A Inkomstskatt

2.1 Intäkter

RÅ 1993 ref 19 (SN 5/93) rörde sjukersättning avseende perioden 5 november 1985–31 januari 1986 som på den skattskyldiges begäran utbetalades först efter tillfrisknandet i januari 1986. Den del som avsåg 1985 beskattades av RR vid 1986 års taxering i enlighet med den skattskyldiges yrkande. Målet, som avser tillämpningen av kontantprincipen, kommenteras av Peter Melz i avsnitt 3.

Utgången i målet RÅ 1993 ref 55 (SN 9/93) väckte förhoppningar hos en del om att RR skulle acceptera att en person kunde ”sätta sig på bolag” för alla typer av inkomster. Som visas i det nedan kommenterade fallet RÅ 1993 ref 104 blev det dock inte så.

I ref 55 fann RR att ersättning som enligt avtal betalats ut till ett aktiebolag (fåmansbolag) för tjänster som dess hos bolaget anställde ägare utfört som bl a VD (”företagsdoktor”) i andra aktiebolag skulle få beskattas hos det förstnämnda bolaget.

Under våren 1980 hade S utrett verksamheten i Chark AB. Under andra halvåret 1980 ledde han bolagets verksamhet och utförde de uppgifter som åvilar en VD. Den 6 oktober 1980 registrerades han som ensam firmatecknare i bolaget. Arbetet pågick till maj 1982.

RR fann att i rättspraxis hinder i princip inte ansetts föreligga att med verkan även i beskattningshänseende i aktiebolagsform bedriva verksamhet som i allt väsentligt bygger på personliga arbetsinsatser (RÅ 83 1:40). Om den verkliga innebörden är den att det är ägaren av aktiebolaget som bedriver verksamheten och inte bolaget kan det emellertid enligt RR bli aktuellt att bortse från aktiebolaget och påföra ägaren de inkomster som härrör från verksamheten ifråga (RÅ 1969 ref 19 och 1973 Fi 85: utövande konstnärer, RÅ 1974 A 2068: författare, RÅ 81 1:17: läkare som utövade företagsläkarvård).

RR fann härefter att med hänsyn till uppgifternas karaktär och övriga omständigheter i det nu aktuella fallet det stod klart att det var fråga om ett uppdrag som var begränsat till den tid som krävdes för den ifrågavarande företagssaneringen. Vidare hade Ss verksamhet inom Chark AB inte gått utanför ramarna för det aktuella uppdraget som ”företagsdoktor”.

Härefter berörde RR det förhållandet att en VD-befattning har en speciell personlig karaktär och uttalade att en VD normalt får anses vara anställd i det bolag där han är VD. RR konstaterade dock att i särskilda fall kunde en utomstående person knytas till företaget.

RRs majoritet accepterade sedan efter en samlad bedömning att inkomsterna skulle beskattas hos fåmansbolaget och inte hos S. Två av de fem regeringsråden fastställde dock kammarrättens dom. KR fann att S personligen skulle beskattas för arvodena.

Den väl avgränsade arbetsuppgiften, såväl i tid som i omfattning, synes ha lett RRs majoritet till domslutet. Värdet av målet ökar, trots 3-2-utgången genom att det gjorts till referatmål.

I RÅ 1993 ref 104 (SN 3/94) kom dock RR till motsatt slut. Frågan gällde (fhb) om styrelsearvoden till ägare i fåmansföretag som utfört tjänster åt andra aktiebolag skulle beskattas hos ägaren eller hos bolaget.

A var styrelseledamot i sju större bolag. Särskilda konsultarvoden betalades ut till As bolag AB A från sex av de sju bolagen. Enligt sökandenas (A och AB A) uppfattning ingick de sju styrelseuppdragen och därmed styrelsearvodena i fåmansbolagets verksamhet.

Skatterättsnämnden beskattade styrelsearvodena som intäkt av tjänst hos A.

RR kom till samma slut och uttalade: ”Mot bakgrund av bestämmelserna i 8 kap ABL får uppdrag som ledamot av aktiebolags styrelse normalt anses vara av personlig natur och hänförligt till tjänst enligt 31 § kommunalskattelagen. Uppdragsarvodet utgör härvid intäkt av tjänst för den som utövat verksamheten. Emellertid kan uppdrag som styrelseledamot i särskilda fall för begränsad tid innehas av person som knutits till bolaget som ett led i ett särskilt avgränsat saneringsuppdrag avseende t ex omstrukturering av företagets verksamhet och ägarförhållanden, nedläggande av en del av verksamheten etc. I dessa fall kan uppdraget under vissa förutsättningar anses hänförligt till näringsverksamhet, utövat av det konsultföretag som ställt styrelseledamoten till förfogande. Ersättning till styrelseledamoten utgör då intäkt av näringsverksamhet för konsultföretaget (jfr RÅ 1993 ref 55).

De sju styrelseuppdrag som A innehar i vissa större aktiebolag får alla anses vara av personlig art, och arvodena därifrån utgör intäkt av tjänst för A. Överklagandet såvitt gäller dessa uppdrag skall alltså avslås.”

Därmed är det klarlagt att endast i undantagsfall kan styrelsearvoden utgöra annat än intäkt av tjänst. Detta kan ställa till praktiska problem, särskilt för advokater och andra konsulter, eftersom de med styrelsearbetet förbundna kostnaderna inte kan dras av i den övriga verksamheten. Särskilt måste beaktas att mervärdesskatt avseende dessa kostnader inte heller är avdragsgill i rörelsen.

Beträffande övriga fall där konsulter och andra fria företagare sätter sig på bolag får som tidigare bedömning göras från fall till fall med ledning av det stora antal rättsfall som nu finns.

I det ovan nämnda fallet RÅ 1993 ref 55 åberopade RR följande fall och litteratur: RÅ 1969 ref 19, RÅ 1973 Fi 85, RÅ 1974 A 2068-2069, RÅ 1975 Aa 210, RÅ 1977 ref 130, RÅ 1980 1:26, RÅ 1981 1:17, RÅ 1983 1:40, RÅ 1983 1:84, RÅ 1984 1:56, RÅ 1984 1:101, RÅ 1991 ref 18, RSV/FB Dt 1986:9, SOU 1975:1, sid 691-94 och 721-25, SOU 1975:54 sid 63–66, Skattenytt 1969 sid 575–95, Mattsson: Bolagskonstruktioner och beskattningseffekter sid 41–47.

Förmån av rätt att köpa värdepapper är en alltid aktuell beskattningsfråga. I RÅ 1993 ref 56 (SN 10/93) hade enligt ett avtal som träffats i samband med vissa ägarförändringar inom en koncern en VD (M) i två av koncernföretagen, Borås Wäfveri AB och Borås Invest AB, fått köpa aktier i Borås Invest AB till ett pris som legat under marknadsvärdet. Underpriset var minst 2,2 miljoner kronor enligt RR.

M:s ståndpunkt var att hans förvärv inte skett på grund av hans anställning i något av de berörda företagen utan på grund av ett avtal, som haft samband med vissa ägarförändringar inom koncernen och vid vilket han och Borås Invest AB var två jämställda och oberoende affärsparter.

Regeringsrätten fann dock att i målet fick anses visat att anledningen till att M fick köpa aktier i Borås Wäfveri AB på de villkor som skedde var den tilltro som sattes till honom som företagsledare i bolaget och önskemålet att han skulle stanna kvar i den befattningen. Därför betraktades M:s aktieförvärv som en skattepliktig förmån av inkomst av tjänst.

I målet var också fråga om till vilket beskattningsår förmånen var hänförlig. Detta berodde på att parterna enligt avtalet om aktieförvärvet hade rätt att under viss tid under år 1988 påkalla ny förhandling om köpeskillingen.

Avtalet om aktieförvärvet träffades år 1985 och betalning för förvärvet fullgjordes samma år. Såvitt framkommer innehöll avtalet ingen begränsning i fråga om M:s rätt att disponera över aktierna. Vidare träffade parterna under år 1989 avtal om att något tillägg till eller avdrag från den ursprungliga köpeskillingen inte skulle göras. Därför utgjorde rätten till förhandling om köpeskillingen enligt Regeringsrätten inget skäl till att hänföra M:s intäkt genom aktieförvärvet till annat beskattningsår än år 1985. M hade invänt att det slutliga förvärvspriset var okänt under beskattningsåret 1985 och att beskattning därför inte kunde ske vid 1986 års taxering.

I RÅ 1993 ref 58 (SN 10/93) var frågan om en anställd som köpt aktier för mer än 30.000 kronor till visst underpris skulle beskattas för förmånen.

Enligt 32 § anv p 3a KL beskattas inte en anställd som förvärvar aktier till underpris, om den anställde inte förvärvar aktier för ett belopp som överstiger 30 000 kr, de anställdas och aktieägarnas sammanlagda aktieförvärv inte överstiger 20 procent av det totala antalet utbjudna aktier och aktier på grund av samtidigt erbjudande har förvärvats även av andra än bolagets anställda och aktieägare på samma villkor som gäller för de anställda.

K förvärvade tillsammans med sin hustru 2 000 aktier i STIAB till ett underpris av 200 kr per aktie enligt skattemyndigheten. Marknadsvärdet för aktierna uppgick enligt skattemyndigheten till 325 kr per aktie och de förvärvades för 125 kr. Beloppet 325 kronor hämtades från första börskurs (OTC-notering) för aktierna. Fördelningen av aktierna blev slutligen den att anställda och leverantörer köpte 15 000 av de utbjudna aktierna, motsvarande 5 procent av aktiekapitalet och allmänheten 75 000 av aktierna motsvarande 25 procent av aktiekapitalet.

K anförde att introduktionspriset på aktierna inte utgjorde något förmånligt pris eftersom det borde ses i relation dels till aktiernas substansvärde som vid tiden för förvärvet uppgick till 24 kr per aktie, dels till att företaget var verksamt i en högriskbransch och att framtidsutsikterna bedömdes som osäkra. Vidare erhölls eventuell förmån inte på grund av att han var anställd i STIAB. Erbjudandet lämnades av huvudaktieägarna, inte av företaget i sig. Det riktades inte enbart till de anställda utan även till allmänheten. De formella förutsättningarna för eftertaxering var inte uppfyllda eftersom K:s och hans hustrus innehav av aktierna hade redovisats i de av makarna för taxeringsåret avgivna självdeklarationerna och en jämförelse med tidigare års deklarationer skulle ha visat att aktierna förvärvades under 1983.

Regeringsrätten fann att K köpt aktierna till visst underpris samt att storleken av den köpeskilling han erlagt för aktierna medförde att undantagsreglerna inte kunde tillämpas.

En första fråga som Regeringsrätten ställdes inför var om förmånsbeskattning kunde komma i fråga i sådana situationer då aktierna ställs till förfogande för utförsäljning av huvudaktieägarna och inte av bolaget. Regeringsrätten besvarade denna frågeställning jakande.

Beträffande frågan om förmånen utgått pga anställningen sökte Regeringsrätten ledning i de kriterier som lagts fast i 32 § anv p 3a KL. ”För att förmånsbeskattning skall kunna underlåtas i fall då aktierna inköpts för mer än efter bestämmelsen föreskrivna beloppet 30 000 kr måste anställdas förvärv avseende begränsad andel av antalet sålda aktier och förvärvet ha skett på samma villkor som gällt för allmänheten.

Dessa förutsättningar är uppfyllda i förevarande fall. K har inte heller, såvitt visats, på grund av sin ställning i bolaget eller av annat skäl påverkat aktieerbjudandet och sitt aktieköp eller Skånska Bankens (market maker) fördelning av aktierna i för honom gynnsam riktning.”

Eftertaxeringen undanröjdes därför. Ett regeringsråd var dock skiljaktigt och ville eftertaxera till ett belopp av 400 000 kr.

Det kan synas förvånande att såväl länsrätt som kammarrätt och en skiljaktig i regeringsrätten ville eftertaxera för ett erbjudande att köpa aktier som var riktat även mot allmänheten. Jfr Kammarrättens centrala mening: ”Det förhållandet att erbjudandet om köp av aktier även riktats till allmänheten undantar inte förmånen från beskattning eftersom K tillsammans med hustrun förvärvat aktier för mer än 30 000 kr.” Uttalandet är märkligt sett lösryckt ur sitt sammanhang men förklaras av att teckningserbjudandet övertecknades ca 30 gånger, varför förutom anställda och affärskontakter endast större kunder i Skånska Banken borde erhållit tilldelning. Sett med dessa fakta för ögonen blir underinstansernas domslut mer förståeliga och det framgår klarare att målets utgång i Regeringsrätten på intet sätt är självklar.

Huvudmotivet till majoritetens inställning i Regeringsrätten var således att de anställda ändå fick förvärva en begränsad andel av antalet sålda aktier till samma villkor som gällt för allmänheten. Vad som avses med en begränsad andel klargörs dock inte i domen.

I RÅ 1993 ref 90 (SN 1–2/94) var förhållandena helt annorlunda. Den anställde hade erhållit en bonus i form av börsnoterade aktier och frågan var där per vilken tidpunkt beskattning skulle ske.

A var under 1987 och 1988 anställd hos ett dotterdotterbolag till Saab-Scania AB. För A liksom för flera andra chefer inom Saab-Scania-gruppen tillämpades ett system för intjänande av bonus i form av aktier i Saab-Scania. Den 12 februari 1988 bekräftade A:s arbetsgivare (dotterdotterbolaget) – under hänvisning till att styrelsen för dotterbolaget godkänt den framlagda resultatredovisningen för år 1987 – att A intjänat 140 aktier i Saab-Scania. Den 11 april uppdrog Saab-Scania åt S-E-Banken att köpa aktier i Saab-Scania för tilldelning åt de bonusberättigade. VPC registrerade A som ägare till 140 aktier i Saab-Scania den 19 april. Den 22 april erhöll Saab-Scania aktiebrev avseende bl a A:s aktier. A:s aktiebrev översändes den 17 maj till hans arbetsgivare för vidarebefordran till honom. Samtidigt fakturerades arbetsgivaren för aktierna.

A deklarerade vid 1989 års taxering för en bonus i form av 140 aktier till ett värde av 21 700 kr beräknat efter aktiernas marknadsvärde den 2 januari 1988, 155 kr. Skattemyndigheten yrkade i besvär att förmånsvärdet borde bestämmas till 207 kr per aktie, motsvarande marknadsvärdet den 17 maj.

I RÅ 1978 Aa 143 beräknades värdet av en skattepliktig löneförmån som innebar ett vederlagsfritt förvärv av aktieteckningsrätt. RR fann att förmånen skulle beskattas som inkomst av tjänst vid den tidpunkt när teckningserbjudandet utnyttjades.

I det nu aktuella målet anförde emellertid länsrätten och kammarrätten att det inte var fråga om nyteckning av aktier utan om tilldelning av aktier. Detta skulle ses som en direkt lön. Det fanns då enligt underinstansernas mening inget motsvarande acceptansmoment som vid ett köp då en anställd erbjuds att få teckna aktier till underpris. Hela aktietilldelningen jämställdes därför med lön.

Att betalning skulle utgå i form av aktier visste man om på förhand. Värderingstidpunkten kunde dock inte hänföras till tid före prestationens utförande utan borde enligt underinstansernas mening knytas direkt till den tidpunkt när aktier blev tillgängliga för den anställde på samma sätt som när ett lönebelopp finns disponibelt för en anställd. I det här fallet blev aktiebreven tillgängliga för A tidigast den 17 maj.

A hade i processen gjort gällande att mellan Saab-Scania och honom gällde vilka mål som skulle uppfyllas och vilken bonus i form av aktier han skulle bli berättigad till genom verksamhetens resultat. Kort tid efter verksamhetsårets utgång kunde konstateras att verksamhetens resultat berättigade A till bonus i form av 140 aktier. Därmed var förmånen intjänad och dess värde känt.

A menade att den praktiska hanteringen sedan medförde att han registrerats som ägare och fått aktiebreven senare under 1988 och att det inte borde föranleda att förmånen omvärderades med utgångspunkt i börskurser från senare tidpunkter. LR och KR tillämpade då som ovan sagts kontantprincipen fullt ut och ansåg att A skulle beskattas vid den tidpunkt då aktierna kunde lyftas av honom, dvs den 17 maj.

Regeringsrätten kom till samma slut men med något annorlunda motivering. RR fann att det borde beaktas att egendomen tillfallit A som en löneförmån och inte genom ett särskilt avtal av köprättslig natur. Löneförmånen borde enligt RRs mening värderas på grundval av förhållandena vid den tidpunkt då A av arbetsgivaren fått dispositionsrätt till egendomen i fråga. Aktiebrevet överlämnades till dotterdotterbolaget den 17 maj och hade först därefter vidarebefordrats till A. Före den 17 maj hade A ingen möjlighet att förfoga över aktiebrevet. Således borde enligt RR börskursen den 17 maj vara avgörande för beräkningen av värdet av A:s löneförmån.

I RÅ 1993 not 523 (SN 12/93) var det fråga om tillämpningen av det svensk-kinesiska dubbelbeskattningsavtalet (SFS 1986:1027) på ett utbildningsbidrag till en kinesisk doktorand, verksam vid Lunds universitet. I fallet, som mera kommenteras av Gustaf Lindencrona, beskattades ett utbildningsbidrag eftersom enligt RR den forskarutbildning som studenten genomgick i väsentlig utsträckning borde betraktas som arbete.

I ett mycket speciellt mål, RÅ 1993 not 659, undslapp B beskattning för bilförmån trots att bilen i hög grad använts för resa mellan bostaden och arbetet.

B påbörjade sommaren 1987 anställning hos ett bolag i Helsingborg. Han arbetade som utesäljare över hela Norden och hade Falköping, sin bostadsort, som utgångsplats för sina säljresor. Under 1988 fick han tillgång till tjänstebil som enligt avtal skulle användas i samband med tjänsteresor och som inte fick användas för några som helst privata resor. B hade också egen privatbil hemma.

B reste en del i Norden under våren 1988. Under sommaren kallades han till kontoret i Helsingborg för att hjälpa till med säljarbeten från kontoret till dess ett nytt datasystem blivit installerat.

Arbetsgivaren påförde senare B bilförmån i kontrolluppgift. B åberopade i processen en skrivelse från mars 1990 från nye VDn i bolaget. I skrivelsen anfördes att B aldrig hade haft tillstånd att använda bilen privat och att bilförmån angavs på kontrolluppgiften var ett misstag eller rent av ett utslag av illvilja från hans företrädares sida. I intyget angavs att det under vissa perioder var brist på arbetskraft och därför nödvändigt för B att vistas på kontoret i Helsingborg. Detta skulle ses som kommenderingar och var inte avsett att förekomma annat än i undantagsfall.

LR beskattade inte B för bilförmån. KR däremot fann att det senare ingivna intyget inte kunde anses vara tillräcklig bevisning om att kontrolluppgiften var felaktig. B påfördes därför bilförmån.

I processen i Regeringsrätten ingav B en ny skrivelse från bolaget vari angavs bl a att enligt en intern undersökning hade någon bilförmån inte upptagits löpande under året på B:s avlöningskvitto utan endast vid årets slut på kontrolluppgiften. Vidare angavs i skrivelsen att bolaget vid sin redovisning av arbetsgivaravgift inte redovisat något belopp för bilförmån för B under den aktuella tiden.

RR fann med beaktande av dessa nya omständigheter och vad som i övrigt framkommit att B inte skulle beskattas för värde av bilförmån.

2.2 Kostnader

I RÅ 1993 ref 34 (SN 4/93) medgav RR avdrag för rättegångskostnader i inkomstslaget tjänst.

E innehade en tjänst som förvaltningschef vid högskolan i Umeå. Styrelsen för högskolan sade upp E i februari 1987 pga personliga förhållanden hos E. Han hade dessförinnan erbjudits andra tjänster på lägre nivå, men där han skulle få behålla sin lön så länge det var förmånligt för honom.

Tvisten prövades först i tingsrätten som fann att uppsägningen var sakligt grundad. Arbetsdomstolen (AD) fastställde i huvudsak det slut tingsrätten kommit till. Såväl tingsrätten som AD fann att E haft skälig anledning få tvisten prövad i domstol och att därför vardera parten skulle bära sina rättegångskostnader. AD fann dock att E inte kunde anses haft skälig anledning att få tvisten prövad också i AD.

Det intressanta med målet är om E, som erbjudits tjänst med tills vidare samma lön, skulle kunna få avdrag för rättegångskostnaderna. Han behövde ju inte föra någon process för att behålla sin lön. KRS fann också att en förlust av en förväntad framtida gynnsam inkomstutveckling avseende tjänsten som förvaltningschef inte kunde grunda avdragsrätt enligt 20 § KL. I 20 § stadgas att avdrag medges för kostnader för inkomsternas förvärvande och bibehållande.

RR fann dock att ”de omplaceringsalternativ som E erbjudits har avsett tjänster i vilka han under lång tid inte skulle få några löneförhöjningar. Dessa alternativa tjänster framstår därför ekonomiskt som väsentligt oförmånligare. E får vid sådant förhållande anses berättigad till avdrag för sina rättegångskostnader i den utsträckning som han kan anses ha haft skälig anledning att driva sitt krav att få behålla sin tjänst som förvaltningschef inför domstol.”

Härefter uppskattade RR kostnaderna i tingsrättsprocessen till 30.000 kronor och medgav E avdrag med detta belopp.

Två av de fem regeringsråden var dock skiljaktiga och fastställde KRs dom.

Eftersom målet trots oenigheten valts ut till referatmål får det dock antas att RRs avsikt är att det skall få prejudikatvärde.

RÅ 1993 ref 66 (SN 11/93) rörde en revisor som bott och arbetat i Tranås och efter etablering i Växjö haft kontor för sin verksamhet i båda orterna. Frågan var om han skulle få avdrag för ökade levnadskostnader för den tid han arbetat i Växjö.

B var ensam anställd i Sydrevisioner Kronoberg AB, som hade sitt säte i Växjö kommun. Hans aktieinnehav uppgick till 48 procent, vilket motsvarade 78,7 procent av röstetalet. Bolaget bedrev revisions- och redovisningsbyrå och hade kontor i både Växjö och Tranås. Verksamheten bedrevs som regel med utgångspunkt från kontoret i Växjö från måndag morgon till torsdag kväll (tre övernattningar) och med utgångspunkt från kontoret i Tranås från torsdag kväll till måndag morgon (fyra övernattningar).

Av bolagets ca 30 klientföretag hade ett tiotal verksamhet i Tranås och av bolagets omsättning för år 1993 på 500 000 kr avsåg ca 175 000 kr intäkter från klienter i Tranås. Skattemyndigheten anförde att B:s arbete inte kunde anses ha förlagts till Tranås med en sådan styrka av nödvändighet att han haft två tjänsteställen och att arbetet i Tranås således utgjort hinder mot en avflyttning till Växjö.

LR och KR vägrade avdrag för dubbel bosättning i enlighet med skattemyndighetens yrkande. RR fann emellertid att eftersom drygt 1/3 av bolagets samlade intäkter kommer från kunderna i Tranås hade det varit av betydelse för B att kunna behålla dessa kunder. En förutsättning för detta får anses ha varit att han varit beredd att hålla en god servicenivå med möjlighet att någon dag i veckan sammanträffa personligen med kunderna och att sammanträffanden utan tidsutdräkt kunna följas av avslutande arbete på kontoret i Tranås.

Mot bakgrund av detta fann RR att det inte skäligen kunde ifrågasättas att B skulle ha flyttat till Växjö och medgav därför avdrag för dubbel bosättning.

I RÅ 1993 not 55 (SN 5/93) var det fråga om avdrag för ökade levnadskostnader för en företagsledare i ett fåmansaktiebolag.

G, som var fastighetsmäklare, slutade i april 1985 sin anställning och övergick till att driva egen verksamhet (Kursmäklarna AB). Bolaget hade sitt fasta driftställe i Göteborg och bolagets kontor i Göteborg utgjorde hans fasta arbetsplats.

Hälften av de under 1985 förmedlade fastigheterna var belägna i Tanums kommun och resterande inom ett område från Varbergs kommun i söder till Sotenäs kommun i norr. Enligt G skedde visningar i norra Bohuslän under fredagar till söndagar.

För att minska bolagets kostnader hade han under resorna utnyttjat sin hustrus fritidsfastighet, som var belägen i Tanums kommun. Någon ersättning till hustrun för upplåtelse av fastigheten hade inte utgått.

Från sitt bolag tog G ut traktamentsersättning för endagsförrättningar om 400 kr och för korttidsförrättningar om 23 400 kr. Ersättningarna motsvarade i det närmaste av RSV fastställda normalbelopp.

LR och KR fann att G i enlighet med 33 § anv p 3 KL i princip var berättigad till avdrag för de ökade levnadskostnader han haft på grund av vistelsen utanför den vanliga verksamhetsorten. Eftersom resorna regelmässigt företagits under fredagar till söndagar framstod det enligt underinstanserna som sannolikt att G:s vistelse i fritidsbostaden åtminstone tidvis sammanfallit med övriga familjemedlemmars vistelse där.

Eftersom den kostnadsersättning G erhållit för dessa resor, vilken ersättning G som företagsledare själv kunnat bestämma, innefattat ersättning för merutgifter som han uppenbarligen inte hade haft (bostad) kunde ersättningen enligt underinstanserna inte anses som traktamente i egentlig mening. Därför medgavs G inte avdrag för ökade levnadskostnader i begärd utsträckning. Han ansågs dock ha haft viss fördyring under resorna och medgavs därför ett avdrag på 5 000 kr.

Så långt framstår fallet som ett typexempel på särbehandlingen av fåmansföretagsdelägare. Regeringsrätten rättade emellertid till beskattningskonsekvenserna. Samma som underinstanserna fann RR att den omständigheten att G var anställd och företagsledare i ett fåmansbolag inte utgjorde något hinder för avdrag för ökade levnadskostnader men också att det krävdes att den av arbetsgivarbolaget utgivna kostnadsersättningen hade karaktären av traktamente och inte var av annat slag.

RR fann att eftersom G vid tjänsteresorna fått vidkännas en faktisk ökning av levnadskostnaden och med hänsyn till övriga omständigheter i målet att ersättningen hade karaktären av traktamente. Vid sådant förhållande var schablonregeln tillämplig. Då skall G:s ökning av levnadskostnaderna anses uppgå till ersättningsbeloppen som har beräknats enligt RSVs normalbelopp och någon prövning av den verkliga kostnaden skall då inte ske. G fick därför enligt RR rätt till avdrag för ökade levnadskostnader med hela den utgivna ersättningen.

Gunnar Rabe