11 Speciella företag
Några rättsfall som rör beskattningen av byggnadsrörelse, handel med fastigheter, tomtrörelse m.m. finns inte att rapportera från år 1995. Jfr dock RÅ 1995 not 125 som refereras av Bertil Wiman i avsnitt 10.
I RÅ 1995 not 406 (förhandsbesked) aktualiserades frågan om möjligheterna för ett företag att bli behandlat som investmentföretag enligt 2 § 10 mom. SIL, när företaget har en ”blandad” verksamhet i den meningen att företaget vid sidan av förvaltningen av en börsportfölj innehar och förvaltar aktier i rörelsedrivande dotterbolag. Närmare bestämt gällde målet tillämpningen av det s.k. väsentlighetsrekvisitet, dvs. kravet att företagets ”uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning”. Rekvisitet innefattar egentligen tre olika led: företaget skall erbjuda riskfördelning (1), detta skall åstadkommas genom ett välfördelat värdepappersinnehav (2) och erbjudandet av riskfördelning skall vara företagets väsentliga uppgift (3).
I målet var det fråga om ett bolag som hade dels en välfördelad börsportfölj, dels tre rörelsedrivande dotterbolagskoncerner inom skilda branscher. Börsportföljen motsvarade betydligt mer än hälften av det samlade aktievärdet men bolaget övervägde förändringar som skulle innebära att börsportföljen minskade samtidigt som dotterbolagskoncernerna utvidgades. Bolaget ställde frågan huruvida det skulle behålla sin dittillsvarande ställning som investmentföretag om värdet av börsportföljen gick ner till a) 45 % eller b) 30 % av värdet av det totala värdepappersinnehavet. Skatterättsnämnden fann att bolaget skulle upphöra att vara investmentföretag om värdet av börsportföljen gick ner till 30 % men inte om det gick ner till 45 %. Som skäl för bedömningen av 30 %-alternativet anfördes att dotterbolagen i det alternativet skulle väga så tungt att kravet på ett välfördelat värdepappersinnehav (led 2 i väsentlighetsrekvisitet) inte var uppfyllt. Bolaget överklagade med yrkande att bli betraktat som investmentföretag även i 30 %-alternativet men Regeringsrätten fastställde nämndens förhandsbesked i den del det hade överklagats.
Det var således endast 30 %-alternativet som kom under Regeringsrättens prövning. Utgången motiverades med att led 2 i väsentlighetsrekvisitet (kravet på ett välfördelat värdepappersinnehav) inte var uppfyllt. Sannolikt skulle en mer övergripande bedömning av vad som var företagets väsentliga uppgift ha gett samma resultat. I rättsfallet RÅ 1991 ref. 88, som också gällde ett företag med ”blandad” verksamhet (AB Geveko), var det närmast en sådan mer övergripande bedömning som bestämde utgången. I sammanhanget kan nog tyvärr konstateras att den förhoppning om enkla och lättillämpade kriterier som Regeringsrätten gav uttryck för i referatfallet knappast har kunnat infrias. Man kan tänka sig många olika situationer där det blir svårt att avgöra hur de olika leden i väsentlighetsrekvisitet skall tolkas och hur de förhåller sig till varandra.
Anders Swartling