13 Internationell skatterätt
Regeringsrättens praxis på det internationellt skatterättsliga området har under 1997 inte varit alltför omfattande. Några avgöranden föreligger dock, såväl beträffande intern internationell skatterätt som dubbelbeskattningsavtalen.
Först bör RÅ 1997 ref 6 nämnas, eftersom det gäller förhållandet mellan den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och intern svensk rätt.
Den skattskyldige tillhörde inte svenska kyrkan och var inte mantalsskriven i Sverige år 1984. Enligt lagen (1951:691) om viss lindring av skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan skall återbetalning av 70 % av församlingsskatten ske till den som inte är medlem i svenska kyrkan – under förutsättning att vederbörande är mantalsskriven här i riket. I det s.k. Darby-fallet har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fastställt att detta mantalsskrivningskrav bryter mot konventionen.
LR liksom KR i Stockholm ansåg emellertid att Europakonventionen inte kunde anses tillämplig i Sverige förrän den transformerades till intern svensk rätt. Det skedde den 1 januari 1995.
RR fann dock konventionen tillämplig och att den skattskyldiges församlingsskatt skulle nedsättas med 70 % vid 1985 års taxering. Det skedde med hänvisning till RÅ 1988 ref 132 och 1996 ref 57. I dessa domar har RR uttalat att det vid förvaltningsrättsliga avgöranden är den vid tillfället för prövningen i domstolen gällande lagen som skall tillämpas om särskilda övergångsbestämmelser saknas och om det inte är till nackdel för den enskilde.
RÅ 1997 ref 36 (förhandsbeskedsärende) gällde anskaffningsvärde för andelar i ett tyskt Kommanditgesellschaft. Den skattskyldige ägde 99 % av andelarna i ett sådant och ämnade avyttra dem till ett av honom helägt tyskt GmbH. Han ansåg för sin del att anskaffningsvärdet för andelarna borde beräknas enligt de för handelsbolag speciella reglerna i 28 § SIL, som innebär att anskaffningsvärdet skall justeras för vinster och förluster vid den löpande beskattningen.
Skatterättsnämnden ansåg att frågan i första hand var om det tyska kommanditbolaget var en utländsk juridisk person enligt 16 § 2 mom SIL. Nämnden ansåg att så var fallet enligt den i lagrummet givna definitionen på utländsk juridisk person. I andra hand uppkom då frågan hur realisationsvinsten skulle beräknas. Nämnden fann då med stöd av förarbetena (prop 1989/90:47 s 69) och RÅ 1992 ref 94 att handelsbolagsreglerna i 28 § SIL inte var tillämpliga. I stället borde reglerna vid realisationsbeskattning av aktier tillämpas.
RR instämde i skatterättsnämndens resonemang utom vad beträffar de regler som skulle tillämpas vid realisationsvinstberäkningen. RR fann att valet stod mellan 27 § SIL (aktievinstreglerna) och 31 § SIL (reglerna för övrig lös egendom). Eftersom uppräkningen av tillgångsslag i 27 § inte omfattade andel i utländsk juridisk association, som motsvarade svenskt handelsbolag, borde reglerna i 24 och 31 §§ SIL tillämpas.
RÅ 1997 not 149 (förhandsbeskedsärende) avser en speciell fråga vid avräkning av utländsk skatt, om utländsk fastighetsskatt får avräknas mot avkastningsskatt på pensionsmedel. Den skattskyldige, ett svenskt AB, önskade svar dels beträffande amerikansk fastighetsskatt, dels beträffande brittisk fastighetsskatt. I USA ägdes fastigheterna via ett limited partnership. Det var inte skattesubjekt vid inkomstbeskattningen men däremot vid fastighetsbeskattningen. I Storbritannien åvilade skattskyldigheten hyresgästen, när fastigheten var uthyrd och fastighetsägare, när den var outhyrd.
Skatterättsnämnden tog frågan om skattskyldighet för de utländska fastighetsskatterna till utgångspunkt och fann att de amerikanska skatterna inte kunde avräknas. Den brittiska fastighetsskatten fick avräknas i den mån den sökande var skattskyldig för dem.
RR tog däremot som utgångspunkt för sitt resonemang att avkastningsskatten är en form av inkomstskatt och att detta förhållande – vid tillämpning av avräkningslagen – har till följd att avräkning från avkastningsskatten i princip endast kan medges för skatt på inkomst. Eftersom såväl de amerikanska som de brittiska fastighetsskatterna utgår på innehavet och inte på avkastningen av fastighet borde avräkning inte medges. Eftersom endast den skattskyldige överklagat skatterättsnämndens förhandsbesked blev utgången att RR fastställde de lämnade förhandsbeskeden till den del de överklagats.
RÅ 1997 not 197 är ett fall på tillämpningen av den internskatterättsliga 5-årsregeln vid utflyttning ur riket. Den skattskyldige ansågs inte som bosatt i Sverige vid en samlad bedömning av olika anknytningspunkter till Sverige. Hustruns innehav av en fastighet i Danderyd ansågs inte uppväga sådana omständigheter som att den skattskyldige inte var svensk medborgare, saknade ekonomiska engagemang i Sverige och att makarna förvärvat en ny familjebostad utomlands.
Innebörden av begreppet stadigvarande vistelse är inte ofta föremål för regeringsrättens bedömning. Så var emellertid fallet i RÅ 1997 ref 25. En nederländsk medborgare hade tillbringat veckosluten i Nederländerna, men veckan i övrigt i Skandinavien. I allmänhet hade han då påbörjat och avslutat arbetsveckan i Helsingborg, där det nederländska dotterbolag, där han var VD hade sitt säte. Under veckan hade emellertid vistelsen i Sverige regelbundet avbrutits för resor på ett – två dygn till Danmark och Norge. Han hade arbetat i Sverige i mer än sex månader.
LR fann att den nederländske medborgaren stadigvarande vistades i Sverige och därför var oinskränkt skattskyldig här. KR ansåg däremot att de regelbundna avbrotten i vistelsen i Sverige för besök i Danmark och Norge medförde att han inte kunde anses ha stadigvarande vistats här.
RR var splittrad. En majoritet av tre regeringsråd ansåg som LR stadigvarande vistelse föreligga. Två skiljaktiga regeringsråd delade KR:s uppfattning.
Regeringsrättens splittring och de inte helt klara omständigheterna i målet gör prejudikatverkan av detta mål relativt begränsad.
RÅ 1997 ref 35 (förhandsbeskedsärende) gäller tolkning av dubbelbeskattningsavtal, närmare bestämt innebörden av begreppet ”företag” i artikel 7 i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Tyskland. Artikeln som bygger på OECD:s modellavtal, säger att ”inkomst av rörelse, som företag i en avtalsslutande stat förvärvar, beskattas endast i denna stat, såvida inte företaget bedriver rörelse i den andra avtalsslutande staten från där beläget fast driftställe”. I artikel 3.1 f) definieras ”företag i en avtalsslutande stat” som ”företag som bedrivs av person med hemvist i en avtalsslutande stat, respektive företag som bedrivs av person med hemvist i den andra avtalsslutande staten”.
Den skattskyldige A var bosatt i Sverige och bedrev rörelse tillsammans med X GmbH från fast driftställe i Tyskland. Något driftställe i Sverige fanns inte. Frågan var, om inkomsten från den gemensamt bedrivna verksamheten skulle beskattas i Sverige eller Tyskland. Enligt A:s uppfattning förelåg företag i Tyskland. Eftersom fast driftställe inte förelåg i Sverige borde beskattning endast ske i Tyskland. Den skattskyldiges uppfattning var således att avtalet när det gäller rörelseinkomster var ett exemptavtal.
Skatterättsnämnden ansåg att A:s inkomst skulle beskattas i Sverige med avräkning enligt artikel 23 i avtalet för eventuell i Tyskland erlagd skatt hänförlig till fast driftställe i Tyskland. Nämnden uppfattade då termen ”företag” tillsammans med ”som bedrivs av en person” som ”en fysisk eller juridisk person som bedriver rörelse”. Med denna tolkning blir således avtalet ett creditavtal när det gäller rörelseinkomster.
A överklagade till RR. RSV kom in med ett osedvanligt utförligt och principiellt yttrande. RSV konstaterar inledningsvis att inkomsten enligt svensk intern rätt skall beskattas i Sverige. Vad beträffar tolkning av artikel 7 i avtalet anser RSV med hänvisning till ett uttalande av den nederländske professorn Kees vad Raad att termen ”företag” lika väl kunde bytas ut mot ”person med hemvist” i avtalstexten. Det skulle då stå klart att innebörden var att rörelseinkomst skall beskattas i rörelseidkarens hemviststat men att beskattning också kan ske i källstaten om fast driftställe föreligger där.
RR gjorde samma bedömning som skatterättsnämnden och fastställde nämndens beslut.
Rättsfallet är av stor principiell betydelse eftersom rättsfall beträffande tolkning av avtalsartiklar som bygger på OECD:s modellavtal är av betydelse även för tolkning av andra avtal, som bygger på modellavtal. Förhållandet mellan begreppet ”företag”, ”person med hemvist” och ”fast driftställe” har varit en besvärande oklarhet i avtalen, där RR nu tagit ställning för svensk del.
RÅ 1997 not 206 (förhandsbeskedsärende) är ytterligare ett fall, där regeringsrätten tillämpat diskrimineringsförbudet i ett dubbelbeskattningsavtal, i detta fall artikel 26 punkt 4 i dubbelbeskattningsavtalet med Nederländerna. Den skattskyldige, ett svenskt aktiebolag med nederländskt moderbolag, hade ställt frågor angående tillämpningen av lagen om underskott i näringsverksamhet vid ett planerat företagsförvärv och en efterföljande fusion. Fallet kommenteras också av Wiman i avsnitt 10.
Gustaf Lindencrona