Skattenytt Internationellt

Förlustutjämning mellan koncernbolag

EG-domstolen har i en dom den 16 juli 1998 funnit att Storbritanniens regler om förlustutjämning mellan koncernbolag strider mot artikel 52 i EG-fördraget om fri etableringsrätt. Bakgrunden till målet är följande. I brittisk skattelagstiftning tillåts under vissa förutsättningar att en förlust som uppkommit i ett koncernbolag utnyttjas av ett annat koncernbolag genom ett s.k. koncernavdrag. Om ett bolag äger dotterbolagsaktier via ett holdingbolag krävs för rätt till förlustutjämning bl.a. att holdingbolagets verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att inneha aktier i andra brittiska bolag. Om holdingbolaget äger aktier i utländska bolag i så stor utsträckning att bolagets huvudsakliga aktieinnehav inte längre utgörs av aktier i brittiska bolag förloras rätten till förlustutjämning. Även om såväl förlustbolaget som det bolag som vill utnyttja förlusten är brittiska förhindras således förlustutjämning mellan dessa bolag av det faktum att holdingbolaget även äger aktier i utländska bolag.

Det i målet aktuella brittiska bolaget Imperial Chemical Industries (ICI) ägde via ett likaledes brittiskt holdingbolag totalt 23 dotterbolag, vara 4 med säte i Storbritannien, 6 med säte i andra medlemsstater och 13 med säte utanför EU. Ett av de brittiska dotterbolagen gick med förlust. Frågan i målet var om det stred mot artikel 52 i EG-fördraget angående fri etableringsrätt att vägra ICI rätt att utnyttja denna förlust, på den grunden att holdingbolaget hade så många utländska dotterbolag.

Domstolen konstaterade inledningsvis att bestämmelserna om etableringsfrihet enligt sin ordalydelse i synnerhet syftar till att säkerställa nationell behandling i värdstaten. Detta hindrar dock enligt domstolen inte att bestämmelserna samtidigt utgör ett förbud för ursprungsstaten att hindra egna medborgare eller bolag från att etablera sig i andra medlemsstater. Domstolen hänvisade härvid till Daily Mail-målet (mål 81/87). Eftersom de brittiska reglerna innebar att ICI fråntogs rätt till vissa skattelättnader på den grunden att bolaget genom sitt holdingbolag etablerat sig i andra medlemsstater kom domstolen fram till att reglerna stred mot artikel 52. Den brittiska regeringen hade i målet gjort gällande att reglerna var motiverade dels för att minska risken för skatteflykt, dels för att undvika minskade skatteintäkter för staten. Domstolen fann dock inte att reglerna kunde motiveras på dessa grunder.

När det först gäller risken för skatteflykt, menade den brittiska regeringen att det fanns en risk för att en koncern överförde kostnader till de brittiska dotterbolagen medan vinster dirigerades till de utländska dotterbolagen. Reglerna syftade således till att undvika att bildandet av dotterbolag utomlands användes för att undandra skattepliktiga inkomster från de brittiska skattemyndigheterna. Domstolen menade dock att den brittiska lagstiftningen inte hade det specifika syftet att vägra skattefördelar vid rena skatteflyktsförfaranden, utan att lagstiftningen generellt avsåg varje situation där merparten av dotterbolagen i koncernen av en eller annan anledning var etablerade utanför Storbritannien. Dessutom framhöll domstolen att den risk för skatteflykt som den brittiska regeringen beskrivit inte på något sätt hade samband med frågan om merparten av dotterbolagen hade sitt säte i Storbritannien. Enligt domstolen var det nämligen tillräckligt att det fanns ett enda utländskt dotterbolag för att denna risk skulle föreligga. Domstolen fann därför att invändningen om risk för skatteflykt inte kunde godtas.

När det sedan gäller argumentet att reglerna var motiverade för att den brittiska staten inte skulle vidkännas minskade skatteintäkter, anförde den brittiska regeringen att den skattesänkning som blev följden av att avdrag medgavs för de brittiska dotterbolagens förluster inte kunde kompenseras genom en beskattning av de utländska dotterbolagens vinster. Domstolen framhöll dock att denna minskning av skatteintäkter inte ingår bland de skäl som återfinns i artikel 56 i fördraget och inte heller kan anses som tvingande hänsyn av allmänintresse. Domstolen menade vidare att det inte gick att använda principen om skattesystemets inre sammanhang, som etablerades i Bachmann-målet (mål C-204/90), som grund för att rättfärdiga det vägrade avdraget. I detta fall fanns nämligen inte något direkt samband mellan rätten till avdrag för förlust som uppkommit i vissa dotterbolag och beskattningen av vinst som uppkommit i andra dotterbolag.

Domstolen fann därmed sammanfattningsvis att de brittiska reglerna stred mot artikel 52 i EG-fördraget.

Som framgått ovan fanns majoriteten av det i målet aktuella holdingbolagets dotterbolag i länder utanför EU. En särskild fråga i målet var därför om den nationella domstolen, mot bakgrund av artikel 5 i EG-fördraget om lojalt samarbete, skulle avstå från att tillämpa inskränkningen av rätten till förlustavdrag eller tolka de nationella reglerna i enlighet med gemenskapsrätten när holdingbolaget huvudsakligen kontrollerade dotterbolag med säte i tredje land. Domstolen fann att denna fråga föll utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde. Enligt domstolen medförde därför artikel 5 ingen skyldighet att vare sig tolka den nationella lagstiftningen på ett sätt som var förenligt med EG-rätten eller avstå från att tillämpa denna lagstiftning. Domstolen menade vidare att det är upp till det behöriga organet i den aktuella medlemsstaten att undanröja den rättsosäkerhet som kan följa av att en och samma bestämmelse måste lämnas utan hänsyn i en situation som faller inom gemenskapsrättens tillämpningsområde, men fortfarande kan tillämpas i en situation som faller utanför gemenskapsrättens område, i den mån denna rättsosäkerhet påverkar de rättigheter som följer av den EG-rättsliga regleringen.

(Mål C-264/96 Imperial Chemical Industries plc (ICI) mot Kenneth Hall Colmer (Her Majesty’s Inspector of Taxes)

Återbetalning av felaktigt uttagna avgifter

Domstolen har den 15 september 1998 avgjort ett flertal mål angående återbetalning av avgifter som uttagits i strid med direktiv 69/335/EEG om indirekta skatter på kapitalanskaffning. Domstolen fann att medlemsstaterna har rätt att mot en talan om återbetalning åberopa nationella bestämmelser om preskription. Domstolen fann vidare inget hinder för medlemsstaterna att tillämpa mindre gynnsamma preskriptions- och ränteberäkningsregler för krav som riktas mot det allmänna jämfört med de regler som gäller för krav mellan enskilda, under förutsättning att reglerna tillämpas på samma sätt för yrkanden som grundas på åsidosättande av gemenskapsrätten som för yrkanden som grundas på åsidosättande av nationell rätt. Domstolen ansåg det inte heller strida mot gemenskapsrätten att låta preskriptionstiden börja löpa den dag då avgifterna inbetalades, även om direktivet i fråga då ännu inte på ett korrekt sätt var införlivat i nationell rätt.

(Mål C-231/96 Edilizia Industriale Siderurgica Srl (Edis) mot Ministero delle Finanze, mål C-260/96 Ministero delle Finanze mot Spac SpA och förenade målen C-279/96, C-280/96 och C-281/96 Ansaldo Energia SpA m.fl. mot Amministrazione delle Finanze dello Stato)

Punktskatt

EG-domstolen har i en dom den 24 september 1998 tolkat artiklarna 3.1 och 4.1 (tidigare lydelse) i rådets andra direktiv 79/32/EEG om andra skatter är omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror. I målet aktualiserades också en tolkning av principen om statens skadeståndsansvar för skador som enskilda orsakats genom överträdelser av gemenskapsrätten.

Frågan i målet var om en viss tobaksprodukt skulle klassas som cigaretter eller som röktobak enligt direktivet. Produkten bestod av tobaksrullar inrullade i porös cellulosa som måste föras in i ett cigarettpappersrör för att kunna rökas. Den skattskyldige menade att produkten inte gick att röka som den var, och att den därför skulle beskattas med den lägre skattesats som gällde för röktobak. Medlemsstaten (Danmark) hävdade att produkten skulle klassas som cigaretter varför en högre skattesats var tillämplig. Domstolen fann att bestämmelserna måste tolkas på så sätt att produkten var att anse som röktobak. Det faktum att det framgick att avsikten med produkten var att förena den förmånliga beskattningen av röktobak med de fördelar som cigaretter har för konsumenterna kunde enligt domstolen inte utgöra skäl för att utvidga räckvidden av artikel 3.1 utöver sin lydelse, och låta den omfatta även tobaksrullar som inte utgör slutprodukter.

Domstolen prövade också frågan om medlemsstaten enligt gemenskapsrätten var skyldig att ersätta den skada som producenten orsakats p.g.a. att medlemsstatens myndigheter dels felaktigt klassat produkten som cigaretter dels inte förordnat om uppskov med verkställigheten av beslutet till dess frågan slutligen avgjorts av högre instans. Domstolen hänvisade härvid till sin tidigare praxis, enligt vilken det framgår att det för rätt till skadestånd bl.a. krävs att överträdelsen av regleringen är tillräckligt klar. Domstolen ansåg inte att detta var fallet i det föreliggande målet. Domstolen framhöll att den aktuella tobaksprodukten inte motsvarade någon av definitionerna i direktivet. Domstolen anmärkte också återigen att produkten snarare tillkommit i syfte att ge konsumenterna fördelarna med en cigarett och samtidigt dra nytta av den förmånliga beskattningen av röktobak. Domstolen fann det därför inte uppenbart att myndigheternas tolkning av direktivet stred mot dess lydelse, och i synnerhet inte mot dess syfte. Medlemsstaten var därför inte skadeståndsskyldig.

Det kan slutligen anmärkas att direktivet numera har ändrats på så sätt att det uttryckligen föreskrivs att den typ av tobaksprodukt som var aktuell i målet skall klassas som cigaretter.

(Mål C-319/96 Brinkmann Tabakfabriken GmbH mot Skatteministeriet)

Bolagsskatt

Regeringsrätten har begärt förhandsavgörande från EG-domstolen i ett förhandsbeskedsärende rörande avdragsrätt för koncernbidrag. Målet gäller frågan om de svenska koncernbidragsreglerna är förenliga med artiklarna 52, 58, 73 b och 73 d i EG-fördraget. En förutsättning för avdragsrätt är enligt den svenska lagstiftningen att samtliga berörda bolag är svenska. I praxis har regeringsrätten vidare med stöd av diskrimineringsförbudet i ett dubbelbeskattningsavtal medgivit avdrag för koncernbidrag mellan två svenska bolag, när ett mellanliggande koncernbolag hade hemvist i ett annat land. Däremot har avdrag vägrats när koncernen haft bolag i flera länder. Frågan är nu om denna rättstillämpning utgör otillåten diskriminering av bolag som tillhör koncerner som är etablerade i flera medlemsstater.

(Mål C-200/98 X AB och Y AB mot Riksskatteverket)

Punktskatter

Kommissionen har väckt talan om fördragsbrott mot Grekland för underlåtenhet att följa artikel 9 i direktiv 95/59/EG om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukning av tobaksvaror. Fördragsbrottstalan grundar sig på en grekisk lag där det stadgas att minimipriset för detaljhandel med tobaksvaror skall fastställas genom ministeriedekret.

(Mål C-216/98 Kommissionen mot Grekland)

Vidare har ett mål angående tolkningen av artikel 95 i EG-fördraget väckts vid domstolen. Målet gäller frågan om ett system för beskattning av motorfordon, där skatten är starkt progressiv från och med den skatteklass där det inte förekommer några inhemskt producerade fordon, är förenlig med denna artikel.

(Mål C-231/98 Lamboley SA mot Administration des impôts)

Redaktör Kristina Ståhl