Ränta eller reavinst på hybrider?

Inledning

Som refereras på annan plats i detta nummer har regeringsrätten i december 1995 i tre domar (överklagade förhandsbesked) prövat frågan om hur vinst vid inlösen av riksgäldens realränteobligationer skall behandlas. En sådan obligation är till sin karaktär en hybrid mellan ett diskonteringspapper och ett kupongpapper där den rörliga kupongräntan endast täcker inflation och utbetalas vid inlösen. På grund av den begränsade kupongräntan ges obligationerna ut till underkurs (jfr diskonteringspapper). Genom att kupongräntan täcker inflationen kommer underkursen att motsvara obligationens reala ränta. Riksgäldens aktuella realränteobligationer emitterades 1994 och löses in 2014.

En central fråga är när en avkastning på denna obligation skall beskattas. För privatpersoner är det – om obligationen innehas till inlösen – inte av något större intresse om värdeförändringen skall behandlas som ränta eller värdestegring (reavinst), eftersom ränta beskattas enligt kontantprincipen (dvs vid inlösen) och värdestegring beskattas i samband med avyttring (dvs även i detta fall vid inlösen). En privatperson som tecknat en obligation vid emissionen och behåller den till inlösen kommer således att beskattas för såväl den reala som den inflationskompenserande räntan i inkomstslaget kapital i båda fallen vid samma beskattningstidpunkt och med samma skattebelastning. (Om obligationen skall hänföras till 27 § 1 mom. SIL eller 29 § 1 mom. SIL har i en vinstsituation för en privatperson ingen annan betydelse än för kvittning av vinsten mot eventuella reaförluster på marknadsnoterade aktier: i det förra fallet får reaförlusten kvittas fullt ut mot vinsten på obligationen medan i det senare fallet endast 70 procent blir avdragsgill.)

Ränta eller reavinst?

För företag är behandlingen av värdeförändringen däremot avgörande för beskattningen. Inkomst av näringsverksamhet skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder (24 § KL). Ränta skall därvid hänföras till inkomsten för det år på vilket den belöper oberoende av om räntan verkligen influtit under detta år eller inte (24 § KL anv 1 p 3 st. KL). För att kunna periodisera en inkomst som inte uppburits på angivet sätt torde krävas att inkomsten respektive år är känd till sitt belopp. Om avkastningen på en obligation inte är känd till sitt belopp eller förutsebar är den skattemässigt normalt inte hänförlig till ränta. Nämnda lagrum blir då inte heller tillämpligt.

Värdeförändring som inte beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet behandlas nämligen inom reavinstsystemet (se prop. 1989/90:110 s. 459). Reavinst utgör också inkomst av näringsverksamhet, men enligt hänvisningen i 24 § anv 1 p 10 st. KL skall därvid bl.a. reglerna i 24 § 1–5 mom, 27 § 1–4 mom. och 29 § 1 mom. SIL tillämpas. Härav följer att skattskyldighet för vinst vid avyttring av egendom inträder det beskattningsår då egendomen avyttras (24 § 3 mom. 1 st. SIL).

Den skattemässiga gränsdragningen mellan ränta och reavinst vållar även efter 1990 års skattereform stora problem och strider i vissa fall mot den ekonomiska verkligheten: den som lånat ut pengar vill ju alltid ha en ränta som kompensation för utlåningen. Om räntan är känd eller utgår vid lösen av lånet som en okänd rörlig ränta bör inte påverka behandlingen och förvandla räntan till en kapitalvinst. I de situationer(och under de beskattningsår) när kapitalvinst och ränta råkar beskattas på samma sätt och med samma skattesats spelar klassificeringen måhända inte någon större roll för långivaren.

I näringsverksamhet skall således ränta redovisas och beskattas löpande medan kapitalvinst kräver en avyttring för att utlösa beskattning. I det följande kommenteras de nya domarna och tidigare praxis endast utifrån detta förhållande.

RRs domar 1995-12-19 (realränteobligationerna)

I tre förhandsbeskedsansökningar ställdes ett antal frågor angående beskattningen av realränteobligationer. En sökande var en privatperson, de andra sökandena var aktiebolag; det ena ett företag som skulle inneha obligationen som anläggningstillgång och det andra en bank, som hade obligationen som omsättningstillgång i sin rörelse. Bl.a. ställdes ett stort antal frågor om hur avkastningen i olika situationer skulle beskattas i det fall avkastningen skulle hänföras till ränta.

Skatterättsnämnden hänförde de av Riksgäldskontoret utgivna realränteobligationerna till 29 § 1 mom. SIL. Nämndens majoritet ansåg överraskande att ett bolag, som såsom anläggningstillgång förvärvat en sådan obligation vid emissionen och som avsåg att behålla den till inlösen, skulle beskattas för värdeförändringen enligt reavinstreglerna. (Även för privatpersoner skulle reavinstreglerna tillämpas.) Motiveringen var att en ränteberäkning inte skulle vara förenlig med genomsnittsmetoden, jfr RÅ 1994 ref. 26 nedan. Genom detta besked avvisades alla andra frågor, som behövde besvaras endast om avkastningen helt eller delvis skulle klassas som ränta. Två ledamöter ansåg att värdetillväxten skulle hänföras till ränta.

Regeringsrätten ändrade förhandsbeskeden och ansåg att värdetillväxten på obligationen skulle hänföras till ränta. Eftersom skatterättsnämnden avvisat övriga frågor ansåg sig regeringsrätten förhindrad att pröva hur räntebeskattningen skulle ske i de olika situationer som sökandebolaget begärt förhandsbesked om.

I ärendet åberopades ett uttalande från Redovisningsrådet om hur realränteobligationer skulle redovisas. Enligt detta uttalande skulle företaget för varje period redovisa en ränteintäkt bestående av dels den reala räntan, dels inflationskompensationen. Ett belopp motsvarande denna ränteintäkt skulle läggas till obligationens bokförda värde, som således skulle öka successivt under lånets löptid. En kommentar till detta yttrande lämnas nedan under rubriken God redovisningssed.

Regeringsrättens avgörande innebär att ett bolag, som förvärvat en realränteobligation vid emissionen och behåller den till inlösen löpande skall beskattas för värdetillväxten som ränta i enlighet med vad redovisningsrådet uttalat vara god redovisning.

God redovisningssed

Såväl Bokföringsnämnden som Redovisningsrådet har tidigare uttalat sig beträffande ”vanliga” nollkupongare, dvs. obligationer som löper utan ränta och därför emitteras till underkurs. Dessa uttalanden (BFN U 92:3 och RR 3) innebär att skillnaden mellan inlösenvärde och anskaffningsvärde periodiseras som ränta över obligationens löptid så att räntebeloppet i procent av obligationens bokförda värde blir konstant mellan åren. (Vidare har FARs redovisningskommitté (se Balans 1983:01) uttalat sig om realräntelån, men detta uttalande avser kostnadsredovisningen hos låntagaren, vilket här inte är relevant.)

Med utgångspunkt från nämnda vägledning uttalade Redovisningsrådet i sitt yttrande över redovisningen av Riksgäldens realränteobligationer att innehavare av reala nollkupongare bör redovisa en ränteintäkt för varje period som består av dels den reala räntan, dels inflationskompensationen. Ett belopp motsvarande den sålunda beräknade ränteintäkten skall därför läggas till obligationens bokförda värde, som därmed ökar successivt under lånets löptid. Om obligationen redovisas som omsättningstillgång följer av lägsta värdets princip att – om obligationen efter förvärvet handlas till en högre realränta – en nedskrivning av det bokförda värdet bör göras. Redovisas obligationen som anläggningstillgång skall enligt rådet däremot någon nedskrivning inte göras, om syftet med innehavet är att obligationen skall innehas till inlösen. I övriga fall skrivs enligt rådet obligationen ned vid stigande realränta.

Redovisningsrådets uttalande vållar mindre problem med hittillsvarande inflation. Om Sverige under den återstående låneperioden (18 år) däremot skulle få deflation kan invändas att uttalandet inte står i överensstämmelse med försiktighetsprincipen. En analog tillämpning av uttalandet bör då leda till att – om den årliga realräntan understiger årets deflation – långivaren redovisar en räntekostnad. Osäkerheten om storleken på den redovisade ränteintäkten har förmodligen bedömts som försumbart liten. I vilken mån den uttalade principen att intäktsföra orealiserade vinster på långa poster är förenlig med den nya årsredovisningslagen kan diskuteras. Försiktighet bör dock alltid iakttas vid beslut om utdelning av det intäktsförda räntebeloppet om man inte är säker på att vi inte får deflation under resten av lånets löptid.

RÅ 1994 ref. 26

I detta förhandsbeskedsärende hade S-E-Banken emitterat ett treårigt aktieindexobligationslån till en kurs om 100 procent av nominellt belopp. I stället för ränta skulle innehavaren vid inlösen av obligationerna på slutdagen få en avkastning, som på visst sätt var relaterad till utvecklingen av ett amerikanskt aktieindex.

Aktieindexobligationen ansågs av Skatterättsnämnden vara ett finansiellt instrument, som till konstruktion och verkningssätt företedde sådana likheter med de instrument som omnämns i 27 § 1 mom. SIL, att den därmed skulle klassas som ett sådant aktieliknande instrument. Värdeförändringen under innehavstiden skulle vidare beskattas enligt reavinstreglerna.

Utgången i denna del är inte särskilt anmärkningsvärd: värdeförändring, som beror på utvecklingen av ett aktieindex, kan inte vara så förutsägbar att den kan hänföras till ränta . Detsamma skulle emellertid enligt majoriteten i skatterättsnämnden gälla även om obligationen förvärvades under löptiden från tredje man till ett pris understigande nominellt belopp och sedan skulle behållas till inlösen. I ett sådant fall är ju värdestegringen upp till nominellt belopp helt förutsebar och borde enligt tidigare praxis behandlas som ränta (jfr bl.a. RÅ 1988 ref. 2 samt senare RÅ 1994 ref. 19, se nedan). En uppdelning av värdestegringen på ränta och kapitalvinst ansågs emellertid vara lagtekniskt komplicerad och en räntebeskattning av obligationen skulle inte vara förenlig med den vid reavinstbeskattningen tillämpade genomsnittsmetoden.

Förhandsbeskedet fastställdes av regeringsrätten.

RÅ 1994 ref. 19

Detta förhandsbeskedsärende avsåg den skattemässiga värdestegringen på en nollkupongsobligation, som innehades som omsättningstillgång av ett skadeförsäkringsbolag. Bokföringsnämnden, som anmodats yttra sig i ärendet (se BFN U 92:3), ansåg det vara god redovisningssed att periodisera underkursen under obligationens löptid. Nämnden ansåg vidare att ränteintäkten var fullt intjänad och känd och kunde fördelas under innehavstiden så att en konstant förräntning erhölls. Härvid skulle man inte ta hänsyn till att det kunde vara oklart om företaget tänkte behålla obligationen till inlösen eller att värdet på obligationen kunde komma att förändras till följd av förändringar i ränteläget under löptiden. Bokföringsnämnden uttalade vidare att samma synsätt skulle tillämpas beträffande såväl anläggnings- som omsättningstillgångar. Skatterättsnämnden, som följde yttrandet och beslutade att den successivt upplupna räntan skulle redovisas löpande, hänvisade även till att yttrandet var förenligt med Redovisningsrådets rekommendation RR 3.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet. Det bör noteras att målet avsåg en obligation som utgjorde omsättningstillgång, men med hänsyn till bokföringsnämndens yttrande och utgången i det aktuella målet avseende reala nollkupongsobligationer får det anses klart att detta skattemässiga betraktelsesätt bör göra sig gällande även beträffande nollkupongsobligationer som innehas som anläggningstillgångar.

Sammanfattning och slutsatser

Av de senaste domarna jämförda med tidigare rättsfall om beskattning av nollkupongare av olika slag får det anses klarlagt att huvudregeln är att värdetillväxt på obligationer betraktas som ränta som skall periodiseras över lånets löptid om värdeförändringen är given eller i vart fall någorlunda förutsebar. Detta gäller såväl vanliga nollkupongare som reala nollkupongare. Det sagda gäller enligt domarna om förvärvet skett vid emissionen av lånet och obligationen skall behållas till inlösen. Jag kan dock inte se någon principiell skillnad i de fall obligationen förvärvats ”under resans gång” av tredje man till ett belopp understigande nominellt belopp. Även i detta fall kan man lätt förutse kommande värdeökning i takt med att inlösentillfället närmar sig. Att sådan vinst också hänförts till ränta framgår av RÅ 1988 ref. 2. Den annorlunda utgången i RÅ 1994 ref. 26 kan möjligen förklaras med aktieindexobligationens speciella konstruktion som aktierelaterat instrument. Av en av realränte-domarna (den som avsåg en privatpersons innehav) framgår också att vid avyttring före inlösen den del av avyttringspriset som avser upplupen realränta och indextillägg skall behandlas som ränta. Motsvarande ränteberäkning skall göras vid förvärv från tredje man.

Som jag nämnt ovan är förhållandet i sig enkelt: den som lånar ut pengar vill ha betalt för utlåningen, s.k ränta. Hur ränteberäkningen enligt lånevillkoren skall gå till bör i princip inte påverka den skattemässiga behandlingen av denna avkastning. Den bör principiellt beskattas som ränta. Regelverket är emellertid inte tydligt. Räntan i samband med utlåning kan komma till uttryck på bl.a. följande sätt. Långivaren kan ge fast ränta eller rörlig ränta (t ex sådan inflationssäkrad ränta som Riksgälden lämnar) och som betalas löpande eller vid inlösen på kupong eller som diskontering. Räntan kan också vara rörlig i förhållande till låntagarens vinst (vinstandelslån, se 2 § 9 mom. SIL). Låntagaren kan i andra fall få annan ersättning (t ex möjlighet att hyra egendom billigt, se RÅ 1990 ref. 73 angående depositionsleasing). På konvertibla skuldebrev och optionslån är rätten att konvertera respektive att teckna aktier rätteligen en del av räntan på lånet. I andra fall återlämnas räntan i form av annat vederlag: på premieobligationer får man som räntekompensation lottsedlar med dragning ett par gånger om året under lånets löptid. I RÅ 1994 ref. 26 utgick räntan enbart i form av värdet på en annan ”lottsedel”: eventuell värdetillväxt på ett amerikanskt aktieindex under löptiden. Listan kan göras lång. Avslutningsvis lämnas här förslag på hur en alternativ beskattningsmetod härvid skulle kunna se ut.

På lån, som inte löper med konventionell ränta utan där räntan utgörs av exempelvis en optionsrätt (avseende t.ex. rätt att erhålla betalning på grundval av aktieindexutveckling) eller annan rättighet, bör det vara relativt enkelt att diskontera värdet på lånedelen vid emissionen. Skillnaden mellan emissionspriset och detta värde skulle då kunna anses utgöra dels anskaffningsvärdet på optionsrätten (eller annat ”påhäng” såsom lottsedeln på premieobligationerna), dels räntan under löptiden på samma sätt som denna beräknas för nollkupongare. Man skulle således behöva införa en generell restvärdemetod motsvarande den som tillämpas för optionslån enligt 27 § 3 mom. SIL. Avkastningen på lånedelen skulle då alltid kunna beskattas för sig som ränta och värdeförändringen i övrigt inom reavinstsystemet. Denna ordning går dock ej att tillämpa inom ramen för nuvarande lagstiftning och praxis. Sålunda har restvärdemetoden inte tillämpats på konvertibla skuldebrev, premie- och aktieindexobligationer. I avvaktan på en eventuell förändring lär vi få se flera hybrider prövade av skattedomstolarna.

Sammanställning till de kommenterade domarna:

Ulf Tivéus

Ulf Tivéus är skattejurist och verksam vid KPMG Bohlins Skattekonsulter.