Några reflexioner kring ”Brynäsfallet”

3.1 Olika avtal mellan förening och spelare

Inom hockeyvärlden förekommer det i huvudsak två olika avtal mellan förening och spelare. Det ena av avtalen är obligatoriskt (jfr avsnitt 2) och måste alltid upprättas medan det andra mer eller mindre kan betraktas som frivilligt men som trots detta regelmässigt upprättas mellan parterna, dvs mellan förening/spelare eller som i Brynäsfallet mellan föreningen och den påstådde utländske arbetsgivaren eller agenten.

I Brynäsfallet har, såvitt jag förstår, det frivilliga sidoavtalet mellan föreningen och spelarna inte upprättats utan i stället har ett annat avtal mellan föreningen och det utländska NSM företaget tillkommit. Avsikten är uppenbarligen att detta avtal skall ersätta det som vanligtvis upprättas mellan förening och spelare. Likaså avtalen mellan NSM och spelarna. Parterna har via dessa avtal velat att det skall framstå som att det är dessa avtal (NSM-avtalen) som reglerar vem som är arbetsgivare resp arbetstagare. Frågan blir då om andra parter än den svenska ishockeyföreningen och en bestämd namngiven ishockeyspelare kan ingå den typ av avtal som förekommer i Brynäsfallet, dvs med giltighet för att kunna spela ishockey i Sverige för svensk förening?

Länsrätten har såvitt framgår inte tagit ställning till eller berört denna fråga i sin dom.

SIFs obligatoriska spelaravtal reglerar det idrottsliga rättsförhållandet mellan förening och spelare och kan aldrig avtalas bort med olika mer eller mindre raffinerade upplägg. Detta avtal har dessutom via Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) en internationell räckvidd om man med detta avser hela den internationella ishockeyvärlden med undantag för NHL som har sitt eget regelsystem.

Reglerna gäller således inte bara inom Sverige utan inom hela det Internationella Ishockeyförbundets verksamhetsområde. Utan detta regelverk skulle spelarna kunna byta klubbar inom ett land eller mellan länderna på ett sätt som ingen utom möjligtvis spelarna skulle finna önskvärt.

Det frivilliga avtalet, som är ett sidoavtal till det obligatoriska spelaravtalet, anger huvudsakligen vilka ekonomiska ersättningar som föreningen skall utbetala för att en spelare skall fullgöra sin del av det idrottsliga rättsförhållande som regleras i det obligatoriska spelaravtalet mellan förening och spelare och som råder mellan parterna.

Konstruktionen med två avtal, ett som anger att ett anställningsförhållande råder (anställningsavtal) och ett annat som anger vilka ekonomiska ersättningar som skall utgå (sidoavtal till anställningsavtalet), är väl egentligen ganska vanligt inom näringslivet (jfr VD-avtal) och för den del även inom den offentliga sektorn. Förekomsten begränsas således inte bara till det nu rådande Brynäsfallet eller till andra ishockeyföreningar.

De olika avtalens inbördes förhållanden kommenteras i det följande.

3.2 Förhållandet mellan spelaravtal och sidoavtal

En förutsättning för att såväl svenska som utländska ishockeyspelare skall få spela ishockey i Sverige är att de är knutna till och registrerade som ishockeyspelare för en svensk ishockeyförening, dvs via avtal. För detta ändamål har det i avsnitt 2 redovisade spelaravtalet framtagits av SIF. Detta avtal är obligatoriskt och skall alltid upprättas mellan parterna och registreras hos SIF. Avtalet är, enligt min mening, att anse som ett anställningsavtal mellan förening och spelare. Som avtalsparter kan enligt SIFs bestämmelser till avtalet enbart en svensk ishockeyförening (arbetsgivare) och en bestämd namngiven ishockeyspelare (arbetstagare) förekomma. Av SIFs ”övriga bestämmelser” till spelaravtalet framgår ”Eventuella överenskommelser i övrigt mellan parterna får inte strida mot bestämmelserna i detta avtal. Genom undertecknandet av detta avtal försäkrar Föreningen och Spelaren att de är införstådda med att sådana överenskommelser i förekommande fall är ogiltiga”.

Med ”parterna” avses i detta sammanhang inga andra än den i spelaravtalet namngivna föreningen resp. spelaren.

Avtalet kan således inte ingås mellan en annan juridisk person än en svensk ideell förening (ishockeyklubb) och någon annan än en namngiven bestämd ishockeyspelare, exempelvis en utländsk agent eller arbetsgivare.

SIFs avtal reglerar således det idrottsliga rättsförhållande som råder mellan förening/spelare varvid föreningens resp spelarens skyldigheter är klart angivna precis som i ett helt vanligt anställningsavtal. Däremot förekommer som nämnts inga uppgifter om storleken på de ekonomiska ersättningar i kronor som skall utgå mellan parterna (förening/spelare) eller på vilket sätt detta skall ske. Detta regleras i det frivilliga sidoavtalet.

Däremot anges i SIFs bestämmelser (§ 2) till spelaravtalet att föreningen under avtalstiden skall utge den specificerade ersättning som parterna kommit överens om. Jfr nedan. Med parterna avses som tidigare nämnts enbart förening/spelare.

De ekonomiska frågorna regleras härigenom i ett sidoavtal till SIFs obligatoriska spelaravtal. Det finns säkert exempel på fall då sidoavtal inte upprättats mellan parterna men att ekonomisk ersättning trots detta ändå utbetalats från förening till spelare. Förmodligen p g a muntliga avtal eller överenskommelser. Det finns med andra ord inget krav på att ett dylikt avtal upprättats. Det förefaller däremot inte sannolikt att en hockeyspelare spelar utan marknadsmässig ersättning.

Nedan redovisas ett utdrag ur SIFs allmänna bestämmelser till det spelaravtal som skall upprättas mellan förening och spelare. Reglerna är inte dispositiva, dvs ur det idrottsliga perspektivet. Av §§ 1 och 2 framgår vad beträffar spelarens resp. föreningens skyldigheter:

Allmänna bestämmelser, Spelaravtal

Upprättade av Svenska Ishockeyförbundet

§ 1 Spelarens skyldigheter

Spelaren skall på och utanför rinken uppträda på ett sätt som gagnar Föreningen. Spelaren förbinder sig att, i den utsträckning som Föreningen kräver, delta i matcher och träningar för Föreningen och i övrigt delta i Föreningens och Svenska Ishockeyförbundets (SIF) verksamheter i enlighet med dessa organisationers stadgar och bestämmelser. Spelaren skall, utom vid giltigt förfall, delta i de aktiviteter som Föreningen föreskriver.

Spelaren förbinder sig att hålla sig i god fysisk form, genomgå av föreningen anvisad medicinsk undersökning eller fysisk test samt använda det material och den utrustning som Föreningen tillhandahåller. Spelaren förbinder sig att delta i Föreningens reklam-, sponsors- och försäljningsaktiviteter. Personliga reklamengagemang skall, innan avtal sluts, godkännas av Föreningen.

Anskaffas genom Föreningens försorg, någon form av enhetlig klädsel förbinder sig

spelaren, att vid resor och representation för Föreningen, använda sådan klädsel när Föreningen så bestämmer.

Om Spelaren inte kan delta i Föreningens aktiviteter skall Spelaren meddela Föreningen orsaken härtill samt, vid sjukdom eller skada, göra vederbörlig sjukanmälan.

Spelaren skall till alla delar följa SIF:s vid varje tid gällande tävlingsbestämmelser.

Spelaren får inte aktivt utöva annan sport eller idrott utan Föreningens skriftliga godkännande. När Spelaren uttagits till träning eller spel i landslag skall vad som ovan sagts beträffande Föreningen gälla även Spelarens förhållande till SIF. Vid sådant landslagsuppdrag utgår fastställd ersättning.

§ 2 Föreningens skyldigheter

Föreningen skall under avtalstiden till Spelaren utge den specificerade ersättning eller annan kompensation som i förekommande fall parterna har kommit överens om. Föreningen skall teckna lagidrottsförsäkring för ishockey enligt SIF:s tävlingsbestämmelser.

Vad beträffar Svenska Ishockeyförbundets övriga bestämmelser till spelaravtal (§§ 3–10) regleras i dessa paragrafer:

§ 3 Avstängning

§ 4 Föreningens rätt att säga upp avtalet

§ 5 Spelarens rätt att säga upp avtalet

§ 6 Spelarövergång

§ 7 Ändrade förutsättningar

§ 8 Spelarförening

§ 9 Tvist

§ 10 Registrering

För mig framstår bestämmelserna närmast som en motsvarighet till de som förekommer i vanliga anställningsavtal vari anställningsförhållandet regleras.

De allmänna bestämmelserna (§§ 1–10) som ligger till grund för de spelaravtal som ingås mellan föreningar och spelare kan som angivits inte avtalas bort.

Spelaravtalet har ingåtts mellan föreningen och spelaren personligen för en i avtalet bestämd avtalstid. Enligt de allmänna bestämmelser till spelaravtal, som Svenska Ishockeyförbundet upprättat, kan spelaren inte ha någon annan ishockeyklubb än föreningen som uppdragsgivare eller arbetsgivare i Sverige försåvida en övergång till en annan klubb inte sker.

Enligt SIFs bestämmelser kan inte heller i ett senare skede i föreningens ställe sättas exempelvis ett agentbolag eller en annan utländsk arbetsgivare. Inte heller kan i spelarens ställe sättas annan än ishockeyspelaren personligen, vilket man förefaller ha gjort i Brynäsfallet. Däremot kan i sidoavtal mellan förening och spelare överenskommas hur den totala ersättningen till spelaren skall utges i Sverige eller i utlandet. Hur detta sker har ingen betydelse för hur utgivna ersättningar skall beskattas. All ersättning för utfört arbete eller eljest är skattepliktig i Sverige.

Ett sidoavtal har uppenbarligen upprättats i Brynäsfallet mellan Brynäs och de utländska spelarnas agenter (NSM) som anger till vem och hur spelarnas ekonomiska ersättning skall utbetalas i utlandet för att beloppen inte skall beskattas i Sverige. Frågan är vilket arbetsförhållande denna ersättning egentligen avser? Kan det finnas mer än ett mellan de i avtalet åsyftade parterna, dvs vad beträffar ishockeyspelandet? För mig framstår det som uteslutet att ishockeyspelarna har haft annan arbetsgivare än Brynäs när det gäller att spela ishockey. Såvitt framgår har spelarna inte heller utfört något annat arbete varför man på goda grunder kan anta att all ersättning avser ishockeyspelandet.

En annan fråga i Brynäsfallet är om de sk sidoavtalen mellan Brynäs och NSM egentligen äger giltighet för att en spelare skall få spela ishockey i Sverige? Om man utgår ifrån de ”övriga bestämmelserna” i SIFs spelaravtal, jfr ovan, förefaller det enligt min uppfattning ytterst tveksamt. De i detta fall åberopade avtalen med NSM kan i vart fall inte ta över de obligatoriska spelaravtal som enligt SIF måste upprättas mellan Brynäs och de utländska spelarna och som jag utgår ifrån inte har ersatts av några andra andra avtal (NSM-avtal). Av detta skäl anser inte jag att man likt Länsrätten i Gävle kan lägga de sk NSM-avtalen till grund för bedömningen av vem som är arbetsgivare till de utländska spelarna vad beträffar den idrottsliga verksamheten – att spela ishockey i Sverige. Trots att de sk NSM-avtalen måhända utifrån en civilrättslig bedömning i övrigt inte kan underkännas.

Frågan om vem som är arbetsgivare kan, enligt min mening, enbart avgöras utifrån de spelaravtal som SIF godkänner och kräver. Allt annat förefaller irrelevant i sammanhanget även om det är lätt att förstå att man så vill. Det går alltså inte att ersätta SIFs avtal hur som helst som man gjort i Brynäsfallet. Jag kan inte heller tänka mig att Svenska Ishockeyförbundet i strid mot sina egna bestämmelser har registrerat de sk NSM-avtalen eller andra agentavtal istället för sina egna spelaravtal.

Den omständigheten att en utländsk agent eller annan utländsk organisation förhandlat för en spelares räkning vid upprättandet av ett sidoavtal påverkar enligt min mening inte heller det arbetsrättsliga partsförhållandet mellan förening/spelare. Enligt SIFs bestämmelser kan ett spelaravtal endast avse ett tvåpartsförhållande mellan förening/spelare. Ett spelaravtal med ett trepartsförhållande, dvs. som i Brynäsfallet mellan förening/NSM/spelare, går enligt SIFs bestämmelser inte att upprätta. Av denna anledning finns starka skäl att även ifrågasätta den idrottsliga giltigheten av de s k NSM-avtalen som åberopats i Brynäsfallet, dvs. förutom vid bedömningen av vem som skall anses vara arbetsgivare åt ishockeyspelarna i Sverige.