A Inkomstskatt

6.1 Skattetillägg för delägare i fåmansföretag (RÅ 1994 ref 10)

Av rättsfallen under år 1994 avser endast ett ordinarie process och då frågan, om skattetillägg skulle påföras med 40 % eller med 20 %, då en oriktig uppgift i fåmansföretagarens deklaration rättats med ledning av företagets deklarationer (RÅ 1994 ref 10). RR fann, att företagets deklaration fick anses tillhöra sådant kontrollmaterial, som normalt är tillgängligt vid granskningen, varför skattetillägg skulle utgå med endast 20 %. Principiellt kan således slutsatsen dras, att fåmansföretags deklaration vid samgranskning med delägare utgör sådant kontrollmaterial, som avses i 116a § 3 st. TaxL även vad avser delägarens deklaration. Målet kommenteras i övrigt av Per Anclow.

6.2 Begreppet fåmansföretag i 3 § 12 mom. SIL (RÅ 1994 ref 3)

Det andra ärendet är ett förhandsbesked avseende tolkningen av de nya reglerna i 3 § 12 mom. SIL. Tolkningsfrågan avser, om ett utländskt företag skall anses inrymmas i begreppet fåmansföretag i det nämnda lagrummet. Eftersom bestämmelsen i 3 § 12 mom. SIL bygger på definitionen av fåmansföretag i 32 § anv.p. 14 KL är frågan av generell betydelse för definitionen av fåmansföretag och ej begränsad till endast tillämpningen av 3 § 12 mom. SIL.

Regeringsrätten fann, att ett utländskt företag inte kan anses omfattat av fåmansföretagsbegreppet med följande motivering.

”Lagstiftningen om fåmansföretag har alltsedan år 1976 omfattat inte bara personer med anknytning till delägarkretsen utan också fåmansföretagets egen taxering och dess uppgiftsskyldighet. Som exempel kan nämnas förbudet för ett fåmansföretag att dra av vissa kostnader som härrör från transaktioner med delägarkretsen (2 § 13 mom. första stycket SIL, ursprungligen punkt 3a andra stycket av anvisningarna till 29 § KL) och begränsningen i fråga om avdrag för avsättning till personalstiftelse (punkt 20a av anvisningarna till 23 § KL, ursprungligen punkt 2a av anvisningarna till 29 § KL. Det finns inte något som tyder på att lagstiftaren avsett att utländska bolag skulle – även om deras verksamhet till en del beskattades i Sverige – omfattas av nu nämnda regler. Att utan stöd av uttryckliga lagbestämmelser tillämpa en sådan ordning framstår som mindre lämpligt.”

Det huvudsakliga skälet för RR:s ställningstagande synes vara, att fåmansföretagsdefinitionen har betydelse även för bolagets taxering. Det har inte varit avsikten med fåmansföretagsreglerna att extendera Sveriges beskattningsrätt över utländska företag. Därmed har RR följt samma linje, som i tidigare praxis, t.ex. RÅ 1986 ref. 147 avseende koncerninterna aktieöverlåtelser. Utslaget stämmer också väl överens med RSV:s rekommendation i RSV Dt 1993:2. I princip torde man härmed kunna dra slutsatsen, att RR menar att det åligger lagstiftaren, att vid varje regel som berör ett fåmansföretag eller ett aktiebolag, särskilt påtala att regeln även gäller utländska bolag. Om sådant påpekande inte görs gäller regeln endast för svenska företag.

I boken ”Den nya fåmansföretagsbeskattningen” (tillsammans med Ulf Söderholm) har jag uttalat motsatt uppfattning, som den RR beslutat. Utgångspunkten för min ståndpunkt att även utländska företag borde omfattas av reglerna har varit, att fältet annars öppnas för ett omfattande kringgående av fåmansföretagsreglerna. Om en svensk företagare bildar ett danskt bolag, som äger ett svenskt dotterbolag i vilket verksamheten bedrivs, kan företagaren helt komma undan de svenska fåmansföretagsreglerna i 3 § 12 mom. SIL vid både utdelning och avyttring av aktier. Detta har knappast varit lagstiftarens avsikt, men jag böjer mig för RR:s väl genomtänkta motivering, att lagstiftningen gäller för bolaget som sådant. Däremot ter det sig inte osannolikt, att utgången i regeringsrätten kan komma att medföra en relativt snar lagändring, så att utländska bolag omfattas i varje fall av reglerna om utdelningsbegränsning och aktieavyttring.

En obesvarad fråga är, om ett svenskt dotterbolag till ett fåmansföretag mot bakgrund av utgången i detta mål kan anses utgöra fåmansföretag. Normalt gäller, att ett dotterbolag blir fåmansföretag endast om moderföretaget är fåmansföretag. I ett fåmansföretag torde dock ett svenskt dotterbolag vara att betrakta som fåmansföretag. Dotterföretaget ägs ju då indirekt av ett fåtal fysiska personer, låt vara via ett utländskt företag. Dotterföretaget är svenskt och det finns därmed intet hinder att tillämpa fåmansföretagsreglerna fullt ut. Min bedömning är således, att ett svenskt dotterföretag till ett utländskt företag kan betraktas som fåmansföretag, trots att moderföretaget ej är att betrakta som sådant i formell mening.

Göran Grosskopf