Lars Möller har framfört vissa synpunkter vad gäller min debattartikel ”Kan bevisningen i ett eftertaxeringsmål ge skattemyndigheten rätt att tillämpa genomsyn?” (Skattenytt 1997 s 615–621), men har begränsat sig till några punkter om bl a tolkning av domar i genomsynsmål. Syftet med min artikel var att diskutera bevisningen i eftertaxeringsmål och främst vad gäller skattemyndighetens och domstolars rätt att tillämpa genomsyn. Jag ville väcka frågan om utredningen som ett genomsynsresonemang baseras på verkligen kan utgöra tillräcklig bevisning, d v s nå upp till beviskravet styrkt/visat som måste uppnås vid oriktig uppgift och eftertaxering. Detta förfarande har inte tidigare behandlats i doktrin eller praxis och det kan därför vara intressant att diskutera möjligheten därtill eller till och med ifrågasätta det. Lars Möller lämnar således tyvärr i sitt debattinlägg därhän frågor om bevisning vid genomsyn och eftertaxering.
Att rättsfall kan tolkas olika råder ingen tvekan om och speciellt de genomsynsmål som Lars Möller tycker att jag tolkat fel. Jag har främst ur bevissynpunkt studerat de aktuella målen, d v s hur mycket har domstolarna krävt av en utredning för att den skall kunna tillkännas visst bevisvärde och vidare om domstolen tittat på frågan om oriktig uppgift. Lars Möller och jag har troligtvis läst domarna med olika syften. Det kvarstår emellertid det faktum att Regeringsrätten i sin dom RÅ 1989 ref 62 I och II uttalar ”Av det sagda framgår att skäl kan anföras för att ge avtalen en annan innebörd än den deras utformning anvisar. Dessa skäl har emellertid inte den styrka som enligt det föregående bör krävas för att anse rättsläget vara ett annat än det som följer av parternas rättshandlingar.” Här för domstolen ett bevisresonemang om att skattemyndighetens skäl inte har den styrka som bör krävas och kommer sedan fram till att skattemyndigheten inte ens lyckats göra sannolikt att transaktionen skall omklassificeras. Detta är ett av de få genomsynsmål där domstolen går in i ett bevisresonemang och därmed också talar om vad domstolen kräver för att något skall anses sannolikt, den lägre graden av bevisning.
Vidare vill jag bemöta Lars Möllers påstående om att min tolkning av praxis eller rättare sagt avsaknad av praxis är felaktig. Jag framför i min artikel argument för att en utredning som ligger till grund för ett genomsynsresonemang inte kan utgöra tillräcklig bevisning för en oriktig uppgift, bl a med stöd av att det inte finns något Regeringsrättsavgörande med ledning av genomsyn och där det varit fråga om skattetillägg eller eftertaxering på grund av oriktig uppgift. Man kan inte bortse från att rättspraxis saknas på området samt att orsaken därtill måste sökas. Enligt min mening saknas praxis på grund av att det inte går att eftertaxera med ledning av genomsyn om redovisning skett i deklarationen. Beviskravet styrkt går inte att uppnå genom ett genomsynsresonemang, vilket även domstolens bevisresonemang i domen RÅ 1989 ref 62 I och II visar. I detta mål räckte inte ens skattemyndighetens utredning att det ansågs sannolikt att rättshandlingen skulle omklassificeras.
Att det inte finns någon praxis på området hävdar Lars Möller har sin orsak i att skattemyndigheten hade så bråttom med att få en ändrad taxering i de olika genomsynsmålen att tiden därför inte räckte till att påföra skattetillägg. Jag har svårt att tro att det inte fanns tid i något ärende till att påföra skattetillägg. Jag tror snarare att det var så att skattemyndigheten inte trodde sig kunna vinna framgång i skattetilläggsfrågan eller om målet skulle drivas som ett eftertaxeringsmål. Myndigheten var medveten om den bevisning som krävs vid oriktig uppgift och tog den säkrare vägen och drev processen som en ordinarie taxeringsprocess där endast beviskravet sannolikt uppställs. Det är alltid lättare att göra något sannolikt än att styrka det.
Jag instämmer i Lars Möllers påstående om att lösningen på alla skattefrågor inte går att finna i lagtexten. Däremot anser jag inte att man vid rättstillämpningen är hänvisad till även ”subjektiva värderingar och bedömningar”. I första hand skall svaren sökas i rättspraxis och i dag finns inte någon praxis vad gäller bevisstyrkan i den utredning som ligger till grund för ett genomsynsresonemang i ett eftertaxeringsmål. När praxis saknas kan inte lösningen bli att det är tillåtet att falla tillbaka på ”subjektiva värderingar och bedömningar” och sedan ge dessa ett starkt bevisvärde. Att praxis saknas vid genomsyn och eftertaxering måste snarare tolkas som att frågan inte har varit prövad eller kunnat prövas tidigare.
Lars Möller ställer i slutet av sin artikel den hypotetiska frågan om inte eftertaxering hade varit tänkbar i de skatteuppläggsfall som Regeringsrätten underkände vid genomsyn. Han tror det. Att Lars Möller ställer en sådan svår fråga och sedan dessutom besvarar den utan att kunna belägga sitt påstående visar att ämnet är svårt och oprövat. Jag saknar i Lars Möllers påstående ett bevisresonemang om varför det fanns förutsättningar för eftertaxering i aktuella mål och vidare en genomgång av vad det är i de olika utredningarna som ligger till grund för skattemyndighetens genomsynsresonemanget som utgör en bevisning som når upp till nivån styrkt. Själv tror jag inte att det är möjligt att finna den bevisningen i utredningarna och hänvisar vad gäller mina argument till min artikel, men även till en genomläsning av Regeringsrättens genomsynsdomar.
Andréa Meyer Tivéus
Andréa Meyer Tivéus arbetar som skattejurist hos KPMG Bohlins skattekonsulter