Anteciperad vinstutdelning i moderbolag

1 Rättvisande bild – en mångtydig bild?

Årsredovisningslagen (ÅRL) är enbart i mindre utsträckning en svensk utredningsprodukt. Förlagan utgörs av EG:s 4:e bolagsrättsdirektiv, och ÅRL har inte införts som en följd av Sveriges medlemskap i EU utan är en konsekvens av EES-avtalet. EES-avtalet innebar ett åtagande att införliva en betydande mängd europeisk lagstiftning i den nationella svenska rätten. EG:s redovisningslagstiftning finns i den s.k. sekundära EG-rätten, som består av de rättsakter som utfärdats inom EG till följd av de grundläggande fördragen.

En ofta återkommande fråga är hur det 4:e direktivets överordnade princip, som den formuleras i artikel 2, skall tolkas.

1. Årsbokslutet skall bestå av balansräkning, resultaträkning och noter. Dessa handlingar bildar en helhet.

2. Årsbokslutet skall upprättas på ett överskådligt sätt och enligt föreskrifterna i detta direktiv.

3. Årsbokslutet skall ge en rättvisande bild av bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat.

4. När tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv inte räcker till för att ge en rättvisande bild enligt punkt 3, skall ytterligare upplysningar lämnas.

5. Om undantagsvis tillämpningen av en föreskrift i detta direktiv är oförenlig med den skyldighet som föreligger enligt punkt 3, skall avsteg göras från den förstnämnda föreskriften så att en rättvisande bild enligt punkt 3 kan ges. Varje sådant avsteg skall anmärkas i en not med upplysning om skälen för avsteget och om den inverkan som detta kan ha på bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. Medlemsstaterna får bestämma när avsteg kan ske och får föreskriva de undantagsregler som behövs.

6. Medlemsstaterna får tillåta eller kräva att annan information lämnas i årsboksluten utöver vad som fordras enligt detta direktiv.

Det har skrivits en del om den svenska implementeringen av rättvisande bild, särskilt om den lydelse artikelns punkt 5 har fått i ÅRL 2:3. Frågan om den svenska behandlingen av den s.k. overridingregeln finns ingående behandlad i Thorell, Årsredovisningslagen, sid 106 ff, som starkt ifrågasätter om lagstiftaren helt insett regelns egentliga innebörd. Begreppet rättvisande bild har i olika sammanhang uppfattats stå i motsatsställning till den ena eller andra av fjärde direktivets enskilda redovisningsprinciper. Dessa återfinns införda under rubriken värderingsregler i avsnitt VII, artikel 31. Motsvarande i svensk lag implementerade regler, betecknade andra grundläggande redovisningsprinciper, finns i ÅRL 2:4.

Tolkningsfrågor kring 4:e direktivet har inte tidigare förekommit i EG-domstolen, trots att direktivet tillkom redan år 1978. Den första fråga som kommit att prövas gäller innebörden av det EG-rättsliga begreppet ”rättvisande bild”. EG-domstolens mål C-234/96 kan formellt uppfattas enbart handla om försiktighets- och realisationsprincipen, som de kommer till uttryck i artiklarna 31 och 59, men tolkningen sker under återkommande hänvisning till ”rättvisande-bild-principen”, dvs artikel 2.

Målet har betydande intresse av flera skäl. Dels ger det en inblick i hur man med stöd av begreppet rättvisande bild kan argumentera för eller mot underliggande redovisningsprinciper, dels binder EG-domstolens tolkning samtliga medlemsländers domstolar. Det kan också hävdas att förhandsavgörandet griper in på aktiebolagsrättens område och kan få betydelse för utvecklingen av svensk praxis.

Denna artikel är disponerad på följande sätt. Först skall kortfattat nämnas något om direktivens nationella implementering och vilken betydelse förhandsavgöranden i EG-domstolen tillmäts. Vidare skall presenteras bakgrunden till det aktuella målet om tolkning av innebörden av vissa bestämmelser i 4:e direktivet, särskilt begreppet rättvisande bild. Därefter skall refereras parternas argumentation, generaladvokatens yttrande och EG-domstolens dom. Avslutningsvis ges några personliga kommentarer till domen, särskilt vilka konsekvenser den kan tänkas få för svenskt vidkommande.

2 Direktiv och förhandsavgöranden

Den övergripande principen är som bekant att EG-domstolen skall tolka EG-rätten och de nationella domstolarna tillämpa den. Kompetensfördelningen kan inte alltid vara lätt att upprätthålla eftersom det är ett konkret fall som hänskjuts till EG-domstolen för ett förhandsavgörande. Närmaste svenska motsvarighet – om än avlägsen – till EG-domstolens förhandsavgöranden är att en tingsrätt kan hänskjuta en prejudikatfråga till HD.

Det som kan avgöras av EG-domstolen till följd av artikel 177 i Romfördraget är:

• tolkningen av fördraget i sig

• giltighet och tolkning av rättsakter, som beslutats inom EG

• tolkning av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter, som beslutats av rådet

Alla rättsakter som har beslutats av gemenskapens institutioner kan enligt artikel 177 (1) (b) bli föremål för tolkning. Det är inte klart utsagt i fördragen vilken rättslig ställning de har i förhållande till nationell rätt. EG-domstolen har emellertid i sin verksamhet uttalat vissa principer, nämligen direkt tillämplighet och direkt effekt och EG-rättens företräde framför nationell rätt. Direkt tillämplighet och direkt effekt är ofta använda termer med en inte helt oomtvistad innebörd och används emellanåt som synonyma begrepp. Begreppet direkt effekt är ett centralt begrepp inom EG-rätten och innebär att enskilda vid nationella myndigheter och domstolar kan åberopa en EG-bestämmelse oavsett om den återfinns i den nationella lagstiftningen.

Den direkta effekten är uppdelad i en vertikal och en horisontell komponent. Denna distinktion innebär att den vertikala direkta effekten skapar rättigheter för en enskild gentemot en medlemsstat. Däremot inga skyldigheter för den enskilde vare sig mot medlemsstaten eller mot andra enskilda. Den horisontella effekten har emellertid den egenskapen att den skapar såväl rättigheter som skyldigheter för en enskild och kan därför åberopas såväl av en enskild mot en annan enskild som av en medlemsstat mot en enskild. EG-direktiv har inte horisontell direkt effekt.

Till följd av en på rätt sätt genomförd implementering av ett EG-direktiv i nationell lagstiftning får direktivet sin effekt för de berörda. Om däremot en medlemsstat inte genomfört implementeringen i rätt tid kan det ha direkt effekt då implementeringstiden gått ut. Om det implementerats på ett felaktigt sätt så kan de enskilda ha behov av att få detta prövat. Förhandsavgörandena vid EG-domstolen är ett sätt för de nationella domstolarna att få en gemenskapsrättslig fråga vid en nationell domstol prövad. Därmed kan en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten uppnås i samtliga medlemsstater. Det är härigenom den enskilda tillförsäkras ett – låt vara till synes bräckligt – skydd för de rättigheter de är tillförsäkrade genom EG-rätten. EG-domstolen är för övrigt det enda till buds stående sättet att uppnå detta mål eftersom en gemensam EG-appellationsdomstol saknas. Enskilda kan inte väcka talan direkt vid EG-domstolen och har inte heller rätt att väcka talan mot en medlemsstat i detta avseende. Det är de nationella domstolarnas möjlighet och i vissa fall skyldighet att begära förhandsavgöranden vid EG-domstolen, som framstår som en garanti för att rättsstatens princip skall tillämpas.

Ett framtida förhandsavgörande vad gäller ÅRL skulle kunna uppkomma genom att en svensk domstol kan ha behov av att få fjärde bolagsrättsdirektivet tolkat i någon enskild artikel. Det skulle exempelvis kunna tänkas att någon part i ett mål väcker frågan om ÅRL 2:3 är förenlig med 4:e direktivets artikel 2, punkt 5. Det skulle även kunna gälla det förhållandet beträffande värderingsreglerna i avsnitt VII att artikel 39 1 e inte implementerats till skillnad mot artikel 35 1 d, som ingår i ÅRL 5:3. Bägge artiklarna har likvärdig implementeringsrang, dvs de omfattas inte av nationell valfrihet. Ytterligare exempel på tolkningsfrågor står att finna.

3 Förhandsavgörande i EG-domstolen

Ett förhandsavgörandes rättsverkningar berör tre olika plan: i första hand givetvis den hänskjutande domstolen, därutöver rättsverkningarna för övriga nationella domstolar och slutligen frågan om från vilken tidpunkt EG-domstolens bedömning skall gälla. Förhandsavgörandet är bindande för den nationella domstol, som hänskjutit frågan. Frågan om i vilken utsträckning även andra medlemsländers domstolar är bundna av förhandsavgörandet har diskuterats bland sakkunniga. Av EG-domstolens egen praxis framgår dock att man anser att samtliga domstolar i medlemsländerna är bundna av förhandsavgörandet. EG-domstolen har beträffande den tidsmässiga aspekten uttalat att man fastställer hur en viss bestämmelse borde ha tolkats och tillämpats från dess ikraftträdande. Tolkningen gäller alltså även för sådana fall, som uppkommit innan förhandsavgörandet avkunnats.

4 EG-domstolens förhandsavgörande i mål C-234/96

Det nu aktuella förhandsavgörandet, som denna artikel behandlar, gäller tolkningen av artiklarna 31.1 och 59 i fjärde direktivet, men i realiteten är det begreppet rättvisande bilds prioritet som prövas.

Det officiellt tillgängliga materialet i målet är, med svenska mått, mycket knapphändigt. Det finns å andra sidan inget som tyder på annat än att det rör sig om vad som är gängse dokumentation i mål av detta slag. Officiell dokumentation omfattar:

• förhandlingsrapport, odaterad, upprättad inför den muntliga förhandlingen 1995-11-16

• generaladvokatens förslag till avgörande, daterad 1995-01-25

• EG-domstolens dom, daterad 1996-06-27

Förhandlingsrapporten, som i praktiken är svåråtkomlig, existerar enbart på franska och tyska språken, medan de två sistnämnda dokumenten även finns tillgängliga i svensk översättning. Det har vid genomläsning konstaterats icke oväsentliga skillnader mellan olika språkversioner av samma dokument.

5 Några kommentarer

Generaladvokatens argumentation

Generaladvokaten motsatte sig att dotterbolagets vinst skulle få inräknas i moderbolagets resultat för samma räkenskapsår och delade svarandebolagets uppfattning att vinsten fick inräknas först påföljande år. Grunden för denna ståndpunkt var tolkningen av försiktighetsprincipen och principen om bokföringsmässiga grunder. Därutöver betonade generaladvokaten bestämmelsen om att hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster. Detta tolkades motsatsvis som att undantag inte kan göras från skyldigheten att i bokslutet endast uppta intäkter som konstaterats under loppet av räkenskapsåret. Generaladvokaten nämnde däremot inget om skyldigheten att i bokslutet uppta samtliga intäkter, som tillhör räkenskapsåret. Inställningen var med andra ord formell och försiktig och generaladvokaten uppehöll sig i princip vid artikel 31 1 c. Däremot innehöll generaladvokatens argumentation föga om variationsbredden i tolkning av den innebörd direktivet lägger i begreppet realisationsprincipen i momentet 31 1 a cc och betydelsen härav vid bedömningen av förhållandena i det enskilda fallet.

Det är således en traditionell och stark betoning av försiktighetsprincipen som genomsyrar generaladvokatens förslag till avgörande. Yttrandet förmedlar ett formalistiskt juridiskt synsätt snarare än ett synsätt som utgår från årsredovisningens läsares informationsbehov. Matchningsprincipens betydelse för en korrekt resultatrapportering förbigås.

Tyskland har hävdat att det ankommer på den nationelle lagstiftaren att fylla artikel 31.1 c aa med innehåll och därmed definiera begreppet konstaterad intäkt. Denna ståndpunkt harmonierar med synsättet att redovisning är under ständig utveckling och att det successivt tillkommer nya rekommendationer från nationella och internationella normgivande organ.

Förutom parterna avgav Tyskland, Storbritannien och kommissionen muntliga yttranden. Något av innehållet i två av dem framgår indirekt av generaladvokatens yttrande, stycke 17.

Tysklands och Storbritanniens regeringar, som tillmäter frågan om fullständig kontroll en avgörande betydelse, har hävdat att en tolkning av bestämmelserna som inte skulle tillåta samtidig redovisning av vinst i ett fall som det föreliggande vore överdrivet restriktiv och formalistisk, särskilt med anledning av att det inte finns någon reell risk för oförsiktig värdering. Således skulle moderbolagets rätt till vinsten anses ha uppkommit, åtminstone ur ekonomisk synvinkel, även om den inte fullbordats ur rättslig synvinkel, under samma räkenskapsår som vinsten realiserades i dotterbolaget.

Bundesgerichtshof anser för sin del att moderbolagets rätt till vinsterna kan anses utgöra ett lån som det har utestående till sina dotterbolag, ett lån som på balansdagen kan anses – i ekonomiska ordalag – vara så konkret att det måste framgå av moderbolagets bokslut som en ökning av dess tillgångar under samma räkenskapsår som dotterbolagen.

I stycke 18 avvisar emellertid generaladvokaten dessa två länders synsätt:

Det förefaller mig inte som om Tysklands och Storbritanniens regeringars synpunkter kan vinna gehör. Betoningen av den ekonomiska framför den juridiska aspekten kan nämligen inte räcka för att ändra på förutsättningarna i frågan, eller på svaret som skall ges den nationella domstolen.

Framför allt bör understrykas att dotterbolagens vinst, i ett sammanhang där fråga är om åtskilda rättssubjekt och bokslut som inte rör en koncern utan de enskilda subjekt som ingår i koncernen, kan identifieras som sådan först på balansdagen och inte förr. Fram till midnatt den 31 december kan nämligen en vinst om 100 minska till 50 eller rent av till 0.

Som en kommentar kan nämnas att ”risk and reward”-aspekten numera är en betydelsefull komponent i redovisningsnormgivares syn på om en viss post skall införlivas i balansräkningen eller hållas ”off-balance”. Aspekten kan sägas vara en utlöpare från den mer generella ”substance over form”-principen, som kommit att ersätta ett formellt synsätt. Det har bland annat kommit till uttryck i ett aktuellt förslag, exposure draft E56, från International Accounting Standards Board (IASC) avseende redovisning av leasingkontrakt. Klassificeringen utgår från i vilken utsträckning ”risk and reward” som är förbunden med äganderätt ligger hos leasegivaren eller leasetagaren. Generaladvokaten avstår dock i sitt förslag till avgörande att knyta an till dagens redovisningssyn hos ledande internationella normgivare.

Domstolens argumentation

Domen inleds med en förteckning av de artiklar i 4:e direktivet, som domstolen fäst särskilt avseende vid. Det är artikel 2.3, som behandlar rättvisande bild och 2.5 som behandlar overridingregeln. Vidare artikel 31.1 avsnitten c och d, som behandlar försiktighetsprincipen inklusive realisationsprincipen samt principen om bokföringsmässiga grunder. Slutligen artikel 59.1 som behandlar kapitalandelsmetoden, men som inte anses ha någon betydelse för utgången av tvisten vid den nationella domstolen eftersom Tyskland inte införlivat bestämmelsen.

Domstolen intog ett annorlunda förhållningssätt än generaladvokaten och fäste mer vikt vid såväl den övergripande redovisningsprincipen rättvisande bild som de speciella omständigheterna i det konkreta fallet. Slutsatsen blev också den motsatta. Domstolen uppmanar den nationella domstolen att först försäkra sig om att det inte förekommer någon komponent i dotterbolagets bokslut som strider mot principen att det skall ge en rättvisande bild av dotterbolagets ekonomiska ställning. Om dotterbolagets bokslut överensstämmer med principen om en rättvisande bild, så strider det enligt domstolen inte mot regeln i artikel 31.1 c aa i fjärde direktivet att ta upp dotterbolagets vinst i moderbolagets bokslut under samma räkenskapsår. Fasenlig redovisning kunde med andra ord tillämpas.

Det kan nämnas att i den engelska versionen av domen ingår en litteraturförteckning omfattande nio verk (böcker och tidskriftsartiklar), där motsvarande redovisningsfråga diskuterats. Litteraturförteckningen saknas i den officiella svenska översättningen. Vidare innehåller den engelska versionen av domen en förteckning över ett tiotal artiklar i rättsvetenskapliga tidskrifter, i vilka målets gång i tyska domstolar refereras. Även denna saknas i den officiella svenska översättningen.

Domstolen baserar sitt avgörande på vissa restriktioner eller förutsättningar, som specificeras i avsnitt 15 av domen:

1. helägt dotterbolag

2. koncern enligt den nationella rätten

3. sammanfallande räkenskapsår

4. på dotterbolagets bolagsstämma fastställt bokslut innan revisionen av moderbolagets bokslut avslutats

5. vinsten avsatt i dotterbolagets bokslut för utdelning till moderbolaget

6. rättvisande bild föreligger i dotterbolagets bokslut

Av särskilt intresse är den allmänna analysen av olika redovisningsprincipers relativa betydelse, som mynnar ut i slutsatsen i avsnitt 22. Först betonas i avsnitt 18 att rättvisande bild är det överordnade målet och att tillämpningen skall ”i mån av möjlighet” styras av de allmänna principerna i artikel 31. Tydligare kan overridingregelns primat knappast uttryckas. De värderingsregler som direktivet anger – i ÅRL betecknade andra grundläggande värderingsprinciper – skall enligt domstolens uppfattning enbart tillämpas i mån av möjlighet. Härmed öppnar domstolen en möjlighet att komma runt de i flera avseenden av redovisningsutvecklingen överspelade detaljreglerna i direktivet.

Man behandlar därefter de tre komponenterna konstaterade intäkter, betalningstidpunkten för intäkter och kostnader samt risker och förluster i form av framtida utgifter. Beaktandet av dessa tre komponenter möjliggör enligt domstolen att efterlevnaden av rättvisande bild-principen kan säkerställas. Det är med andra ord tillämpning av realisationsprincipen, bokföringsmässiga grunder och matchningsprincipen som domstolen – utan att nämna principerna vid namn – lägger till grund för rättvisande bild-principen. Försiktighetsprincipen som inleder artikel 31 1 c omnämns inte i domen. Det är en talande tystnad, som markerar viss distans till försiktighetsprincipen. I stället är det principen om rättvisande bild, som ges ett materiellt innehåll genom de tre redovisningsprinciper domstolen anser vara av särskild betydelse.

Den fråga som infinner sig är huruvida domstolen gått på generaladvokatens linje om inte samtliga förutsättningar varit uppfyllda. Det ligger nära till hands att uppfatta domen så. Om vi övergår till svenska förhållanden, så torde vissa men inte samtliga de förutsättningar som EG-domstolen ställer upp också förutsättas och tillämpas vid en motsvarande redovisning i svenska företag. Kan dagens svenska praxis likväl anses förenlig med avgörandet i domen?

6 Frågans betydelse ur ett svenskt perspektiv

Målet i EG-domstolen handlar om en relativt alldaglig företeelse, nämligen när och under vilka förutsättningar ett helägt dotterbolags resultat får återspeglas i moderbolagets årsbokslut. Det är således inte en koncernredovisningsfråga i den meningen att det handlar om vilket år dotterbolagsresultatet skall redovisas på koncernnivå.

Målet gällde hur de grundläggande redovisningsprinciperna i artiklarna 2 och 31 (motsvarande 2:2 och 2:4 ÅRL) skall tolkas. För svenskt vidkommande kan frågan också ses i aktiebolagslagens (ABL) perspektiv, närmare bestämt vinstutdelning i 12 kap ABL. Där anges i 2 §:

Vinstutdelning till aktieägare får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder med avdrag för

1. redovisad förlust,

2. belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det egna fria kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för de företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital

3. belopp som enligt bolagsordningen annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna.

Vinstutdelning får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.

Vad gäller enligt svensk rätt beträffande den första tidpunkt då ett moderbolags möjlighet till vinstutdelningsredovisning avseende ett helägt dotterbolags intjänade vinster föreligger? Gäller fasenlig eller fasförskjuten redovisning? Ändras bedömningen om det rör sig om ett dotterbolag, som inte är helägt? Vilken aktiebolagsrättslig betydelse har reglerna om koncernbidrag i detta sammanhang?

Målet i EG-domstolen rör sig inom detta område, enär en aktieägare ansåg att det var alternativet fasenlig redovisning, som var förenligt med fjärde direktivet. Stöd för uppfattningen fanns i en dom från tiden före EG-direktivets implementering i tysk rätt. Moderbolaget borde alltså enligt aktieägarens uppfattning redovisa dotterbolagets resultat redan intjänandeåret och inte med ett års eftersläpning. Detta var enligt domstolen möjligt under förutsättning av:

1. helägt dotterbolag

2. koncern enligt den nationella rätten

3. sammanfallande räkenskapsår

4. på dotterbolagets bolagsstämma fastställt bokslut innan revisionen av moderbolagets bokslut avslutats

5. vinsten avsatt i dotterbolagets bokslut för utdelning till moderbolaget

6. rättvisande bild föreligger i dotterbolagets bokslut

Vid koncernförhållanden försvagas de enskilda aktiebolagens, särskilt dotterbolagens självständighet. Risk finns att de regler som ABL ställer upp till skydd av bolagets eget kapital blir verkningslösa. Ett koncernbolag kan tvingas att skjuta till medel för att rädda ett annat koncernbolag. Här uppstår konflikter mellan synen på koncernen som en ekonomisk enhet och en juridisk syn på varje bolag som en självständig enhet. Borgenärers och – om det inte gäller helägda dotterbolag – minoritetsaktieägares intressen kan åsidosättas. Reglerna i ABL 12:2 om vinstutdelning knyter dels an till koncernbalansräkningens fritt eget kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret, dels till fritt eget kapital enligt moderbolagets fastställda balansräkning för samma räkenskapsår.

Ett vinstbelopp får status av fritt eget utdelningsbart kapital först sedan det redovisats och fastställts som resultat för räkenskapsåret. Det skall således ha passerat resultaträkningen. Innan beloppet kan komma ifråga för utdelning skall först erforderlig avsättning ske till det bundna egna kapitalet. Lagstiftaren har som synes omgärdat utdelningsmöjligheterna med dubbla begränsningar.

Det är iögonenfallande hur väl EG-domens fjärde och femte förutsättning motsvarar reglerna i ABL. Även den sjätte och sista förutsättningen som EG-domstolen ställer upp kan sägas inrymmas i det reviderade och fastställda dotterbolagsbokslutet.

En diskuterad fråga är om en förtäckt vinstutdelning inom ramen för disponibla vinstmedel kan ske utan formellt beslut på bolagsstämma, förutsatt att alla aktieägare samtycker. Denna situation aktualiseras bla vid fall av helägt dotterbolag. Högsta Domstolens avgöranden i de s.k. brutto/nettomålen (DT 231 och 232 från år 1995) innebär att formreglerna kan åsidosättas i sådana fall.

Man får skilja på redovisningen på bolagsnivå och på koncernnivå. I koncernresultaträkningen existerar inte problemet, eftersom i den skall koncernens samlade årsresultat anges oavsett i vilket eller vilka koncernföretag den skapats. Målet i EG-domstolen avser redovisning på bolagsnivå. För svenskt vidkommande anses redovisning av dotterbolagsresultat inte utgöra något reellt problem. Enligt företrädare för den svenska revisorskåren accepterar praxis att ett moderbolag anteciperar ett helägt dotterbolags vinstutdelning och således inkluderar det i moderbolagets redovisade resultat för intjänandeåret. Situationen uppfattas inte annorlunda av revisorerna om dotterbolaget i stället ger ett koncernbidrag under intjänandeåret till moderbolaget.

Formellt är saken emellertid långt ifrån oproblematisk. Reglerna i 12:3 ABL gör vinstdispositionen till en exklusiv fråga för bolagsstämman i dotterbolaget. Skulle moderbolaget befinna sig i en ekonomiskt pressad situation eller reservfonden i dotterbolaget inte uppgår till 20 procent av aktiekapitalet är det inte självklart att DB:s styrelse och VD i sitt förslag till vinstdisposition har rätt att föreslå utdelning av dotterbolagets vinst till moderbolaget. Det är inte heller uppenbart att dotterbolagets revisorer i en sådan situation skulle i sitt särskilda uttalande enligt 10:10 ABL tillstyrka vinstutdelning till moderbolaget.

Situationen skulle vara ännu mer komplicerad och de formella reglerna ställas på sin spets i ett icke-helägt dotterbolag. Enligt 10:14 ABL kan aktieägare väcka förslag om särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget. Förslaget skall framställas på ordinarie bolagsstämma eller på stämma där ärendet enligt kallelsen till stämman skall behandlas. Biträds förslaget av ägare till en tiondel av samtliga aktier eller till en tredjedel av de vid stämman företrädda aktierna, skall länsstyrelsen på begäran av aktieägare efter hörande av bolagets styrelse förordna en eller flera granskare. Då det gäller ett dotterbolag med sådana ägarförhållanden att denna bestämmelse i ABL kan tillämpas, torde de formella reglerna komma i förgrunden på ett annat sätt än då det gäller ett helägt dotterbolag.

I en situation med ett icke-helägt dotterbolag torde det vara kutym att revisorn inte accepterar att moderbolaget anteciperar vinstutdelning från dotterbolaget respektive att dotterbolaget går händelserna i förväg utan att avvakta bolagsstämmans beslut.

Hittills har den svenska synen på de tre första förutsättningarna i EG-domen behandlats. Det torde kunna konstateras att svensk praxis ställer samma krav för att frångå det formella regelverket. Så långt vållar EG-domen inga problem.

Vad gäller den fjärde och femte förutsättningen uppfylls i allmänhet inte den fjärde som utgör bekräftelsen på den femte, vilket skapar ett glapp mellan lag och praxis. Eventuell förändring torde i första hand bli beroende på vilken uppmärksamhet och betydelse som EG-domen får i vårt land.

Den sjätte förutsättningen är till sin natur mer obestämd, men torde i vart fall kräva förekomsten av ett reviderat årsbokslut med ren revisionsberättelse, på ordinarie bolagsstämma beviljad ansvarsfrihet åt styrelseledamöter och VD samt av stämman fastställd resultaträkning och balansräkning. Eftersom begreppet rättvisande bild är nytillkommet genom ÅRL, torde det inte mer precist än så kunna anges vilken innebörd EG-domstolen kan lägga i begreppet.

En aspekt på frågan som EG-domen av naturliga skäl inte uppehåller sig vid är kopplingen till de unika svenska skattereglerna om koncernbidrag. Dessa återfinns som bekant i lagen om statlig inkomstskatt (SIL) 2 § 3 mom. Där stadgas att under vissa förutsättningar kan bidrag lämnas i valfri riktning inom en koncern med helägda dotterbolag. Eftersom det inte uppställs krav på att bidragen skall motsvara gjorda prestationer är det i realiteten fråga om resultatdispositioner inom koncernen. Ur beskattningssynpunkt är det för lagstiftaren ointressant i vilket koncernföretag, som vinsten tas upp till beskattning. Detta finns uttryckligen formulerat redan i prop 1953:28 s 40, där departementschefen uttalade:

I skattelagstiftningen har i princip intagits den ståndpunkten, att när fråga är om moder- och dotterbolag i egentlig mening, skattebelastningen bör för koncernen och dess delägare ej bli större än om bolagen varit sammanslagna till ett bolag. Det har, med andra ord, ansetts sakna anledning att utkräva en sammanlagd större skatt endast av det skälet, att verksamheten av organisatoriska skäl fördelats på moder- och dotterförtag.

Koncernbidragen är utan intresse vid betraktande av koncernen som en helhet men vid studium av de enskilda bolagens resultat blir de väsentliga. Med koncernbidrag kan även avses normala marknadsmässiga ersättningar för tillhandahållna varor och tjänster, som rätteligen är att betrakta som reguljära rörelsekostnader för det givande respektive rörelseintäkter för det mottagande bolaget. Från dessa bortses i detta sammanhang. Dessutom, vilket är av större principiellt intresse, kan med termen koncernbidrag avses vinstutdelning. För dylika borde reglerna i ABL tillämpas, vilket skulle få till följd att ett koncernbidrag från dotter- till moderbolag först skall ingå i dotterbolagets redovisade årsresultat och därefter enligt beslut av dotterbolagets bolagsstämma delas ut till moderbolaget. Detta förfaringssätt tillämpas emellertid inte och en praxis av annat innehåll har etablerats. Om därtill lägges att koncernbidraget inte framgår av dotterbolagets årsbokslut, antingen i form av sifferuppgift i resultaträkningen eller i not därtill eller i förvaltningsberättelsen så har externa läsare av årsredovisningen ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning om de enskilda koncernbolagens egentliga resultat.

7 Sammanfattning

Ur årsredovisningslagens perspektiv får EG-domen vid en första anblick sägas bekräfta den redovisningspraxis som gäller i Sverige för vinstutdelning från dotter- till moderbolag. Ett motsatt domslut enligt generaladvokatens förslag hade inneburit en strikt fokusering på formalia. Det bör dock betonas att avgörandet grundar sig på ett antal uttryckligen angivna förutsättningar i det enskilda fallet. Vissa av dessa förutsättningar synes emellertid inte vara uppfyllda i svensk praxis. Handlingarnas i målet relativa svårtillgänglighet torde ha medfört att domens konsekvenser i redovisningsmässigt och aktiebolagsrättsligt avseende ännu inte uppmärksammats hos oss. Domen hade annars säkerligen kommit att uppmärksammas mer än vad som hittills skett. Det är en öppen fråga om EG-domen kommer att leda till en svensk praxisändring mot ett striktare förfaringssätt. Man får tillsvidare avvakta ett uttalande i ämnet från normgivande organ på redovisningsområdet.

Christer Westermark

Christer Westermark är anställd vid Riksskatteverket. Arbetar med stöd från Nordiska Skattevetenskapliga Forskningsrådet på ett projekt avseende skattemässiga kontra redovisningsmässiga värderingsregler för balansposten varulager i företag.