I en nyligen lämnad proposition (prop. 1994/95:182) föreslår regeringen ändrade skatteregler när det gäller anställningsförmåner på bl.a. sjukvårdsområdet. Propositionen bygger på betänkandet Beskattning av förmåner (SOU 1994:98, särskild utredare: Olle Stenman). Med hänsyn till att skattereglerna på detta område har sin tyngdpunkt på arbetsgivarsidan i form av avdragsbegränsningar i näringsverksamheten innehåller förslagen även justeringar av avdragsreglerna. Bestämmelserna föreslås att tillämpas första gången vid 1997 års taxering.
Redan inledningsvis bör sägas att i fråga om hälso- och sjukvård/tandvård görs en skillnad mellan offentligt finansierad och icke offentligt finansierad vård. Offentligt finansierad vård bekostas av samhället genom den allmänna försäkringen e.d.
Förslagen kan sammanfattas enligt följande.
Avdragssidan:
Arbetsgivare
Avdrag får göras för utgifter för offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt offentligt finansierad tandvård (patientavgifter e.d.).
Avdrag får göras för utgifter för läkemedel.
Avdrag får inte göras för utgifter för icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tandvård (även sjukvårdsförsäkringar) utom när kostnaderna avser en anställd som inte omfattas av den offentligt finansierade vården.
Avdrag får göras för vård- eller läkemedelskostnader utomlands om kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för vaccinationer som betingas av verksamheten.
Avdrag får göras för utgifter för företagshälsovård.
Avdrag får göras för sådan rehabilitering som arbetsgivaren skall svara för enligt lagen om allmän försäkring.
Avdrag får även göras för utgifter för förebyggande behandling eller rehabilitering i sådana fall där det kan visas att åtgärderna syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta.
Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag
I princip får avdrag inte göras för utgifter på sjukvårdsområdet eftersom det är fråga om levnadskostnader. Följande undantag föreslås.
Avdrag får göras för vaccinationer som betingas av verksamheten.
Avdrag får göras för utgifter för företagshälsovård.
Avdrag får göras för icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tandvård för näringsidkare som inte omfattas av den offentligt finansierade vården.
Avdrag får göras för vård- och läkemedelskostnader utomlands om kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för utgifter för förebyggande behandling eller rehabilitering i sådana fall där det kan visas att åtgärderna syftar till att näringsidkaren skall kunna fortsätta sitt arbete.
Förmånssidan:
Arbetstagare
Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tandvård (kontant ersatta patientavgifter e.d.) skall tas upp som intäkt.
Förmån av fria läkemedel skall tas upp som intäkt.
Förmån av fri icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tandvård (även sjukvårdsförsäkringar) beskattas inte.
Förmån av fri hälso- och sjukvård/tandvård samt fria läkemedel utomlands beskattas inte.
Förmån av fri vaccination som betingas av tjänsten beskattas inte.
Förmån av fri företagshälsovård beskattas inte.
Förmån av fri förebyggande behandling eller fria rehabiliteringsåtgärder beskattas inte.
Hälso- och sjukvård
Enligt nuvarande bestämmelser (20 § och punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL) får en arbetsgivare göra avdrag för utgifter för den anställdes hälso- och sjukvård samt tandvård för vilken ersättning utges enligt lagen om allmän försäkring, AFL. Utgifter för hälso- och sjukvård utanför AFL får dras av endast om kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband med tjänsteförrättning utomlands eller avser en anställd som inte är försäkrad enligt AFL.
På förmånssidan innebär nuvarande ordning att hälso- och sjukvårdsförmåner generellt undantas från beskattning (32 § 3 b mom. KL). Det enda undantaget gäller förmån av tandvård som avses i AFL. Tandvårdsförmåner beskattas alltså som regel. I några fall undantas tandvårdsförmåner från beskattning. Det gäller anställda som inte är försäkrade enligt AFL, tandbehandling utomlands när behovet uppkommit under tjänsteförrättning utomlands och för behandling som bedömts erforderlig med hänsyn till tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina och flygande personal och för andra anställda med i huvudsak likartade arbetsförhållanden.
Skälen till att förmån av fri tandvård regelmässigt förmånsbeskattas till skillnad mot annan hälso- och sjukvård har sin historiska grund i att staten inte ersatte sina anställda för tandvårdskostnader.
Som framgått knyter skattereglerna an till ersättningar enligt AFL. Med hänsyn till att vård finansieras även genom annan lagstiftning är det lämpligare att skilja på offentligt finansierad vård och icke offentligt finansierad vård. Den privata vården är nämligen också i regel offentligt finansierad.
Utredningen hade till uppgift att vända skattereglerna rätt så att de anpassades till skattesystemets uppbyggnad (utredningsförslaget finns redovisat i SvSkT 8/94). Några särskilda avdragsbegränsningar borde således inte finnas. Driftkostnader är avdragsgilla i näringsverksamheten och kostnaderna för den anställdes hälso- och sjukvård är en typisk personalkostnad. För den anställde borde förmånen beskattas eftersom den innebär en inbesparing av levnadskostnaderna.
Före den allmänna försäkringen fick arbetsgivaren eller den anställde själv svara för sjukvårdskostnaderna. Detta skedde ofta genom olika försäkringslösningar. Härefter har samhället genom bl.a. den allmänna försäkringen tagit över ansvaret för sjukvårdskostnaderna. För den offentligt finansierade vården betalar den enskilde en självrisk i form av patientavgifter med ett högkostnadsskydd som även innefattar läkemedelskostnader. När arbetsgivaren i dag ersätter den anställde för dennes patientavgifter e.d. är det mer fråga om rena kontantersättningar än om fri sjukvård. Skattefriheten kan ses som en kvarleva från en tid då vården var dåligt utbyggd. Egentligen är det förvånande att dessa kontantersättningar undantagits från förmånsbeskattning.
När det gäller den offentligt finansierade hälso- och sjukvården, den offentligt finansierade tandvården och läkemedelskostnader medför en omläggning av skattereglerna inte några svårigheter. En arbetsgivare får göra avdrag för de patientavgifter e.d. som den anställde ersätts för. Arbetsgivaravgifter skall betalas och preliminärskatt innehållas. Ersättningen skall tas upp som lön för den anställde.
Beträffande den icke offentligt finansierade vården är en omläggning svårare. Utredningen föreslog här att de nuvarande avdragsbegränsningarna skulle tas bort. En arbetsgivare skulle få göra avdrag för kostnader för den anställdes hälso- och sjukvård oavsett om den var offentligt finansierad eller inte. I fråga om förmånsbeskattningen föreslog utredningen bl.a. att förmånen av fri icke offentligt finansierad vård skulle beskattas och värderas till ett belopp som motsvarade patientavgiften för det offentligt finansierade alternativet (patientavgiftsmodellen).
Den föreslagna patientavgiftsmodellen var omgärdad av vissa spärregler. Förutsättningen för en värdering motsvarande patientavgiften var att den anställde skulle ha haft rätt till den aktuella behandlingen inom den offentligt finansierade vården. Härigenom kom man till rätta med icke medicinskt motiverade behandlingar som t.ex. skönhetsoperationer. Vidare uppställdes krav på att den anställde skulle vara verksam hos arbetsgivaren i viss utsträckning.
Den riktigt svåra frågan för utredningen gällde värderingen av förmånen av fri icke offentligt finansierad vård. Det framgår också av remissopinionen. Att värdera sådana förmåner till marknadsvärdet är knappast möjligt. Genom att det finns ett kraftigt subventionerat alternativ i form av offentlig vård av hög kvalitet och med hög tillgänglighet är det svårt att göra gällande att den icke offentligt finansierade vården allmänt sett innebär förmåner som bör beskattas i nivå med de faktiska kostnaderna för vården, vilket kan röra sig om betydande belopp. Många gånger är det arbetsgivaren som har det främsta intresset av en snabb behandling för att undvika produktionsbortfall e.d. Den anställde kunde lika gärna vänta en tid och få en behandling inom den offentliga vården. I vart fall skulle den anställde kanske anse att förmånen kraftigt understeg arbetsgivarens kostnad för vården.
Det går emellertid inte att komma ifrån att den icke offentligt finansierade vården kan innebära förmåner som överstiger patientavgiften. Det gäller t.ex. när det finns köer inom den offentliga vården. Det kan också vara fråga om att den icke offentligt finansierade vården erbjuder behandlingar på vidare medicinska indikationer än inom den offentliga vården, dvs. att behandlingar inleds på ett tidigare stadium än vad som tillämpas inom den offentliga vården. Via privata sjukvårdsförsäkringar kan den anställde få tillgång till exklusiv information om var den ”bästa” vården tillhandahålls. På de privata sjukhusen kan omvårdnaden vara bättre genom bl.a. högre personaltäthet.
Problemet är att det inte är möjligt att med någon precision ange när förmånen överstiger patientavgiften och till vilket värde förmånen då skall fastställas. Att införa andra högre schabloner än patientavgiften eller att utgå från en andel av kostnaderna alternativt en andel av försäkringspremien ökar inte precisionen. Ett säkert värde, om än lågt, är trots allt patientavgiften.
Vilka skatteregler som föreslås på sjukvårdsområdet har naturligtvis effekter på sjukvårdssystemet i allmänhet. En ordning utan avdragsbegränsningar för arbetsgivaren och med lågt värderade förmåner enligt patientavgiftsmodellen kan innebära förändringar av vårdstrukturen genom att efterfrågan på den icke offentligt finansierade vården kan öka.
En av samhällets hörnstenar är den offentligt finansierade hälso- och sjukvården där behovet av vård, inom ramen för de ekonomiska resurserna, ensamt skall vara avgörande för vårdens omfattning och karaktär. Vid prioritering mellan två patienter skall den som har det mest akuta behovet av vård ges företräde. Ändrade skatteregler kan öka de sociala klyftorna genom att vissa grupper erbjuds vård som inte kommer flertalet till del. Denna skillnad förstärks i tider av offentliga besparingar där köerna kanske ökar. Skattereglerna kan härigenom komma i konflikt med de etiska principer som är grundläggande för sjukvården.
Skattereglerna på detta område kan också få ekonomiska effekter i den meningen att en större andel av de samlade resurserna kommer att gå till hälso- och sjukvården. Kännetecknande för sjukvårdstjänster är att efterfrågan tenderar att öka när utbudet ökar. Nya finansieringssystem, som den fria etableringsrätten för specialistläkare, eller ändrade skatteregler kan leda till att utbudet och därmed efterfrågan ökar. Sammanfattningsvis medför dessa förhållanden att det är svårt att ändra skattereglerna när det gäller den icke offentligt finansierade vården.
I propositionen föreslås att avdragsbegränsningar för arbetsgivaren skall finnas kvar även i framtiden. I fråga om den icke offentligt finansierade vården föreslås regler som i stora drag överensstämmer med dagens ordning. I princip får avdrag inte göras för kostnader för icke offentligt finansierad vård. Undantag görs emellertid för det sällsynta fallet att den anställde inte omfattas av den offentligt finansierade vården.
En invändning mot förslaget kan vara att löntagare behandlas olika beroende på om deras förmåner av fri hälso- och sjukvård avser offentligt finansierad (beskattning av patientavgifter) eller icke offentligt finansierad vård (skattefritt). Att införa en avdragsrätt för arbetsgivaren för kostnader för den icke offentligt finansierade vården motsvarande en patientavgift och att förmånsbeskatta den anställde för samma belopp innebär emellertid en rättvisa av närmast kosmetiskt slag. Om vårdkostnaden uppgick till exempelvis 5 000 kronor är det tämligen meningslöst om arbetsgivaren får göra avdrag med 180 kronor och förmånsbeskattning sker med 180 kronor.
Oavsett offentlig eller icke offentlig finansiering får avdrag enligt förslaget göras för kostnader för vaccination e.d. som betingas av verksamheten. Detsamma gäller kostnader för sådan tandbehandling som är nödvändig för flygare och ubåtspersonal.
Slutligen undantas förmån av fri hälso- och sjukvård/tandvård samt fria läkemedel utomlands från beskattning. Det är främst av praktiska skäl som detta undantag har införts. Arbetsgivarens avdragsrätt är å andra sidan begränsad till sådana fall där den anställde insjuknar under tjänstgöring utomlands.
Rehabilitering
Målsättningen med allt arbetsmiljöarbete är att förebygga att människor utsätts för risker för ohälsa och olycksfall i arbetslivet. Trots stora förbättringar inom arbetsmiljön skadas många i arbetslivet. Antalet förtids- och sjukpensionärer är stort och samhällets kostnader för dessa grupper är höga.
Från och med år 1992 gäller nya regler på rehabiliteringsområdet. Skattelagstiftningen anpassas först nu till dessa förändringar. I korthet innebär 1992 års regler att arbetsgivaren har givits ett förstahandsansvar för de anställdas rehabilitering.
Gällande skattebestämmelser innebär avdragsbegränsningar. Avdrag medges för rehabilitering som sker i enlighet med huvudavtal på arbetsmarknaden. På den privata arbetsmarknaden gäller inte några sådana avtal längre. Som utredningen konstaterat var dessa tidigare gällande avtal så allmänt hållna att de knappast kunde utgöra grund för att bedöma avdragsrätten. Som en följd av bl.a. dessa huvudavtal och tidigare överenskommelser har enskilda företag infört rehabiliteringsprogram. Sedan länge bedrivs en relativt omfattande rehabiliteringsverksamhet i näringslivet, t.ex. via Centralfonden och Svenska Re.
Enligt 3 kap. 2 a § tredje stycket arbetsmiljölagen, AML, skall arbetsgivaren se till att det på arbetsställe i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av de uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och enligt 22 kap. AFL vilar på honom. Av 22 kap. 3 § AFL framgår att arbetsgivaren skall svara för att arbetstagarens behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Arbetsgivaren skall genomföra en rehabiliteringsutredning bl.a. när den anställde varit sjukskriven under längre tid än fyra veckor i följd eller den anställdes arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder. Det är denna regel som ger uttryck för arbetsgivarens rehabiliteringsansvar.
Det är viktigt att åtgärder för arbetsanpassning och rehabilitering sätts in så tidigt som möjligt. Erfarenheterna har visat att redan efter en kort tids inaktivitet eller frånvaro minskar effekten av rehabilitering kraftigt.
Arbetsgivaren har ett förstahandsansvar att uppmärksamma och utreda behov av rehabilitering och se till att åtgärderna kommer till stånd samt att finansiera dem. Av RFV:s allmänna råd (1991:12) samt av förarbetena (prop. 1990/91:140, s. 52) framgår att ansvaret för finansiering dock får begränsas till det ansvar som arbetsgivaren har för de åtgärder som kan vidtas inom eller i anslutning till den egna verksamheten eller för att den anställde skall kunna vara kvar inom verksamheten. Vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om åtgärder får avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet där såväl den anställdes som arbetsgivarens förutsättningar vägs in.
Rehabiliteringen enligt lagen om allmän försäkring gäller inte enbart ohälsa eller olycksfall som har samband med arbetet. Rehabiliteringsansvaret gäller alltid när en nedsättning av arbetsförmågan har inträffat oavsett om den beror på händelser i arbetet eller inte. Även personer som före anställningens början har en funktionsnedsättning omfattas av bestämmelserna.
Vad som framgått av beskrivningen av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar är att lagstiftningen inte är särskilt klargörande. Det är heller knappast möjligt eller lämpligt att sätta klara gränser eftersom förutsättningarna är så olika. De föreslagna skattereglerna skall därför ses mot bakgrund av att det är svårt att precisera arbetsgivarens ansvar. Det är inte lämpligt att en skatteregel ges en utformning som styr vilka åtgärder en arbetsgivare är villig att bekosta.
Utredningens förslag var att ta bort avdragsbegränsningarna för arbetsgivaren. Utredningen föreslog vidare att den anställdes förmån av fri rehabilitering som regel inte skulle beskattas. Sådana rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivaren skall svara för enligt 22 kap. AFL föreslogs inte förmånsbeskattas. Andra åtgärder skulle heller inte beskattas under vissa förutsättningar, bl.a. krävdes läkarintyg. Som framgår nedan överensstämmer propositionens förslag i stora delar med vad utredningen föreslog med den stora skillnaden att i propositionen regleras avdragsrätten medan en förmån av fri rehabilitering alltid är skattefri.
Rehabilitering är åtgärder som syftar till att återge den som drabbas av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (22 kap 1 § AFL). Arbetslivsinriktad rehabilitering är ett begrepp som omfattar det stöd och de åtgärder som en person behöver för att återfå eller behålla sin arbetsförmåga efter det att läkning eller rent medicinsk behandling har avslutats.
Det är utifrån rehabiliteringsregeln i AFL som den föreslagna skattebestämmelsen tagit sin utgångspunkt. Enligt den föreslagna skatteregeln skall syftet med arbetsgivarens åtgärder vara att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta.
Avdrag får naturligtvis göras för kostnader för sådana rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivaren är skyldig att svara för enligt 22 kap. AFL.
Avdrag får också göras för kostnader för s.k. förebyggande behandling som syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Vad som här avses är åtgärder enligt 3 kap. 7 b § AFL. Enligt denna bestämmelse kan sjukpenning utges när den försäkrade genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.
Enligt 22 kap. 5 § AFL samordnar och utövar försäkringskassan tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamhet enligt lagen. Om arbetstagaren behöver en rehabiliteringsåtgärd för vilken ersättning kan utgå enligt 22 kap. AFL (rehabiliteringsersättning) skall försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. I planen skall anges de rehabiliteringsåtgärder som skall komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan för rehabiliteringen samt uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen. Planen skall även innehålla uppgift om den beräknade kostnaden för ersättning under rehabiliteringstiden.
Även förebyggande behandling enligt 3 kap. 7 b § AFL förutsätter att försäkringskassan upprättar en plan.
Avdragsrätten för utgifter för rehabilitering är knuten till åtgärder som arbetsgivaren är skyldig att utföra enligt 22 kap. AFL. Därutöver får avdrag göras när den skattskyldige kan visa att åtgärderna syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. De naturliga rehabiliteringsåtgärderna för en arbetsgivare är givetvis sådana som arbetsgivaren är skyldig att utföra eller åtagit sig att utföra enligt rehabiliteringsplanen. Det innebär att rehabiliteringsplanen i praktiken kommer att ha stor betydelse för att klargöra avdragsrätten även om det inte finns en direkt koppling till planen. Detsamma gäller försäkringskassans plan för förebyggande behandling.
Att koppla avdragsrätten formellt till rehabiliteringsplanen har vissa nackdelar. Det kan förekomma fall när en rehabiliteringsplan inte behöver göras men där det ändå finns ett rehabiliteringsbehov.
De rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivaren kan ha åtagit sig att bekosta i rehabiliteringsplanen kan vara av både medicinsk, arbetslivsinriktad eller social natur.
Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag
För den som inte har någon arbetsgivare har försäkringskassan ansvaret för att en rehabiliteringsutredning görs. Enligt AFL har försäkringskassan ett generellt ansvar för att rehabiliteringsbehovet klarläggs och att åtgärder vidtas för en effektiv rehabilitering.
Något arbetsgivaransvar är här inte aktuellt. För att en enskild näringsidkare eller en fysisk person som driver näringsverksamhet i handelsbolag skall komma i samma situation som en företagare som driver verksamheten genom ett aktiebolag föreslås att avdrag skall kunna göras för egen rehabilitering. Förutsättningarna motsvarar i stort sett vad som gäller för en arbetsgivare. Den enskilde näringsidkaren eller delägaren i handelsbolaget skall alltså kunna visa att rehabiliteringsåtgärderna syftar till att han skall kunna fortsätta sitt arbete. På liknande sätt som för arbetsgivaren sker en sådan bevisning lättast genom att hänvisa till försäkringskassans rehabiliteringsplan.
Företagshälsovård
Nuvarande skatteregler innebär avdragsbegränsningar för arbetsgivaren (20 § och punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). Avdrag medges för företagshälsovård som uppfyller vissa villkor enligt en tidigare statsbidragsförordning. Regeln är provisorisk och tillkom som en följd av att statsbidraget till företagshälsovården slopades.
Tidigare reglerades företagshälsovården genom huvudavtal på arbetsmarknaden. Sedan några år tillbaka finns det inte några gällande avtal på den privata arbetsmarknaden.
Förmån av företagshälsovård är undantagen från förmånsbeskattning (32 § 3 b mom. KL). För enskilda näringsidkare finns en särskild avdragsregel för ”egen hälsovård” vilket betyder företagshälsovård.
I arbetsmiljölagen finns en föreskrift om företagshälsovård. Arbetarskyddsstyrelsen är den myndighet som har till uppgift att övervaka efterlevnaden av arbetsmiljölagen.
Företagshälsovårdens uppgift är inte att bedriva hälso- och sjukvård. I stället skall företagshälsovården vara inriktad på att minska arbetsolyckor och andra skador i arbetslivet. Genom att kompetensen inte enbart ligger på det medicinska planet utan även omfattar beteendevetenskap, ergonomi m.m. kan sambandet mellan arbetsmiljö och arbetsskador utredas och arbetsmiljön förbättras.
Det händer att företagshälsovården även ägnar sig åt annan verksamhet än företagshälsovård. Det kan gälla hälso- och sjukvård och olika friskvårdsaktiviteter. Sådan verksamhet räknas alltså inte till företagshälsovården utan avdragsrätten/förmånsbeskattningen får bedömas enligt andra regler än vad som gäller för företagshälsovård.
Med ledning av lagen om allmän försäkring, arbetsmiljölagen och dess förarbeten kan företagshälsovård beskrivas på följande sätt.
* Företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för såväl arbetsgivare som arbetstagare.
* Företagshälsovården har till uppgift att arbeta på ett sådant sätt att ändamålet med arbetsmiljölagen uppfylls.
* Företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet (jfr Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om Internkontroll av arbetsmiljön, AFS 1992:6) och arbetslivsinriktad rehabilitering (jfr Arbetarskyddsstyrelsen kungörelse om Arbetsanpassning och rehabilitering, AFS 1994:1).
* Företagshälsovårdens verksamhet är baserad på en bred kompetens inom ämnesområden som medicin, teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och rehabiliteringsmetodik.
* Företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till åtgärder och verkar aktivt för att dessa genomförs.
I propositionen föreslås att avdrag skall få göras för företagshälsovård och att förmånen av fri företagshälsovård även i fortsättningen skall vara undantagen från förmånsbeskattning.
Det finns flera skäl till varför förmån av fri företagshälsovård inte bör beskattas. Företagshälsovården är organisations- och gruppinriktad. Inslaget av individuellt inriktad vård är begränsat och ingår endast som ett led i arbetet med att kartlägga och förbättra arbetsmiljön. Förmånen av fri företagshälsovård kan därför inte anses vara en sådan förmån som innebär några inbesparade levnadskostnader. Det är heller inte möjligt att individualisera förmånen.
Den hälso- och sjukvård som en företagshälsovård kan bedriva vid sidan av företagshälsovården är typiskt sett icke offentligt finansierad vård. Någon förmånsbeskattning av vården kan då inte bli aktuell. Å andra sidan får arbetsgivaren inte göra avdrag för kostnader för icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård. I ett sådant fall blir det alltså nödvändigt att särskilja kostnader för företagshälsovård och icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Man kan också tänka sig fall där en läkare inom företagshälsovården även arbetar med offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Om arbetsgivaren ersätter den anställde för patientavgiften för sådan vård skall förmånen beskattas.
Ibland kan det vara svårt att skilja mellan hälso- och sjukvård och företagshälsovård. Här följer några exempel på företagshälsovårdens arbete. Företagshälsovården bedömer vilka effekter arbetsmiljön kan ha på de anställdas hälsa och studerar bl.a. arbetsorganisation samt gör mätningar och kartlägger risker i arbetsmiljön. Vid omorganisation av arbetet kan det handla om att bedöma vilka effekter arbetsmiljön kan ha på de anställdas hälsa. Nya maskiner skall installeras, arbetstider förändras eller nya arbetsmoment införas. För en arbetsledare eller ett skyddsombud kan det röra sig om att få hjälp med olika utbildningsaktiviteter beträffande arbetsgivaransvar, arbetsorganisation eller nya arbetsmiljöregler. Tillsammans med arbetsledare kan arbetsskadestatistik, sjukfrånvaro och annan frånvarostatistik gås igenom i syfte att uppmärksamma riskgrupper. Ett allt större arbetsområde för företagshälsovården är psykosociala frågeställningar. Företagshälsovården har också uppgifter i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering.
Arbetarskyddsstyrelsen arbetar med föreskrifter där företagshälsovården närmare kommer att beskrivas. Dessa föreskrifter torde underlätta gränsdragningen mellan företagshälsovård och annan verksamhet.
Lars Emanuelsson Korsell
Lars Emanuelsson Korsell är kammarrättsassessor och tjänstgör för närvarande som rättssakkunnig i Finansdepartementet på skatteavdelningens enhet för företagsbeskattning.