10 Omstruktureringar
Regler om skattemässigt gynnade fusioner återfinns huvudsakligen i 2 § 4 mom 1–8 st SIL (därutöver finns bestämmelser bl.a. i underskottsavdragslagen, periodiseringsfondslagen m.fl. lagar). Dessa kasuistiskt utformade regler bygger på tanken att en gynnad fusion inte skall utlösa någon inkomstbeskattning hos de deltagande företagen och heller inte i övrigt ändra deras inkomstskattemässiga situation. Man skall se överlåtande och övertagande företag som om de utgjort en skattskyldig. I RÅ 1994 ref 16 (Fb) har ett par frågor besvarats som gällt tillämpningen av reglerna i 2 § 4 mom SIL.
I målet var det fråga om ett moderbolag A som bedrev fastighetsförvaltning och handel med fastigheter. A ägde samtliga aktier i B och C. Dotterbolagen hade som enda reella tillgång i verksamheten andelar i det fastighetsförvaltande handelsbolaget X. Resterande andelar av X ägdes av moderbolaget A. Aktierna i dotterbolagen och andelarna i handelsbolaget utgjorde hos moderbolaget A omsättningstillgångar. Genom fusion skulle dotterbolagen B och C bringas att uppgå i A. Härigenom skulle innehavet av omsättningsaktier i B och C bringas att upphöra, och dessutom skulle B:s och C:s innehav av handelsbolagsandelar byta skattemässig karaktär från anläggningstillgångar i deras ägo till omsättningstillgångar i A:s ägo. Innan jag går in på huvudfrågorna i rättsfallet kan noteras att Regeringsrätten fann att ifrågavarande fusion inte i sig skulle föranleda beskattning av A. Det kunde således inte bli aktuellt med utdelningsbeskattning.
Ett övertagande företag kan genom fusion realisera en vinst eller förlust på aktieinnehavet i det överlåtande företaget. För skattemässigt gynnade fusioner skall detta enligt 2 § 4 mom 7 st SIL inte leda till vare sig skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust. Frågan var således om bestämmelsen i sjunde stycket även omfattade fusionsvinst eller fusionsförlust på omsättningsaktier. Regeringsrätten besvarade den frågan nekande. Domstolen ansåg att A genom fusionen avyttrat aktierna i dotterbolagen, men att avyttringen p.g.a. att det var fråga om omsättningstillgångar inte omfattades av 2 § 4 mom 7 st SIL.
Nästa fråga blev naturligen hur man skall beräkna vinsten eller förlusten. Huvudregeln är att vid byten och därmed jämförliga transaktioner skall vinst- eller förlustberäkning grundas på de tillbytta tillgångarnas marknadsvärde. I detta fall således marknadsvärdet på de genom fusionen övertagna tillgångarna.
I den mån bestämmelserna i 2 § 4 mom SIL ger utrymme för ett avsteg från marknadsvärdering ansåg Regeringsrätten dock så kunna ske. Av 2 § 4 mom 2 och 3 st SIL ansågs följa att avsteg från marknadsvärdeprincipen får göras i fråga om tillgångar som vid överföring till moderbolaget behåller sin skattemässiga karaktär. I dessa fall kunde de för dotterbolagen gällande skattemässiga värdena godtas. Regeringsrätten fann dock inget uttryckligt stöd i 2 § 4 mom SIL för att medge undantag från marknadsvärdesprincipen när det gäller tillgångar som genom fusionen byter karaktär från anläggnings- till omsättningstillgångar. Domstolen fann det heller inte givet vilken värderingsprincip som i detta fall bäst är förenligt med lättnadsreglernas syfte i 2 § 4 mom SIL eller som i övrigt ger ett resultat vilket från olika synpunkter kan anses vara ändamålsenligt. Mot denna bakgrund kunde Regeringsrätten inte finna tillräckligt stöd i undantagsbestämmelserna för att frångå principen om marknadsvärdering. Slutsatsen blev att de tillgångar som genom fusionen kom att byta skattemässig karaktär hos det övertagande moderbolaget vid beräkning av fusionsvinst respektive fusionsförlust skall tas upp till marknadsvärdet.
Slutligen uppkom frågan om vilket anskaffningsvärde moderbolaget får på sådana tillgångar som genom fusionen bytt karaktär. Marknadsvärdet låg till grund vid beräkningen av fusionsvinst respektive fusionsförlust. I konsekvens härmed ansåg Regeringsrätten att tillgångarna skulle anses förvärvade till marknadsvärde.
Sammanfattningsvis innebär RÅ 1994 ref 16 att fusionsvinst eller fusionsförlust på innehav av omsättningsaktier i dotterbolag skall beskattas. Utgångspunkten för beräkningen av den skattemässiga vinsten respektive förlusten utgörs av marknadsvärdet på de tillgångar som genom fusionen kommer att byta karaktär från anläggnings- till omsättningstillgångar. I den mån genom fusionen överförs tillgångar som inte byter karaktär kommer undantagsreglerna i 2 § 4 mom SIL att vara tillämpliga. Man får anta att i dessa fall de skattemässiga restvärdena ligger till underlag också vid beräkning av fusionsvinstens eller fusionsförlustens storlek. Behandlingen i det övertagande moderbolaget av de genom fusionen övertagna tillgångarna är huvudsakligen en fråga om anskaffningsvärde. För de tillgångar som omfattas av 2 § 4 mom SIL, d.v.s. sådana tillgångar som inte byter karaktär, kommer moderbolag och dotterbolag att ses som en enhet och moderbolaget övertar således dotterbolagets anskaffningsvärden. Genom rättsfallet är dock klarlagt att om tillgångar byter karaktär från anläggnings- till omsättningstillgångar, skall moderbolaget ta upp marknadsvärdet som anskaffningsvärde.
Ett intressant mål i fastighetskrisens efterdyningar är RÅ 1994 ref 22 (Fb). Arcona AB, svenskt moderbolag, ägde två holländska dotterbolag, Arcona Holding BV (Holding) och Arcona Holland BV (Holland). Holding ägde fastigheter genom ett antal dotterbolag. Arcona AB hade ett anskaffningsvärde på Holding på 350 miljoner. Detta värde hade genom nedgången på fastighetsmarknaderna sjunkit till 65 miljoner kronor. Holding avsåg att till Holland överlåta aktierna i dotterbolagen för ett pris uppgående till marknadsvärdet. Därefter avsåg man att likvidera Holding varigenom en realisationsförlust skulle uppkomma. I ansökan om förhandsbesked ställdes frågan om förlusten var avdragsgill för Arcona AB. Med hänsyn till förändringarna i skattelagstiftningen kom förhandsbeskedet att begränsas till taxeringsåren 1993 och 1994.
För den aktuella perioden behandlades enligt 3 § 1 mom SIL allt som utbetalades i samband med likvidation av ett bolag, även utländska, som utdelning. Vid reavinstberäkningen kom därför bolaget att anses avyttrat för noll kronor. Frågan om skattefriheten på utdelning fick bedömas enligt de sedvanliga reglerna. I den mån utgivningen var skattefri kunde den genom likvidationen uppkomna realisationsförlusten inte vara avdragsgill. Realisationsförlusten kunde därför inte inkludera sådana medel som Arcona uppburit skattefritt i form av utdelning i samband med likvidationen av Holding.
För avdragsrätt på förlust på dotterbolagsaktier måste den vara definitiv och verklig. Med hänsyn till att de tillgångar till vilka förlusten var hänförlig, fastigheterna, fortfarande fanns kvar i koncernens ägo genom överföringen till Holland, kunde ifrågasättas om så var fallet. Skatterättsnämnden, vars bedömning Regeringsrättens majoritet (3–2) delade, ansåg att Arcona AB hade rätt till avdrag för den del av anskaffningsvärdet på andelarna i Holding som översteg sådana från Holding i samband med upplösning utbetalade medel för vilka Arcona var frikallat från skattskyldighet till statlig inkomstskatt.
Kravet på att förlusten skall vara definitiv ansåg Skatterättsnämnden vara knutet till själva aktieinnehavet i Holding, och inte till de tillgångar som förorsakade värdenedgången på aktieinnehavet. Detta ansågs följa åtskillnaden mellan löpande beskattning av dessa fastighetstillgångar å ena sidan och å andra sidan realisationsvinstbeskattningen av själva aktierna. Skatterättsnämnden ansåg att förlusten på aktieinnehavet inte blev mindre definitiv därför att tillgångarna i Holding överförts till ett annat koncernbolag. I denna del förefaller minoriteten, såväl i Skatterättsnämnden som i Regeringsrätten, inte ha haft en annan uppfattning, möjligen med en viss reservation för att Regeringsrättens minoritet inledningsvis uttryckte sig lite oklart. En förlust på aktier är således definitiv när ägandet definitivt har upphört genom exempelvis avyttring eller likvidation.
Ett annat krav för avdragsrätt är att förlusten på dotterbolagsaktierna skall vara verklig. Häri har normalt intolkats att man skall beakta värdeöverföringar från det avyttrade bolaget som har skett till andra koncernbolag genom utdelning, koncernbidrag eller överlåtelser av tillgångar till underpris. I den mån utdelningen i samband med likvidationen av Holding var skattefri, skulle förlustens storlek minskas med detta belopp. Härom rådde inga tveksamheter i målet. Kärnfrågan var dock om Holdings överlåtelse av tillgångar till marknadsvärde innebar att Arcona AB:s förlust på andelarna i Holding inte var verklig. I den mån en avyttring av tillgångarna i dotterbolaget medför att ett annat koncernbolag kan realisera förlusterna på dessa tillgångar förefaller Skatterättsnämnden anse att värdenedgången på tillgångarna kan leda till avdrag två gånger hos samma subjekt, en konsekvens som nämnden inte ansåg vara förenlig med systemet i stort. Däremot kunde accepteras att samma värdenedgång kan dras av hos flera skattesubjekt, för det ena i samband med den löpande beskattningen och för det andra subjektet i samband med reavinstbeskattningen.
Nämnden pekade bl.a. på regeln om förlustavyttringar i 2 § 4 mom 9 st SIL. Den innebär att vid en överföring av tillgångar som sjunkit i värde skall det övertagande bolaget i skattehänseende överta det säljande bolagets anskaffningsvärde. I ett sådant fall finns det risk för att moderbolaget får avdrag för samma förlust två gånger. Först medges moderbolaget avdrag när aktierna i det överlåtande dotterbolaget avyttras (t.ex. genom likvidation). Därtill kan moderbolaget dra av förlusten ytterligare en gång, denna gång genom ett koncernbidrag till det dotterbolag som förvärvat förlusttillgångarna. Dotterbolaget kan sedan kvitta koncernbidraget mot den skattemässiga förlust som uppstår när förlusttillgångarna avyttras koncernexternt. Härigenom har samma förlust avdragits två gånger hos samma skattesubjekt, moderbolaget, ett resultat som enligt Skatterättsnämnden inte kunde anses förenligt med systemet i stort.
Detta resonemang tar dock sikte enbart på svenska koncerner, eftersom överföringar mellan två utländska dotterbolag enligt Skatterättsnämnden inte omfattades av 2 § 4 mom 9 st SIL. Förlusten fick därför anses inte enbart definitiv utan också verklig till den del den översteg skattefri utdelning från Holding.
I såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten fanns en minoritet som i huvudsak ansåg att man inte kunde bedöma om förlusten var verklig. Det berodde på att tillgångarna i Holding hade överlåtits till ett annat av Arcona AB helägt dotterbolag. Regeringsrättens minoritet ansåg med hänsyn härtill att det inte kunde avgöras om förlusten vid likvidationen av Holding motsvarades av en verklig förlust. Frågan om avdragsrätt fick bedömas på grundval av förhållandena i koncernen som helhet.
Det finns ett par intressanta förhållanden i målet. Ett är naturligtvis Skatterättsnämndens argumentering för att också överföringar till marknadsvärdet skall beaktas vid prövningen av om verklig förlust föreligger, i de fall 2 § 4 mom 9 st SIL aktualiseras.1 Regeringsrätten angav i skälen för sitt avgörande att domstolen delade Skatterättsnämndens uppfattning. Huruvida detta omfattade också argumenteringen kring inverkan av 2 § 4 mom 9 st SIL kan väl diskuteras. Målet avsåg överföringar mellan två utländska dotterbolag. Uttalanden om vad som kan ske vid överföringar mellan två svenska dotterföretag får därför anses utgöra obiter dicta. Trots detta finns det en del i sak som talar för Skatterättsnämndens uppfattning. Det förefaller inte osannolikt att Regeringsrätten, om frågan skulle komma upp till prövning, vid prövning av om förluster på ett innehav av aktier i ett dotterföretag varit verkliga skulle beakta effekterna av 2 § 4 mom 9 st SIL.
Ett annat uttalande av Skatterättsnämnden kan också nämnas. Enligt nämnden aktualiserades inte 2 § 4 mom 9 och 10 st SIL eftersom Holding inte var ett svenskt skattesubjekt. Jag har inte möjlighet att fördjupa mig i en diskussion kring detta, men man kan konstatera att bestämmelsen i 2 § 4 mom 9 st SIL tar sikte på avyttringar mellan juridiska personer. Även utländska bolag kan i sig vara juridiska personer, om de dessutom skall anses vara det vid tillämpningen av 2 § 4 mom 9 st SIL kan väl diskuteras. Skatterättsnämnden förefaller i varje fall under de omständigheter som förelåg här anse att 2 § 4 mom 9 st SIL bara omfattar svenska subjekt.
Bertil Wiman
Nämnden hänvisade också till 10 st i detta lagrum.