I en artikel i SkatteNytt 1998 (häfte 11, s. 739) har Jari Burmeister behandlat de s.k. 3:12-reglerna. Jag är enig med honom om att reglerna är komplexa och att tolkningsproblem föreligger. Däremot är jag tveksam till uttalandet om den grundläggande anledningen till den snabba förändringstakten är att reglerna haft och alltjämt har ett alltför stort inslag av schablonmässighet (s. 747) särskilt som det också uttalas att schablonmässigt fastställda nivåer förenklar systemet (s. 749). Snarare är det enligt min mening så att det är mycket svårt att utforma regler som verkligen tillgodoser det i för sig enkla syftet att avkastning av arbete skall beskattas som arbetsinkomst och inte som kapitalinkomst. Det är hela tiden fråga om en avvägning för att få reglerna att omfatta vad som skall omfattas men inte heller mer. Dessutom synes de förslag som framläggs knappas innebära att inslaget av schabloner minskar.
I och för sig har jag inte någon invändning mot principen att uppdelningen på arbets- och kapitalinkomst borde ske på motsatt sätt så att man bestämde arbetsinkomsten och lät resten bli kapitalinkomst. Däremot tror jag, och jag torde inte vara ensam om den åsikten, att det är fullständigt ogenomförbart. Det hade varit intressant att få veta om modellen används i något av de tre länder som har liknande system men som inte närmare behandlas i artikeln. Det är ju inte möjligt att fastställa någon form av normallön eller rimlig lön i alla de fall där reglerna kan bli aktuella (jfr prop. 1993/94:234 s. 76–77). Detta leder också till att Jari Burmeister föreslår att 7,5 eller 10 basbelopp skall räknas som normallön. Vad gäller 7,5 basbelopp förhöll det sig i vart fall vid reglernas tillkomst så att det upp till detta belopp inte var någon fördel att ta ut ersättningen i utdelning i stället för som lön så ett sådant tak skulle väl innebära att reglerna miste all betydelse utom för sidoverksamhet och inte alls tillgodosåg sitt syfte.
Jag har ringa insikt i hur det i verkligheten ser ut med problemet att fastställa om den skattskyldige varit verksam i betydande omfattning eller ej. Det är kanske därför som jag känner tveksamhet inför den föreslagna presumtionsregeln. Jag kan förstå att om en heltidsanställd läkare äger ett bolag så ligger det närmare till hands att anta att han är verksam där i betydande omfattning om bolaget bedriver läkarpraktik än om det bedriver antikvitetshandel. Om bolagets verksamhet består i att han författar böcker kommer väl i vart fall presumtionen att falla, oavsett om det är medicinska läroböcker eller böcker om antikviteter, och likaså om han i bolaget bedriver musikerverksamhet. När det gäller passiv fastighetsförvaltning framstår det som tveksamt om en uttrycklig lagregel kan tillföra så mycket. Jag undrar om inte problemet är frågan om det är passivt.
När det gäller företag med många delägare är det med hänsyn till syftet med 3:12-reglerna nödvändigt att de omfattar sådana företag som visserligen har många delägare men där dessa i vissa hänseende framstår som självständiga och på ett eller annat sätt själva disponerar över avkastningen av just sitt eget arbete (det anmärkta rättsfallet RÅ 1993 ref. 99 synes avse ett sådant företag).
Bodil Hulgaard
Bodil Hulgaard är regeringsråd.