Skattetilläggen och oskuldspresumtionen

5.1 Strikt ansvar är otillåtet

Europadomstolens dom i Salabiaku har, trots att Europadomstolen uttryckligen sade att strikt ansvar i princip (och under vissa förutsättningar) är konventionsenligt, tolkats som att påförande av straffsanktioner utan hänsynstagande till uppsåt eller oaktsamhet strider mot artikel 6.2.

Vad gäller svenska uttalanden i detta avseende kan det vara lämpligt att börja med reservanternas uppfattning i skattekontrollutredningens betänkande. I denna utredning menade man, som ovan nämnts, att skattetilläggen inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 6. Detta motiverades bl.a. med att de svenska skattetilläggen kan påföras utan att uppsåt eller oaktsamhet behöver påvisas, vilket fråntar skattetilläggen en utpräglad straffrättslig karaktär.

De båda reservanterna menade häremot att detta förhållande inte kan tillmätas vikt vid bedömning av huruvida artikel 6 är tillämplig i förhållande till skattetilläggen. De anförde vidare att:

SOU 1996:116 s. 167.

”[d]et förhållandet att Sverige troligen även bryter mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6 vid påförande av skattetilläggen förändrar knappast tilläggens karaktär av avskräckande och bestraffande påföljd.”14

Här uttalas alltså, om också på ett relativt otydligt sätt, att krav på uppsåt eller oaktsamhet inte är en förutsättning för att artikel 6 skall vara tillämplig, utan tvärtom är ett krav som följer av oskuldspresumtionen för det fall artikeln – på andra grunder – befinns vara tillämplig.

Hans Eklund och Anders Johansson (skattejurister vid KPMG Bohlins) har senare också anslutit sig till denna tolkning. I en artikel från 1998 refereras det ovan citerade uttalandet varefter författarna i en sammanfattning konkluderar genom att säga att den svenska regleringen ”inte kan anses uppfylla konventionens krav, bl.a. såvitt gäller den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2”.15 I en senare artikel, från 1999, är författarna mer explicita och menar att domen i Salabiaku förutsätter att den ifrågavarande domstolen har frihet att företa en ”skuldprövning”. De menar vidare att de svenska domstolarna, vid påförande av skattetillägg, inte har möjlighet att vidta en sådan skuldprövning varför slutsatsen blir att den svenska skattetilläggsregleringens ”strikta ansvar” står i strid med artikel 6.2 i Europakonventionen.16

Till en liknande slutsats kommer även Stig Alexandersson som i en artikel i Juridisk tidskrift framhåller att skattetillägg påförs på objektiva grunder, dvs. utan krav på oaktsamhet eller uppsåt, vilket enligt Alexanderson innebär ”en klar presumtion för att den skattskyldige i realiteten är ’skyldig’”. På grund av att eftergiftsgrunderna är mycket begränsade drar Alexandersson slutsatsen att det inte finns något utrymme för den ”verkliga prövning” som fordras enligt domen i Salabiaku, och att skattetilläggen i denna del därför står i strid med Europakonventionen.17

Även Börje Leidhammar påpekar i en artikel rörande skattetilläggens förhållande till Europakonventionen att det kan ”ifrågasättas om inte det strikta ansvaret, i den utformning som nu gäller för påföring av skattetillägg, kan anses strida mot oskuldspresumtionen”.18

I en nyligen meddelad – och i relevanta delar ovanligt utförlig – dom har också länsrätten i Göteborg kommit till denna slutsats. I domen citeras domen i Salabiaku-fallet varefter man av denna dom samt av domen i Pham Hoang-fallet drar slutsatsen att det ”får ... anses framgå att en nationell domstol, för att uppfylla kraven i artikel 6.2 i Europakonventionen, måste kunna ta hänsyn till den enskildes uppsåt eller vårdslöshet”.19 Länsrätten menar vidare att det enligt taxeringlagen inte finns utrymme att ta hänsyn till faktorer såsom uppsåt och oaktsamhet – eftergiftsgrunderna anses med andra ord inte ge tillräckligt utrymme för en skuldprövning – och att det därför står i strid med artikel 6.2 att utdöma skattetilläggen på objektiva grunder.20

Även på kammarrättsnivå har frågan varit uppe till bedömning. Kammarrätten i Stockholm har, i åtminstone två fall, berört skattetilläggens förenlighet med Europakonventionen och artikel 6. Inte i något av dessa mål framgår emellertid explicit huruvida domstolen anser att ett strikt ansvar strider mot oskuldspresumtionen. I det första fallet menade domstolen att artikel 6 i och för sig var tillämplig, men att tillämpningen av skattetilläggsregleringen i det enskilda fallet inte kunde anses strida mot artikel 6: ”den oriktiga uppgiftens beskaffenhet i detta fall, som avser underlåtenhet att redovisa en viss försäljningsintäkt, [är inte] sådan att påförandet av skattetilläggen strider mot artikel 6 i Europakonventionen”.21 I det andra målet konstaterade kammarrätten blott att ”tillämpningen av reglerna om skattetillägg i förevarande fall inte kan anses strida mot artikel 6 i Europakonventionen”.22, 23

Kammarrätten i Göteborg har också den i två färska avgöranden kommit att beröra skattetilläggen och oskuldspresumtionen. I dessa mål, som är likalydande i dessa delar konstateras först att skatte- och avgiftstilläggen inte generellt eller principiellt kan anses strida mot artikel 6. En annan sak är, menar Kammarrätten, att beslut om skatte- eller avgiftstillägg

Kammarrätten i Göteborg, dom av den 21 juni 1999 i mål nr 2861–2865-1998 och dom den 21 juni 1999 i mål nr 2866–2869-1998.

”i vissa fall kan strida mot konventionen, t.ex. om den skattskyldige varken varit vårdslös eller haft uppsåt vad gäller lämnade uppgifter eller om skattetilläggets storlek skulle strida mot den s.k. proportionalitetsprincipen som ofta åberopas i Europadomstolens praxis.”24

Kammarrätten går därefter igenom vad det ifrågavarande bolaget gjort och konkluderar sedan genom att säga att ett påförande av skattetillägg i målet ”mot bakgrund härav ... inte [kan] anses strida mot Europakonventionen”. Härmed avser kammarrätten rimligen att de oriktiga uppgifterna, i det ifrågavarande fallet, faktiskt lämnats uppsåtligen eller av oaktsamhet och att detta förhållande gör att ett påförande av skattetillägg inte står i strid med konventionen.

Slutligen bör också nämnas två avgöranden från kammarrätten i Jönköping. I dessa mål menade kammarrätten att de ”subjektiva inslag som må finnas” visserligen inte beaktas vid påförande av skattetillägg, men att detta inte strider mot Europakonventionen eftersom ”ytterligare en sida av saken finnes, nämligen att ett påfört skattetillägg kan efterges med tillämpning av regler som inte är så ogynnsamma för den skattskyldige”. Detta uttalande får förstås så att kammarrätten menar att strikt ansvar kan vara konventionsstridigt men att den, till skillnad från länsrätten i Göteborg, finner att eftergiftsgrunderna ger tillräckligt utrymme att beakta den enskildes skuld (vilket därmed gör skattetilläggen förenliga med Europakonventionen).25

Om vi övergår till mer straffrättsligt inriktade framställningar kan vidare noteras att Vagn Greve (professor i straffrätt i Köpenhamn) menar att Salabiaku rimligen bör innebära att ett fullständigt strikt ansvar står i strid med oskuldspresumtionen.26 Ytterligare kan nämnas att företagsbotsutredningen (under ledning av justitierådet Dag Victor) utan att direkt ta ställning i frågan pekar på att ett strikt straffansvar skulle kunna tänkas stå i strid med artikel 6.2.27

Som framgår av denna översikt över debatten är det en vanlig åsikt att (det är möjligt att) skattetilläggen strider mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2. Någon mer ingående argumentation för denna ståndpunkt förs dock inte. Min avsikt är att här närmare granska argumenten för denna slutsats, men också att – omvänt – påvisa att det tvivelsutan finns möjlighet att tolka Europadomstolens praxis i hithörande hänseende så att den i princip godtar ett strikt ansvar vid påförande av straffliknande sanktioner. Innan denna granskning av argumenten för de alternativa tolkningarna tar vid vill jag emellertid göra läsaren uppmärksam på att det finns uttalanden av innebörd att Europakonventionen inte lägger hinder i vägen för ett strikt straffansvar.

5.2 Strikt ansvar är tillåtet

Som ovan visats finns i Sverige många som anser att det strikta ansvar som tillämpas vid utdömande av skattetilläggen utgör ett brott mot artikel 6.2 i Europakonventionen. Motsatt åsikt finns emellertid – vilket inte har framkommit i den tidigare förda debatten – företrädd i förhållandevis auktoritativa källor.

Till att börja med kan hänvisas till vissa standardverk rörande Europakonventionen. I Harris, O’Boyle och Warbricks bok om konventionen, som av vissa anses höra till de absolut främsta handböckerna med inriktning på Europakonventionen, sägs t.ex. uttryckligen att Salabiaku-fallet ger stöd för att det är tillåtet med strikt straffansvar:

Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, London 1995 s. 244.

”As the Salabiaku case also decided, Article 6(2) does not prohibit offences of strict liability, which are a common feature of the criminal law of the Convention parties. An offence may thus be committed, consistently with Article 6(2), on the basis that a certain act has been committed, without it being necessary to prove mens rea.”28

På samma sätt menar Francis G. Jacobs och Robin White i sin bok om konventionen att Europadomstolen i Salabiaku-fallet

Jacobs & White, The European Convention on Human Rights, Oxford 1996 s. 152.

”refused to import into the concept of the presumption of innocence any requirement of proof of any mental element”.29

Vidare har, i Norge, Torkel Opsahl gett uttryck för uppfattningen att oskuldspresumtionen inte har direkta implikationer för lagens ”vilkår for straff” varför den knappast ”forbyr ... objektivt straffansvar”.30 Opsahl menar (vilket ligger helt i linje med den argumentation jag för i avsnitt 6) att ”også den som objektivt rammes, kan bli dømt hvis det er nok etter loven, bare det ikke er tvil om beviset for dette”.31

Härutöver har frågan aktualiserats i ett danskt brottmål vilket har blivit internationellt känt genom att den nationella domstolen begärde förhandsavgörande av EG-domstolen. Bakgrunden var att en dansk lastbilschaufför i Nederländerna hade brutit mot reglerna om vilotid i EG:s förordning 543/69 (rörande harmonisering av viss sociallagstiftning rörande vägtransporter). I Danmark fanns vidare en bestämmelse som stadgade objektivt bötesansvar för den arbetsgivare i vars intresse transporten (vid vilken överträdelsen sker) utförts. Följaktligen åtalades den danske arbetsgivaren. Vestre Landsret fann under målets gång anledning att fråga EG-domstolen om förordning 543/69 lade hinder i vägen för en reglering som innebär att arbetsgivaren, på objektiva grunder får ansvara för anställdas överträdelser (detta kunde bl.a. anses påverka konkurrensen eftersom ansvarsförutsättningarna inte var likadana i andra medlemsstater).

EG-domstolen konstaterade, utan att diskutera Europakonventionens betydelse i sammanhanget, att strikt ansvar var förenligt med förordningen under förutsättning av att ”the penalty provided for is similar to those imposed in the event of infringement of provisions of national law of similar nature and importance and is proportionate to the seriousness of the infringement committed”.32

Generaladvokaten van Gerven fann däremot anledning att undersöka huruvida detta strikta ansvar var förenligt med medlemsstaternas konstitutionella traditioner och med Europakonventionen och därigenom också kunde anses förenligt med EG-rättens allmänna rättsprinciper rörande ”fundamental rights”. Van Gerven menade här att Europadomstolen i Salabiaku-fallet givit uttryck för att strikt ansvar inte kan anses vara generellt förbjudet, utan tvärtom förenligt med Europakonventionen under förutsättning av att det håller sig inom rimliga gränser. Dessa gränser borde enligt van Gerven sättas av proportionalitetsprincipen, vilket innebär att avgörande för om ett strikt ansvar är förenligt med de mänskliga rättigheterna är huruvida det strikta straffansvaret är nödvändigt och rimligt för att uppnå målen med regleringen.33 När van Gerven sedan tillämpade sitt resonemang på det konkreta fall han hade framför sig fann han att den danska regleringen höll sig inom de ramar som uppställs av proportionalitetsprincipen och att den följaktligen var förenlig med Europakonventionen.

När målet kom åter till Danmark och Vestre Landsret uttalade domstolen, i den del som här är av intresse, att Europadomstolens dom i Salabiaku-fallet synes förutsätta ”at sådant ansvar [dvs. strikt ansvar] – i hvert fald under visse betingelser – må anses for konventionsmæssigt”. Eftersom inte heller EG-rätten lade hinder i vägen för ett strikt ansvar dömdes arbetsgivaren till böter. Domen fastställdes senare av Højsteret.34

6.1 Salabiaku-domen innebär ett förbud mot strikt ansvar

Innebörden av Salabiaku-fallet var, som ovan nämnts, att presumtioner som inte går att motbevisa och fråntar domstolen all egentlig prövningsrätt strider mot artikel 6.2. Det som gjort att domen i Salabiaku tolkats på ett sätt som gör att den förbjuder ett strikt straffansvar är att det i praktiken är mycket liten skillnad mellan:

1. ett system med strikt straffansvar, och

2. ett system där ansvar visserligen förutsätter uppsåt men där detta samtidigt presumeras (utan att detta går att motbevisa).

Vid strikt ansvar måste enbart rent objektiva omständigheter föreligga och därmed bevisas (uppsåt eller oaktsamhet krävs inte och behöver därför inte bevisas). Vid uppsåtspresumtioner måste i princip både objektiva och subjektiva (dvs. uppsåt eller oaktsamhet) omständigheter föreligga, men de subjektiva elementen behöver inte påvisas eftersom de presumeras. Detta kan illustreras genom följande figur:.

Från denna figur är steget sedan inte särskilt långt till följande resonemang:

1. Enligt Salabiaku-domen råder ett förbud mot icke motbevisbara presumtioner; den enskilde måste ha möjlighet att exculpera sig (domstolen måste ha en verklig prövningsrätt).

2. Strikt ansvar kan i praktiken likställas med en icke motbevisbar uppsåtspresumtion; den innebär att den enskilde saknar möjlighet att exculpera sig (domstolen har ingen möjlighet att ta hänsyn till frånvaro av uppsåt och oaktsamhet eftersom dessa faktorer per definition är irrelevanta).35

3. Strikt ansvar är otillåtet.

Av det förhållandet att det är otillåtet med en icke motbevisbar presumtion avseende subjektiva rekvisit drar man således slutsatsen att det också är otillåtet att överhuvudtaget inte uppställa något krav på subjektiva rekvisit. Man kan säga att denna tolkning bygger på tanken att situationer som i praktiken är helt analoga bör behandlas på samma sätt.36

Om artikel 6.2 skall förstås på detta sätt så innebär det att för alla sanktioner (inklusive många s.k. administrativa sanktioner) som faller under artikel 6 gäller att de inte får påföras på grundval av ett (helt) strikt ansvar. Från rättspolitisk synpunkt vore det måhända tilltalande om artikel 6.2 verkligen hade denna innebörd. Strikt ansvar är problematiskt från moralisk synpunkt – många har under åren framfört åsikten att skattetilläggen ofta slår både hårt och orättvist – och effektivitetsmässigt torde det inte vara någon avgörande nackdel om ett (helt) strikt ansvar vore förbjudet.

Jag tror emellertid att det kan ifrågasättas om den ovan beskrivna tolkningen av Salabiaku-domen är korrekt och skall i nästa avsnitt på ett förhållandevis kortfattat sätt försöka motivera detta.

6.2 Salabiaku-domen innebär inte ett förbud mot strikt ansvar

I detta avsnitt skall jag försöka underbygga tesen att Salabiaku-domen inte implicerar ett förbud mot strikt ansvar. Denna alternativa tolkning av Salabiaku-domen bygger på tanken att ord som ”skuld” och ”skyldig” när de används i relation till oskuldspresumtionen och artikel 6.2 kan betyda åtminstone två olika saker.

Å ena sidan (1) kan skuld syfta på skuld i den betydelse ordet har i den straffrättsliga skuldprincipen. Skuld innebär då ungefärligen att man handlat med uppsåt eller av oaktsamhet. Mer vardagligt uttryckt implicerar skuld i denna betydelse att man ”rår för” det man gjort, att man åtminstone borde ha kunnat undvika att göra som man faktiskt gjorde.

Å andra sidan (2) kan skuld ha en snävare innebörd och endast syfta på att man gjort det man anklagas för (vad detta nu må vara), dvs. att man gjort vad som krävs för att vara skyldig enligt den ifrågavarande regeln. Skyldig i denna betydelse kan man vara alldeles oavsett om man på något sätt kan sägas inneha skuld i den tidigare, snävare, betydelsen (för regeln behöver ju inte nödvändigtvis uppställa ett krav på uppsåt, oaktsamhet etc.). Skuld i denna senare betydelse är alltså ett begrepp som är relativt, dvs. det är helt beroende av vad reglerna uppställer för krav.37

I princip kan sägas att om orden skuld och skyldig i artikel 6.2 används i den förstnämnda betydelsen (1) så ger detta visst stöd för en tolkning av innebörd att strikt ansvar strider mot oskuldspresumtionen. Kravet på att man skall presumeras vara oskyldig kan då läsas som ett krav på att man skall presumeras ha handlat utan uppsåt eller oaktsamhet (och att uppsåt eller oaktsamhet därför måste påvisas innan man kan anses ”skyldig”).38

Om man använder orden skuld och skyldig i den senare betydelsen (2) blir resultatet det motsatta. Oskuldspresumtionens innebörd blir då att det, innan motsatsen bevisats, skall presumeras att man inte har gjort det som krävs för att man skall kunna dömas enligt en viss regel. Huruvida detta innefattar uppsåt eller oaktsamhet är helt beroende av huruvida regeln kräver uppsåt eller oaktsamhet.

Denna senare tolkning av oskuldspresumtionen, som jag vill hävda är den rimliga, betyder att oskuldspresumtionen i grunden reglerar hur myndigheter och domstolar skall behandla den misstänkte (dvs. som oskyldig) intill dess sakfrågan är avgjord, dvs. intill dess det visats att den tilltalade gjort det som han anklagas för. Med andra ord rör oskuldspresumtionen i första hand de processuella regler som avgör hur sakförhållandena i ett mål fastställs (till denna typ av regler hör bl.a. olika presumtionsregler). Den enskilde skall inte kunna dömas för annat eller mer än det som man i laga ordning visat att han gjort.39 Däremot har oskuldspresumtionen inga direkta implikationer för innehållet i de materiella reglerna (t.ex. att subjektiva rekvisit måste finnas).

Som stöd för denna ståndpunkt kan, utöver Europadomstolens ganska tydliga uttalande i Salabiaku-domen,40 starka skäl anföras.

Först och främst kan visas att den argumentation som ligger till grund för antagandet att strikt ansvar är otillåtet inte kan användas generellt utan att resultatet blir oacceptabelt. Som påvisats i föregående avsnitt innebär denna argumentation att eftersom det är otillåtet med en icke motbevisbar uppsåtspresumtion så är det också otillåtet att överhuvudtaget inte kräva uppsåt eller oaktsamhet (eftersom detta i praktiken ger samma resultat som en icke motbevisbar uppsåtspresumtion). Om man nu gör denna argumentation generell (och låter den omfatta även andra rekvisit än subjektiva) får man en regel av innebörd att det av ett förbud mot en icke motbevisbar presumtion avseende en viss omständighet också följer ett förbud mot att överhuvudtaget inte uppställa något krav på att omständigheten skall föreligga.

Att en dylik generell regel leder till orimliga resultat kan lättast påvisas om vi för ett ögonblick helt bortser från eventuella subjektiva rekvisit och istället koncentrerar oss på ett exempel som enbart rör de objektiva rekvisiten. Antag att t.ex. att stöld i ett visst rättssystem förutsätter 1) tagande 2) av annans sak, samt 3) skada. Med stöd av Salabiaku-domen torde det vara okontroversiellt att hävda att det vore otillåtet att ha en regel av innebörd att den som tagit annans sak skall presumeras – på ett sätt som inte går att motbevisa – ha orsakat skada. Detta skulle strida mot oskuldspresumtionen eftersom den tilltalade skulle dömas för mer (eller annat) än vad som bevisats i laga ordning. Han skulle dömas för att ha tagit annans sak och ha orsakat skada trots att det bara visats att han tagit annans sak.

Om man i detta läge fullföljer resonemanget på samma sätt som har gjorts beträffande uppsåtspresumtioner, dvs. att ett förbud mot en icke motbevisbar uppsåtspresumtion implicerar ett förbud mot att inte uppställa krav på uppsåt eller oaktsamhet, leder det till att oskuldspresumtionen innefattar ett förbud mot att överhuvudtaget inte ha ett skaderekvisit.

På samma sätt kan man resonera avseende precis vilket rekvisit som helst: för den enskilde är en icke motbevisbar presumtion avseende ett visst rekvisit i praktiken likvärdigt med att ansvar överhuvudtaget inte förutsätter detta rekvisit. Konsekvenserna av att på detta vis utsträcka resonemanget till andra rekvisit än just uppsåt och oaktsamhet är naturligtvis helt orimliga.41 Slutsatsen blir därför att vi inte kan uppställa en generell regel av innebörd att ett förbud mot icke motbevisbara presumtioner avseende ett visst rekvisit implicerar ett förbud mot att överhuvudaget inte uppställa ett krav på detta rekvisit.

Om vi inte kan uppställa en generell regel med denna innebörd måste vi följaktligen – om vi vill hävda att oskuldspresumtionen innefattar ett förbud mot strikt ansvar – särbehandla de subjektiva rekvisiten vid tillämpning av oskuldspresumtionen.

Men varför skulle vi göra det?

Ett skäl skulle möjligen kunna vara att artikel 6.2 trots allt innehåller ord som skuld och skyldig och att den därigenom skulle ha en viss koppling till frågor om skuld i betydelsen (1), dvs. uppsåt och oaktsamhet etc. Men som ovan påvisats är orden skuld och skyldig dubbeltydiga och jag vill hävda att det av övrig praxis rörande artikel 6.2 framgår att ordet skuld används i den betydelse som ovan betecknats med (2), dvs. skuld är att vara ”skyldig till det man anklagas för att ha gjort”. En någorlunda kvalificerad gissning är att en studie kring oskuldspresumtionens idéhistoriska bakgrund också skulle peka i denna riktning.

Ytterligare kan påpekas att strikt ansvar är vanligt förekommande bl.a. i England. Mot bakgrund av att Europadomstolen är försiktig med att helt avvika från de rättsliga traditionerna i konventionsstaterna,42 förefaller det osannolikt att den skulle utdöma det strikta ansvaret helt. Däremot kan tänkas att man, liksom van Gerven, vill uppställa vissa gränser för användningen.

Innebörden av det här förordade tolkningsalternativet är alltså att det inte strider mot artikel 6.2 att utdöma skattetillägg utan att påvisa att den skattskydlige handlat uppsåtligen eller oaktsamt. Eftersom reglerna inte fordrar uppsåt eller oaktsamhet har den skattskyldiges skuld (i betydelsen ”skyldig till det som krävs”) lagligen fastställts så länge som det är visat att han lämnat en oriktig uppgift. Med andra ord innebär Salabiaku-fallet inte att artikel 6.2 kräver en verklig ”skuldprövning” (prövning av uppsåt eller oaktsamhet), men däremot en verklig prövning av hållbarheten av presumtioner i den mån sådana används. Några presumtioner används emellertid inte vid påförande av skattetilläggen, varför denna problematik saknar relevans.

Tolkningen innebär också att det kan vara tillåtet att laborera med ett strikt ansvar men otillåtet att kräva uppsåt och samtidigt presumera det (trots att de båda alternativen i praktiken innebär detsamma) beroende på att det senare alternativet innebär att man frångår oskuldspresumtionen därigenom att man dömer den tilltalade för något annat (och mer) än vad som bevisats i laga ordning (dvs. man dömer för uppsåtligt brott trots att uppsåt inte påvisats). Vid utdömande av skattetillägg är ansvaret förvisso strikt, men den enskilde anklagas lastas heller inte för mer än att han – rent objektivt sett – lämnat en oriktig uppgift.

Mot denna bakgrund kan också sägas att anledningen till att Europadomstolen var bekymrade över den franska uppsåtspresumtionen inte så mycket var att den i praktiken innebar (eller kunde ha inneburit) ett strikt ansvar utan att den kunde ha medfört att Salabiaku kunde dömas för ett brott utan att det verkligen visats att han begått just detta brott. Med andra ord är det det förhållandet att man inte skall döms för mer (eller något annat) än vad som visats som i första hand följer av kravet på att ens skuld lagligen skall fastställas.