A Inkomstskatt

1.1 Tidpunkten för beskattning

I RÅ 1996 ref 92 (fhb) behandlas bl a frågan om tidpunkten för beskattning för förmån som tillkommer anställda enligt en s k aktieägarplan.

Anställda i ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt moderbolag kunde delta i en aktieägarplan. Den innebar att de anställdas sparande investerades i aktier i det amerikanska börsnoterade moderbolaget och att den lokala arbetsgivaren gjorde ett sk skuggsparande för den anställdes räkning, också i form av aktier i moderbolaget. Frågorna som ställdes i förhandsbeskedsansökan gällde bl a när en anställd skulle beskattas för förmånen av arbetsgivarens skuggsparande. För andra frågor se även avsnitt C.

Värdet av skuggsparandet kunde inte lyftas av anställda förrän de uppfyllt ett krav på intjänande. Intjänande hade skett då deras anställning hade varat i fem år eller då den upphört dessförinnan av vissa särskilda skäl såsom pensionering. Upphörde anställningen dessförinnan av andra skäl var sparandet förverkat.

Enbart att sparandet var intjänat innebar dock inte att det kunde disponeras av de anställda. Det krävdes att det även var förfallet. Sparandet var förfallet då fem år förflutit från utgången av ett sparår.

RR, lika med SRN, ansåg att den anställde skulle beskattas då sparandet var intjänat. Det innebar en successiv beskattning av skuggsparande som skedde efter det att intjänanderegeln var uppfylld. För skuggsparande innan intjänandet var uppfyllt inträdde skattskyldigheten för detta sparande då intjänandetidpunkten infallit. Beskattning skulle då ske med ett belopp som motsvarade aktiernas då aktuella marknadsvärde. På samma sätt skulle även utdelning på aktier i skuggsparandet beskattas. (Både i SRN och RR fanns skiljaktiga meningar.)

I centrum för bedömningen stod bestämmelsen i 41 § anv p 4 fjärde meningen: ”Har den skattskyldige på grund av sin tjänst fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde.”1 Före intjänandet ansågs ett sådant förvärv inte ha skett, eftersom sparandet kunde förverkas intill denna tidpunkt om anställningen upphörde.

Denna bedömning och den bedömning som skett i RÅ 1994 not. 41 innebär att avgörande vikt fästs vid när förmånen är orubblig. Det får anses vara en norm som leder till mer konsekventa bedömningar än om större vikt läggs vid hur rättigheterna till aktierna – i detta fall under tiden före intjänandet – fördelar sig mellan arbetsgivaren och de anställda.

Man kan ha olika uppfattningar om hur väl bedömningen överensstämmer med syftena bakom bestämmelsen i 41 § anv p 4.2 Begreppet ”förvärva värdepapper” får dock anses ge utrymme för skilda tolkningar och därmed sådana hänsynstaganden som gjorts i praxis. Praxis får nu anses etablerad i detta avseende och det är därför inte motiverat med ytterligare synpunkter.

Peter Melz