2 Inkomst av tjänst
Under 1996 kom fler referatmål än vanligt på tjänstebeskattningsområdet. Nästan alla rörde förmånsbeskattning och där kan särskilt pekas ut beskattning av förmån av biltransaktioner i olika former som förekom i tre av de sex rättsfallen.
I RÅ 1996 ref 16 leasade ett fåmansaktiebolag en personbil från ett bilföretag. Vid leasingperiodens slut sålde bilföretaget bilen med rabatt till en sambo till företagsledaren. Frågan i målet gällde huruvida värdet av rabatten skulle beskattas hos företagsledaren eller inte. Fallet kommenteras också av Göran Grosskopf.
Bolaget hade leasat två bilar av 1984 års modell. Vid leasingperiodens slut köptes båda ut, den ena av en sambo till företagsledaren. Försäljningen skedde direkt från bilföretaget till sambon. Sambon var anställd i företaget, men paret hade inga barn och var således inte gifta i kommunalskattelagens mening.
Priset för bilen låg ostridigt på minst 30 000 kronor under marknadsvärdet. Länsrätten beskattade företagsledaren med motiveringen att sambon var nära anhörig till företagsledaren. Denna formulering hämtade länsrätten från en skrivelse från RSV från 1990. KRSu tillämpade dock det vanliga närståendebegreppet i KL och beskattade därmed inte företagsledaren.
Den centrala delen i RR:s dom lyder: ”Transaktionen får anses innefatta även det ledet att [företagsledaren] själv tillgodofört sig en förmån från bolaget – köp av bil till nedsatt pris – genom att låta sin sambo åtnjuta förmånen vid köp av bilen direkt från bilföretaget. Vid sådant förhållande skall [företagsledaren] beskattas för förmånsbeloppet.”
RR:s dom är intressant eftersom den öppnar för beskattning av företagsledare då förmåner ges till andra än inom den traditionella närståendekretsen. Det finns ingen anledning att begränsa den till att gälla bara vid utköp av bil. En konstaterad överlön till annan än inom närståendekretsen skulle också kunna beskattas hos företagsledaren.
Samtidigt måste en viss försiktighet iakttas. För beskattning av en företagsledare måste det rimligen finnas något samband mellan förmånen och företagsledaren. Denne måste själv, som RR skriver, kunna anses ha tillgodogjort sig en förmån och det klassiska fallet är därvidlag just det med en sambo som fallet rör. Gränsen kan dock vara svår att dra. Vem skulle komma på tanken att beskatta en företagsledare om denne låter bekanta köpa varor till nedsatt pris?
Vidare ger fallet anledning till funderingar angående stoppreglerna i 32 § anv. p 14 KL. Uppenbart är de, i vart fall delvis, onödiga och kan tas bort. Lagstiftaren har också uppmärksammat denna problemställning och nyligen inlett en översyn av dessa regler.
Också i RÅ 1996 not 241 var det fråga om utköp av en bil. I det här fallet gällde det en anställd på Saab-Scania som fått köpa en s.k. förseriebil förmånligt. Skattemyndigheten, LR, KR och RR (4-1) förmånsbeskattade alla Tommy I med 74 000 kronor. Skattetillägg påfördes.
Sakomständigheterna var följande. I mars 1988 köpte Tommy I från Saab-Scania en SAAB 9000 CD för 128 000 kronor. Liknande bilar köptes av 37 andra anställda i chefsställning. Bilen hade använts för demonstrationsändamål och var således begagnad. Det framgår dock inte av domen hur långt den körts. Priset för en motsvarande ny bil av standardmodell var 226 400 kronor. Den aktuella bilen hade klimatanläggning och elmanövrerat soltak. Skattemyndigheten hävdade att den aktuella bilen hade ett värde av åtminstone 202 000 kronor och åberopade därvid bl.a. tre försäljningar av de andra förseriebilarna. Vid en av dessa, en försäljning till Saab-Ana, hade en bil som var ett år gammal och som gått 230 mil sålts för 210 000 kronor.
Tommy A åberopade att bilen var en förseriebil och att den därför hade haft vissa brister. RR framhöll dock att arbetsgivaren åtagit sig att uppdatera bilen till seriebilsstatus utan kostnad för Tommy I och att utredningen inte givit vid handen att det förhållandet att bilen utgjort en förseriebil sänkt marknadsvärdet på bilen i någon nämnvärd omfattning. Eftersom Tommy I:s rabatt översteg sedvanlig personalrabatt blev Tommy I:s förmån skattepliktig i sin helhet.
Den skiljaktige ledamoten i RR satte ned eftertaxeringen med 32 000 kronor med motiveringen att jämförelsematerialet var för knappt och att dessa ofullständigheter borde komma den skattskyldige till del.
I RÅ 1996 ref 30 gällde det ett klassiskt bilförmånsfall. Skulle jämkning medges mer eller mindre med automatik vid omfattande tjänstekörning, mer än 3 000 mil?
I fallet begärde bolaget N att jämkning skulle ske vid beräkning av arbetsgivaravgifter för två anställda på grund av deras omfattande tjänstekörning. Att jämkningsreglerna i KL skall tillämpas även för arbetsgivaravgifter framgår för övrigt av USAL 5 § första stycket.
Skattemyndigheten nekade jämkning med motiveringen att för att jämkning skulle ske måste hinder att utnyttja bilen påvisas i det enskilda fallet. Det räckte således inte med den omfattande tjänstekörningen. LR och KRSu medgav jämkning till 70 %. Även RR medgav jämkning till 70 % och gjorde därvid en numera inte så ovanlig hänvisning till lagtexten. ”Som synnerliga skäl för jämkning nedåt anses enligt lagrummet bl.a. att tjänstekörningen är omfattande.” RR hänvisade vidare till prop. 1993/94:90 s. 93, vari anges att jämkning bör ske till 70 % om tjänstekörningen överstiger 3 000 mil och till 50 % om den överstiger 4 000 mil. På samma ställe sägs också att dessa tal är avsedda som riktmärken som kan frångås i det enskilda fallet om en bedömning av samtliga omständigheter motiverar det.
Det är denna sista mening som skattemyndigheten, och också RSV i sina rekommendationer, använde som stöd för sin mening.
Intressant nog konstaterade RR att visserligen gav uttalanden i förarbetena visst stöd för att man skulle kunna göra en ganska fri bedömning och därmed mer se till det enskilda fallet men konstaterar omedelbart därefter: ”Utformningen av lagtexten talar emellertid starkt för att jämkning bör ske om tjänstekörningen är omfattande och att undantag således skall ske bara i speciella fall. För en sådan tillämpning talar också att det är fråga om ett starkt schabloniserat system som inte i övrigt ger utrymme för några ingående avvägningar av omständigheterna i det enskilda fallet.”
RR använder sig således av följande metod. Först konstateras att jämkning kan ske enligt lagtexten. Därefter konstateras att bilförmånssystemet är starkt schabloniserat. Därefter görs en prövning av om det i det konkreta fallet föreligger omständigheter som starkt talar för att den omfattande tjänstekörningen inte alls eller i vart fall inte i någon betydande mån har begränsat möjligheterna till privatkörning. Återigen utgår RR således i hög grad från lagtextens utformning.
Enligt från 1997 gällande regler är för övrigt tolkningsproblemet borta genom att jämkning alltid skall ske till 75 % om tjänstekörningen överstiger 3 000 mil, 42 § anv. p 2 st 4 KL.
I RÅ 1996 ref 75 ändrade RR till följd av delvis ny lagstiftning praxis vid värdering av tävlingsvinster i form av resor. Bakgrunden var att Ingrid H vunnit en slogantävling anordnad av ett kaffeföretag. Resan gick till Rio de Janeiro och kostade 28 000 kronor. Skattemyndigheten hävdade att vinsten var skattepliktig i sin helhet. Till bilden hör att Ingrid I inte reste själv utan överlät sin resa till en bror. Av honom fick hon ett presentkort på en annan resa till Grekland värt 3 500 kronor.
Det aktuella lagrummet, 42 § 2 st, löd tidigare: ”Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan inkomst, beräknas till ortens pris.” I samband med skattereformen byttes från 1992 års taxering ortens pris ut mot marknadsvärdet. Någon förändring i 42 § anvisningar gjordes inte i sak i det här aktuella hänseendet.
LR och KRG beskattade Ingrid I för 3 500 kronor.
RR åberopade inledningsvis bl.a. RÅ 1958 ref 4 vari beskattning enbart av inbesparade levnadskostnader skett av en resa när det inte kunde förväntas att vinnaren kunde företa resan för egna medel. Det synes också som att det är denna dom som åtminstone delvis legat till grund för LR:s och KR:s avgöranden. RR fann emellertid, i likhet med vad RSV åberopade i sitt överklagande, att i och med att lagtexten genom skattereformen ändrats, så skall hänsyn inte längre tas till mottagarens ekonomiska eller sociala situation vid värdering av naturaförmåner. ”Förmånens värde skall i stället beräknas till ett på strikt objektiva grunder uppskattat marknadsvärde.”
Därmed följde RR intressant nog en av skattereformens huvudprinciper, nämligen den att åstadkomma en enhetlig och neutral beskattning av arbetsinkomster.
Efter att ha gjort principuttalandet ovan fann RR att Ingrid H skulle beskattas för ett förmånsvärde som beräknas med utgångspunkt främst i det pris som hon kunnat erhålla om hon utbjudit den vunna resan till försäljning på marknaden. Eftersom utredning om ett sådant värde inte förelåg återförvisades målet till länsrätten.
RÅ 1996 ref 78 gällde frågan om en tidigare anställd vid CERN skulle beskattas för pension utbetald därifrån eller inte. Fallet kommenteras av Gustaf Lindencrona.
I RÅ 1996 ref 92 var den avgörande frågan vid vilken tidpunkt skattskyldigheten för en anställd inträder när en arbetsgivare överför medel till en fristående förvaltare som för den anställdes räkning förvärvar aktier inom ramen för en s.k. aktieägarplan. Frågan var om beskattning skulle ske vid överförandetidpunkten, vid den tidpunkt då förmånen kunde anses intjänad (orubblig) eller vid någon annan tidpunkt. Fallet behandlas av Peter Melz i avsnitt 1.
Gunnar Rabe