Inkomstskatt
Avdrag för realisationsförlust
Fråga om avdragsförbudet för realisationsförlust i 2 § 4 mom. 9 st. SIL är tillämpligt vid överlåtelse av en fastighet från ett bolag som ägs av en kommun till kommunen. Ansökan om förhandsbesked.
Ett kommunalägt fastighetsbolag övervägde att till kommunen sälja en fastighet, som tidigare förvärvats från kommunen och på vilken kommunen bedrev skolverksamhet. Överlåtelsen, som skulle ske till ett beräknat marknadspris, skulle ge upphov till en förlust. I ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om bestämmelsen i 2 § 4 mom. 9 st. SIL utgjorde ett hinder för bolaget att få avdrag för förlusten.
I 2 § 4 mom. 9 st. SIL föreskrivs: ”Bestämmelserna i sjunde stycket första och andra meningarna gäller också då en juridisk person icke yrkesmässigt överlåter egendom eller rättighet som avses i 25–31 §§ till en annan juridisk person såvida överlåtelsen sker med förlust och företagen är moderföretag och dotterföretag eller står under i huvudsak gemensam ledning. Vidare gäller i nu avsedda fall bestämmelserna om värdeminskningsavdrag m.m. i tredje och femte styckena.”
I sjunde st samma moment anges att fusion inte skall leda till någon skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust för något av de deltagande företagen. Avyttras tillgång som övertagits vid fusionen skall vid bedömandet av frågan om skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust uppkommit anses som om överlåtande och övertagande företag utgjort en skattskyldig.
Skatterättsnämndens majoritet ansåg att 2 § 4 mom. 9 st. var tillämplig och förklarade att bolaget inte hade rätt till avdrag för förlusten vid avyttringen av fastigheten till kommunen.
RR redogjorde för lydelsen av 2 § 4 mom. 7 och 9 st. samt konstaterade att bolaget var ett helägt fastighetsbolag och att det som sådant stod under kommunens ledning. RR anförde därefter: ”Bestämmelsen i 2 § 4 mom. nionde stycket första meningen SIL innehåller bl.a. den förutsättningen att företagen skall vara moderföretag och dotterföretag eller stå under i huvudsak gemensam ledning. Denna förutsättning kan i det aktuella fallet endast vara uppfylld om kommunen betraktas som ett företag.
Begreppet företag har inte någon enhetlig innebörd på skatterättens område utan får ges ett med hänsyn till omständigheterna avpassat innehåll. I 2 § 4 mom. nionde stycket SIL anges i vilka fall tillämpningsområdet för bestämmelserna i sjunde stycket första och andra meningarna av samma moment skall utvidgas. Detta medför att reglerna har ett nära samband på så sätt att förutsättningarna för utvidgningen finns i nionde stycket och de därav följande inkomstskatterättsliga konsekvenserna i sjunde stycket. Med hänsyn härtill bör med företag menas detsamma i de berörda reglerna.
Av sjunde stycket framgår att här avses med företag sådana företag som kan vara skattskyldiga för statlig inkomstskatt. Enligt 7 § 3 mom. SIL är kommun inte skattskyldig för dylik skatt. Den innebörd som begreppet företag är avsett att ha vid tillämpningen av nu aktuella regler medför således att kommun inte kan omfattas av begreppet.
Den omständigheten att en kommun inte är ett inkomstskattesubjekt medför vidare att de inkomstskatterättsliga effekter som beskrivs i berörda regler i sjunde stycket inte kan komma att inträda i den omfattning och på det sätt som avsetts med reglerna. Den i andra meningen angivna konstruktionen att överlåtande och övertagande företag skall anses som en skattskyldig är exempelvis inte möjlig att skapa i det aktuella fallet. Även från denna synpunkt kan de ifrågavarande reglerna i sjunde och nionde styckena inte antagas omfatta förhållandet mellan kommun och dess helägda bolag.
Det finns inte heller något i förarbetena som tyder på att de aktuella bestämmelserna är avsedda att tillämpas när egendom överlåtits till en kommun (jfr prop. 1989/90:110 del I s. 556–559, 693).
På grund av det ovan anförda finner Regeringsrätten att bestämmelsen i 2 § 4 mom. nionde stycket första meningen SIL inte utgör hinder för bolaget att få avdrag för en förlust vid en avyttring av ifrågavarande fastighet till kommunen.”
(RR:s dom 950220, mål nr 4461-1994)
Gåvoskatt
Värdering av konvertibelt skuldebrev
Konvertibelt skuldebrev som inte omsatts marknadsmässigt har i gåvoskattehänseende värderats till sitt nominella belopp och inte till konverteringskursen.
Konvertibla skuldebrev som inte omsätts marknadsmässigt skall enligt 23 § B. sjätte st tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.
Genom gåvobrev den 16 oktober 1989 överlät W till sina tre barn konvertibla förlagsbevis i ett börsnoterat bolag. Konvertiblerna omsattes inte marknadsmässigt och hade inte något noterat värde. Konvertering till aktier kunde dock ske när som helst under tiden 31 maj 1988 till 31 maj 1993.
Skattemyndigheten och hovrätten bestämde värdet med utgångspunkt från konverteringskursen på gåvodagen.
HD anförde bl.a.: ”När ett konvertibelt skuldebrev inte omsätts marknadsmässigt kan det vara förenat med betydande svårigheter att på ett rättvisande sätt beräkna dess försäljningspris, trots kännedom om sådana omständigheter som lånets löptid och räntefot, konverteringsvillkor samt i förekommande fall börskurs på de aktier till vilka konvertering kan ske. Det synes därför ofrånkomligt att beskattningen, som huvudregel, får ske med utgångspunkt i ett schabloniserat marknadsvärde.
Även vid förmögenhetsbeskattningen skall konvertibla skuldebrev, som inte omsätts marknadsmässigt, tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, se 4 § sjätte stycket lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt och anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 5 sjätte stycket. Vid tillämpningen av denna bestämmelse har det ansetts att skuldebrevet i allmänhet skall redovisas till sitt nominella värde. (Se t.ex. Ds 1990:91, Reformerad förmögenhetsbeskattning, s.28 och Riksskatteverkets årligen utgivna sammanställning avseende deklarationskurser.)
Anledning saknas att i detta fall använda en annan värderingsmetod vid gåvobeskattningen än den som sålunda tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen. I den mån det inte finns någon utredning som visar att det nominella värdet inte överensstämmer med det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, får därför detta värde godtagas som utgångspunkt för bestämmande av gåvoskatten.
I förevarande fall utgör det nominella värdet av de förlagsbevis som tillkommer respektive gåvotagare 18 750. Någon utredning som kan föranleda en annan värdering föreligger inte. Gåvoskatten skall därför bestämmas med ledning av det nominella beloppet.”
(HD:s beslut 941228, nr SÖ 314 mål nr Ö 3684/93)
Christer Silfverberg