Rättsfall

Kostnad för patentansökan

Ett företags kostnader för patentansökan har ansetts omedelbart avdragsgilla. Inkomsttaxering 1989.

Ett bolag utgav 39 540 kr till en patentbyrå för dennas medverkan vid fullföljandet av en europeisk patentansökan och begäran om patentbarhetsprövning. Fakturan var daterad den 1 december 1987 (brutet räkenskapsår). Enligt bolaget kunde invändning mot patentansökan göras till den 16 februari 1991. Frågan i målet var om avdrag för utgiften skulle medges omedelbart eller i form av värdeminskningsavdrag enligt reglerna i 29 § anv. p. 6 KL (numera 23 § anv. p. 16).

RR fann till skillnad mot underinstanserna att utgiften för patentansökan inte kunde anses som en sådan utgift för anskaffning av panträtt eller liknande tidsbegränsad rättighet som avses i 29 § anv. p. 6 KL. Vad som förekommit i målet visade enligt RR inte heller att utgiften på annan grund skulle fördelas på flera år. Kostnaden för patentansökan ansågs därför i sin helhet utgöra en driftkostnad för bolaget vid 1989 års taxering.

(RR:s dom 941216, mål nr 2063-1993)

Korttidsinventarier

Fråga om provkörning och intrimning av ett anskaffat inventarium skall inräknas i dess ekonomiska livslängd vid tillämpningen av regeln om korttidsinventarier i 23 § anv. p. 12 KL. Förhandsbesked angående inkomsttaxering.

Ett bolag hade för avsikt att förvärva maskiner som skulle användas för serieproduktion av tre årsmodeller av en viss tillgång. Maskinerna skulle levereras till bolaget från slutet av 1992 till april/maj 1993. De skulle då provköras, intrimmas och anpassas till produktionsprocessen. Serietillverkningen skulle sedan komma igång i början av augusti 1993 och pågå under en tid av 2 år och 11 månader. Under den tiden skulle också ett reservdelslager tillverkas. Maskinerna skulle behållas efter serieproduktionens slut för att vid behov användas i begränsad utsträckning för tillverkning av ytterligare reservdelar. Någon alternativ användning av maskinerna var otänkbar. På grund därav var de också osäljbara.

Frågan i förhandsbeskedsärendet var om maskinerna var att hänföra till inventarier vilkas ekonomiska livslängd inte överstiger tre år, s.k. korttidsinventarier. Vid sådana förhållanden skulle hela anskaffningskostnaden få dras av omedelbart enligt 23 § anv. p. 12 KL. En förutsättning härför var att den tid efter leveransen då maskinerna skulle provköras och intrimmas inte skulle inräknas i inventariernas ekonomiska livslängd.

Skatterättsnämnden fann att regeln om korttidsinventarier inte var tillämplig.

RR (en ledamot var skiljaktig) anförde bl.a: ”Begreppet ’ekonomisk livslängd’ infördes genom lagstiftning 1981 (SFS 1981:295). Av förarbetena framgår inte annat än att termen är avsedd som en förändring av rent språklig natur i förhållande till vad som dessförinnan gällt (se prop. 1980/81:68 Del A s. 212). Denna språkliga förändring bör ses i ljuset av tidigare redaktionella avfattningar av här aktuella avdragsregler.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 29 § 1 mom. kommunalskattelagen kunde avdrag göras för allt som var att anse som driftkostnad. Hit räknades bl.a. värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier ’av längre varaktighet’, som uttrycket då lydde. Mot denna föreskrift bör läsas punkt 4 första stycket av anvisningarna, också i den ursprungliga lydelsen, där det föreskrevs att såsom driftkostnad fick under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för anskaffande av redskap och andra inventarier, som ’äro underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet när de beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år’.

När det gäller avskrivning på inventarier i allmänhet saknas anledning att anta att regleringen på skatterättens område skulle vara sådan att avdrag skulle vägras för levererade inventarier under perioder då dessa är underkastade sådana tester som motsvarar den intrimningsperiod som bolaget har beskrivit i sin ansökan om förhandsbesked. Tvärtom antyder praxis att avskrivning kan ske även för tid då inventariet befunnit sig i näringsidkarens ägo utan att vara i bruk på något närmare angivet sätt (se exempelvis RÅ 1978 not. Aa 149). Av omständigheterna kring tillkomsten av den språkliga ändringen av den avdragsregel för korttidsinventarier som numera finns i punkt 12 första stycket andra meningen av anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen kan inte utläsas att någon utvidgning varit avsedd i fråga om möjligheterna att göra avdrag för anskaffning av korttidsinventarier i så måtto att endast faktisk brukandetid skulle behöva räknas som ’ekonomisk livslängd’. Inte heller finns anledning att anta att en dylik ändring varit avsedd.

En slutsats av det här anförda är enligt Regeringsrättens mening att i ett fall som detta, dvs. när ett anskaffat inventarium utsätts för försöksverksamhet av den art som är i fråga i förevarande mål, sådan verksamhet måste inräknas i inventariets ekonomiska livslängd.

På grund av vad sålunda upptagits finner Regeringsrätten skäl att fastställa förhandsbeskedet.”

(RR:s dom 941207, mål nr 1545-1994)

Bidrag till näringsidkare

Fråga om en odlingspremie som utbetalats till en lantbrukare från en testamentariskt inrättad fond utgör skattepliktig intäkt. Inkomsttaxering 1983 och 1985.

P, som bedrev lantbruk, erhöll under två år en s.k. odlingspremie från Davidsonska fonden med 1 200 kr respektive 1 000 kr. Bidragen utgick för anläggande av betesvall. Davidsonska fonden har tillkommit enligt testamentariskt förordnande. Bidragen ur fonden utges efter de riktlinjer som testator uppställt och som ger uttryck för dennes ideellt betingade intresse för jordbrukets främjande i Västbo härad. Enligt föreskrifterna för fonden skall räntemedlen användas till understödjande av jordbruksförbättringar och utdelas bland de jordbrukare som gjort sig förtjänta därav, varvid de ekonomiskt svagare bör äga företräde.

Varken LR eller KR ansåg att nämnda bidrag var skattepliktiga. RSV överklagade KR:s dom.

RR (två ledamöter var skiljaktiga) redogjorde för Davidsonska fondens ändamål samt redovisade de lagregler och motivuttalanden som var av intresse i målet. RR hänvisade därvid bl.a. till de uttryckliga regler om näringsbidrag som infördes i 19 § anv. p. 2 KL från och med 1985 års taxering (se numera 22 § anv. p. 9) och som i stora delar innebar en kodifiering av då gällande praxis. Ett näringsbidrag är skattepliktig inkomst om det har använts för en utgift som är avdragsgill antingen direkt såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Näringsbidrag kan inte bara utges av staten utan också av kommuner och sådana begränsat skattskyldiga institutioner m.m. som numera anges i 7 § 4 mom. SIL. Vid införandet av reglerna om näringsbidrag anförde departementschefen (prop. 1982/83:94 s 48) att det undantagsvis kunde inträffa att stöd till näringsidkare lämnades även av andra rättssubjekt. Frågan om den skattemässiga behandlingen av sådana stöd borde enligt departementschefen överlämnas till rättspraxis.

RR gjorde därefter följande bedömning: ”De ersättningar som P uppburit från Davidsonska fonden har utgått till honom i hans egenskap av jordbrukare till understödjande av jordbruksförbättringar. Den Davidsonska fonden ingår inte bland de rättssubjekt som uppräknas som bidragslämnare i bestämmelserna om näringsbidrag. Utbetalningar från fonden utgör därmed inte näringsbidrag enligt dessa bestämmelser.

Det föreligger inte något anställningsförhållande eller uppdragsförhållande mellan P och Davidsonska fonden. Fonden är inte heller ägare till eller innehavare av annan särskild rätt till den av P brukade fastigheten. Bidragen från fonden har utgått rent benefikt. Fonden som är ett privaträttsligt subjekt har ansetts oinskränkt skattskyldig. Med hänsyn till dessa omständigheter och bidragens syfte enligt föreskrifterna för fonden kan bidragen – oaktat att de utgått till näringsidkare – i beskattningshänseende inte heller jämställas med näringsbidrag.

Med hänsyn till det ovan anförda och då de ersättningar som P uppburit från Davidsonska fonden utgått som engångsbelopp och inte utgör ersättning för arbete för fondens räkning eller utgår för verksamhet som på annat sätt är till särskild nytta för utgivaren, är bidragen inte skattepliktiga hos P. RSV:s besvär skall därför avslås.”

(RR:s dom 941215, mål nr 73–74-1993)

Koncernbidrag som omkostnad

Fråga om svenska moderbolag ägt rätt till avdrag för bidrag till utländska koncernföretag. Inkomsttaxering för 1988 och skattetillägg (I) samt eftertaxering för 1984 för inkomst samt skattetillägg (II).

I. Det svenska aktiebolaget AB C har ett helägt norskt dotterbolag C A/S. Dotterbolaget är ett rent försäljningsbolag och har ingen annan verksamhet än att sälja moderbolagets produkter. AB C lämnade under räkenskapsåren 1982 -1987 ett årligt marknadsföringsbidrag till dotterbolaget. Enligt moderbolaget har bidragen varit avsedda att täcka kostnader i samband med uppbyggnaden av en försäljningsorganisation för marknadsföring av moderbolagets produkter.

KR konstaterade i sin dom att marknadsföringsbidragen var avdragsgilla om de kunde anses utgöra omkostnader i bolagets rörelse. KR fortsatte: ”Som förutsättningar härför gäller att det finns en intressegemenskap mellan bolagen, att bidragen är avsedda att täcka kostnader som har ett direkt samband med de affärstransaktioner som förekommer mellan bolagen och att dessa kostnader, om de i stället uppkommit hos bolaget, skulle ha utgjort kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande i bolagets rörelse. Kostnaderna skall med andra ord avse åtgärder av vilka bolaget har ett direkt intresse för sin egen verksamhet.

I det här fallet rör det sig om bidrag betecknade såsom marknadsföringsbidrag till ett helägt norskt dotterbolag, som har till enda uppgift att sälja moderbolagets produkter på den norska marknaden. Det måste antas att utgivandet av bidragen betingats av moderbolagets önskan att på sikt få till stånd en för bolaget vinstgivande försäljning av sina produkter på den norska marknaden. Oavsett att bidragen i stort sett motsvarar förlusterna i dotterbolaget och det som i övrigt kommit fram om dem saknas det mot den här bakgrunden skäl att vägra bolaget avdrag för dessa. Bolagets rörelseinkomst för det här beskattningsåret skall därför sättas ned med 236 549 kr och underlaget för skattetillägg reduceras med samma belopp.”

RSV överklagade domen.

RR gjorde samma bedömning som KR och fastställde det domslut som KR:s dom innehöll.

(RR:s dom 941220, mål nr 5127-1991)

II. Frågan i målet var i första hand om E AB vid beräkning av inkomst av rörelse hade rätt att göra avdrag för stöd som bolaget lämnat till det finska dotterbolaget Ekaraisio och det amerikanska dotterbolaget ECI. KR fann i sin dom att det ekonomiska stödet till de utländska bolagen var avdragsgillt.

RSV överklagade KR:s dom till RR.

RR (två ledamöter var skiljaktiga) anförde: ”Under år 1983 belastades E AB:s rörelseresultat med två marknadsbidrag till Ekaraisio om 274 000 kr resp. 584 225 kr samt med utbetalningar till ECI om sammanlagt 4 930 425 kr för ’management and consulting services’. Dessutom avstod E AB från att fakturera Ekaraisio 48 000 kr för hyra av s.k. BMA-anläggning, 262 359 kr för leasing och 326 000 kr för royalty på försäljning av grundkomponenter.

För att de av E AB till Ekaraisio utgivna bidragen och de till ECI utgivna beloppen skall få avräknas mot E AB:s rörelseintäkter krävs att de utgör omkostnader för att E AB skall förvärva eller bibehålla intäkter (20 § KL) och närmare bestämt att de, enligt de vid 1984 års inkomsttaxering gällande bestämmelserna i 29 § 1 mom. KL, var att anse som driftkostnader i bolagets rörelse.

Enligt den rättspraxis som anknyter till nämnda bestämmelser krävs för avdragsrätt att omkostnaderna har gett eller kan förväntas ge intäkter i den förvärvskälla till vilken omkostnaderna hänförts av det skattesubjekt som haft dem, att avdragsrätt inte kräver att de under ett år nedlagda omkostnaderna har gett upphov till intäkter under samma år för den som haft omkostnaderna samt att rätt till avdrag kan föreligga även om omkostnaderna bestått i t.ex. bidrag till ett annat rättssubjekt (se RÅ 1943 ref. 50, RÅ 1967 not. Fi 1659, RÅ 1975 Aa 823, RÅ 1981 Aa 81 och RÅ 1986 not. 250).

De skattemässiga effekterna av underlåtenheten att fakturera Ekaraisio för hyra, leasing och royalty får bedömas enligt den vid 1984 års inkomsttaxering gällande bestämmelsen i 43 § 1 mom. KL, dvs. enligt den s.k. felprisregeln.

I fråga om Ekaraisio kan följande anmärkas. Av handlingarna i målet framgår att E AB:s affärer med Ekaraisio under år 1983 varit av mindre omfattning. Det framgår emellertid också att E AB:s etablering på den finska marknaden ingått i en större internationell satsning på en produkt benämnd BMA och det av bolaget utvecklade Compozilsystemet, i vilket BMA ingår som en del. E AB har i målet uppgivit att dessa etableringar i andra länder tagit lång tid och krävt att bolaget satsat stora resurser. Någon anledning att inte godta denna uppgift föreligger inte. Att vid sådant förhållande de redovisade affärerna mellan E AB och Ekaraisio under år 1983 varit av mindre omfattning i jämförelse med de lämnade bidragens storlek framstår därvid som förklarligt och utesluter inte att bidragen kan vara avdragsgilla för E AB.

Med hänsyn till vad nu sagts skall bedömas om bidragen till Ekaraisio utgör sådana omkostnader för E AB som kan förväntas leda till att bolaget skulle förvärva eller bibehålla intäkter i sin svenska verksamhet. Därvid är särskilt följande förhållanden av intresse. Ekaraisio ägdes under år 1983 till hälften av E AB och till hälften av ett finskt aktiebolag. Ekaraisio hade väsentligen funktionen av ett försäljningsbolag till de båda ägarbolagen. Verksamheten har därför endast till en del avsett E AB:s produkter. Detta framgår också av att Ekaraisios försäljning under år 1983 enligt en av bolaget ej bestridd uppgift i målet till 65 procent avsett andra produkter än E AB:s. Det framstår emellertid inte som sannolikt att E AB skulle ha haft anledning att genom bidrag till Ekaraisio stödja en annan del av detta företags verksamhet än den som avsett E AB:s produkter. Ekaraisio har när det gäller E AB:s verksamhet väsentligen haft till uppgift att verka för avsättning av produkten BMA och för Compozilsystemet. Såvitt framgår av handlingarna i målet har de i Finland sålda produkterna tillverkats av E AB och någon tillverkning i Finland har inte varit aktuell.

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner Regeringsrätten att de av E AB till Ekaraisio utgivna bidragen får anses utgöra omkostnader för intäkternas förvärvande hos E AB. Bolaget äger därför rätt till avdrag för bidragen vid beräkning av inkomst av rörelse.

Vad beträffar underlåtenheten att fakturera Ekaraisio för hyra, leasing och royalty får med hänsyn till vad Regeringsrätten funnit beträffande de till Ekaraisio utgivna bidragen underlåtenheten anses affärsmässigt motiverad och alltså tillkommen av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap. Skäl för att höja E AB:s inkomsttaxering med stöd av 43 § 1 mom. KL föreligger därför inte.

Vad härefter gäller de utbetalningar till ECI för ’management and consulting services’ som gjorts av E AB under år 1983 kan följande framhållas. E AB har på ett tidigt stadium varit inställt på att behovet av BMA på den amerikanska marknaden skulle få tillgodoses av en fabrik i USA. Detta framgår bl.a. av olika interna meddelanden från 1980–1981 inom koncernen, vilka återfinns i den i målet föreliggande revisionspromemorian. En fabrik har också uppförts i USA och tagits i bruk under hösten 1987. De varor som produceras där och säljs på den amerikanska marknaden ger upphov till intäkter som tillfaller det amerikanska rättssubjekt som äger fabriken. Med hänsyn härtill och till att det enligt E AB:s egna uppgifter tar lång tid att arbeta upp en ny marknad, särskilt den amerikanska marknaden, kan bolagets utbetalningar under år 1983 till ECI för ’management and consulting services’ inte anses som omkostnader som kunde förväntas ge bolaget intäkter i bolagets rörelse. Utbetalningarna kan därför inte avräknas mot bolagets rörelseintäkter.

E AB har genom att inte redovisa de gjorda utbetalningarna till ECI i sin självdeklaration lämnat oriktigt meddelande. Grund för eftertaxering föreligger därför enligt den vid 1984 års taxering tillämpliga bestämmelsen i 114 § taxeringslagen (1956:623). Vidare föreligger förutsättningar för påförande av skattetillägg enligt 116 a § samma lag. Varken den i målet aktuella skatterättsliga frågans svårighetsgrad eller någon annan särskild omständighet medför att underlåtenheten framstår som ursäktlig. Skäl för eftergift av skattetillägget finns därför inte.”

RR ändrade således KR:s dom såvitt avsåg bidraget till ECI.

(RR:s dom 941220, mål nr 3348-1992)

Christer Silfverberg