A Inkomstskatt

3.1 Gränsdragningen ränta/realisationsvinst

I RÅ 1995 ref 71 III bedömde RR tre förhandsbeskedsansökningar om beskattning av reala nollkupongobligationer. De två fall där obligationerna utgjorde omsättningstillgång respektive anläggningstillgång i näringsverksamhet behandlas i avsnitt 4. Här behandlas det tredje fallet där obligationen innehades av en fysisk person som kapitalplacering.

RR:s ställningstagande innebär att realränta och indextillägg skall beskattas som ränta. Grunden härför har diskuterats i avsnitt 4. Här skall bara tas upp de särskilda aspekter som gäller vid beskattning i inkomstslaget kapital.

Inledningsvis kan konstateras att den skillnad i beskattning som beror på om inkomst av en obligation behandlas som ränta eller realisationsvinst är begränsad. Uppkommer en realisationsförlust kan avdragsrätten vara begränsad till 70 %, men inte då som i detta fall obligationen är marknadsnoterad. Detta till trots måste åtminstone i princip en klassificering ske eftersom inkomstberäkningen enligt KL och SIL skall ske för räntor för sig och realisationsvinster för sig.

På nollkupongaren kan en inkomst realiseras genom att obligationen blir inlöst eller försäljs. Både inkomst som klassificeras som ränta respektive som realisationsvinst blir beskattad först vid denna tidpunkt.1 Som ränta räknas all vid obligationens förvärvstidpunkt förutsebar inkomst. För den som innehar obligationen till inlösentidpunkten är detta hela inkomsten, dvs. skillnaden mellan inlösen- och förvärvspris. Säljs obligationen före inlösen kan dock förändringar i realränteläget medföra att försäljningspriset över- eller understiger det värde obligationen borde ha med uppräkning för kalkylerad realränta vid förvärvet samt indexuppräkning.2 Mellanskillnaden är en realisationsvinst alternativt en realisationsförlust.

För det fall att obligationen förvärvats från tredje man efter emissionen anger RR att man skall beräkna ”hur mycket realränta och indextillägg som belöper på obligationen” och vid avyttringen skall en ny sådan beräkning göras. Mellanskillnaden är ränta. Jag har svårt att förstå varför den initiala beräkningen behöver göras. I och för sig kan det för obligationssäljaren vara så att, som angavs i föregående stycke, en del av inkomsten är ränta och en del är realisationsvinst, men detta saknar enligt min uppfattning relevans för köparen. För honom är all vid förvärvet förutsebar värdeuppgång ränta. En realisationsvinst kan uppstå först genom omständigheter som inträffar efter förvärvet, såsom angivits i föregående stycke.

Oavsett RR:s uttalande torde man i rättstillämpningen få komma fram till att det inte går att beräkna någon realisationsvinstsdel för köparen vid förvärvstidpunkten. Tillämpningen borde då få följande utseende, som visas i ett exempel:

Indextilläggen sker på inlösenbeloppet 100 000 kr varigenom såväl utlånat belopp som realräntan realvärdesäkras. Värdet idag (år 2) av att inlösenbeloppet uppräknats till 103 000 kr avgör marknaden, men vid ursprungligt krav på realränta (dvs. 4 %) blir det detsamma som en uppräkning av emissionspriset (67 000 kr) med 3 % lika med 2 010 kr.

En RRO med 10 års löptid på nominellt 100 000 kr emitteras för 67 000 kr, vilket innebär ca 4 % realränta. Efter ett år säljer innehavaren obligationen för låt säga 73 000 kr. Värdeuppgången på grund av den ursprungliga realräntan är 2 680 kr. Indextillägget säger vi är 3 % och det motiverar en värdeuppgång på 2 010 kr.3 Resterande värdeuppgång, 1 310 kr, hänförs till ändrade bedömningar på marknaden som lett till ett sänkt realräntekrav. För säljaren är detta en realisationsvinst och resten är ränta.

För köparen kan en värdeuppgång från 73 000 kr till 103 000 kr förutses vilket motsvarar en realränta på 3,9 %. Behåller han RRO:n till inlösen är beräkningen enkel, all värdeuppgång är ränta (realränta och indextillägg skall inte särskiljas). Säljer han dessförinnan får beräkningen göras på sätt som angivits för första försäljningen.

I detta enkla exempel finns inte någon saklig anledning att företa en separat beräkning av realisationsvinst eftersom beskattningen av ränta och realisationsvinst (och realisationsförlust) är densamma på marknadsnoterade fordringar. Om säljaren däremot innehar mer än en RRO av samma slag och sort måste dock realisationsvinsten beräknas med tillämpning av genomsnittsmetoden, vilken kan påverka realisationsvinstens storlek. Att en sådan beräkning förefaller sakligt omotiverad, kan tyvärr bara framföras som en synpunkt de lege ferenda.

För att exemplifiera beräkningen av realisationsvinsten enligt genomsnittsmetoden kan vi utvidga exemplet ovan, så att den förste innehavaren vid försäljningstillfället innehar ytterligare en identisk RRO med anskaffningsvärdet 67 000 kr:

Detta är nu ett allmänt problem med genomsnittsmetoden att den skattepliktiga vinsten på en försäljning av ett värdepapper kan bli högre än den verkliga (beräknad post-för-post) genom lågt anskaffningsvärde på ett annat värdepapper av samma slag och sort. Problemet blir dock här mer systematiskt.

Anskaffningsvärdet för RRO1 beräknas till 67 000 kr plus vad som beskattas som ränta 4 690 kr. Vad gäller RRO2 borde anskaffningsvärdet få beräknas på samma sätt. Av rättsfallet framgår dock bara att beskattat räntebelopp får läggas till anskaffningsvärdet. Det är därför osäkert vad som gäller för RRO2 som ju inte avyttrats och således är den upplupna räntan ännu inte beskattad. Sannolikt kan den inte läggas till anskaffningsvärdet för RRO2, och resultatet blir då att det genomsnittliga anskaffningsvärde blir omotiverat lågt, 69 345 kr och realisationsförlusten blir 3 655 kr.4

Sammanfattningsvis ställer genomsnittsmetoden möjligen till åtskilliga problem som inte uppvägs av några påtagliga fördelar. En ändring av lagreglerna är motiverad.5

3.2 Utdelning

I RÅ 1995 not 240 ansågs A erhålla utdelning från sitt aktiebolag om aktiebolagets kapitalbehållning i ett gemensamt ägt handelsbolag minskade med 300 000 kr och A:s kapitalbehållning ökade med samma belopp. Vidare ansågs det vara ett tillskott från A till handelsbolaget som ökade ingångsvärdet på handelsbolagsandelen.

3.3 Realisationsförlustberäkning

RÅ 1995 ref 35 gäller frågan om avdrag för s.k. fiktiv realisationsförlust i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. I fallet hade realisationsförlusten uppstått genom försäljningar som företagits av ett kommanditbolag Evainetos.

Evainetos hade 1987 förvärvat ett aktiebolag H. som ägde två dotterbolag NT och B. Senare förvärvade E. ytterligare två aktiebolag WWT och WWS. Samtliga bolag var skalbolag. Därefter såldes NT till WWS och B till WWT till bokförda värden, vilka låg väsentligt under verkliga värden. Till följd härav minskade H i värde och WWT och WWS steg i motsvarande mån i värde. Härefter såldes H till en utomstående köpare. På grund av köpet och försäljningen av aktierna i H redovisades ett skattemässigt underskott för E på ca 86 mkr. Kommanditdelägarna yrkade avdrag för andel härav.

Målet gäller tillämpningen av äldre bestämmelser, men det finns inte anledning att anta att bedömningen borde bli annorlunda enligt gällande bestämmelser.

En omfattande praxis föreligger som visar att i inkomstslaget rörelse medgavs avdrag för förluster vid aktieförsäljningar endast i den mån de är verkliga och inte enbart fiktiva; att bedömningen alltjämt är densamma i inkomstslaget näringsverksamhet framgår av RÅ 1995 ref 83 se avsnitt 4. I det här aktuella fallet ansågs förlusten inte vara verklig då säljaren utan beskattningskonsekvenser hade tillgodogjort sig ett mot realisationsförlusten svarande värde genom värdeöverföringen till sina aktiebolag WWT och WWS.

Avdraget yrkades dock inte i inkomstslaget rörelse utan i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet, och för detta inkomstslag har RR i RÅ 1986 ref 52 och 104 funnit att ”bestämmelserna innehåller inte någon föreskrift om att beräkningen av realisationsvinst på aktier, och därmed alltså även av realisationsförlust, skall påverkas av att den skattskyldige har erhållit skattefri utdelning eller koncernbidrag från det bolag som aktierna hänför sig till”. RR separerade det aktuella fallet från 1986 års fall genom att konstatera att det där var frågan om organisatoriskt betingade omstruktureringar. Vidare konstaterades att avdragsrätt för E. skulle innebära att avdrag skulle kunna åtnjutas av fysiska personer, medan avdragen i 1986 års fall skedde inom aktiebolagssektorn. När väl fallen var separerade fann RR sedan utan närmare motivering att avdrag inte skulle medges för den del av förlusten som kunde betecknas som fiktiv.

Av detta fall, och RÅ 1995 ref 83 som kommenteras i avsnitt 4, bör den slutsatsen kunna dras med avseende på nu gällande skatteregler att avdrag för fiktiva förluster inte medges. Härmed bör förstås förlust som uppstått genom att substans utan skattekonsekvenser förts ut ur aktiebolaget till den skattskyldige eller indirekt tillförts den skattskyldige, exempelvis genom värdeökning på annat aktiebolag ägt av den skattskyldige.

RÅ 1995 ref 84 gäller ett liknande förfarande som i ref 35 men där blev utgången den motsatta, att avdrag för realisationsförlust medgavs.

Ett skatteupplägg hade konstruerats så att aktier anskaffades i ett aktiebolag. Vid aktieförvärvet stod det klart att aktiebolaget skulle genomföra en emission av konvertibla skuldebrev med sådana villkor att företrädesrätten att delta i emissionen skulle få ett betydande värde. När företrädesrätten avskilts sjönk aktierna i värde och såldes med en betydande förlust.

Konstruktionen innebar således att en del av aktievärdet överfördes på de konvertibla skuldebreven. Vid en från särskilda lagregler fri bedömning borde man därvid anse att även en del av anskaffningsvärdet för aktierna borde överföras på de konvertibla skuldebreven. En sådan bedömning är även i linje med den som företogs i ref 35. Vad gällde konvertibla skuldebrev fanns dock vid 1989 års taxering en särskild bestämmelse i 36 § anv.p. 2b nionde st. KL, som innebar att ”en företrädesrätt till teckning av konvertibelt skuldebrev . . . anses anskaffad utan kostnad”.

Mot bakgrund av den särskilda bestämmelsen var det i målet primärt frågan om avdrag kunde vägras på grundval av särskilda skatteflyktshänsynstaganden. Denna fråga behandlas i avsnitt 14.

Bestämmelsen i 36 § anv.p. 2b nionde st. KL motsvaras nu av bestämmelsen i 27 § 2 mom. tredje st. SIL som gäller för delbevis och teckningsrätter som grundas på aktieinnehav.6 Bedömningen av ett dylikt förfarande bör därför bli densamma enligt nu gällande regler.

3.4 Vinstbolagstransaktioner

Vinstbolagsbestämmelserna i 35 § 3 mom. sjunde st. KL i dess lydelse före 1991 års taxering aktualiseras ännu ett tag i form av avgöranden av äldre taxeringar.

I RÅ 1995 not 83 (1985 års taxering) hade ett aktiebolag sålts. Aktiebolaget bedrev hotell- och restaurangverksamhet. För försäljningsåret förelåg betydande obeskattade vinstmedel till följd av en försäljning av ett parti kaffe för 16,5 mkr. Den vid försäljningen uppkomna vinsten berodde i allt väsentligt på att kaffepartiet hade nedskrivits som lager föregående år. Kaffet hade inköpts på bokslutsdagen och sålts kort därefter på nästa räkenskapsår. Samma förfarande hade använts tidigare år.

Trots att kaffepartiet inte var lager i den egentliga verksamheten ansåg RR att det hade haft ett sådant samband med bolagets rörelse att det skulle räknas in bland de reella tillgångar som beaktas vid bedömningen av om vinstbolagsreglerna är tillämpliga. Även i övrigt ansågs förutsättningarna för dessa reglers tillämpning vara uppfyllda.

RÅ 1995 not 84 (1987 års taxering) gäller om vinstbolagsbestämmelsen var tillämplig i ett fall där avyttringen av tillgångar avsåg obligationer och den obeskattade inkomsten utgjordes dels av en räntekompensation, dels av realisationsvinst på aktier som sålts på grund av en tvångsinlösen.

I fråga om obligationerna – som innehades för att åstadkomma en s.k. ränterullning – ansåg RR att man inte kunde bortse från dem trots att ”det korta innehavet inte ha(de) varit en för bolaget normal affärshändelse”. Avgörande härför var att i bolagsordningen angavs bl.a. ”förvaltning av värdepapper”. Det bör således noteras att en sådan angivelse i bolagsordningen, som ofta kan ske utan större intentionsdjup, kan få betydande konsekvenser. Här ansåg man således att rekvisitet om att större delen av bolagets tillgångar skall ha avyttrats var uppfyllt.

Vad gällde det andra rekvisitet att obeskattade vinstmedel skall ha uppstått till följd härav, ansåg RR att löpande ränta (vartill räntekompensationen hänfördes) inte kunde anses utgöra sådana vinstmedel. Räntekompensationen hade visserligen erhållits genom avyttringen av obligationerna, men den utgjorde en intäkt som kunnat realiseras vid förfall för räntan utan avyttring av obligationerna. Vad gällde realisationsvinsten på aktierna ansåg RR det sannolikt obilligt att en ofrivilligt erhållen realisationsvinst på 96 000 kr skulle göra att vinstbolagsbestämmelsen blev tillämplig med konsekvensen att de taxerade inkomsterna ökade med nästan 6 mkr. RR åberopade härför att det ”inte kan anses förenligt med grunderna för lagstiftningen om vinstbolag att hänföra den vid avyttringen uppkomna realisationsvinsten till sådana vinstmedel som kan föranleda att vinstbolagsbestämmelsen blir tillämplig”.

3.5 Diverse frågor

RÅ 1995 not 107 (och ytterligare mål) gäller inkomstslagsväxling genom köp och försäljning av s.k. utdelningsbolag. RR hänvisade i sin motivering till utgången i RÅ 1994 ref 56 (se föregående års häfte) där omständigheterna i princip var desamma.

3.6 Resningsärenden

Ett flertal resningsärenden gäller realisationsvinstbeskattning. De behandlas dock inte här utan enbart i avsnitt 15.

Peter Melz