I Skattenytt nr 1–2 1996 informerades om ett återupptagande av ett gammalt inslag i tidskriften i form av en frågespalt. Nedan redovisas de två första bidragen till denna spalt. Avsikten är att läsarna skall kunna skicka in frågor till en svarspanel som väljer ut frågor av allmänt intresse för besvarande i tidskriften. Svarspanelen avgör på grund av problemets allmänintresse hur omfattande och detaljerat svar som skall ges. Frågeställarna skall inte betrakta svaren som rådgivning om ett konkret problem, utan som en sedvanlig i artikelform belysande diskussion av rättsläget på det omfrågade området riktad till allmänheten.
Svarspanelen består för närvarande av skattedirektör Börje Leidhammar vid RSV, professor Göran Grosskopf, advokat Peter Nordqvist vid advokatfirman Mannheimer & Swartling, högskolelektor Kent Simon samt Ulf Söderholm vid advokatfirman Vinge.
Skriftliga frågor sänds till Jesper Öberg, Stockholms universitet, Juridiska institutionen, 10691 Stockholm. Uppgift om frågeställarens adress och telefonnummer skall anges, bl.a. för eventuella kompletteringar. Frågeställaren kan efter eget val välja att framträda under namn eller signatur i tidskriften.
Fråga 1
Kan ett grundläggande taxeringsbeslut om riskreservering för framtida förluster, på oförändrat underlag omprövas till den skattskyldiges nackdel inom den i 4 kap. 14 § taxeringslagen angivna tiden (till utgången av året efter taxeringsåret)?
Svar
Kammarrätten i Göteborg har i dom den 18 mars 1996 funnit att skattemyndigheten inte inom den i 4 kap. 14 § taxeringslagen angivna tiden på oförändrat underlag äger fatta ett omprövningsbeslut till nackdel för den skattskyldige.
Skattemyndigheten ställde den 18 augusti 1992 en förfrågan till bolaget beträffande nedskrivning av en fordran till ett dotterbolag. Skattemyndigheten erhöll svar på de begärda uppgifterna. Efter granskning av bolagets uppgifter beslutade skattemyndigheten den 9 september 1992 att taxera bolaget i överensstämmelse med deklarationen. Därefter företog skattemyndigheten en revision i syfte att granska bla bolagets yrkade nedskrivning av lånefordran. Vid revisionen framkom inte några nya omständigheter av betydelse som skattemyndigheten inte hade vetskap om vid taxeringen.
Skattemyndigheten beslöt trots detta den 21 december 1993 genom omprövningsbeslut att vägra bolaget avdrag för nedskrivning av lånefordran på dotterbolaget.
Fråga i målet är om skattemyndigheten – i och för sig inom den i 4 kap. 14 § taxeringslagen angivna tiden – ägt fatta ett nytt taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel på i princip samma underlag som förelåg vid tidpunkten för det första taxeringsbeslutet.
Kammarrätten fann att skattemyndigheten inte ägt rätt att på ett i princip oförändrat material genom omprövningsbeslut den 21 december 1993 till nackdel för bolaget ändra det grundläggande beslutet om bolagets taxering 1992. Riksskatteverket har överklagat domen.
Svaret på den inledningsvis ställda frågan blir således i dagsläget nej. I doktrinen, se bla Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet 1, Stockholm 1992 s 4:14:3 hävdas att det inte finns något formellt hinder för skattemyndigheten att inom ettårsperioden på samma material göra en annan bedömning, se dock motsatt uppfattning av Wennergren, SN 1993 s581 och 1994 s140 samt replik i SN 1994 s138 av Hulgaard-Leidhammar, jfr prop 1989/90:74 s. 309.
Fråga 2
Vad händer om en förvaltningsdomstol i ett mål om mervärdesskatt genom dom skiljer ett mål ifrån sig och därvid endast tar ställning till företagets skattskyldighet och redovisningsskyldighet?
Svar
Enligt 15 kap. 19 § mervärdesskattelagen (1994:200), skall skattemyndigheten snarast efter det att en domstol meddelat beslut i ett mål om skatt fatta det beslut om skatteberäkning som föranleds av domstolens beslut. Regeringsrätten har nyligen i ett avgörande, RÅ 1995 ref 94, återförvisat ett mål från kammarrätten för ny prövning i kammarrätten. I kammarrättsavgörandet hade beträffande ett bolags mervärdesskatt endast tagits ställning till bolagets skattskyldighet och redovisningsskyldighet under viss period men inte till storleken av ingående och utgående mervärdesskatt. Eftersom någon beräkning av skattens storlek inte var möjlig att göra på grundval av uppgifterna i domen återförvisade Regeringsrätten målet till kammarrätten. Därmed kan den ställda frågan anses besvarad.
Börje Leidhammar