Inledning

Under hösten har Ratos styrelse föreslagit bolagsstämman att besluta om inlösen av aktier som ett led i bolagets inlösenprogram. Programmet syftar till att reducera den s.k. investmentrabatten eller substansrabatten och ge aktieägarna en högre avkastning på sitt innehav. Inlösenförslaget innebär att var tionde aktie i bolaget löses in till inlösenbeloppet 97 kr motsvarande fullt substansvärde (39 procent över börskursen vid offentliggörandet). För varje aktie erhåller aktieägaren en inlösenrätt, varför det krävs tio inlösenrätter för att lösa in en aktie. Under 1997 hade Ratos ett motsvarande inlösenförfarande och många andra bolag följde efter. Trenden synes alltjämt hålla i sig bl.a. tack vara det låga nominella ränteläget. Det har nämligen visat sig att det är förmånligare att lånefinansiera vissa investeringar än att begära in nytt eget kapital från ägarna. Företag med hög likviditet kan inte förränta kassan så att aktieägarna blir nöjda. I avvaktan på att det blir tillåtet med återköp av egna aktier kommer sannolikt inlösen att vara attraktivt.

Inlösenprogrammet ger upphov till en del skatterättsliga frågor. Många av dem löstes förra året i praxis förhandsbeskedsvägen. Referaten (RÅ 1997 ref. 43) avseende dels Ratos första inlösenförfarande, dels inlösen av aktier i Hufvudstaden finns översiktligt redovisade i SNs rättsfallskommentarshäfte 1997 (nr 6/1998), till vilket hänvisas. Andra frågor i samband med inlösen av aktier i marknadsnoterade bolag såsom fördelning av anskaffningskostnad på sålda och utnyttjade inlösenrätter och inlösta aktier har lösts praktiskt genom rekommendationer från RSV. I denna artikel behandlar jag dessa frågor liksom vissa andra aktuella frågor i samband med utbetalningar till aktieägare i samband med nedsättning av aktiekapitalet.

Utbetalningar från aktiebolag till aktieägarna

Utbetalningar från ett aktiebolag till dess ägare kan enligt 12 kap. 1 § ABL ske antingen i form av vinstutdelning eller genom att medel skiftas ut i samband med nedsättning av aktiekapital (och reservfond eller motsv) eller vid bolagets likvidation. Sistnämnda utbetalningar var tidigare föremål för utskiftningsskatt hos bolaget såvitt avsåg fonderade vinstmedel. Utskiftningsskatten utmönstrades ur skattelagstiftningen i samband med 1990 års skattereform. I stället beslöts att utskiftade belopp skulle beskattas hos aktieägaren som utdelning (se prop. 1990/ 91:54). Härefter ändrades reglerna ånyo (prop. 1993/94:50 och prop. 1993/94:234) varefter utbetalningar vid likvidation och inlösen skall beskattas inom reavinstsystemet.

Nedsättning av aktiekapital genom inlösen ses inte som utdelning när fråga endast är om återbetalning av tillskjutet kapital. I den mån inlösenbeloppet överstiger tillskjutet belopp är utbetalningen till sin karaktär en del av avkastningen som skulle kunna jämställas med utdelning. Emellertid behandlas inte heller denna del av utbetalningen civilrättsligt som utdelning och numera inte heller skattemässigt, varför även detta belopp behandlas endast inom reavinstsystemet. Vid utbetalningar i samband med nedstämpling – dvs. minskning av aktiernas nominella belopp – gäller dock det omvända, där även återbetalning av tillskjutet belopp skattemässigt behandlas som utdelning.

Det bör noteras att vinst vid inlösen av aktier behandlas som utdelning såvitt gäller kvalificerade aktier i fåmansföretag (3 § 12 b mom. andra stycket SIL). Vidare bör nämnas att inlösenbelopp enligt kupongskattelagen behandlas som utdelning, varför inte bara vinsten vid inlösen utan hela inlösenbeloppet ligger till underlag för kupongskatten. Utländska aktieägare gör därför klokt i att sälja sina inlösenrätter i stället för att delta i inlösenförfaranden (se nedan), eftersom avräkningsmöjligheter för svensk kupongskatt ofta inte kan utnyttjas i hemlandet i dylika sitautioner. Reavinstbeskattning av inlösenrätter hos i Sverige ej bosatta eller hemmahörande aktieägare ligger däremot normalt utanför svensk beskattning. Beskattning i Sverige aktualiseras för sådana ägare endast inom ramen för den s.k. 8-aprillagen (6 § 1 mom. SIL).

Inlösenförfarandet

Nedsättning av aktiekapital kan ske bl.a. för återbetalning till aktieägarna (6 kap. 1 § ABL). Utskiftning kan ske med högre belopp än själva nedsättningbeloppet, men får då ej avse större belopp än att full täckning finns för det bundna egna kapitalet efter nedsättningen. Detta högre belopp benämns inlösenbelopp.

Nedsättning av aktiekapital (och reservfond) för återbetalning till aktieägarna genom inlösen kräver rättens tillstånd, såvida inte samtidigt bolaget genom nyemission tillförs ett belopp som minst motsvarar nedsättningsbeloppet (6 kap. 6 § ABL). Ett sätt att förkorta inlösenförfarandet är därför att se till att aktiekapitalet förblir intakt trots nedsättningen. Detta kan exempelvis lösas på det sätt som Ratos föreslagit i sitt inledningsvis nämnda inlösenförfarande. Ratos förslag innebär att bolagsstämman – samtidigt som beslutet om inlösen fattas – beslutar om en riktad nyemission av ett nytt aktieslag som höjer aktiekapitalet med minst lika stort belopp som det belopp varmed aktiekapitalet sätts ned genom inlösen. Aktierna av det nya slaget emitteras i detta fall till pari, varvid beslut samtidigt fattas om inlösen av även dessa aktier, men inlösenbeloppet för dessa aktier begränsas till nominellt belopp ökat med en räntefaktor. Härigenom behövs inte rättens tillstånd inhämtas för nedsättning av aktiekapitalet avseende de vanliga aktierna utan endast för nedsättning av aktiekapitalet belöpande på de nyemitterade aktierna av särskilt slag. Denna nya aktie har således mer karaktär av en fordringsrätt än en delägarrätt. Ett motsvarande nettningsförfarande genom emission till pari och omedelbar nedsättning av aktiekapitalet avseende ett nytt aktieslag tillämpades även av ASG vid inlösen tidigare i år.

Inlösenrätter

Ett nytt finansiellt instrument introducerades förra året i samband med bl.a. Ratos inlösenprogram. För varje aktie utfärdades genom VPC en inlösenrätt som gav innehavaren rätt att inlösa en kvotdel av en aktie. I Ratos fall krävdes (även då) tio inlösenrätter för att kunna lösa in en aktie, dvs. var tionde aktie kunde lösas in. Dessa rätter noterades och handlades med under en kortare period (några veckor). Den som inte ville utnyttja sina inlösenrätter till inlösen kunde i stället sälja sina inlösenrätter på marknaden och behålla sitt aktieinnehav intakt. Förfarandet med att avskilja inlösenrätter i samband med inlösen har härefter utnyttjats flitigt i börsnoterade bolag, även om tekniken inte varit identisk.

Ett antal inlösenrätter ger innehavaren en ovillkorlig rätt att sälja aktien för ett visst på för

hand bestämt pris (inlösenbeloppet). Den skattemässiga behandlingen av inlösenrätter avgjordes i RÅ 1997 ref. 43, av vilket rättsfall framgår att en inlösenrätt är till sin karaktär en säljoption.

Inlösenrätten är ett sådant finansiellt instrument som avses i 27 § 1 mom. SIL. Bestämmelsen i 27 § 2 mom. tredje stycket SIL om delbevis och teckningsrättsbevis ansågs inte vara tillämplig, varför – till skillnad från erhållandet av nämnda rätter – ett anskaffningsvärde skall beräknas för inlösenrätterna.

Eftersom förfall av en option räknas som en avyttring av optionen för noll kr (24 § 2 mom. första stycket SIL), blir en förlust som uppkommer i den ovanliga situationen att en inlösenrätt inte utnyttjas, avdragsgill.

Avskiljandet av inlösenrätter

RSV hävdade i sina besvär i RÅ 1997 ref. 43 att redan avskiljandet skulle ses som en utdelning från bolaget. Denna uppfattning delades dock inte av RR, som ansåg att avskiljandet av inlösenrätter i sig inte utlöser någon beskattning. Däremot medför avskiljandet av inlösenrätt att en del av aktiens genomsnittliga anskaffningsvärde före avkiljandet skall hänföras till inlösenrätten. Av RSVs rekommendationer (se bl.a. RSV S 1997:15 Ratos, 1997:16 Volvo, 1997: 31 Skanska, 1998:10 Kalmar, 1998:24 Swedish Match, 1998:25 VLT och 1998:26 SSAB) framgår att det genomsnittliga anskaffningsvärdet på en aktie omedelbart före avskiljandet av inlösenrätt skall slås ut på inlösenrätt och aktie i förhållande till lägsta betalkurs på aktien sista dagen den handlas med inkl. inlösenrätt och lägsta betalkurs på inlösenrätt den första dagen dessa handlas med.

Proportioneringen skall göras vare sig inlösenrätterna utnyttjas eller avyttras. Om inlösenaktier avskiljs genom split sker motsvarande proportionering mellan de vanliga aktierna och inlösenaktierna.

Anskaffningsvärde för aktierna

Den genomsnittliga anskaffningskostnaden för aktien blir efter avskiljandet av inlösenrätt det tidigare genomsnittliga anskaffningsvärdet reducerat med framräknat anskaffningsvärde för inlösenrätten. Detta gäller för såväl de aktier som löses in och de som behålls.

För de aktier som löses in skall vid reavinstberäkningen anskaffningsvärdet ökas med anskaffningsvärdet för inlösenrätt multiplicerat med det antal rätter som erfordras för inlösen av en aktie.

Inlösen utan inlösenrätter avskiljs

När det gäller inlösen utan att inlösenrätter avskilts gäller alltjämt tidigare princip, dvs. någon fördelning av genomsnittligt anskaffningsvärde på aktie och rätt till inlösen baserat på marknadsvärdet på aktien vid beslutet om inlösen skall inte göras. Aktieägare i ett aktiebolag, som sätter ned aktiekapitalet genom inlösen, blir således normalt reavinstbeskattad för utbetalningen i samband härmed med utgångspunkt i skillnaden mellan inlösenbelopp och inlösta aktiers genomsnittliga anskaffningskostnad. Sistnämnda kostnad skall således inte reduceras med värdet av en ”tänkt” inlösenrätt.

Vid inlösenförfarandet kan dock skattesituationen bli annorlunda om förutsättningar för uttagsbeskattning föreligger hos aktieägaren eller om inlösen utgör led i en sammansatt transaktion (se RRs dom 1998-06-03, målnr 132-1998).

Schablonregeln på inlösta aktier och inlösenrätter?

Det har diskuterats om schablonregeln får tillämpas på aktier, som löses in. Det har nämligen hävdats att detta inte skulle vara möjligt då dessa aktier inte är föremål för notering vid själva inlösentidpunkten, eftersom de ligger spärrade hos VPC en kortare tid dessförinnan. Frågan kan uppkomma endast i de fall de ”vanliga” aktierna tillsammans med inlösenrätter ”konverteras” till särskilda inlösenaktier, som inte blir noterade. (I RÅ 1997 ref. 43 II blev inlösenaktierna i Ratos, som erhölls vid sådan konvertering, föremål för handel på Stockholms fondbörs. Detta aktieslag ansågs vara av särskilt slag och sort, men på grund av noteringen av detta aktieslag fick schablonregeln likväl tillämpas.) Om särskilda inlösenaktier inte tillämpas vid inlösen avgörs frågan om schablonregelns tillämplighet av om aktieslaget är marknadsnoterat eller ej.

Även om de för inlösen anmälda aktierna inte skulle gå att omsätta genom VPC under den tid de avskilts på spärrat konto torde de dock kunna överlåtas på tredje man och dessutom har de kvar alla rättigheter, som de ”vanliga” aktierna till dess beslutet om nedsättning av aktiekapitalet registrerats. Att aktierna avskiljs på spärrat konto under viss tid är en ren teknikalitet och gör – lika lite som aktier, som pantsatts och därmed inte kan överlåtas – inte att dessa aktier förlorar sin karaktär av att vara marknadsnoterade. Det är ju i båda situationerna fortfarande aktier av samma slag och sort som övriga noterade aktier. Om slutligen särskilda inlösenaktier ges ut i samband med inlösen, avgörs frågan om schablonregeln får tillämpas på dessa av om även detta aktieslag blir föremål för marknadsmässig notering (jfr RÅ 1997 ref. 43 I, där Hufvudstaden i samband med fondemission och en split utfärdade särskilda inlösenaktier som var marknadsnoterade).

Däremot får schablonregeln aldrig tillämpas vid avyttring av inlösenrätter, vare sig beträffande köpta inlösenrätter eller inlösenrätter erhållna på grundval av aktieinnehavet, eftersom inlösenrätter utgör säljoptioner. Detta följer av 27 § 2 mom. andra stycket SIL.

Avyttringstidpunkt

Inlösen

Skattskyldighet för reavinst respektive avdragsrätt för reaförlust inträder generellt det beskattningsår då egendomen avyttras.

I Ratos nya inlösenprogram skulle anmälan om inlösen ske under viss period. Aktieägaren kunde återkalla sin anmälan fram till sista anmälningsdagen. Aktier som anmäls för inlösen (samt erforderligt antal inlösenrätter) överfördes till ett nyöppnat spärrat VP-konto, varför dessa aktier därefter inte kunde överlåtas. I detta fall synes parterna (om man ser bolaget som köpare) vara bundna av avyttringen (inlösen) senast denna dag, vilken i analogi med vanliga uppköpserbjudande borde anses vara rätt avyttringsdag. Emellertid gäller denna praxis inte i inlösensituationer. Av RÅ 1997 ref. 43 framgår att varken avskiljandet av inlösenrätter eller inlämnande av inlösenrätter och aktier för inlösen föranleder någon inkomstbeskattning, dvs. dessa steg i förfarandet ses inte som en avyttring. En rimlig tolkning av domen är att rätt avyttringsdag är när aktiekapitalet väl är nedsatt, dvs. när PRVs beslut härom registrerats (se 6 kap. 7 § ABL). Detta stämmer också med behandlingen i bolagets böcker av aktiekapitalet, som genom registreringen skall redovisas som nedsatt och nedsättningsbeloppet som en skuld till aktieägarna. Nedsättningen får inte heller verkställas med mindre beslutet registrerats.

I ett tidigare fall har RSV i sina rekommendationer (RSV S 1996:21) ansett att avyttringen bör ha skett den dag bolagsstämman fattade beslut om inlösen (inlösen av aktier i Latour). Detta synsätt synes emellertid efter RÅ 1997 ref. 43 övergivits även av RSV.

Avdrag för förlust vid avyttring genom inlösen medges enligt allmänna regler, dvs. förlusten skall vara definitiv för att avdrag skall komma ifråga (24 § 4 mom. första stycket SIL). Därför torde aktieägaren i ett enmansbolag, som i samband med indragning av exempelvis hälften av aktierna erhåller ett inlösenbelopp understigande hans anskaffningskostnad för de inlösta aktierna, inte kunna påräkna avdrag för den beräknade förlusten.

Likvidation

Aktier i ett aktiebolag anses enligt 24 § 2 mom. första stycket SIL avyttrade när bolaget träder i likvidation, dvs. vid likvidationsbeslutet. Aktierna anses därvid avyttrade för ett vederlag, som motsvarar det utskiftade beloppet. Tidigare gällde att avyttringen ansågs ha ägt rum först när bolaget var upplöst. Den ändrade beskattningstidpunkten påkallades av kravet på att säkerställa en beskattning av utskiftade medel, som ju kan betalas ut innan bolaget är att anse som upplöst. Det ansågs inte möjligt att fastställa om en förlust uppkommit förrän bolaget var upplöst, varför avdrag för eventuell reaförlust kunde medges först då, uttalades det i förarbetena (prop. 1993/ 94:234 s. 134). Även i likvidationsfallet gäller den allmänna regeln i förlustsituation att avdrag medges endast om förlusten är definitiv.

I fråga om aktier som anses avyttrade på grund av att bolaget trätt i likvidation och som därefter faktiskt avyttras, gäller enligt 24 § 4 mom. sjunde stycket SIL att anskaffningsvärdet anses uppgå till så stor del av det ursprungliga anskaffningsvärdet som kvarstår vid den faktiska avyttringen. Upphör likvidationen uppgår enligt samma lagrum anskaffningsvärdet till det enligt genomsnittsmetoden beräknade värdet vid den tidpunkt, då likvidationen upphörde (se vidare prop. 1994/95:25).

I ett nyligen överprövat förhandsbeskedsärende har frågan om rätt beskattningstidpunkt för avdrag för förlust på aktier i samband med likvidation bedömts (RRs dom 1998-07-27, mål nr 1010-1998). I denna dom uttalas att det inte undantagslöst måste krävas att likvidationen skall ha slutförts innan avdrag för en förlust medges. En parallell dras med förlust på aktier som blir värdelösa i samband med att bolaget försätts i konkurs. RR menar att ovannämnda uttalande i prop. 1993/94:234 skall ses mot bakgrund av att en definitiv förlust ofta kan konstateras redan vid ett konkursutbrott, medan detta inte torde vara lika vanligt när ett bolag träder i likvidation. Enligt RR räcker det med att man säkert kan fastställa att en definitiv förlust är för handen. Det i målet likviderade bolagets enda tillgång var en fordran med givet värde och bolaget saknade skulder, vilket medförde att förlustens storlek med säkerhet kunde fastställas. RR medgav därför avdrag för förlusten redan för det beskattningsår då bolaget trädde i likvidation.

Om likvidationen avslutas i ett bolag året efter det att bolaget trätt i likvidation så att förlusten säkert kan fastställas under taxeringsperioden för avyttringsåret, bör avdraget sålunda medges redan detta år. Även i andra situationer bör avdraget enligt min mening kunna hänföras till det år avyttringen skedde, dvs. när bolaget trädde i likvidation. Om förlusten inte säkert kan fastställas under taxeringsperioden för detta beskattningsår bör aktieägaren genom omprövning (eller efter denna period genom resning) medges avdraget vid denna taxering. Avdraget hänförs då alltid till det beskattningsår, då avyttringen skall anses ha ägt rum enligt 24 § 2 mom. andra stycket SIL. RRs nyssnämnda motivering tyder dock inte på att man kan gå så långt. Enklast men föga realistiskt vore dock att harmonisera reglerna om avdrag för förlust vid likvidation helt med de regler, som gäller vid konkurs.

Ulf Tivéus

Ulf Tivéus är verksam som skattejurist hos KPMGs Skattekonsulter