Reavinstbeskattning av derivatinstrument hos aktiebolag

Regeringsrätten har i ett förhandsbesked förklarat att ränteterminer, som förvärvas som ett led i den vanliga verksamheten hos ett företag, ska reavinstbeskattas. Rättsfallet kan antas bli vägledande för den skattemässiga behandlingen av derivatinstrument som innehas för säkring av risker.

1 Inledning

I januari 1997 avgjorde Regeringsrätten (RÅ 1997 ref 5 fall I) en ansökan om förhandsbesked där frågan gällde om vissa derivatinstrument, som ett företag använde för säkringsändamål inom sin vanliga affärsverksamhet, skulle beskattas enligt reavinstreglerna eller enligt bokföringsmässiga grunder. Regeringsrätten ansåg i likhet med Skatterättsnämnden att beskattning skulle ske enligt reavinstreglerna, vilket bland annat medförde att den periodisering som gjordes i räkenskaperna inte skulle följas vid beskattningen.

Utgången i målet får anses oväntad. Både Riksskatteverket och det sökande företaget hade yrkat att Regeringsrätten skulle ändra Skatterättsnämndens svar.

Det har länge varit oklart om säkringsinstrument ska reavinstbeskattas eller ej. Tidigare rättspraxis1 avseende värdepappershandel har inte utan vidare kunnat appliceras på de nya typer av finansiella instrument, som utvecklats sedan 1980-talet.

Frågan har diskuterats mycket lite, trots att betydelsen för skatteutfallet i många fall är stor. Gränsdragningen har behandlats i en rapport2 från Riksskatteverket, och de synpunkter på gällande rätt som redovisas i rapporten synes ha fått stort genomslag. Vad som framförs i rapporten står dock i viktiga delar i strid med utgången i förhandsbeskedet.

När nu Regeringsrätten tog upp frågan var detta första gången gränsdragningen prövades för moderna instrument. Det finns anledning att fundera över vilka slutsatser man kan dra av domen och vilka konsekvenser rättsläget medför vid beskattningen för de icke finansiella företagen. I det följande begränsas diskussionen till behandlingen av derivatinstrument (optioner, terminer och swappar).

2 Kortfattat om skattereglerna

För aktiebolag hänförs alla inkomster till inkomst av näringsverksamhet. Huvudprincipen i 24 § KL är att inkomstberäkningen sker enligt bokföringsmässiga grunder.

I vissa fall sker dock inkomstberäkningen enligt de regler, som gäller för inkomst av kapital. Så är fallet för vinst (realisationsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed jämförliga förpliktelser. Även i de fall reavinstbeskattning sker ska eventuell löpande avkastning såsom ränta eller utdelning beskattas enligt bokföringsmässiga grunder (2 § 1 mom 6 st SIL).

För att veta hur ett aktiebolags innehav/avyttring av en option eller termin ska beskattas måste man alltså först avgöra om innehavet ska hänföras till yrkesmässig eller icke yrkesmässig verksamhet. Om instrumentet ingår i en yrkesmässig verksamhet sker inkomstberäkningen enligt huvudregeln, dvs bokföringsmässiga grunder. Ingår det däremot i en icke yrkesmässig verksamhet ska inkomstberäkningen ske enligt reavinstreglerna i SIL.

Man bör komma ihåg att denna gränsdragning mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet endast har betydelse för beskattningen. Oavsett vilka skatteregler som ska tillämpas gäller vanliga regler för bokföring, vilket betyder att periodisering och värdering enligt god redovisningssed ska ske även för instrument som skattemässigt är hänförliga till icke yrkesmässig verksamhet. I självdeklarationen måste i sådana fall alla resultatpåverkande åtgärder som företagits i bokföringen, återläggas och ersättas med poster beräknade enligt reavinstreglerna.

Vad som skiljer reavinstreglerna från bokföringsmässiga grunder är främst tidpunkten för beskattningen. De största skillnaderna uppkommer när instrument innehas vid bokslutstidpunkten. Ett instrument som tecknas och avslutas under samma räkenskapsår föranleder i normalfallet inga problem.

24 § 4 mom SIL innehåller vissa gemensamma regler angående beskattningstidpunkten för optioner och terminer. För innehavare av en option gäller att avdragsrätt för utgiven premie inträder först när optionsförhållandet upphör, vilket vanligen inträffar genom stängning eller förfall. För terminer inträder skattskyldighet respektive avdragsrätt för det beskattningsår då fullgörandet enligt terminsavtalet sker, dvs vid lösen eller stängning.

3 Regeringsrättens dom

Domen gällde ett bostadsbolag, som tecknade ränteterminskontrakt. Bolagets lån skulle skrivas om i december år 1 och bolaget stod därför inför risken att få höjda räntekostnader för den därpå följande tolvmånadersperioden. För att skydda sig mot ränterisken avsåg bolaget att i februari år 1 teckna ett kontrakt enligt vilket bolaget i december år 1 skulle få låna motsvarande belopp på ett år till en i förväg avtalad ränta. Det var inte avsikten att affären skulle fullföljas utan terminskontraktet skulle avslutas genom kontantavräkning på likviddagen i december år 1. Om marknadsräntan på ettåriga lån då var högre än kontraktsräntan skulle bolaget komma att göra en vinst på terminskontraktet. Bolaget avsåg att periodisera denna vinst över den följande tolvmånadersperioden i syfte att matcha den ökade räntekostnad som uppkom på bolagets omskrivna lån.

Skatterättsnämnden konstaterade att bolagets syfte med att teckna terminskontrakten var att neutralisera de ränterisker som var förenade med upplåning i bolagets verksamhet. Fråga var således inte om en vid sidan av verksamheten bedriven handel med värdepapper e.d. Eftersom terminerna förvärvades som ett led i fastighetsförvaltningen skulle de behandlas på motsvarande sätt som andra i den verksamheten förvärvade finansiella instrument. Beskattning skulle alltså ske enligt reavinstreglerna. Regeringsrätten, som till skillnad från Skatterättsnämnden var enig, gjorde samma bedömning som nämnden och fastställde förhandsbeskedet.

Av förhandsbeskedet framgår att bolaget i sin redovisning avsåg att tillämpa sk säkringsredovisning, innebärande att den realiserade vinsten på terminskontraktet successivt skulle tas upp som intäkt under den efterföljande tolvmånadersperioden. Endast en liten del av vinsten skulle därför tas upp under år 1 och huvuddelen under år 2. Enligt förhandsbeskedet inträdde skattskyldighet för hela vinsten år 1 oavsett när denna redovisades i bokföringen.

4 Kommentar till domen

Vad som har talat för att derivatinstrument, som innehas i säkringssyfte, borde beskattas enligt bokföringsmässiga principer, har varit att instrumenten innehas som ett led i företagens vanliga affärsverksamhet. De fungerar som försäkringslösningar mot olika slag av finansiella risker, tex risken att räntan höjs eller risken att kronan stärks. Om säkringsredovisning tillämpas bokförs instrumenten på ett speciellt sätt just med hänsyn till att de hör samman med en annan post i verksamheten. Mot den bakgrunden kan det förefalla onaturligt att skilja ut instrumenten och beskatta dem efter andra principer än affärsverksamheten i övrigt. Det är detta synsätt som legat till grund för de synpunkter som återfinns i RSV:s rapport. Liknande synpunkter har framförts i den svenska nationalrapporten till 1995 års IFA-kongress.3

På denna punkt är Regeringsrättens dom emellertid tydlig. Regeringsrätten har här dragit den motsatta slutsatsen. Just det faktum att instrumenten hör så nära samman med företagets ordinarie verksamhet och inte ingår i någon egen verksamhet vid sidan av medför enligt Regeringsrätten att de ska reavinstbeskattas. Någon prövning av begreppet yrkesmässig redovisas inte i domen och den ger därför inget svar på frågan varför innehavet av ränteterminerna skulle anses vara icke yrkesmässigt.

Mycket talar för att domstolen har känt sig bunden vid ett tidigare avgörande, nämligen RÅ 1986 ref 53. Det målet avsåg ett bolag som bedrev trävarurörelse. För att få in kapital till den rörelsen köpte och sålde bolaget värdepapper. Denna verksamhet hade pågått sedan bolaget bildades och fått en betydande omfattning. Värdepappershanteringen skulle därför beskattas enligt rörelsereglerna. I nu aktuell dom konstateras beträffande ränteterminerna att fråga inte var om en vid sidan av fastighetsförvaltningen bedriven handel med värdepapper. Därmed var inte de förutsättningar som förelåg i RÅ 1986 ref 53 uppfyllda. Alltså skulle terminerna reavinstbeskattas. Detta synsätt är lätt att förstå när det gäller innehav av aktier, som var fallet i 1986 års mål. Om aktiehanteringen inte konstituerar en egen rörelse sker reavinstbeskattning och detta gäller såväl kapitalplaceringsaktier som näringsbetingade aktier. Man kan visserligen diskutera om inte t ex aktier i dotterbolag innehas yrkesmässigt, men enligt fast praxis anses inte detta vara fallet. För derivatinstrument, som innehas i säkringssyfte, leder synsättet till avsevärda praktiska komplikationer, eftersom sådana instrument är så vanligt förekommande och ofta bokförs integrerat med andra poster.

Den stora merparten av derivatinstrument, som inte ingår i en värdepappershandel utan innehas som ett led i den ordinarie verksamheten, används för säkringsändamål. Om de inte innehas för säkring ingår de i allmänhet i en s k spekulativ verksamhet, vilken i normalfallet bedrivs som en egen verksamhet vid sidan av övrig verksamhet. Spekulativ verksamhet torde oftast uppfylla kriterierna för yrkesmässighet. Det förekommer även innehav som tillhör vare sig säkring eller spekulation. Personaloptioner och sk syntetiska optioner är exempel på detta.

5 Verksamhet med säkring respektive spekulation

Derivatinstrument, såsom optioner, terminer och swappar, har länge använts av den svenska exportindustrin. Också små och medelstora företag innehar derivatinstrument i säkringssyfte. I domen underströks just att syftet med bolagets terminskontrakt var säkring.

Syftet med ett instrument som innehas för säkringsändamål (hedging) är att detta ska eliminera en riskposition hos företaget. Denna riskposition avser ofta företagets ordinarie verksamhet och kan hänföras till tillgångar och skulder eller framtida betalningsflöden. Vanliga positioner avser risker för ogynnsamma valutakursförändringar, ränteförändringar eller prisförändringar på råvaror. Dessa risker kan med olika tekniker elimineras genom användning av optioner och terminer i valuta, ränta eller råvaror. En värdeförändring i den säkrade posten utjämnas då av en motsatt värdeförändring i säkringsinstrumentet. En effekt vid säkring är alltså att vinsten av en gynnsam värdeförändring i den säkrade posten uteblir.

Det finns ett otal situationer där säkring förekommer. De vanligaste fallen torde vara valutasäkring av kundfordringar/leverantörsskulder eller framtida betalningar. Terminskontrakt är här vanligare än optioner. En annan vanlig form av valutasäkring avser aktier i utländska dotterbolag eller andra tillgångar, som är denominerade i utländsk valuta, tex fartyg. Låneswappar i valuta eller ränta är också vanligt förekommande. Sammantaget är volymerna mycket stora. Enbart valutaterminskontrakten torde hos svenska företag uppgå till flera hundra miljarder kronor för säkring av aktier i utländska bolag och av budgeterad försäljning.4

Motsatsen till säkring benämns spekulation (trading). I det fallet är syftet att uppnå vinst genom ökat risktagande (exponering) eller genom arbitrageaffärer. Vid finansiell trading företas dagliga riskjusterande åtgärder, ofta genom användning av derivatinstrument.

Hos de större svenska företagen finns ofta en särskild enhet, avdelning eller bolag, som bedriver finansiell verksamhet. Det vanliga är att de olika tillverknings- och försäljningsföretagen i koncernen ingår sina säkringsavtal mot denna enhet. Den finansiella enheten sammanför koncernens olika finansiella risker och kan därefter göra externa säkringar mot bank. En del av dessa enheter kanske avstår från att säkra samtliga positioner och bedriver i sådana fall delvis spekulativ verksamhet.5

Också i redovisningshänseende skiljer man mellan instrument som innehas för säkringsändamål respektive för spekulation. Främst inom internationell normgivning finns olika kriterier för när säkring får lov att redovisas på ett speciellt sätt, s k säkringsredovisning (hedge accounting). Den i Sverige dominerande metoden för säkringsredovisning är att värdeförändringarna i båda posterna skjuts upp. Den andra metoden, värdering till verkligt värde av båda posterna, synes tillämpas av ett begränsat antal företag.

I Sverige saknas, bortsett från BFN R7, i stort sett normgivning för säkringsredovisning. I stor utsträckning tillämpas utländska normer. En följd av detta är att flera olika sätt att redovisa anses vara förenliga med god redovisningssed. Svenska företag torde därför ha ett visst utrymme att anpassa redovisningen av sina finansiella instrument i syfte att uppskjuta beskattningen. Detta fungerar dock endast under förutsättning att beskattningen sker enligt bokföringsmässiga grunder.

6 Tillämpning av rättsläget

Konsekvenser av en inkomstberäkning enligt reavinstreglerna inträffar framför allt när orealiserade värdeförändringar bokförs i räkenskaperna under innehavstiden.

När ett terminskontrakt ingås erläggs inte någon betalning. Kontrakt som utestår över balansdagen kan dock resultatavräknas i bokföringen, varvid en beräknad vinst eller förlust påverkar resultatet. Om försiktighetsprincipen tillämpas är det endast förluster som påverkar resultatet. Om kontraktet ska reavinstbeskattas måste återföring göras i självdeklarationen av de resultatpåverkande åtgärderna. När kontraktet sedan förfaller får en ny justeringspost göras i självdeklarationen.

I vissa fall, när säkringsredovisning sker, påverkas inte det bokförda resultatet ens av realiserade vinster/förluster på terminskontrakt. Redovisningen kan nämligen ha skjutits upp för att matcha den säkrade posten så som var fallet i det aktuella förhandsbeskedet. Sådan redovisning förekommer även för ”rullade” valutaterminskontrakt. Även här måste justeringar göras i självdeklarationerna.

För en option erläggs en betalning i form av premie. Ofta värderas denna premie vid bokslut enligt reglerna för omsättningstillgångar, vilket innebär att nedskrivning till verkligt värde kan ske. Skattemässig justering måste göras om optionen reavinstbeskattas, eftersom avdrag för premien medges först när optionen stängs eller förfaller.

För ränteswappar gäller i vissa fall att en ersättning betalas i form av ett premium för att ett avtal ska komma till stånd. I sådant fall periodiseras premien över swappens löptid.6 Swappar torde vara sådana derivatinstrument som enligt Regeringsrättens dom i vissa fall ska hänföras till icke yrkesmässig verksamhet. Några regler för hur reavinstbeskattningen ska gå till finns dock inte. En lösning kan vara att betrakta swappen som två motsatta terminskontrakt.7

En fråga som uppkommer är hur man ska bedöma när ett derivatinstrument innehas som ett led i verksamheten. Avgörande härvid torde vara företagets syfte med instrumentet. I redovisningen gäller att endast effektiva säkringar kvalificerar för säkringsredovisning. Ett annat villkor som brukar ställas upp är att instrumentet ska ha identifierats för säkring.8 En följd av dessa krav i kombination med de oklara reglerna i Sverige torde vara att många instrument, som ekonomiskt sett innehas i säkringssyfte, inte redovisas som sådana.9 Det går därför inte att dra gränsen vid instrument som redovisas som säkring utan även andra innehav får anses som ett led i verksamheten.

En konsekvens av det synsätt, som återfinns i domen, bör vara att instrument inte smittas av varandra. Varje instrument får bedömas för sig. Om ett företag, som vid sidan av industrirörelsen yrkesmässigt handlar med penningmarknadsinstrument, också företar valutasäkringsåtgärder hänförliga till industrirörelsen, medför inte detta att valutainstrumenten ”smittas” av penningmarknadsinstrumenten. Valutainstrumenten ingår fortfarande som ett led i industrirörelsen och ska således reavinstbeskattas, medan penningmarknadsinstrumenten ingår i den yrkesmässigt bedrivna ”värdepappershandeln” och ska därför beskattas enligt bokföringsmässiga grunder.

En annan konsekvens borde vara att det inte spelar någon roll hur många säkringsinstrument ett företag har ingått. De konstituerar ändå inte någon egen yrkesmässig verksamhet. Det är endast i spekulativ verksamhet som antalet transaktioner har betydelse för bedömningen.

När valutaterminskontrakt redovisas som säkring ska enligt god redovisningssed den sk terminspremien periodiseras över kontraktets löptid och bokföras som ränteintäkt respektive räntekostnad.10 Bakgrunden till detta är att skillnaden mellan avistakursen när kontraktet ingås och terminskursen speglar den ränteskillnad som finns mellan de två valutorna. Det bokförda resultatet påverkas således under innehavstiden. I skattelagstiftningen finns inte någon klar gränsdragning mellan ränta och kapitalvinst.11 Som en allmän princip har framhållits att förutsebar värdeförändring kan hänföras till ränta medan oförutsebar värdeförändring är att hänföra till kapitalvinst.12 Om terminspremien, som i förväg är känd till sitt belopp, även skatterättsligt kan anses vara ränta uppkommer inte någon komplikation, eftersom den bokförda terminspremien i så fall blir föremål för löpande beskattning. Vid den senare reavinstberäkningen får justering ske med det belopp som redan har blivit föremål för beskattning.

En speciell men relativt vanlig form av optioner utgör de s k syntetiska optionerna. Med detta menas vanligtvis optioner utställda till ledande befattningshavare i företaget. Värdet på en sådan option är knutet till företagets aktiekurs. Löptiden är oftast flera år. Normalt erläggs en premie som motsvarar marknadsvärdet, varför någon förmånsbeskattning inte sker.13 Om aktiekursen sedan stiger kan åtagandet enligt optionen leda till att företaget under löptiden har en latent skuld till innehavaren. Enligt uttalande av Redovisningsrådets akutgrupp ska en fortlöpande värdering ske av åtagandet och om det ökat i värde ska detta redovisas som en personalkostnad.14 Flera företag synes dock inte redovisa kostnaden som en personalkostnad.15 Utställande företag har sannolikt kalkylerat med att kostnaden är löpande avdragsgill vid beskattningen.

Om dessa optioner ska reavinstbeskattas innebär det att avdrag för den latenta skulden inte medges vid beskattningen. Kostnaden blir avdragsgill som reaförlust först när optionen förfaller. Även om kostnaden för denna typ av optioner i grunden utgör en personalkostnad är det, med den tolkning Regeringsrätten gjort, svårt att finna argument för att de inte ska reavinstbeskattas.16

7 Kan förluster ”realiseras” inom koncernen?

Som framgår ovan innebär en tillämpning av reavinstreglerna i normalfallet att avdragsrätten vid förlust senareläggs. En fråga som uppkommer är därför om avdrag kan medges i ett tidigare skede än reavinstreglerna tillåter om företaget avyttrar instrumenten till ett annat företag inom samma koncern.

Som en allmän princip gäller att endast realiserade förluster ska kunna beaktas vid beskattningen. En särskild regel har därför införts i 2 § 4 mom 9 st SIL, vilken syftar till att förhindra att avdrag sker för förluster innan dessa realiserats genom affär med extern part. Tekniken innebär att det köpande företaget övertar det säljande företagets anskaffningsvärde om överlåtelsen sker mellan företag i intressegemenskap.

Den aktuella lagregeln avser ”när en juridisk person icke yrkesmässigt överlåter egendom eller rättighet som avses i 25–31 §§”. Med egendom eller rättighet har lagstiftaren sannolikt avsett även derivatinstrument såsom terminer och optioner. Lagrummet kan jämföras med 3 § 1 mom SIL där det talas om ”tillgångar och åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed jämförliga förpliktelser”. Språkligt sett är det svårt att inordna samtliga termins- och optionsavtal i begreppet egendom eller rättighet. I specialmotiveringen till 3 § 1 mom SIL antyds dock att uttrycket egendom har en vidare innebörd och innefattar vissa förpliktelser avseende optioner och terminer.17

Frågan uppmärksammades i RSV:s ovannämnda rapport18 och där föreslogs att begreppet förpliktelser skulle läggas till. Lagrummet har därefter varit föremål för översyn utan att någon ändring skett i detta avseende (SFS 1996:1227, prop 1996/97:18). En viss osäkerhet om hur lagrummet ska tillämpas kvarstår därför.

8 Avslutande synpunkter

Av domen synes man kunna dra den slutsatsen att de allra flesta derivatinstrument som innehas för säkringsändamål ska reavinstbeskattas. Följden av detta blir att alla resultatpåverkande bokföringsåtgärder under instrumentets löptid ska återföras i självdeklarationen. Avdrag får sedan ske i efterföljande deklaration, vilket medför nya justeringsposter. Förfarandet liknar det som gäller för den s k fållan, men är mer komplicerat. Denna ordning med tilläggs- och avdragsposter i deklarationerna föranleder sannolikt ett omfattande merarbete för såväl de skattskyldiga som för skattemyndigheterna. Risken för fel torde öka avsevärt.

De företag som tillämpar en konsekvent säkringsredovisning med uppskjuten redovisning av värdeförändringar undgår normalt dessa problem med justeringsposter. Deras redovisning överensstämmer med reavinstreglerna förutsatt att det endast är orealiserade värdeförändringar som skjuts upp. Det sagda gäller under förutsättning att den sk terminspremien i valutaterminskontrakt även skattemässigt är att anse som ränta.

Börje Johansson

Börje Johansson är anställd vid Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län.19