I artikeln behandlas frågor om ränteavdragsrätt vid internationella investeringar. Bl.a. behandlas avdragsrätten för räntekostnader vid svenska investeringar i utlandet samt vid utlänningars investeringar i Sverige. Särskilt diskuteras därvid på vilket sätt räntor skall allokeras mellan olika verksamheter. I artikeln görs även några kortfattade jämförelser med regleringen i andra länder.
1 Inledning
International Fiscal Association (IFA) avhandlar vid sina årliga kongresser två ämnen. Till kongressen författas nationalrapporter som beskriver rättsläget i kongressämnena i olika länder samt en generalrapport som sammanfattar och jämför rättsläget i de olika länderna.
Ett av ämnena vid 1994 års kongress var ”Deductibility of interest and other financing expenses in computing income” för vilket jag författade den svenska nationalrapporten.1 Rapporten är, som vanligt är för dessa rapporter, standardiserad för att utgöra underlag för generalrapporten samt passa för kongressbehandlingen.
Denna artikel utgör en överarbetad version av rapporten. Vissa avsnitt som är alltför välkända för en svensk publik har uteslutits och vidare har på grundval av generalrapporten, författad av professor Brian Arnold, gjorts vissa internationella jämförelser mellan de svenska reglerna och reglerna i andra länder. Artikeln är på grund av sitt rapportursprung på flera punkter relativt översiktlig, och flera problem förtjänar en fördjupad behandling som förhoppningsvis andra författare kan bidra med senare.
Som framgår av den engelska rapportrubriken ovan behandlas i rapporterna även avdragsrätten för andra finansiella kostnader än räntor. Jag har uteslutit dessa ur artikeln eftersom sällan några särskilda problem finns och att det då endast komplicerar framställningen att nämna dem utöver räntor.
Här kan dock kort anges som särproblem att det finns några särskilda lagbestämmelser om räntor, exempelvis bestämmelsen om förskottsräntor i 3 § 6 mom SIL. En sådan bestämmelse kan enligt min uppfattning inte tillämpas analogt på andra finansiella kostnader. På samma sätt förhåller det sig med räntefördelningslagens bestämmelser. För allokeringen av finansiella kostnader får istället användas allmänna allokeringsnormer, som diskuteras nedan.
Rapporterna är publicerade i Cahiers de droit fiscal international, volume LXXXIXa, Kluwer, 1994.
2 Allmänt om ränteavdragsrätten
1. I Sverige kan sägas gälla en obegränsad avdragsrätt för räntor. Härmed menas främst att för avdragsrätt krävs inte att ränteutgiften skall vara en kostnad för intäkternas förvärvande, dvs det i inkomstskattelagarna grundläggande kravet för avdragsrätt behöver inte vara uppfyllt. Därför är även räntor som är personliga levnadskostnader avdragsgilla.2 Detta framgår för fysiska personer av stadgandet i 3 § 2 mom SIL avseende inkomstslaget kapital.
I vissa fall är dock en ränta inte avdragsgill vid beräkning av svensk beskattningsbar inkomst. En person som inte är skattskyldig i Sverige kan givetvis inte få avdrag för räntor här och skulle inte heller ha någon nytta av avdraget eftersom han saknar skattepliktiga intäkter att utnyttja avdraget mot. Även för en person som endast är inskränkt skattskyldig i Sverige gäller en begränsning i avdragsrätten för räntor enligt 3 § 2 mom SIL, till vilken framställningen kommer senare.
Även för territoriellt sett obegränsat skattskyldiga personer gäller begränsningar i avdragsrätten om räntorna är hänförliga till verksamhet som är undantagen från skattskyldigheten, såsom kan vara fallet för stiftelser och ideella föreningar.
2. Avdragsrätten för räntor i inkomstslaget näringsverksamhet anges i 23 § anvp 1 KL. För en enskild näringsidkare gäller att räntekostnader hänförliga till näringsverksamheten är avdragsgilla i inkomstslaget och att andra räntekostnader är avdragsgilla i inkomstslaget kapital.
Vad som gäller för juridiska personer beträffande räntekostnader som faktiskt inte är hänförliga till näringsverksamhet är inte explicit reglerat. En lagbestämmelse om en ovillkorlig avdragsrätt för räntor finns inte för juridiska personer. Före skattereformen 1991 gällde för juridiska personer att räntor som inte var hänförliga till inkomstslagen rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet var obegränsat avdragsgilla i inkomstslaget kapital. Numera sker all inkomstberäkning i en förvärvskälla i inkomstslaget näringsverksamhet.
Någon avsikt att förändra den avdragsrätt som förelåg före skattereformen framgår inte av förarbetena till skattereformen. Det finns inte heller skäl att en ränta som utgör en personlig levnadskostnad inte skulle vara avdragsgill i ett aktiebolag, när den vore avdragsgill hos aktieägaren. Man kan därför anta att för oinskränkt skattskyldiga juridiska personer gäller fortfarande en obegränsad ränteavdragsrätt.
Däremot gäller såsom anförts ovan i punkt 1 att för sådana juridiska personer som inte är skattskyldiga för alla slags inkomster, såsom vissa stiftelser och ideella föreningar, så föreligger inte avdragsrätt för räntekostnader som ingår i de skattebefriade inkomsterna. Detta på grund av att det är själva inkomsten – dvs intäkter minus kostnader – som är undantagen från beskattningen.
Internationellt är det normala att det finns någon form av inskränkning i ränteavdragsrätten. Enligt generalrapporten, sid 499, var det bara fem länder inklusive Sverige av totalt 29 rapporterande som medgav avdrag för konsumtionsräntor.
3 Allokeringsregler
Det finns således ett antal situationer där en persons räntekostnader endast delvis är avdragsgilla vid beräkningen av beskattningsbar inkomst. Vidare finns ett behov av att fördela ränteavdrag mellan olika inkomstslag på grund av skillnader i skattebelastningen mellan förvärvs- och kapitalinkomster. Härför krävs någon form av allokeringsregler som anger hur man bestämmer ett ränteavdrags hänförlighet till en viss verksamhet.
En mer allmän allokeringsbestämmelse fanns tidigare i 44 § KL:
Enligt 44 § gällde som huvudregel att ränta hänfördes till den förvärvskälla där kapitalet använts (utredningsregeln). Kunde detta inte utredas gällde som sekundär regel att lånat kapital skulle fördelas mellan förvärvskällorna i förhållande till värdet på de i förvärvskällorna nedlagda tillgångarna (proportioneringsregeln).
I den begränsade praxis som finns, främst RÅ81 1:66, har angivits att den skattskyldiges påstående om vad lånat kapital använts till skall godtas om användningen framstår som objektivt möjlig. Proportioneringsregeln torde på grund av denna praxis endast sällan ha kommit till användning.
I prop. 1993/94:50, sid 229, anges att 44 § KL kunde leda till godtyckliga resultat och ge utrymme för skatteanpassning. Den mekaniska räntefördelningsregeln i 22 § anvp 16 KL som infördes genom skattereformen – och som inte trätt i kraft före 1994 – ansågs tillräcklig som allokeringsregel. Enligt förslag i propositionen, som nu genomförts, har därför 44 § KL upphävts och istället ersatts med bestämmelsen om negativ räntefördelning, som trätt i kraft och återfinns i lagen (1993:1536) om räntefördelning vid beskattning.
Den i lagen angivna räntefördelningsbestämmelsen innebär en schablonmässig och mekanisk korrigering, som oftast beaktansvärt avviker från en teoretiskt korrekt skuldallokering. Detta dels genom att fördelningsunderlaget kan avvika från den verkligt felallokerade skulden, dels genom att fördelningsräntesatsen kan avvika från den verkliga låneräntesatsen. Det finns dock inte anledning att här närmare analysera detta.
I prop. 1993/94:50, sid 229, anges att räntefördelningsbestämmelsen inte är den enda korrigeringsmöjligheten för felallokerade skulder. Det anges nämligen att ”utgångspunkten för den skattskyldiges inkomstberäkning av näringsverksamheten är hans redovisning” och att ”god redovisningssed innebär att enskilda näringsidkare i bokföringen skall göra noggrann åtskillnad mellan näringsverksamheten och privatekonomin”.
Någon manifesterad god redovisningssed angående metoder för skuldfördelning finns mig veterligen inte. I BFN R9 om ”Redovisning av rörelsegrenar m.m.” konstateras exempelvis endast att ”om gemensamma kostnader av väsentlig storlek fördelats på ett schablonmässigt sätt bör upplysning lämnas om tillämpade fördelningsprinciper”. För fördelningen mellan en enskild näringsverksamhet och privatekonomin torde dock, såsom anges i propositionen, högre krav ställas. Sannolikt innebär det en fördelning enligt de metoder som angavs i 44 § KL, vilka båda är internationellt använda.3 Man kan därför fråga sig vad som egentligen vunnits med avskaffandet av 44 § KL.
Genom avskaffandet har man däremot förlorat en allokeringsregel för de situationer där den lagreglerade räntefördelningsbestämmelsen inte är tillämplig. Eftersom denna endast är tillämplig för fysiska personer saknas en allokeringsregel bl.a. för verksamheter som bedrivs av juridiska personer, vilket skall behandlas vidare nedan.
I 23 § anvp 1 KL finns dock ett stadgande om avdragsrätt för räntor som kan fungera som en allokeringsregel:
”Till kostnad i näringsverksamhet hänförs även räntor på lån för anskaffande av inventarier m.m., näringsfastighet och sådan andel i ekonomisk förening som avses i 2 § 8 mom SIL om innehavet av andelen betingas av sådan verksamhet”; 23 § anvp 1 första st KL.
Regeln är skriven med sikte på enskilda näringsidkare eftersom den räknar upp sådana anläggningstillgångar som ingår i näringsverksamheten för dessa. I andra stycket anges även att för ”handelsbolag räknas räntor på lån som kostnad i näringsverksamhet även när detta inte följer av första stycket”. För övriga juridiska personer gäller motsvarande på grund av 2 § 1 mom sjunde st SIL: ”Ränteutgift ... räknas som omkostnad i näringsverksamhet även när detta inte följer av” den hänvisning till KL som bl.a. omfattar 23 § anvp 1.
Som allokeringsregel har regeln därför inte betydelse annat än för fysiska personer och dödsbon. Den allokeringsmetod som anges i regeln är samma utredningsregel som var primär i gamla 44 § KL (tracing).4
Enligt generalrapporten, sid 501, används ”tracing” allmänt internationellt för såväl räntor som andra kostnader. ”Tracing” innebär att man försöker ”utreda” vad det lånade kapitalet använts till, dvs den primära metoden i 44 § KL.
Den supplementära metoden i 44 § KL innebar proportionering av räntorna, vilket även är innebörden av räntefördelningslagens bestämmelse. Även denna metod används internationellt som supplement till tracing, men är inte lika utbredd.
Märkligt nog är regeln inte kommenterad i prop. 1993/94:50 angående avskaffandet av 44 § JKL.
4 Tidpunkten för avdragsrätten
1. Frågan om vid vilken tidpunkt en ränta är avdragsgill kan ha betydelse för bedömningen av om räntan är avdragsgill eller inte. Det gäller vid in- och utflyttning till/från Sverige varigenom en person kan övergå från inskränkt till oinskränkt skattskyldighet eller vice versa. Härtill återkommer jag senare. I detta avsnitt lämnas en översikt av reglerna för tidpunkt för avdragsrätt, dels som grund för denna senare diskussion, dels som en mer allmän översikt.
2. I inkomstslaget kapital gäller för avdrag för räntor den s.k. kontantprincipen; 3 § 5 mom SIL. Kontantprincipen innebär att avdrag medges då betalningen sker. En skuldökning anses inte som en betalning; RÅ 1964 Fi 2237 och 1967 Fi 214. Ett undantag härifrån gäller enligt praxis för ränta som erläggs genom att den läggs till ett byggnadskreditiv; RÅ 1970 ref 18.
En avvikelse från kontantprincipen gäller vid betalning av förskottsränta; se 3 § 6 mom SIL.
3. Det torde inte vara möjligt att i inkomstslaget kapital välja att istället för omedelbart avdrag för ränta lägga räntan till anskaffningsvärdet för en tillgång som finansierats med lånet. Möjligen skulle detta kunna gälla för byggnadskreditivräntor som erläggs när man uppför eller bygger till ett egethem.
4. I inkomstslaget näringsverksamhet tillämpas bokföringsmässiga inkomstberäkningsprinciper; 24 § anvp 1 KL. Om inte särskilda skatterättsliga bestämmelser finns så skall god redovisningssed tillämpas. Det har först nyligen utfärdats en mer allmän redovisningsrekommendation för området: Redovisningsrådets rekommendation nr 3 om ”Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation”.5 Vid beskattningen har dessförinnan utbildats viss praxis, se exempelvis RÅ 1972 Fi 694, som torde förändras i de delar den inte överensstämmer med den redovisningssed som nu rekommenderas.
Allmänt gäller att räntor vid bokföringsmässig inkomstberäkning skall kostnadsföras på den period de belöper oavsett när räntan betalas; 24 § anvp 1 3:e st KL. Det innebär exempelvis att en förskottsbetald ränta kostnadsförs över lånets löptid.
5. Enligt 17 § 3:e st BFL gäller att ”kapitalrabatter och direkta emissionsutgifter vid upptagande av långfristigt lån får, om beloppen ej omedelbart redovisas såsom kostnad, avskrivas enligt lämplig avskrivningsplan under tiden till dess skulden förfaller till betalning”. Det finns inte något att invända mot bestämmelsen vad gäller emissionsutgifter, men en omedelbar avdragsrätt för kapitalrabatter innebär knappast en rättvisande resultatredovisning.
Att ett lån ges ut till underkurs (kapitalrabatt) eller att en kapitalpremie betalas i samband med att ett lån inlöses utgör en vid låneemissionen förutsebar ersättning från låntagaren till långivaren och är därför en form av ränta. Betalningsmässigt är det en ränta som betalas i efterskott. Det är ekonomiskt mest riktigt att sådana efterskottsräntor dras av successivt under lånets löptid, och en sådan behandling överensstämmer med vad som anges i Redovisningsrådets rekommendation för likartade fall.6
Frågan om omedelbar avdragsrätt för kapitalrabatt vid beskattningen har inte ställts på sin spets i rättspraxis.7 Bestämmelsen i BFL är entydig och kan knappast frångås i god redovisningssed. Det torde därför vara svårt att utan särskilt skatterättsligt stadgande neka omedelbart avdrag vid beskattningen om en kapitalrabatt omedelbart kostnadsförts i bokföringen.
6. Enligt god redovisningssed får men måste inte räntor aktiveras som en del av anskaffningsvärdet för egentillverkade varor och anläggningstillgångar.8 Skatterättsligt har denna valrätt accepterats; se RÅ 1967 ref 54 och RK80 1:15.
Se närmare om dessa frågor Norberg, Skattenytt 1993 426 ff.
En sådan redovisning har även rekommenderats av Föreningen Auktoriserade Revisorer för företagscertifikat (kortfristiga skulder). Se vidare Norberg, Skattenytt 1993 446 f, som dock inte framför någon direkt kritik mot kapitalrabattbestämmelsen.
I RÅ 1987 not 241 angavs att rätt förelåg att göra successivt avdrag för kapitalrabatt, men härigenom är inte uteslutet att omedelbart avdrag skulle ha kunnat erhållas om den skattskyldige yrkat härpå.
Roupe, Skattenytt 1993 sid 455, drar däremot den slutsatsen av rättsfallet att omedelbart avdrag för kapitalrabatt inte medges, i vart fall inte om underkursen beror endast på utebliven eller för låg löpande sedvanlig ränta.
SE FAR:s rekommendation nr 2 ”varulagervärdering och lagerreserv” och nr 3 ”Redovisning av materiella anläggningstillgångar”.
5 Särskilda inskränkningar i avdragsrätten
1. Avdragsrätten för räntor är för oinskränkt skattskyldiga personer, som framgått ovan, i princip utan inskränkningar. Av särskilda skäl kan i vissa speciella situationer dock en inskränkning i avdragsrätten aktualiseras, vilket behandlas nedan.
2. Vissa former för finansiering av aktiebolag kan anses närliggande eget kapital varför en som ränta betecknad betalning vid rättstillämpningen kan behandlas som en utdelning. Vid nu gällande enkelbeskattning av aktiebolag har det dock normalt inte någon ekonomisk betydelse om en betalning behandlas som en för aktiebolaget avdragsgill och för mottagaren skattepliktig ränta, eller som en för aktiebolaget icke avdragsgill men för mottagaren skattefri aktieutdelning. Vid internationella transaktioner kan det dock ha betydelse, genom att räntor inte är skattepliktiga i Sverige för skatteutlänningar, medan utdelningar beläggs med svensk kupongskatt. Återinförs dubbelbeskattningen av aktiebolag blir skillnaderna väsentliga även för i Sverige oinskränkt skattskyldiga personer.
En särskild lagbestämmelse om avdragsrätt för ränta finns för vinstandelslån i 2 § 9 mom SIL. Bestämmelsen innebär att om ett svenskt aktiebolag upptagit ett lån som löper med ränta vars storlek är helt eller delvis beroende av företagets utdelning eller vinst, medges avdrag för den rörliga räntan endast om lånet är publikt och företaget inte är ett fåmansföretag.9
Avdragsrätten för ränta på konvertibla skuldebrev har däremot aldrig ifrågasatts. Det konvertibla lånet skiljer sig från vinstandelslånet genom att räntan inte anknyts till låntagande aktiebolags vinst/utdelning, utan det är istället värdet på skuldebrevet som påverkas av aktiebolagets värde.
Slutligen kan anges att enligt rättspraxis anses inte ett s.k. villkorligt aktieägartillskott som ”en skuld varå ränta kan utgå” förrän beslut om återbetalning fattats; se RÅ 1987 ref 145. Ett aktieägartillskott skall nämligen utgöra eget kapital i aktiebolaget och är därför inte en försträckning även om återbetalningsvillkor finns.10
3. Särskilda bestämmelser om inskränkningar i avdragsrätten på grund av att ett lån använts till förvärv av tillgångar som inte avkastar någon eller mycket låg skattepliktig intäkt finns inte i våra inkomstskattelagar. Sådana bestämmelser är däremot vanliga utomlands.11
En sådan bestämmelse fanns tidigare avseende ränta på lån som använts för förvärv av s.k. rörelsebetingade aktier där utdelningen är skattefri för mottagandeaktiebolag.12 Bestämmelsen avskaffades med motiveringen att den skapade en bristande neutralitet mellan olika finansieringsformer för aktieinnehaven.13
Antag att AB A avser att bilda ett dotterbolag B.
Ett alternativ är att tillskjuta ett minimalt aktiekapital varefter B upptar lån (för vilka A antagligen måste gå i borgen). Räntan är avdragsgill för B och vi antar att den helt eliminerar den vinst som annars kunnat utdelas till A. Någon skattebetalning på investeringen i B sker därför inte.
Om A upptar lånet och tillskjuter pengarna som aktiekapital till B, så uppkommer en skattepliktig vinst i B. Skatteminskningen i A på grund av ränteavdraget uppväger dock ungefär skattebetalningen i B. Utan avdragsrätt skulle däremot en hårdare beskattning inträda än i det första alternativet.
Enligt ett uttalande i förarbetena, prop. 1976/77:93 sid 30 f, skall en rörlig icke avdragsgill ränta behandlas som ränta hos mottagaren.
Se Lindskog, Juridisk Tidskrift 1992/93 sid 826 ff.
Se generalrapporten sid 505 ff.
39 § 1 mom KL i dess lydelse till 1981 års taxering.
Se prop. 1978/79:210 sid 151.
6 Räntebetalningar till skatteutlänningar
1. Ränteinkomster, med det begränsade undantag som anges nedan, är inte skattepliktiga för skatteutlänningar (denna beteckning används för enkelhetens skull för personer som inte är oinskränkt skattskyldiga i Sverige). Således uttas inte heller någon kupongskatt vid betalning av ränta till skatteutlänningar.
Förhållandet är gammalt och har motiverats närmast med att en beskattning skulle öka räntenivån för svensk utlandsupplåning.14 Detta förefaller inte helt självklart eftersom dessa räntor normalt ändå är föremål för beskattning i långivarens hemvistland och en svensk beskattning till följd av våra dubbelbeskattningsavtal oftast borde bara innebära en fördelning av denna beskattning mellan Sverige och långivarlandet. Eftersom Sverige och svenska skattesubjekt idag är stora nettolåntagare borde det statsfinansiellt kunna vara motiverat med ett införande av svensk beskattning på sådana räntor.
2. Det finns inte några begränsande bestämmelser för avdragsrätt för räntor som betalas till skatteutlänningar. Samma avdragsrätt föreligger således oavsett om räntor betalas till svenska skattesubjekt eller till skatteutlänningar.
Flera länder har regler som begränsar ränteavdragsrätten för underkapitaliserade aktiebolag, allmänt eller åtminstone vid betalningar till skatteutlänningar.15 Tanken är att lån lämnade av aktieägare, under vissa förutsättningar, egentligen fungerar som ägarkapital och att räntebetalningar på sådana lån därför bör behandlas som aktieutdelningar.
I Sverige saknas lagbestämmelser om underkapitalisering. I rättspraxis, RÅ 1990 ref 34, har prövats om avdragsrätt för ränta i en dylik situation kan vägras med tillämpning av korrigeringsbestämmelsen i 43 § 1 mom KL:
RSV gjorde gällande att ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt moderbolag hade ett ovanligt litet eget kapital beroende på att istället lån erhållits från moderbolaget. Ett sådant låneavtal skulle aldrig ha kunnat ingås med utomstående varför man skatterättsligt borde bortse från låneavtalet och istället bedöma lånet som ett aktieägartillskott.
Regeringsrätten konstaterade först att Sverige till skillnad från flera andra länder saknade underkapitaliseringsbestämmelser. Man fann vidare att det inte var möjligt att tillämpa korrigeringsregeln, då någon avvikelse från vad två oberoende parter skulle ha avtalat inte kunde anses föreligga. En oberoende part skulle nämligen inte ha lämnat finansiering genom aktieägartillskott.
Korrigeringsregeln skulle däremot kunna vara tillämplig om nivån på en räntebetalning överstiger vad som kan anses vara marknadsmässig nivå för det aktuella lånet. Några sådana fall har veterligen inte prövats av regeringsrätten.
Slutligen skall noteras att i praxis, RÅ 1979 Aa 228, har ett lån från handelsbolagsmän till ett handelsbolag jämställts med insatskapital. I motiveringen framhölls att handelsbolaget kunde anses underkapitaliserat, men avgörande torde framförallt ha varit den allmänna principen om att avkastning av handelsbolagsmäns arbets- och kapitalinsatser i bolaget inte skall avdras särskilt utan konstituera inkomst i bolaget. Sannolikt torde avdrag för ränta inte medges på långfristiga lån från handelsbolagsmän till handelsbolag som fungerar på ett likartat sätt som insatskapital. Avdrag bör däremot kunna medges för ränta på kortfristiga lån särskilt om de inte lämnats i samma proportioner som handelsbolagsmännens insatskapital.
Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska lagregleringen – eller avsaknaden av lagreglering – på området är ovanlig i en internationell jämförelse. Det svenska rättsläget noteras också med förvåning av generalrapportören, sid 513:
”It is difficult to understand or explain the absence of thin capitalization rules in some countries. For example, in Sweden, not only is there no protection against the use of excessive debt by non-residents in financing Swedish corporations, but also there is no withholding tax on interest. Perhaps the only explanation is that until recently Sweden had a comprehensive system of exchange controls. For many developing countries, the lack of thin capitalization rules may be explained by a relatively unsophisticated approach to income taxation and by a desire to attract foreign direct investments.”
Det förefaller således som att generalrapportören anser att det svenska rättsläget är jämförbart med vad som gäller i kapitalimporterande utvecklingsländer.
Slutligen skall noteras att flera länder har särskilda regler om räntebetalningar till företag i ”tax havens”,16 vilket Sverige saknar.
Se SOU 1962:59, sid 195, och prop. 1966:127, sid 19. I betänkandet föreslogs att skatteplikt skulle införas för dessa ränteintäkter. Förslaget upptogs inte i propositionen bl.a. med hänvisning till farhågor att en beskattning skulle försvåra företagens utlandsupplåning.
Generalrapporten, sid 512, anger att sex länder har lagstiftning om ”thin capitalization”. Flera andra länder har begränsningar baserade på administrativ praxis eller grundade på allmänna regler.
Se generalrapporten sid 517.
7 Avdragsrätt för räntekostnader för förvärv av inkomster från utlandet
Enligt svensk intern skatterätt är för en i Sverige oinskränkt skattskyldig person alla inkomster skattepliktiga i Sverige oavsett var i världen de förvärvats. Dessa inkomster ingår, med undantag för självständig näringsverksamhet som bedrivs av fysisk person utomlands, se 18 § 4:e st KL, i samma förvärvskällor som svenska inkomster. Internationell dubbelbeskattning elimineras eller lindras genom olika metoder i våra inkomstskattelagar eller i våra dubbelbeskattningsavtal.
7.1 Direkt förvärvade utländska inkomster
1. En utländsk intäkt kan vara undantagen från svensk skattskyldighet på grund av ett dubbelbeskattningsavtal (exempt-metoden). Enligt 74 § KL och 22 § SIL medges i ett sådant fall inte heller avdrag för kostnader som är hänförliga till intäkten.17 Då Sverige sedan 1965 inte längre avtalar om exempt-metoden i våra dubbelbeskattningsavtal, är denna situation mindre vanlig.
I äldre rättspraxis, RÅ84 1:27, medgavs en bank avdrag för kostnader för hantering av fordringar varå ränteintäkterna var skattefria enligt olika dubbelbeskattningsavtal. Lagbestämmelserna ändrades därefter varför avdragsrätt således inte längre föreligger i ett sådant fall.
Skattemyndigheten ifrågasatte i rättsfallet inte avdraget för bankens finansieringskostnader för utlåningen. Enligt min mening borde dock skattemyndigheten anlagt samma bedömning på räntekostnader som de gjorde på hanteringskostnader.
Numera kan således avdrag vägras för räntor och hanteringskostnader med tillämpning av 74 § KL och/eller 22 § SIL om det upplånade kapitalet kan anses använt för att förvärva sådan skattefri inkomst som anges i 74 § KL.
2. I de fall avdrag skall vägras enligt bestämmelserna måste man göra en allokering av räntekostnader mellan de svenska och utländska inkomsterna. Som angivits i avsnitt 3 saknas en i dessa fall tillämplig allokeringsbestämmelse i inkomstskattelagarna, och inte heller finns något vägledande avgörande av regeringsrätten. Enligt RSV:s Handledning för internationell beskattning, 1993 sid 293, har däremot i lägre förvaltningsdomstolar prövats hur stor del av bankers refinansieringskostnader som kunde anses hänförliga till utländska ränteintäkter. Det godtogs därvid att kostnaderna beräknades till 65–70 % av ränteintäkterna.18
Enligt min mening måste man, i avsaknad av lagbestämmelser, i princip använda metoder av det slag som fanns i den nu upphävda 44 § KL. Internationellt är den i 44 § KL angivna utredningsregeln (tracing) allmänt använd och ofta även utan lagstöd.19
Den i 44 § KL angivna sekundära proportioneringsmetoden kan även den vara användbar och kan anses ge mer konsekventa resultat (räntefördelningslagen innebär en proportioneringsmetod). Man kan dock fråga sig om proportioneringsregel kan användas utan lagreglering. Utan lagregler bör man nämligen få avdrag för den räntekostnad som ”verkligen” hänför sig till en viss intäkt, vilket innebär en tillämpning av utredningsregeln. Å andra sidan kan man eventuellt hävda att en utredning ibland inte kan ge annat resultat än att räntekostnaderna är jämnt fördelade mellan alla intäkter.
Det kan noteras att huvudregeln i 44 § KL i rättspraxis (det i avsnitt 3 nämnda RÅ81 1:66) tillämpades så att den skattskyldiges påståenden om vad lånat respektive eget kapital använts till, godtogs om det bara var objektivt möjligt. Detta är vad som brukar kallas ”positive ordering”, vilket innebär att så långt som möjligt anses räntorna hänförliga till bästa möjliga avdragsmiljö för den skattskyldige.
Eftersom det enligt min mening var ”positive ordering” som gällde i Sverige enligt huvudregeln i 44 § KL, förefaller det inte korrekt när man i propositionen hävdar att regeln gav godtyckliga resultat med hänvisning till ett exempel som gav olika allokering av en skuld beroende på i vilken ordning privata och näringsbetingade investeringar skedde.
Det är dock inte givet att en ”positive ordering” alltid skall tillämpas. Exempelvis kan man i särskilda fall beakta sådana omständigheter som om lån övertagits vid förvärvandet av utländsk verksamhet, eller då eller senare upptagits lokalt i utländsk valuta. Sådant skulle kunna tillmätas betydelse vid bedömningen så att presumtionen blev att de är hänförliga till den utländska verksamheten. En sådan bedömning förefaller verklighetsanknuten, men leder däremot till, i linje med vad som påpekats i prop. 1993/94:50 sid 229, något godtyckliga resultat beroende på i vilken ordning investeringar och lån sker. En ”positive ordering” har däremot inte en sådan godtycklig effekt.20 Som nämnts ovan kan även en proportioneringsmetod anses ge konsekventa resultat.
3. I de fall den utländska inkomsten omfattas av ett dubbelbeskattningsavtal med tax-credit-metoden eller avräkning enligt interna svenska bestämmelser, så föreligger inte någon inskränkning i avdragsrätten för räntekostnader. Allokeringsproblemet existerar dock ändå eftersom avräkningen av utländsk inkomstskatt mot svensk inkomstskatt begränsas av ett spärrbelopp vilket beror av storleken på den utländska respektive den svenska inkomsten. Hänförs räntor till den utländska inkomsten kan därför avräkningen begränsas.
Allokeringen får bedömas på samma sätt som angivits i föregående punkt för exempt-avtal.
En sådan regel är allmänt förekommande internationellt; se generalrapporten sid 523 f.
Fallen gäller tillämpning av avräkningsregler, se nedan, men allokeringsproblemet är detsamma.
Se generalrapporten sid 501.
7.2 Indirekt förvärvade utländska inkomster
1. Med indirekt förvärvade utländska inkomster förstås i detta avsnitt en investering i utländskt aktiebolag, där inkomst erhålls genom utdelning på aktierna eller supplementärt genom ränta på lån lämnat till aktiebolaget.
I de fall ett exempt-avtal är tillämpligt gäller enligt bestämmelserna i 74 och 22 §§ att avdragsrätt inte medges för räntekostnader om kapitalet investerats i ett utländskt företag varifrån räntebetalningar eller utdelningar är skattefria i Sverige.
Bestämmelsen gäller dock inte för ”utdelning från utländskt bolag till svenskt företag i fall då innehavet är näringsbetingat”; 22 § andra stycket SIL. Näringsbetingat innehav definieras i 7 § 8 mom tredje stycket SIL och innefattar aktier som inte är omsättningstillgångar och där innehavet uppgår till minst 25 % av röstetalet i det ägda bolaget eller är betingat av det ägande företagets verksamhet. I dessa fall medges således avdrag för räntor på lån använda för finansiering av aktieinnehavet trots att utdelningen är undantagen från svensk beskattning.
Anledningen härtill är att sådan utdelning från svenskt bolag är, och var även då dubbelbeskattning av aktiebolag gällde, undantagen från beskattning för att undvika kedjebeskattning av aktieutdelning. Undantaget kan därför förväntas bestå även om dubbelbeskattningen återinförs.
2. Internationellt är bilden blandad. Vissa länder medger inte heller avdrag för räntekostnader vid aktieinvesteringar, medan andra har liknande regler som Sverige.21 I generalrapporten, sid 526, anses den sistnämnda modellen innebära att den inhemska skattebasen används för att subventionera investeringar i utlandet.
I anslutning till exemplet i avsnitt 5 kan antas att ett svenskt moderbolag A lånar medel för ett aktiekapitaltillskott till ett utländskt dotterbolag B.
Skatteplikt för utdelning från svenskt aktiebolag som utgör vidareutdelning av utländsk utdelning omfattar inte utdelning på näringsbetingat innehav; 2 § vidareutdelningslagen.
I det föregående svenska exemplet kunde sägas att värdet av ränteavdragsrätten i A motsvaras av skatten på bolagsinkomsten i B. Detta gäller även i detta exempel, men bolagsskatten tillkommer inte Sverige. Någon beskattning av den utdelning som så småningom kan antas komma från B sker inte heller i Sverige.22 Den enda beskattning som sker i Sverige är av långivaren (om han är svensk) och den uppvägs i princip av värdet av AB A:s avdragsrätt.
2. Om det svenska företaget istället för ett aktiekapitaltillskott väljer att lämna ett räntelöpande lån till det utländska bolaget gäller däremot inte undantaget. Ränteintäkten är då enligt exemptavtalet skattefri för det svenska företaget, vilket medför att avdrag inte medges för räntor på det svenska företagets eventuella refinansiering av lånet.
Om lånet till det utländska bolaget istället är räntefritt är det osäkert om avdragsförbudet är tillämpligt på refinansieringsräntor. I 74 § KL och 22 § SIL anges att avdragsförbudet gäller kostnader som är hänförliga till intäkt, och när lånet är räntefritt finns inte någon ränteintäkt. Ett räntefritt lån torde normalt istället på sikt generera ökade utdelningsintäkter eller realisationsvinster för aktieägaren/långivaren. Detta motiverar eventuellt att istället undantagsbestämmelsen för utdelning tillämpas, vilket innebär att refinansieringsräntor kan bli avdragsgilla.
Här kan även noteras att korrigeringsbestämmelsen i 43 § 1 mom KL normalt inte tillämpats på räntefria lån från svenska moderbolag till utländska dotterbolag; se exempelvis RÅ79 1:40 och RÅ80 1:59.
3. I de fall ett tax-credit-avtal är tillämpligt finns inte någon begränsning i avdragsrätten för räntekostnader för finansiering av investeringen. Samma problem med allokering av räntekostnader vid beräkning av spärrbeloppet som beskrevs i avsnitt 7.1 finns givetvis även vid indirekta investeringar.
Se generalrapporten sid 526.
8 Skatteutlänningars avdragsrätt för räntor
1. Skatteutlänningar (fysiska och juridiska personer) är skattskyldiga i Sverige för inkomst av näringsverksamhet hänförlig till fast driftställe i Sverige; 53 § 1 mom KL och 6 § 1 mom SIL. Inom ramen för en sådan verksamhet är räntor hänförliga till driftstället avdragsgilla. Om det fasta driftstället är en filial inom ramen för en mångnationell verksamhet uppkommer återigen allokeringsproblem av samma slag som diskuterats tidigare.
En särskild fråga är om driftstället kan debiteras räntekostnader från huvudkontoret. Enligt kommentaren till OECD:s modellavtal skall avdrag inte medges för debiteringar som benämns ränta för medel som huvudkontoret ställt till filialens förfogande.23 Inom ramen för externt betalda räntekostnader kan däremot viss del av i utlandet upptagna lån anses ha använts för investeringar i det svenska driftstället.24
2. För en skatteutlänning som är fysisk person är räntor utanför nyssnämnd näringsverksamhet avdragsgill i inkomstslaget kapital om de kan anses som kostnader för förvärvande av i Sverige skattepliktiga intäkter; 3 § 2 mom SIL.
Bestämmelsens tillämpning är inte närmare kommenterad i förarbetena. Det framgår dock att syftet primärt är att avdrag inte skall medges för ränteutgifter som inte är hänförliga till kapital i Sverige; prop. 1990/91:54 sid 308. En rimlig avgränsning är att avdragsrätten avser kapital nedlagt i investeringar som ger skattepliktig löpande avkastning och/eller kan ge skattepliktiga realisationsvinster.
En viss osäkerhet föreligger dock beträffande investeringar som inte ger löpande skattepliktig avkastning utan enbart kan ge upphov till realisationsvinster. I RSV:s Handledning för internationell beskattning, 1993 sid 105, hävdas att skatteutlänningar normalt inte har avdragsrätt för räntor för privatbostäder i Sverige eftersom någon löpande skattepliktig avkastning av innehavet inte föreligger enligt 3 § 3 mom SIL. Beskattning sker istället genom fastighetsskatt.
Ett argument för avdragsrätt är dock att regeringsrätten medgivit avdragsrätt för förvaltningskostnader för premieobligationer i RÅ85 1:44 trots att någon löpande inkomstskattepliktig avkastning ej erhålls från premieobligationer.25 Enligt min mening finns det i linje härmed skäl för att avdragsrätt föreligger vid innehav av privatbostäder eftersom avyttringen av investeringen kan resultera i skattepliktig realisationsvinst.
Avdragsrätten är även i princip motiverad genom att fastighetsskatten fungerar som en inkomstskatt på löpande avkastning från fastighetskapitalet. I sig torde dock fastighetsskattebetalningen inte vara tillräcklig för att motivera ränteavdragsrätten. Om så vore kan man nämligen börja diskutera om inte även kupongskatt på aktieutdelningar kunde motivera ränteavdrag. Formellt sett är detta uteslutet eftersom avkastningarna inte är inkomstskattepliktiga utan föremål för andra skatter.
Således är rättsläget oklart i det diskuterade hänseendet. Frågan har dock i praktiken begränsad betydelse, eftersom ett ränteavdrag för investeringar som endast kan resultera i realisationsvinst inte har något värde utom det år då realisationsvinsten realiseras, såvida inte skatteutlänningen har andra skattepliktiga inkomster i Sverige.
Vid tillämpning av Skatteutlänningars avdragsrätt i inkomstslaget kapital uppkommer sådana ränteallokeringsproblem som diskuterats i tidigare avsnitt och problemen torde få lösas på likartat sätt med vad som där angivits.
3.För en juridisk person som endast är inskränkt skattskyldig i Sverige är det inte helt säkert om räntor är avdragsgilla i andra fall än då fast driftställe finns i Sverige. Det finns inte några lagbestämmelser om avdragsrätt i andra fall. I princip borde dock avdragsrätt föreligga i de sällsynta fall då en skatteutlänning kan ha skattepliktiga intäkter utanför ett fast driftställe. Avdragsrätten är lika motiverad som den är för fysiska personer i dessa fall. Praktiskt sett är problemet dock inskränkt till investeringar i svenska ekonomiska föreningar som inte utgör tillgång för det fasta driftstället och har därför mycket liten praktisk betydelse.
4. När en oinskränkt skattskyldig blir inskränkt skattskyldig inskränks ränteavdragsrätten i enlighet med vad som angivits ovan. Alternativt utökas ränteavdragsrätten när en inskränkt skattskyldig blir oinskränkt skattskyldig. Härvid finns ett avgränsningsproblem för hur räntor skall fördelas mellan dessa olika perioder.
Tidpunkten för ränteavdragsrätten bestäms för fysiska personer enligt kontantprincipen till betalningsdagen; se ovan avsnitt 4. Beträffande ränteintäkter har i rättspraxis gjorts den bedömningen att hela ränteintäkten klassificeras som skattepliktig alternativt skattefri i Sverige grundat på förhållandena på betalningsdagen; se RÅ 1971 Fi 113 och RÅ 1974 ref 51.
På motsvarande sätt skulle avdragsrätten för en ränta antingen föreligga i sin helhet eller inte alls beroende på förhållandena på betalningsdagen. Principiellt mer korrekt vore dock att räntan proportionerades på de perioder då kapitalet, som ränteintäkten erhålls från respektive ränta utgör finansieringskostnad för, är investerat. Utan en lagbestämmelse med sådan innebörd torde dock ovannämnda behandling gälla, i linje med praxis om ränteintäkter.
Häremot talar möjligen RÅ83 1:59 där avdragsrätt ansågs föreligga för räntor på studielån mot inkomst av tjänst för en skatteutlänning, även om räntan inte betalats under vistelseperioden i Sverige.26 Förklaringen skulle kunna vara att den svenska tjänsteinkomsten antogs vara skatteutlänningens enda tjänsteinkomst under beskattningsåret och att hela räntan då borde anses hänförlig till den svenska inkomsten.27
Model tax convention on income and capital, den engelskspråkiga kommentaren till artikel 7, punkt 18.
Jfr OECD-kommentaren as.
På premieobligationsvinster utgick tidigare lotterivinstskatt och nu anses staten göra en direkt avräkning av en möjlig kapitalinkomstskatt från vinsterna. Av rättsfallet framgår dock inte att detta haft betydelse för utgången.
Avdragsrätt för sådana räntor föreligger numera inte i inkomstslaget tjänst; 33 § 1 mom KL.
I RSV:s Handledning för Internationell beskattning, 1993 sid 104 f, anges rättsfallet såsom uttryck för vad som gäller för räntor i förvärvskällor.
9 Avslutning
Helt kort kan de behandlade frågorna avslutas med konstaterandet att rättsreglerna i Sverige är ganska outvecklade. Vi saknar lagregler i flera avseenden där lagregler är vanliga utomlands, såsom bestämmelser om allokerings- och underkapitalisering. Att Sverige avstår ifrån att ta ut kupongskatt på räntor är likaså en relativt ovanlig ståndpunkt. I de fall rättspraxis skulle kunna ge vägledning saknas vidare sådan.
Peter Melz
Peter Melz är professor i finansrätt vid juridiska institutionen, Stockholms universitet.