EUROPEISKA UNIONEN
Rättsfall från EG-domstolen
Fri rörlighet för kapital
EG-domstolen har i en dom den 14 oktober 1999 prövat om vissa österrikiska bestämmelser om stämpelskatt vid upptagande av lån är förenliga med artiklarna 73b och 73d (nya artiklarna 56 och 58) EG-fördraget om fria kapitalrörelser. Enligt österrikisk lagstiftning uttas en stämpelskatt vid ingående av ett låneavtal. Stämpelskatt utgår i regel endast om en skriftlig handling angående lånetransaktionen har upprättats. Om lånet upptas hos utländsk långivare uttas dock stämpelskatt även om skriftlig handling inte har upprättats, under förutsättning att låntagaren tagit upp lånet i sina räkenskaper.
EG-domstolen prövade först om uttaget av stämpelskatt på lån som upptagits i andra medlemsstater i sig kunde ses som en restriktion för kapitalrörelserna. Domstolen fann att detta i princip var fallet. Domstolen menade att stämpelskatten berövade personer bosatta i Österrike möjligheten att dra nytta av den eventuella frånvaron av beskattning av lån i andra länder. Stämpelskatten kunde därför leda till att dessa avstod från att ta upp lån i andra medlemsstater. Domstolen fann dock att i den mån stämpelskatten uttogs på samma sätt av alla låntagare bosatta i Österrike, oberoende av deras nationalitet och den plats där lånet upptagits, var reglerna ändå befogade och därför tillåtna. Domstolen hänvisade därvid till artikel 73d.1 b (nya artikel 58 1.b) i EG-fördraget där det stipuleras att medlemsstaterna får vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar inom skatteområdet. Domstolen resonerade på så sätt att syftet med lagstiftningen var att säkerställa invånarnas likabehandling i skattehänseende. Lagstiftningen gjorde det möjligt att hindra de skattskyldiga från att, genom att utnyttja den fria rörligheten för kapital, undandra sig de förpliktelser som följde av nationell skattelagstiftning. Bestämmelserna var därför nödvändiga för att förhindra överträdelser av nationella lagar och författningar inom skatteområdet.
Därefter prövade EG-domstolen om det var förenligt med EG-rätten att ta ut stämpelskatt för lån upptagna utomlands även när skriftligt avtal inte förelåg, när ett sådant lån inte skulle ha varit skattepliktigt om det upptagits inom landet. Domstolen fann att bestämmelserna gjorde åtskillnad beroende på var lånet tagits upp, och att detta kunde leda till att låntagarna avstod från att låna pengar i andra medlemsstater. Bestämmelserna innebar därför en restriktion för kapitalrörelserna. Domstolen fann vidare att bestämmelserna i den delen inte kunde anses befogade enligt artikel 73d.1 b i EG-fördraget. Österrike hade anfört att bestämmelserna syftade till att förhindra skatteundandraganden bestående i att lån som upptagits utomlands genom skriftlig handling inte redovisades till skattemyndigheterna. Domstolen menade dock att bestämmelserna inte var ägnade att hindra ett sådant skatteundandragande, varför de inte kunde motiveras på den anförda grunden.
Detta är första gången EG-domstolen har prövat fördragsbestämmelserna om fria kapitalrörelser med avseende på nationella skattebestämmelser. En intressant iakttagelse är att domstolens resonemang till viss del avviker från det som tidigare förts i anslutning till de andra fördragsfriheterna. Som framgått fann domstolen att uttaget av skatt i sig kunde ses som en restriktion för de fria kapitalrörelserna. När det gäller övriga fördragsfriheter har domstolen endast funnit att skatter som i något avseende negativt särbehandlar ett gränsöverskridande förhållande jämfört med ett inhemskt förhållande strider mot fördraget. Skillnaden i domstolens resonemang torde bero på att fördragsbestämmelserna om fria kapitalrörelser är formulerade på ett annat sätt än övriga fördragsfriheter. Medan de sistnämnda primärt tar sikte på att förbjuda diskriminering av medborgare i andra medlemsstater, anges att alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna är otillåtna. I realiteten synes dock denna skillnad inte få någon större praktisk betydelse, eftersom domstolen ändå fann att regler som inte gör någon skillnad i beskattning mellan inhemska och gränsöverskridande fall är berättigade för att förhindra att invånare i ett medlemsland använder de fria kapitalrörelserna för undkomma inhemsk skatt. Det lär därför även när det gäller de fria kapitalrörelserna vara så att det endast är i de fall skattereglerna negativt särbehandlar en gränsöverskridande transaktion som ett fördragsbrott kan föreligga. Det kan också noteras att domstolens resonemang om när sådana skatteregler kan rättfärdigas ligger i linje med den praxis som utvecklats i anslutning till övriga fördragsfriheter.
Det kan slutligen anmärkas att domstolen inte prövade undantagsregeln i artikel 73d.1 a (nya artikel 58 1.a) i EG-fördraget där det stipuleras att reglerna om fria kapitalrörelser inte skall påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort. Detta torde bero på att det i målet inte var fråga om en investering av kapital utan om ett upptagande av lån, varför undantagsregeln enligt sin ordalydelse inte var tillämplig. Eftersom regeln inte prövades är det fortfarande oklart vilken betydelse den har när det gäller att begränsa räckvidden av bestämmelserna om fria kapitalrörelser på skatteområdet.
(Mål C-439/97 Sandoz GmbH mot Finanzlandesdirektion für Wien, Niederösterreich und Burgenland)
Mervärdesskatt
EG-domstolen har i en dom den 5 oktober 1999 tolkat artikel 11 i det andra momsdirektivet (67/228/EEG) och artikel 17 i det sjätte momsdirektivet (77/388/EEG) med avseende på brittiska regler för avdrag för ingående moms vid köp av bilar. Enligt dessa artiklar ges medlemsstaterna rätt att behålla nationella regler om förbud för avdrag för vissa utgifter till dess rådet antagit harmoniserade regler på området. Några sådana harmoniserade regler har ännu inte utfärdats. Frågan i målet var om medlemsstaterna därmed har rätt att upprätthålla avdragsförbud för moms vid inköp av bilar, även när bilarna är nödvändiga för verksamhetens bedrivande och inte kan användas för den skattskyldiges privata bruk. Domstolen fann att så var fallet. Enligt domstolen saknade det därvid betydelse att tidsfristen för när rådet enligt artikel 17 i det sjätte direktivet borde ha utfärdat gemensamma regler på området gått ut. Så länge inga gemensamma regler de facto har utfärdats har medlemsstaterna således rätt att behålla sina egna nationella undantag.
(Mål C-305/97 Royscot Leasing Ltd och Royscot Industrial Leasing Ltd m.fl. mot Commissioners of Customs & Excise)
Redaktör Kristina Ståhl