Rättsfall

Personalstiftelse

Fråga om avdrag för avsättning till personalstiftelse. Inkomsttaxering 1987.

Enligt 27 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) avses med personalstiftelse en av arbetsgivaren grundad stiftelse med ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som ej avser pension, avlöning eller annan förmån vilken arbetsgivaren är skyldig att utge till enskild arbetstagare.

Kammarrätten har i en lagakraftvunnen dom 26 maj 1988, i mål om tillsyn av personalstiftelse, ansett att koncernen C:s personalstiftelse främjade sådan verksamhet som inte utgjorde välfärd i tryggandelagens mening.

Ett bolag i C-koncernen avsatte i sitt bokslut per den 31 december 1986 drygt 120 000 kr till ifrågavarande personalstiftelse. Avdraget medgavs varken av taxeringsnämnden, LR eller KR.

I besvär hos RR gjorde bolaget bl. a. gällande att någon prövning av tryggandelagens välfärdsbegrepp inte torde vara avsedd att göras vid bedömningen av avdragsrätten för en avsättning till en personalstiftelse.

RR konstaterade att enligt 29 § anv. p. 2 a första stycket KL i dess lydelse vid 1987 års taxering (se numera 23 § anv. p. 20 a KL) får arbetsgivare avdrag för medel som avsatts till personalstiftelse enligt tryggandelagen. Den begränsning som finns i anvisningspunktens andra stycke avser endast fåmansföretag och är inte tillämplig i detta fall.

Enligt RR var det upplyst att bolaget gjort avsättning till stiftelsen och sedermera överfört motsvarande medel till stiftelsen. Stiftelsen, vars stadgar fastställts av länsstyrelsen, stod under länsstyrelsens tillsyn. Vid sådana förhållanden ansågs bolaget berättigat till avdrag för den gjorda avsättningen.

(RR:s dom 950824, mål nr 59-1992)

Indelning av byggnad

Fråga om ett servicehus skall anses utgöra skattefri vårdbyggnad eller hyreshusenhet. Dessutom processuell invändning om att KR inte fått besluta till klagandens nackdel när skattemyndigheten tillstyrkt ett av klaganden framställt yrkande i KR. Allmän fastighetstaxering 1988.

Enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall bl. a. byggnad som används för åldringsvård anses utgöra vårdbyggnad. Enligt 3 § gäller huvudsaklighetsprincipen om en byggnad används till olika ändamål.

Av handlingarna framgick att byggnaden huvudsakligen utgjordes av individuella lägenheter. En mindre del utgjordes av gemensamma utrymmen som bl. a. betjänade lägenheterna och av en förskola. I RÅ 1985 1:91 ansåg RR att ett servicehus av motsvarande slag skulle klassificeras som hyreshus vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Bostadsaktiebolaget E. gjorde i LR gällande att situationen var annorlunda vid 1988 års fastighetstaxering än vid 1981 års fastighetstaxering på grund av att socialtjänstlagen preciserat kommunernas skyldigheter att inrätta servicehus för äldre människor med behov av särskilt stöd. Ett servicehus som uppfyller socialtjänstlagens krav på åldringsvårdsanläggning skulle enligt bolaget betraktas som en byggnad som används för åldringsvård.

RR fann med hänvisning till RÅ 1985 1:91 att servicehuset primärt var inrättat för bostadsändamål. Det förhållandet att ändringar gjorts på socialtjänstlagens område gav inte anledning att göra en annan principiell bedömning än den som framgick av referatet. Servicehuset skulle följaktligen indelas som hyreshus.

RR ansåg vidare – i likhet med KR – att servicehuset utgjorde en enda byggnad och att det inte, såsom bolaget yrkat i andra hand, skulle indelas i flera taxeringsenheter. I denna del ansåg RR att KR förfarit riktigt som prövade andrahandsyrkandet i sak trots att skattemyndigheten hade tillstyrkt detta yrkande i KR.

(RR:s dom 950619, mål nr 5018-1994)

Rätt skatteklass

Barn till sambo har inte ansetts som styvbarn i arvsskattehänseende.

Enligt 28 § 1 st. AGL skall barn beskattas i skatteklass I. Av detta lagrums 3:e st. framgår att styvbarn och fosterbarn i detta hänseende skall likställas med barn.

I testamente förordnade N att hela hennes kvarlåtenskap skulle delas lika mellan hennes avlidne sambos två söner.

Eftersom N och brödernas fader började sammanleva först när bröderna var äldre än 16 år, kunde de inte betraktas som N:s fosterbarn. Frågan var därför om de var styvbarn till henne.

HD anförde bl. a. att varken sambo eller barn till sambo hänfördes till skatteklass I vid AGL:s tillkomst. En bestämmelse infördes visserligen 1987 som likställde sambo med make, men någon ändring gjordes inte i det sammanhanget beträffande barn till sambo. Inte heller i förarbetena till lagändringen gavs någon antydan om att begreppet styvbarn borde ges ett vidare innehåll än tidigare som en följd av att sambor inkluderats i skatteklass I. Vid sådana förhållanden fann HD att barn till sambo inte var att anse som styvbarn vid tillämpningen av 28 § AGL. Bröderna skulle därför beskattas i skatteklass II.

(HD:s dom 950615, SÖ 111, mål nr Ö 601/95)

Värdering av icke börsnoterade aktier

Fråga om värdering av aktier i en koncern som dels drev rörelse och dels förvaltade fastigheter. Värderingen har skett enligt substansvärdemetoden, varvid koncernens fastigheter upptagits till taxeringsvärdena.

M förvärvade i maj 1986 genom en till honom riktad nyemission aktierna i ett bolag för 50 milj kr. Bolaget var moderbolag i en koncern som innefattade både fastighetsförvaltande och rörelsedrivande bolag. Drygt ett år senare skänkte M samtliga sina aktier i bolaget till sina söner. Skattemyndigheten delade upp aktierna i en rörelsedel och en förvaltningsdel. Rörelsedelen bedömdes motsvara 30 % och förvaltningsdelen 70 %. Rörelsedelen värderades enligt den s.k. lättnadsregeln (30 % av substansvärdet), vilket ledde till ett negativt resultat. Förvaltningsdelen värderades till 70 % av det belopp som M erlagt för samtliga aktier vid nyemissionen.

Hovrätten konstaterade att värdet på aktierna skulle bestämmas enligt 23 § B 5 st. AGL till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden (”påräkneligt pris”), varvid dock den del av koncernen som ansågs driva rörelse skulle värderas särskilt enligt lättnadsregeln. Det pris som M erlagt vid den riktade nyemissionen kunde enligt hovrättens mening inte utan särskilda skäl vara att jämställa med påräkneligt pris. Några sådana särskilda skäl ansågs inte föreligga. Värdet av aktierna fick då bestämmas enligt en substansvärdeberäkning, varvid koncernens fastigheter skulle tas upp till taxeringsvärdena vid gåvotillfället. Vid sådana förhållanden blev koncernens nettobehållning negativ och det saknades därför anledning att värdera rörelsedelen särskilt. Värdet av aktiegåvorna bestämdes sålunda till 0 kr.

HD fastställde hovrättens beslut.

(HD:s dom 950906, SÖ 136, mål nr Ö 3812/93)

Redaktörens kommentar: Den bedömning som hovrätten och HD i sistnämnda fall gjorde beträffande värderingen av fastighetsförvaltningen ligger i linje med tidigare praxis. Om ett representativt marknadsvärde inte finns på aktierna i ett fastighetsförvaltande bolag sker värderingen regelmässigt med utgångspunkt från taxeringsvärdet på bolagets fastigheter (se framförallt NJA 1991 s. 465 och NJA 1994 s. 607).

Om ett icke marknadsnoterat bolag bedriver både rörelse och fastighetsförvaltning skall rörelsedelen värderas enligt lättnadsregeln (vid gåva under förutsättning att de särskilda villkoren i 43 § 2 st. AGL är uppfyllda). Med hänsyn till att värdet på aktierna i detta fall blev negativt när bolagets hela förmögenhet substansvärderades, behövde domstolarna inte pröva den i målet aktualiserade frågan om ett negativt värde på rörelsedelen skulle kunna kvittas mot ett positivt värde på förvaltningsdelen. Kammarkollegiets inställning var att en sådan kvittning skulle vara felaktig.

En annan intressant fråga som berördes i målet men som inte heller ställdes på sin spets är hur man skall värdera ett bolag med en sådan blandad verksamhet, som det här är fråga om, när det finns ett representativt marknadsvärde (”påräkneligt pris”) på aktierna. Måhända kan man gå till väga på det sättet att man beräknar hur stor andel fastighetsförvaltningen utgör av hela bolagets verksamhet. En motsvarande andel av det marknadsmässiga värdet på aktierna anses utgöra förvaltningsdelens värde. Till det sålunda beräknade värdet läggs det värde som framkommer på rörelsedelen med tillämpning av lättnadsregeln. En sådan metod antyddes i den bedömning hovrätten gjorde i sitt av HD fastställda beslut.

Christer Silfverberg