Rättsfall

Fåmansföretagsreglerna

Företagsledare i fåmansföretag, som tidigare blivit beskattad enligt fåmansföretagsreglerna för bolagets förvärv av egendom, har inte utan beskattning kunnat ta ut ett belopp motsvarande den köpeskilling som bolaget uppburit vid försäljning av egendomen. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

K är företagsledare i sitt helägda aktiebolag AB A. Bolaget förvärvade 1981 ett antal tavlor för drygt 125 000 kr. Tavlorna såldes 1983–1986 för 84 000 kr. På grund av bolagets förvärv beskattades K enligt 35 § 1 a mom 1 st KL (motsvarande bestämmelser finns numera i 32 § anv p 14 1 st KL).

I ansökan om förhandsbesked frågade K om han från AB A kunde ta ut ett belopp motsvarande det belopp som bolaget uppburit vid försäljningen (84 000 kr) utan att bli beskattad.

Skatterättsnämnden anförde: ”Enligt punkt 14 fjärde stycket första meningen av anvisningarna till 32 § KL skall förvärv till underpris av egendom föranleda beskattning hos förvärvaren om denne är delägare i företaget eller närstående till en delägare. Enligt en undantagsregel i tredje meningen i stycket skall beskattning inte ske om det är företagsledaren som förvärvar egendomen och denne redan har beskattats i samband med företagets förvärv. Undantagsregeln utgör en kodifiering av praxis som skapats genom RÅ 1985 1:52 (jfr prop. 1989/90:110 Del 1 s. 598 f.). Regelns tillämpningsområde är begränsat till en bestämd situation. Enligt nämndens mening saknas grund för att utvidga den skattefrihet som följer av undantagsregeln till fall av det slag som är aktuellt här. Frågan skall därför besvaras nekande.”

RR delade Skatterättsnämndens uppfattning och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 931201, mål nr 2259-1993)

Rätt inkomstslag för styrelsearvode

Fråga om styrelsearvoden skulle få tas upp i styrelseledamotens helägda aktiebolag eller om han skulle beskattas för dem som intäkt av tjänst. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

A drev konsultverksamhet genom ett av honom helägt aktiebolag. Hälften av intäkterna i bolaget, totalt ca en miljon kr, hänförde sig till konsultverksamheten och hälften till styrelsearvoden. A satt i ett antal större bolags styrelser och fakturerade styrelsearvodena via sitt bolag.

Skatterättsnämndens majoritet fann att arvodena skulle beskattas som intäkt av tjänst.

RR anförde i en dom bl a följande: ”Mot bakgrund av bestämmelserna i 8 kap. aktiebolagslagen får uppdrag som ledamot av aktiebolags styrelse normalt anses vara av personlig natur och hänförligt till tjänst enligt 31 § kommunalskattelagen. Uppdragsarvodet utgör härvid intäkt av tjänst för den som utövat verksamheten. Emellertid kan uppdrag som styrelseledamot i särskilda fall för begränsad tid innehas av person som knutits till bolaget som ett led i ett särskilt avgränsat saneringsuppdrag avseende t.ex. omstrukturering av företagets verksamhet och ägarförhållanden, nedläggande av en del av verksamheten etc. I dessa fall kan uppdraget under vissa förutsättningar anses hänförligt till näringsverksamhet, utövat av det konsultföretag som ställt styrelseledamoten till förfogande. Ersättningen till styrelseledamoten utgör då intäkt av näringsverksamhet för konsultföretaget (jfr Regeringsrättens dom den 8 juni 1993 i mål nr 3044-3045 -1989).”

(RR:s dom 931223)

Driftkostnad eller kapitalförlust

Ett rörelsedrivande aktiebolag avyttrade en andel i ett handelsbolag med förlust. I samband därmed uppkom fråga om bolagets innehav av andelen i handelsbolaget kunde anses rörelsebetingat samt hur förlusten i så fall skulle beräknas. Inkomsttaxering 1989.

AB Malungs Elverk (elverket) bedriver verksamhet i form av produktion och distribution av el och värme. Tillsammans med tre andra elverk och kommuner inom Siljansområdet är elverket delägare i Dala Kraft AB, vilket bolag har till uppgift att tillvarata energiintressen och bevaka kommunens energiförsörjning. På rekommendation av Dala Kraft AB förvärvade elverket en andel motsvarande 19,985 % i Dala Kraft Djupgasintressenter HB som i sin tur ägde en andel motsvarande 1/115 av Dala Djupgas KB. Elverket sålde den 29 juli 1988 sin andel i handelsbolaget för 26 kr och med en uppgiven förlust av 262 127 kr.

Elverket hade vid taxeringen 1988 tillgodofört sig allmänt avdrag för sin andel av underskottet i kommanditbolagets rörelse med 202 951 kr och vid påföljande taxering allmänt avdrag med 56 947 kr. Båda avdragen medgavs.

Elverket yrkade vid 1989 års taxering avdrag för förlusten vid avyttringen av andelen i handelsbolaget i inkomstslaget rörelse.

RR anförde bl.a.: ”De regler m.m. för vilka redogörs i det följande avser vid 1989 års taxering gällande förhållanden.

Vinst vid ett aktiebolags försäljning av andra aktier eller andelar än sådana som utgjorde lagertillgångar beskattades vid den taxeringen alltid som realisationsvinst i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Avdrag för en förlust på aktier eller andelar kunde göras enligt olika principer beroende på innehavets karaktär. Vid innehav i kapitalplaceringssyfte, dvs. om innehavet närmast kunde ses som ett alternativ till annan finansiell placering, fick avdraget göras endast enligt bestämmelserna om realisationsförlust. Om innehavet däremot kunde anses betingat av den näringsverksamhet som aktiebolaget bedrev räknades enligt punkt 5 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen förlusten på aktierna eller andelarna inte som kapitalförlust. Det förhållandet att förlusten skulle anses som en driftförlust innebar att en förlust inte behövde tas upp som realisationsförlust utan kunde tillgodoföras aktiebolaget i den förvärvskälla i vilken näringsverksamheten redovisades. Dessa sistnämnda bestämmelser togs in i kommunalskattelagen genom lagstiftning 1981, vilken i detta hänseende endast innebar en kodifiering av tidigare gällande praxis.

En förutsättning för avdrag för förlust på rörelsebetingade aktier eller andelar i rörelsen var att förlusten skulle vara en definitiv och verklig förlust. Detta kunde i allmänhet konstateras först vid en försäljning av aktierna eller andelen eller genom att det företag som aktierna eller andelen gällde försatts i konkurs. Det förhållandet att en bokföringsmässig förlust konstaterades utgjorde inte alltid tillräckliga bevis för att en avdragsgill förlust förelåg. I förarbetena till 1981 års lagstiftning (prop. 1980/81–68 s. 204) pekas sålunda på att vid likvidation en förlust kan motsvaras av en dold reserv, t.ex. en hyresrätt som överförts till moderbolaget utan vederlag. I ett sådant fall ansågs alltså någon definitiv förlust inte föreligga.

Det som förekommit i målet får anses ge vid handen att elverkets engagemang i projektet för exploatering av gasfyndigheter inom Siljansringen skall ses som ett inslag i ett av elverket avsett försök att bredda underlaget för sin verksamhet. Det förhållandet att elverket kom att genom sitt indirekta ägande inneha endast en mindre andel i kommanditbolaget föranleder inte någon annan bedömning. Med hänsyn härtill får elverkets innehav av andel i handelsbolaget anses betingat av bolagets rörelse. Elverket är därför berättigat till avdrag för förlust i samband med avyttring av andelen antingen i sin rörelse eller som realisationsförlust. Såvitt avser redovisning i förvärvskällan rörelse gäller som tidigare angetts att fråga skall vara om en definitiv och verklig förlust. Avdrag skall således vägras bl.a. då förlusten har sin grund i att det ägande bolaget tillgodogjort sig värden ur det ägda bolaget utan beskattningskonsekvenser. Motsvarande bör gälla om ägarbolaget redan fått skattemässiga fördelar genom innehavet av aktierna eller andelen.

Eftersom elverket kunnat tillgodoföra sig allmänt avdrag för de förluster som uppkommit i kommanditbolagets verksamhet under innehavstiden kan avyttringen av andelen i handelsbolaget inte anses innebära att avdragsgill förlust uppkommit i elverkets rörelse i vidare mån än till den del förlustbeloppet 262 127 kr överstiger de såsom allmänna avdrag upptagna underskotten i handelsbolagets verksamhet. Detta innebär att elverket är berättigat till avdrag i sin rörelse endast med (262 127 - 202 951 - 56 947 =) 2 229 kr.”

(RR:s dom 931223, mål nr 3007-1991)

Uttagsbeskattning

Fråga om uttagsbeskattning skall ske när ett utländskt bolag, som driver näringsverksamhet i Sverige i filialform, överlåter tillgångarna till underpris till ett av bolaget helägt aktiebolag. Förhandsbesked om inkomstskatt.

UM är ett belgiskt företag som driver gruvverksamhet i Sverige genom en filial. UM är enligt 6 § 1 mom 1 st c) SIL skattskyldigt för den verksamhet som bedrivs i Sverige. UM avsåg att i fortsättningen bedriva verksamheten inom ramen för ett nybildat helägt svenskt aktiebolag. Hela verksamheten i filialen, inklusive samtliga tillgångar och skulder, skulle därför överlåtas som apportegendom till det nybildade bolaget. Överlåtelsen avsågs ske till bokförda värden. Efter bolagsbildningen kunde eventuellt UM komma att avyttra aktierna i bolaget.

I ansökan om förhandsbesked frågade UM bl.a. om överlåtelsen skulle medföra uttagsbeskattning.

Skatterättsnämnden fann att uttagsbeskattning inte skulle ske eftersom överlåtelsen omfattade UM:s hela verksamhet i Sverige och att någon otillbörlig skatteförmån inte kunde anses uppkomma med anledning av överlåtelsen, bl.a. mot bakgrund av att vinster från gruvverksamheten även fortsättningsvis skulle bli föremål för beskattning enligt SIL.

Förhandsbeskedet överklagades av RSV i denna del till RR.

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden i den del förhandsbeskedet överklagats.

(RR:s dom 931207, mål nr 2625-1993)

Frikallelse från skattskyldighet

Fråga om en idrottsförening är frikallad från skattskyldighet för intäkter som härrör från reklamverksamhet som bedrivs av ett handelsbolag i vilket idrottsföreningen är delägare. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Enligt 7 § 5 mom SIL frikallas ideella föreningar som främjar idrottsliga och andra allmännyttiga ändamål bl.a. från sådan inkomst som hänför sig till ”särskild förvärvsverksamhet avseende rörelse och som till huvudsaklig del härrör från verksamhet som har naturlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål eller av hävd utnyttjas som finansieringskälla för ideellt arbete”.

IF är en ideell idrottsförening. IF:s intäkter består bl.a. av bidrag, inträdesavgifter, övergångsersättningar och reklamarvoden. IF hade för avsikt att förlägga reklamverksamheten till ett handelsbolag. IF och en styrelseledamot i IF eller en reklamkonsult skulle vara bolagsmän. IF skulle tillförsäkras de vinster som uppkom i handelsbolaget.

I ansökan om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden frågade IF om den skattefrihet för reklamverksamheten som tillkom IF skulle bestå om verksamheten förlades till handelsbolaget.

Skatterättsnämnden anförde bl.a.: ”Enligt vad som förutsatts i ärendet är reklamverksamheten att anse som sådan hävdvunnen verksamhet att inkomsterna av den inte skall beskattas så länge verksamheten bedrivs direkt i IF (jfr 7 § 5 mom. tredje stycket andra meningen SIL). Frågan i ärendet är om någon förändring i detta hänseende sker när verksamheten i stället bedrivs i handelsbolaget (nämnden utgår från att det, trots vad som i kompletteringarna sagts om vinst- och förlustfördelningen, verkligen är fråga om ett handelsbolag).

Orden ’särskild förvärvsverksamhet avseende’ lades till i samband med skattereformen. Tillägget föranleddes av att ideella föreningar – liksom t.ex. aktiebolag – fr.o.m. 1992 års taxering har endast en förvärvskälla (jfr 2 § 1 mom. femte stycket SIL). Av förarbetena (prop. 1989/90:110 Del 1 s. 579 och 707) framgår att tillägget syftade till att skapa förutsättningar för att behålla det rättsläge som gällde tidigare. I princip skall ’särskild förvärvsverksamhet avseende rörelse’ beteckna det som i det tidigare skattesystemet utgjorde en förvärvskälla i inkomstslaget rörelse. Av detta följer att den i handelsbolaget bedrivna verksamheten skall – såvitt avser den prövning som skall ske enligt 7 § 5 mom. första stycket SIL – behandlas för sig och skild från föreningens egna inkomster (jfr den vid 1991 års taxering gällande lydelsen av 18 § sista stycket kommunalskattelagen /1928:370/).

Reglerna i 7 § 5 mom. SIL ger ideella föreningar med viss kvalificerad verksamhet särskilda förmåner vid beskattningen. Det saknas anledning anta annat än att förmånsbehandlingen varit avsedd att gälla enbart för verksamhet som bedrivs av föreningen själv. För detta talar såväl det allmänna syftet med lagstiftningen som utformningen av de ifrågavarande reglerna i stort. Mot denna bakgrund är nämndens uppfattning att IF inte är frikallat från skattskyldighet för handelsbolagsinkomsten.”

(RR:s dom 931223, mål nr 2125-1993)

Korttidsinventarier

Reglerna om omedelbart avdrag för korttidsinventarier har inte ansetts tillämpliga på förvärv av sådana tidsbegränsade rättigheter som avses i 23 § anv p 16 KL. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Ett aktiebolag övervägde att förvärva rättigheter till två filmer. Rättigheterna gav bolaget rätt att under en sjuårsperiod exploatera filmerna i Skandinavien genom vidareupplåtelse i biograf-, video- och TV-leden. Den ekonomiska livslängden för rättigheterna uppskattades till två år.

I ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om anskaffningskostnaden för filmrättigheterna fick dras av direkt.

Skatterättsnämnden konstaterade att det aktuella förvärvet gällde anläggningstillgångar och inte omsättningstillgångar. Vidare fann nämnden att fråga var om en specificerad nyttjanderätt till filmerna, varför bestämmelserna i 23 § anv p 16 KL var tillämpliga. Därefter anförde nämnden: ”Omedelbart avdrag för anskaffningsutgiften förutsätter att reglerna om direktavdrag för s.k. korttidsinventarier i punkt 12 av anvisningarna till 23 § KL kan tillämpas också på rättigheter som avses i punkt 16 av samma anvisningar. Enligt punkt 16 får avdrag för anskaffningsutgifterna göras enligt bestämmelserna i punkterna 13 (om räkenskapsenlig avskrivning) och 14 (om restvärdeavskrivning). Som framgått regleras rätten till direktavdrag inte i någon av dessa punkter utan i punkt 12. Lagtexten måste anses klar. Direktavdrag kan därför komma i fråga endast i den mån sådana mycket speciella skäl föreligger som skulle kunna motivera ett avsteg från lagtexten.

Motsvarande hänvisningar till inventariereglerna gjordes i den lagstiftning som genomfördes 1981 (SFS 1981:295). I ärendet har åberopats att det före 1981 års lagstiftning fanns rätt till direktavdrag även för rättigheter av det ifrågavarande slaget och att inget i förarbetena till den lagstiftningen tyder på att någon ändring av tillämpningsområdet varit avsedd. Det finns emellertid mycket som talar för att denna uppfattning om rättsläget före 1981 års lagstiftning inte är korrekt. I lagtext och förarbeten synes nämligen en distinktion ha gjorts mellan värdeminskningsavdrag och direktavdrag. För inventarier har såväl värdeminskningsavdrag som direktavdrag kunnat komma i fråga medan – såvitt framgår – avdrag vid förvärv av rättigheter av ifrågavarande slag kunnat ske endast i form av värdeminskningsavdrag.

Vid KLs tillkomst gällde enligt ett led i 29 § 1 mom att avdrag fick göras för värdeminskning på inventarier av längre varaktighet och enligt ett annat led att avdrag fick göras för värdeminskning på patenträtt och annan liknande rättighet. I punkt 4 första stycket av anvisningarna till paragrafen reglerades rätten till direktavdrag för inventarier. Avdrag för inventarier av längre varaktighet fick enligt anvisningspunktens andra stycke ”däremot” ske i form av avdrag för värdeminskning. I fråga om patenträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter (förvärvade för att utnyttjas i tillverkning) fick enligt punkt 5 första stycket avdrag, fördelat på giltighetstiden, ske för värdeminskning.

Texten i 29 § 1 mom KL ändrades genom lagstiftning 1938 (SFS 1938:368). Enligt den nya lydelsen kunde avdrag medges för värdeminskning på inventarier ”eller, om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången”. Tillägget föreslogs av 1936 års skattekommitté. Kommittén ansåg att ett avdrag av det senare slaget ”knappast lämpligen bör betecknas såsom värdeminskningsavdrag” och förordade en omformulering av 29 § 1 mom KL så att ”det blir tydligt att paragrafens text täcker anvisningens innehåll” (SOU 1937:42 s 239). Bestämmelsen om patenträtt och annan liknande rättighet ändrades däremot inte och ännu vid 1991 års taxering särreglerades i 29 § 1 mom KL inventarier resp patenträtt och annan liknande rättighet. Vad gäller sistnämnda rättigheter gjordes i 1938 års lagstiftning ”beträffande värdeminskningsavdrag” en hänvisning i punkt 5 första stycket av anvisningarna till punkt 3 där bestämmelserna om såväl ”årliga värdeminskningsavdrag” som direktavdrag behandlades. De ändringar som företogs 1966 (SFS 1966:724) innebar i sak endast att hänvisningen kom att omfatta även reglerna om räkenskapsenligt avskrivning i punkt 4 av anvisningarna.

Den här genomgången – som inriktats på de i sammanhanget intressanta författningsändringarna – ger närmast vid handen att inte heller de regler som gällde före 1981 års lagstiftning gav utrymme för direktavdrag för rättigheter av det ifrågavarande slaget. För nämndens del räcker det emellertid att konstatera att den nuvarande lagtexten är klar och att anledning saknas att extendera lagtexten. Bolagets utgift för anskaffning av filmrättigheterna får därför inte dras av direkt. I stället skall avdrag medges enligt reglerna om räkenskapsenlig avskrivning eller restvärdeavskrivning (i förekommande fall med tillämpning av bestämmelserna i punkt 13 sjunde stycket andra meningen eller punkt 14 andra stycket av anvisningarna till 23 § KL).”

RR delade Skatterättsnämndens uppfattning och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 931129, mål nr 5753 -1992)

Underskottsavdrag samt ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader

Ett kommanditbolag förvärvade och upplät filmrättigheter. Frågan i målet gällde om den förlust som uppkommit i verksamheten utgjorde ett avdragsgillt underskott av rörelse hos kommanditdelägarna. Även fråga om rätt till ersättning enligt lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Inkomsttaxering 1988.

Ett kommanditbolag förvärvade och upplät filmrättigheter avseende vissa svenska och utländska filmer. I kommanditbolagets bokslut per den den 31 december 1987 redovisades en förlust på 198 milj kr eller 100 000 kr per lott. Underskottet var en följd av att kommanditbolaget gjort direktavdrag för hela anskaffningskostnaden för förvärvet av filmrättigheterna.

A, som hade fem lotter i kommanditbolaget, yrkade i sin deklaration avdrag för underskott av inkomst av rörelse med 500 000 kr.

LR underkände underskottsavdraget. KR medgav avdrag, men endast med tillämpning av reglerna för räkenskapsenlig avskrivning.

Såväl A som RSV överklagade KR:s dom.

RR anförde: ”En huvudfråga i målet är om kommanditbolaget kan anses ha bedrivit rörelse under år 1987 och – om så befinnes vara fallet – vilket skattemässigt resultat som rörelsen lett till. RSV:s grundinställning är att kommanditbolaget inte bedrivit rörelse i kommunalskattelagens mening. A hävdar däremot att kommanditbolagets förvärv och upplåtelser av filmrättigheter skett på marknadsmässiga villkor och att skäl därför saknas att vid inkomsttaxeringen underkänna den av kommanditbolaget redovisade rörelseförlusten på 198 milj. kr, motsvarande 100 000 kr för varje kommanditandel i bolaget.

Vid bedömningen av kommanditbolagets verksamhet finner Regeringsrätten att bl.a. följande omständigheter bör beaktas. Kommanditbolaget förvärvade enligt skilda avtal i december 1987 filmrättigheter avseende dels sex utländska filmer för sammanlagt 194,7 milj. kr, dels tre svenska filmer för sammanlagt 8 milj. kr. Filmrättigheterna avseende de utländska filmerna förvärvades enligt avtalen från kommanditbolagets komplementär, AB Filmintressenter -86, vilket bolag omedelbart dessförinnan förvärvat rättigheterna från ett företag benämnt Lease Finance & Supplies Ltd för sammanlagt drygt 180 milj. kr. Enligt avtal mellan kommanditbolaget och två andra utländska företag (distributörerna) erhöll dessa visningsrätten för viss tid till de utländska filmerna mot erläggande av bl.a. en s.k. minimiroyalty motsvarande 95 % av kommanditbolagets inköpspris för filmrättigheterna. Av royaltyn skulle 4,5 milj. kr erläggas senast den 28 december 1987 och 180,5 milj. kr senast den 27 december 1988. En minimiroyalty på samma villkor, 95 % av kommanditbolagets inköpspris, utfästes också i avtal avseende de svenska filmerna.

Av utredningen framgår vidare att avtalen mellan komplementären och Lease Finance & Supplies Ltd innehöll föreskrifter om att köpeskillingen för komplementärens förvärv av filmrättigheterna skulle sättas ned om och i den mån distributörerna inte betalade avtalad minimiroyalty. I målet är också utrett att komplementären i december 1987 placerat ett belopp motsvarande den minimiroyalty som senast den 27 december 1988 skulle betalas för de utländska filmerna i två bankcertifikat, att certifikaten inlösts den 27 december 1988 och beloppet i anslutning därtill insatts på komplementärens konto hos Gotabanken samt att kommanditbolagets konto i samma bank den 28 december 1988 gottgjorts den utfästa garantin. Kommanditbolaget har såvitt framkommit i målet inte haft tillgång till och inte heller efterfrågat uppgifter om filmrättigheternas marknadsvärden eller om vilka inkomster som i verkligheten influtit i samband med visning av filmerna på biografer, i television e.d. För kommanditbolagets vidkommande synes med andra ord det faktiska utfallet av vart och ett av de i december 1987 träffade avtalen redan från början ha varit bestämt till en förlust som – bortsett från ränteeffekter och förvaltningskostnader – uppgick till 5 % av angivet inköpspris för filmrättigheterna. Även andra omständigheter tyder på att kommanditbolaget och andra avtalsparter uppfattat betalning och återbetalning av belopp motsvarande angiven minimiroyalty som en från den uppgivna filmrörelsen fristående rundgång av likvida medel.

Regeringsrätten finner mot den nu redovisade bakgrunden att vad kommanditbolaget enligt de i december 1987 träffade avtalen erlagt till komplementären inte kan, såvitt gäller belopp motsvarande den överenskomna minimiroyaltyn, anses utgöra köpeskilling för förvärvade filmrättigheter. De belopp som den 28 december 1988 överförts från komplementärens bankkonto till kommanditbolagets bankkonto utgör i konsekvens härmed inte ersättning för visningsrätter utan får snarast ses som en återbetalning av penningdepositioner.

Vid denna bedömning kan enligt Regeringsrättens uppfattning inte heller vad kommanditbolaget enligt avtalen erlagt till komplementären utöver vad som skulle återbetalas såsom minimiroyalty hänföras till rörelse i kommunalskattelagens mening. Denna del av betalningen till komplementären får i stället anses utgöra vederlag för handlingar som kommanditbolaget bedömde kunna ligga till grund för de gentemot bolagets kommanditdelägare förutskickade skatteeffekterna. Vad här sagts gäller även avtalen beträffande de svenska filmerna.

Av det anförda följer att kommanditbolagets skattepliktiga resultat vid 1988 års taxering skall baseras endast på den verksamhet som ligger vid sidan av kommanditbolagets angivna transaktioner avseende filmrättigheter. Denna verksamhet är, såvitt framgår av handlingarna, begränsad till kapitalförvaltning. Enligt bolagets resultaträkning för år 1987 överstiger kapitalintäkterna summan av räntekostnader och förvaltningskostnader. Något underskott i inkomstslaget kapital föreligger alltså inte. RSV:s förstahandsyrkande skall därför bifallas under det att A:s överklagande skall avslås.

Med hänsyn till utgången i målet, skälen varpå denna utgång har grundats och omständigheterna i övrigt kan det inte anses oskäligt att A själv får bära sina kostnader i samtliga instanser. Att målet utvalts till pilotmål föranleder inte annan bedömning. A:s yrkande om ersättning för kostnader i länsrätten, kammarrätten och Regeringsrätten skall därför inte bifallas.”

(RR:s dom 931129, mål nr 2426-1992)

Finansiella tjänster

Fråga om kreditförmedlingstjänster omfattas av undantaget från skatteplikt för bank- och finansieringstjänster i mervärdesskattelagen. Förhandsbesked om mervärdesskatt.

Enligt ett samarbetsavtal mellan en bank och vissa mäklare erhåller mäklarna provision på förmedling av krediter för bostadsfinansiering.

I ansökan om förhandsbesked frågade en skattskyldig om kreditförmedlingen utgjorde en sådan från skatteplikt undantagen bank- och finansieringstjänst som anges i 8 § ML.

Skatterättsnämnden anförde: ”Enligt 7 § första stycket lagen (1968:430) om mervärdesskatt (ML) är varor och tjänster skattepliktiga om inte annat följer av 8 §. Från skatteplikt undantas enligt 8 § 3) samma lag bank- och finansieringstjänster samt värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet. Av punkt 5 tredje stycket av anvisningarna till 8 § ML framgår att notariatverksamhet och viss annan verksamhet inte omfattas av undantaget för bank- och finansieringstjänster.

Någon närmare ledning för bedömningen av vad som omfattas av begreppet bank- och finansieringstjänster ges inte i lagtexten. I förarbetena anges endast att härmed avses t.ex. in- och utlåningstjänster, betalningsförmedling och värdepappershandel (prop 1989/90:111 s 104). Enligt nämndens mening avses emellertid med det aktuella undantaget endast tjänster som utförs av den som faktiskt kan anses bedriva bank- och finansieringsverksamhet. Nämnden finner därför att de tjänster avseende bl.a. förmedling av låntagare till banken vilka bolaget vid sidan av sin fastighetsförmedling utför på bankens – inte på låntagarnas – uppdrag, inte utgör bank- och finansieringstjänster i ovan angiven mening. De omfattas således inte av det aktuella undantaget från skatteplikt.”

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 940112, mål nr 5647-1992)

Redaktör Christer Silfverberg