Skattenytt Internationellt

Mervärdesskatt

Kommissionen har i ett direktivförslag den 30 november 1998 lagt fram förslag om att komplettera den minimiskattesats för mervärdesskatt som gäller idag med en maximiskattesats. Standardskattesatsen för moms skall enligt det sjätte momsdirektivet uppgå till minst 15 % i alla medlemsländer. Någon övre gräns för hur hög skatt som får tas ut anges dock inte i direktivet. I direktivförslaget förslås nu att en sådan maximiskattesats om 25 % införs. Syftet med förslaget är att hindra att skillnaderna i skattesatser mellan olika medlemsländer ökar. Inget medlemsland tillämpar för närvarande en skattesats som är högre än 25 % (Sverige och Danmark ligger högst med skattesatser om 25 %). Förslaget påverkar inte nivån på de reducerade skattesatser som gäller för t.ex. livsmedel.

(Proposal for a Council Directive amending, with regard to the level of the standard rate, Directive 77/388/EEC on the common system of value added tax. COM(1998) 693 final, OJ C 409 1998 s. 13.)

Inkomstskatt och sociala avgifter

EG-domstolen har i en dom den 26 januari 1999 tolkat bestämmelserna om fri rörlighet för arbetskraft i artikel 48 EG-fördraget och artikel 7.2 i rådets förordning 1612/68 med avseende på de holländska reglerna för uttag av socialförsäkringsavgifter. I Nederländerna är det arbetstagaren själv som är skattskyldig för socialförsäkringsavgift. Socialförsäkringsavgiften beräknas i princip på den beskattningsbara inkomsten, men uttas endast på inkomster upp till en viss nivå. Även andra typer av inkomster än arbetsinkomster ingår i underlaget för avgiften. De socialförsäkringsförmåner som den skattskyldige har rätt till har vidare inget samband med de inbetalade avgifternas storlek. Avgiften synes således i stort sett ha samma karaktär som en vanlig inkomstskatt.

Uppbörden av socialförsäkringsavgiften är samordnad med uppbörden av den reguljära inkomstskatten, och debiteras på samma skattsedel. För en person som anses skattemässigt bosatt i Nederländerna endast under en viss del av året utfärdas dock två skattsedlar. Den ena skattsedeln avser skatt och socialförsäkringsavgift på inkomster som uppburits under den tid personen i fråga varit bosatt i landet och den andra skattsedeln avser skatt och socialförsäkringsavgift på inkomster som uppburits under den tid personen i fråga varit bosatt utomlands. Det görs således två separata uträkningar av skatt och avgifter för de två olika perioderna.

Det faktum att inkomsten för varje period beskattas för sig kan för vissa skattskyldiga innebära en fördel, eftersom progressionen minskar när inkomsten delas upp i två delar. Uppdelningen av inkomsten medför dock nackdelar vid beräkningen av socialförsäkringsavgiften. Som nämnts uttas socialförsäkringsavgiften endast på inkomster upp till en viss nivå. Detta gränsbelopp tillämpas för var och en av de två skatteuträkningarna, dvs. socialförsäkringsavgift kan komma att tas ut på inkomster upp till gränsbeloppet enligt båda skattsedlarna. Gränsbeloppet justeras inte med hänsyn till att den period som omfattas är kortare än ett år, utan samma gränsbelopp tillämpas s.a.s. två gånger. Uppdelningen på två skattsedlar kan därmed leda till att det totala avgiftsuttaget blir högre för personer som endast varit bosatta i Nederländerna under en del av året än för personer som varit bosatta i landet under hela året.

Det aktuella målet gällde en holländsk medborgare, Terhoeve, som arbetat och varit bosatt i ett annat medlemsland under en del av beskattningsåret. I enlighet med de regler som beskrivits ovan gjordes separata uträkningar av skatt och avgifter för de delar av året han varit bosatt respektive icke bosatt i Nederländerna. Detta ledde till att hans totala socialförsäkringsavgifter blev högre än de hade blivit om han varit bosatt i landet under hela året. Terhoeve hävdade att detta stred om EG-rättens regler om fri rörlighet för arbetskraft.

EG-domstolen konstaterade inledningsvis att en arbetstagare kan åberopa reglerna om fri rörlighet för arbetskraft i artikel 48 i EG-fördraget och artikel 7 i förordning 1612/68 även mot sin egen medlemsstat, när han varit bosatt och utövat anställning i en annan medlemsstat. Det faktum att Terhoeve var medborgare i Nederländerna hindrade honom således inte från att göra bestämmelserna om fri rörlighet gällande mot den holländska skattemyndigheten.

Domstolen gick därefter över till att diskutera om de holländska reglerna stred mot ovannämnda bestämmelser i EG-rätten. Parterna i målet hade fört en argumentation kring frågan om reglerna utgjorde indirekt diskriminering p.g.a. nationalitet, på den grunden att det kunde presumeras att de utvandrare och invandrare som drabbades av de högre avgifterna i regel var medborgare i andra medlemsstater. En särskild fråga som därvid kommit upp var om det hade någon betydelse om medlemsstaten kunde visa att så inte var fallet, dvs. om presumtionen kunde motbevisas. Domstolen fann dock att det inte var nödvändigt att ta ställning vare sig till om det förekommit indirekt diskriminering eller till de presumtioner som då skulle kunna vara tillämpliga. Domstolen menade nämligen att bestämmelser som hindrar eller avskräcker arbetstagare från att lämna landet för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör ett hinder för denna frihet, även om de tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet. Domstolen fann vidare att de aktuella reglerna för uttag av socialförsäkringsavgift kunde ha en sådan avskräckande effekt. Domstolen kom därför fram till att de holländska reglerna stred mot artikel 48 i EG-fördraget.

Nästa fråga för domstolen att ta ställning till var då om det fanns någon grund för att de högre avgifterna ändå kunde anses vara berättigade. Nederländerna hävdade i målet att de högre avgifterna kunde rättfärdigas eftersom de var en följd av ett regelsystem som syftade till att förenkla och samordna uppbördsförfarandet, och att andra uppbördsförfaranden var förenade med tekniska svårigheter. Dessa invändningar godtogs inte av domstolen, som särskilt framhöll att hänsyn av administrativ natur inte kan berättiga en medlemsstat att avvika från gemenskapsrättens bestämmelser. Nederländerna hävdade vidare att de högre socialförsäkringsavgifterna i många fall, om än inte i detta, kompenserades och t.o.m. överkompenserades av att inkomstskatten var lägre p.g.a. den minskade progressionen. Inte heller denna invändning godtogs dock av domstolen. Domstolen framhöll att den skattskyldige i detta fall inte åtnjöt någon förmån i inkomstskattehänseende. De högre avgifterna kunde därför inte rättfärdigas med att andra förmåner som hänger samman med inkomstskatten i vissa situationer kunde kompensera eller överkompensera nackdelen beträffande de sociala avgifterna.

Den nationella domstolen hade också ställt en särskild fråga angående hur jämförelsen mellan de avgifter som betalas av olika skattskyldiga närmare skall gå till. Den nationella domstolen ville särskilt veta om endast beskattningen av tjänsteinkomster, eller även beskattningen av andra inkomster (t.ex. inkomst från fast egendom) skall beaktas vid jämförelsen. EG-domstolen fann här att om nivån på avgifterna för social trygghet fastställs med beaktande av även andra inkomster än tjänsteinkomster, får den nationella lagstiftningen inte därigenom leda till att arbetstagare som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet drabbas hårdare än andra arbetstagare. Domstolen kom därför fram till att alla typer av inkomster som påverkar avgiftsbeloppet skall beaktas vid bedömningen av om de avgifter som tas ut av migrerande arbetstagare är högre än de som tas ut av andra arbetstagare.

Domstolen konstaterade slutligen att följden av att det avgiftsuttag som föreskrivs i nationell rätt är oförenligt med artikel 48 är att den nationella domstolen måste sätta ned avgifterna till den nivå som skulle ha gällt för en arbetstagare som behållit sin bosättning i Nederländerna under hela året.

(Mål C-18/95 F.C. Terhoeve mot Inspecteur van de Belastingdienst Particulieren/Ondernemingen buitenland)

Mervärdesskatt

EG-domstolen har i en dom den 28 januari 1999 prövat om Nederländska Antillerna omfattas av det sjätte momsdirektivets (77/388/EEG) territoriella tillämpningsområde. Domstolen fann att så inte var fallet, och att införsel till en medlemsstat av en vara från Nederländska Antillerna därför skall kvalificeras som införsel till gemenskapen enligt artikel 7.1 i direktivet.

(Mål A.J. van der Kooy mot Staatssecretaris van Financiën)

Bolagsskatt

Två mål angående tolkningen av artiklarna 6, 52, 58 och/eller 73b i EG-fördraget har anhängiggjorts vid EG-domstolen. Målen gäller en särskild typ av källskatt (”advance corporation tax”) som uttas på vinster som överförs från dotterbolag till moderbolag. Källskatten är en del i det system för att ge lättnad i den ekonomiska dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster som tillämpas i Storbritannien (det s.k. skatteavräkningssystemet eller ”imputation system”). Vid utdelningar till brittiska moderbolag är källskatten inte definitiv, utan kan kvittas mot en särskild ”tax credit”. Denna möjlighet finns inte när utdelningen går till ett moderbolag i ett annat medlemsland, om inte ett dubbelbeskattningsavtal föreligger som utsträcker rätten till ”tax credit”. Frågan i målen är om dessa regler är förenliga med de ovannämnda artiklarna i fördraget.

(Mål C-397/98 Metallgesellschaft Ltd mot Commissioners of Inland Revenue m.fl. samt mål C-410/98 Hoechst AG m.fl. mot Inland Revenue Commissioners m.fl.)

Mervärdesskatt

Ett mål angående tolkningen av artikel 13 A punkt 1 c i det sjätte momsdirektivet (77/ 388/EEC) rörande undantag från mervärdesskatt för sjukvårdande behandling har anhängiggjorts vid EG-domstolen. Målet gäller nationell lagstiftning enligt vilken all verksamhet av läkare undantas (även verksamhet som sakkunnig).

(Mål C-384/98 Vanessa Susanne Dotter mot Erich Willimaier m.fl.)

Vid domstolen har också anhängiggjorts ett mål angående tolkningen av artikel 13 B b i det sjätte momsdirektivet rörande undantag för uthyrning av fast egendom. Målet gäller frågan om undantaget är tillämpligt på prestation som består i att bli hyresgäst och därmed ge byggnaden prestige, samt på prestation som består i att godta en option avseende hyra av fastighet.

(Mål C-409/98 Commissioners of Customs & Excise mot Mirror Group plc)

Vidare har två mål angående tolkningen av artiklarna 4 och 17 i det sjätte momsdirektivet anhängiggjorts vid domstolen. Målen gäller skattskyldighet för planerad verksamhet. Det första målet rör rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt då skatteintäkter för den planerade verksamheten saknas. I målet aktualiseras frågan om förutsättningarna för återtagande av provisoriskt godkännande av visst subjekt som skattskyldig, när skattskyldighetsbestämmelserna ändras i lagstiftningen. Det andra målet rör skattskyldighet i fall då planen inte var genomförbar vid den tidpunkt då skatten för första gången fastställdes.

(Mål C-396/98 Grundstückgemeinschaft Schloßstraße GbR mot Finanzamt Paderborn samt mål C-400/98 Finanzamt Goslar mot Brigitte Breitsohl)

Slutligen har ett mål angående tolkningen av artiklarna 5.8 och 17.2 i det sjätte momsdirektivet anhängiggjorts vid domstolen. Den nationella lagstiftning som är aktuell i målet föreskriver att en överföring av samtliga tillgångar i en verksamhet mot vederlag inte skall ses som leverans av varor, utan i stället skall mottagaren inträda i överlåtarens ställe. Målet gäller en försäljning av en uthyrd fastighet, och frågan i målet är om överlåtaren kan dra av ingående mervärdesskatt för de tjänster som tillhandahållits honom i samband med överlåtelsen.

(Mål C-408/98 Abbey National plc mot Commissioners of Customs & Excise)