett stort genomslag i statistiken, redovisar inte en ökning utan en jämn utveckling.

Sammanfattningsvis är statistiken en dålig indikator på den ekonomiska brottslighetens utveckling. Man bör dock ha i åtanke att den knappast utgör ett sämre underlag än de ofta rena gissningar, som bidragit till bilden av en ökande ekonomisk brottslighet. Vad som nu behövs är fördjupade undersökningar av och forskning om den ekonomiska brottslighetens omfattning, utveckling, struktur och skadeverkningar. På skattesidan är kunskaperna om brottsligheten förhållandevis höga, men inom andra svarta områden är fälten helt vita. Men även om skatteförvaltningen sitter inne med djupa kunskaper om skattefelen, finns det ett stort behov av att få en fastare bild över skatteundandragandet, inte minst för att bättre kunna styra skattekontrollen.

Källförteckning

Ahlberg, Jan (1994). Bedrägeri. Brottsutvecklingen 1992 och 1993. BRÅ 1994:3.

Apel, Mikael (1994). An Expenditure-Based Estimate of Tax Evasion in Sweden. Tax Reform Evaluation Report No.1. November 1994.

Axberger, Hans-Gunnar (1988). Eko-brott, Eko-lagar och Eko-domstolar. En rättspolitisk utvärdering av lagstiftningen mot ekonomisk brottslighet. BRÅ Forskning 1988:3.

Ds (1996). Effektivare ekobrottsbekämpning. Ds 1996:1.

Ds (1998). Ny smugglingslag. Ds 1998:53.

Jepsen, Jörgen (1979). Definitionen af ”Ekonomisk kriminalitet”. Ekonomisk brottslighet. BRÅ Rapport 1979:1.

Magnusson, Dan (1978). Konkurser och ekonomisk brottslighet. BRÅ Rapport 1978:1.

Malmer, Håkan m.fl. (1994). Århundradets skattereform. Effekter på skattesystemets driftskostnader, skatteplanering och skattefusk. Uppföljning av skattereformen 1990-1991.

Malmer, Håkan (1998). Skattestatistisk årsbok 1998. RSV 152.

Persson, Leif GW (1986). Kampen mot Eko-brotten. Del 1 Polisen. BRÅ forskning 1986:3.

Persson, Leif GW och Andersson, Jan (1997). Cigarrettsmuggling.

Regeringens skrivelser (1996-1998). Lägesrapporter om den ekonomiska brottsligheten. Skr. 1996/97:49, Skr. 1997/98:38 och Skr. 1998/99:25.

RR (1994). Riksdagens revisorer, Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället. 1994/95:RR4.

RRV (1998). Rapportserien Svart arbete omfattar fyra band: Del 1 Insatser RRV 1997:59, Del 2 Omfattning RRV 1998:28, Del 3 Struktur RRV 1998:29 och Del 4 Förslag RRV 1998:36.

RSV (1996). Redovisning av privata tjänster. RSV Rapport 1996:5.

RSV (1998). Skattefel och skattefusk – En utvärdering av skattekontrollen 1992–1997. RSV Rapport 1998:3.

SCB (1998). Statistisk årsbok 1998.

Träskman, Per Ole (1979). En modell för forskning av ekonomins kriminalitet. Ekonomisk brottslighet. BRÅ Rapport 1979:1.

Lars Emanuelsson Korsell

Lars Emanuelsson Korsell är verksjurist på Brottsförebyggande rådet, BRÅ.