Reaförluster och reavinster beskattas på ett olikformigt sätt i inkomstslaget kapital bl a för att försvåra skatteplanering. I artikeln hävdas att det är både viktigt och möjligt att behandla reavinster och reaförluster på ett likartat, symmetriskt sätt.
1 Inledning1
Vårt inkomstskattesystem bygger på principen att realisationsvinster och realisationsförluster skall beskattas på ett likformigt sätt.2 Om en reavinst vid en försäljning skall beskattas fullt ut, skall motsvarande reaförlust vara fullt avdragsgill. Beskattas 70 % av en reavinst, skall 70 % av reaförlusten vara avdragsgill o s v. Dessa principer betonades under förarbetena till 1990 års inkomstskattereform, men resultatet blev i praktiken ofta ett annat.3 Huvudregeln blev i stället att medan reavinsten beskattades fullt ut, blev endast 70 % av reaförlusten avdragsgill. Endast reavinster på börsnoterade aktier och liknande finansiella instrument var fullt kvittningsbara mot likartade reaförluster.4 Reglerna har sedermera ändrats, utan att principen för begränsad avdragsrätt har förändrats. Reaförluster på fastigheter och bostadsrätter behandlas numera på ett likartat sätt som motsvarande reavinster.5 Sedan den 1/1 1992 gäller att endast 70 % av underskott i inkomstslaget kapital blir föremål för skattereduktion, till den del det överstiger 100 000 kronor. Denna regel ersatte en begränsningsregel för ränteavdragsrätten, som tillkom för att försvåra för skattskyldiga att skatteplanera med hjälp av ränteutgifter, och som befanns vara för svår att tillämpa i praktiken. Regeln förenklades därför och kom utan närmare motivering att även drabba reaförluster.6 Denna begränsningsregel behandlas fortsättningsvis endast i utvärderingen.
Före 1990 års skattereform kunde reaförluster endast kvittas mot reavinster. I och med skattereformen infördes möjlighet att alltid få avdrag för åtminstone en del av en reaförlust. Ledde avdraget till ett underskott i inkomstslaget kapital, kunde detta utnyttjas som skattereduktion. Denna ”förmånliga” behandling av reaförluster skulle kanske kunna försvara att en reaförlust kvoteras.7 Skattesystemet fungerar dock bäst om inkomster och utgifter, dvs här reavinster och reaförluster, behandlas på ett likformigt, symmetriskt sätt.8 Avsteg från principen om symmetrisk behandling av reavinster och reaförluster måste därför motiveras med mycket starka skäl. I förarbetena till inkomstskattereformen ansågs sådana starka skäl föreligga på grund av att den fulla avdragsrätten för reaförluster uppmuntrade till oacceptabel skatteplanering. I denna artikel ifrågasätter jag om dessa skäl verkligen motiverar avsteg från grundläggande inkomstskatterättsliga principer. Här behandlas endast fysiska personers kapitalinkomster.9
Ett utkast till denna artikel har diskuterats på ett doktorandseminarium i skatterätt vid Uppsala universitet. Jag tackar deltagarna, och andra, som gett mig värdefulla synpunkter på manuskriptet.
Jfr SOU 1989:33 s 41.
Se SOU 1989:33 s 41 ff och Prop 1989/90:110 s 390 ff.
Se 27 § 5 mom SIL, som nyligen är ändrad, se prop 1993/94:50 s 350. Den del av en reaförlust som överstiger en bortkvittad reavinst är endast avdragsgill till 70 %.
I förarbetena sägs att reaförlusterna egentligen borde vara avdragsgilla till 70 % av vad motsvarande reavinster beskattas till, men med hänsyn till förhållandena på bostadsmarknaden under de senaste åren framstår en sådan begränsning som alltför långtgående, se prop 1993/94:45 s 59 f.
Se prop 1991/92:60 s 76 ff.
Jfr Daniel-Surrey, International Aspects of Tax Expenditures: A Comparative Study 1985 s 41, som anser att det är acceptabelt i ett s k normativt skattesystem, att reaförluster endast kan kvittas bort mot reavinster.
Se närmare härom Melz, Kapitalvinstbeskattningens problem 1986 s 40 och s 158 ff.
Se 2 § 14 mom SIL.
2 Avdragsbegränsningar
Våra nuvarande avdragsbegränsningsregler för reaförluster, i fortsättningen även kallade avdragskvoteringsregler, bygger på RINK:s förslag.10 Utredningen menade att det var viktigt att reavinster och reaförluster behandlades på ett symmetriskt sätt, men skiljde mellan formell och faktisk symmetri. Med formell symmetri avses att reavinster och reaförluster skulle behandlas skattemässigt på samma sätt. Med faktisk symmetri förstås enligt RINK, såvitt jag kan förstå, att det är de ekonomiska effekterna som skall vara desamma, dvs symmetriska. Endast faktisk symmetri skulle råda. RINK förklarade och utvecklade detta på följande sätt.
Beskattning av realiserade värdeförändringar innebär emellertid att formellt symmetriska regler blir asymmetriska i praktiken då skattskyldiga kan ”plocka russinen ur kakan” genom att realisera värdeminskningar för att få en skattelättnad så snart som möjligt medan realiseringen av värdeökningar och därmed skattebetalningen kan skjutas på framtiden. Genom denna mycket enkla typ av skatteanpassning erhålls en räntefri skattekredit, vilket strider mot målet om likformig beskattning och målet om ett minimalt utrymme för skatteanpassning.
Som exempel kan nämnas en person som köper två tillgångar för 50 000 kr där en av tillgångarna ökar i värde till 75 000 kr medan den andra minskar i värde till 25 000 kr efter ett år, varefter värdena förblir konstanta. Genom att sälja och återköpa tillgången som sjunkit i värde får den skattskyldige vid obegränsad avdragsrätt och 30 % skattesats en skattelättnad på 7 500 kr trots att den sammanlagda förmögenheten inte förändrats. Om båda tillgångarna avyttras tio år senare uppkommer en skatt på 7 500 kr eftersom värdeökningen på den andra tillgången då realiseras.
SOU 1989:33 s 41.
Formellt symmetriska regler innebär således att den skattskyldige i detta exempel erhåller en räntefri skattekredit på 7 500 kr under tio år som en följd av mycket elementär skatteanpassning. Vid 9 % ränta motsvarande en ränta efter skatt på 6,3 % uppgår nuvärdet av skattelättnaden som erhålls ett år efter anskaffandet till 7 056 kr medan nuvärdet av samma skatt mätt i kronor skatt 11 år efter anskaffandet uppgår till 3 830 kr. Den skattskyldige kan således minska sin skatt mätt i nuvärde med 3 226 kr eller 3,2 % av det sammanlagda investerade beloppet på 100 000 kr i detta exempel med värdeändringar på +/– 50 % samt en tidsmässig förskjutning mellan realisering av värdeminskningen och värdeökningen på tio år.11
För att komma tillrätta med skattskyldigas skatteplanering, som exemplifierades genom ovanstående exempel, föreslog RINK att reaförluster endast skulle vara avdragsgilla till 70 %.12 Departementschefen var av samma uppfattning som RINK.13
När RINK skiljer mellan formell och faktisk symmetri skjuter utredningen in sig på att en skattskyldig kan göra betydande skattevinster genom att omedelbart realisera en reaförlust, samtidigt som han kan göra en god ekonomisk vinst, i form av en räntefri skattekredit, genom att skjuta på beskattningen av en reavinst genom att inte sälja tillgången. RINK anför ett orealistiskt exempel till stöd för sin uppfattning.
En skattskyldig har två lika mycket värda tillgångar, som ökar resp minskar i värde lika mycket. Genom att realisera reaförlusten genast och skjuta reavinsten framför sig får den skattskyldige en omotiverad räntefri skattekredit, som innebär att nuvärdet av den framtida skatt han skall betala vid försäljning är betydligt lägre än om han beskattades vid den tidpunkt han sålde tillgången. Det är orealistiskt att tro att en skattskyldig har sådana tillgångar, utom den som på detta sätt medvetet spekulerar på börsen. Det anmärkningsvärda är dock att denne inte drabbas fullt ut av avdragskvoteringen, eftersom det är tillåtet att kvitta reavinster mot reaförluster på marknadsnoterade aktier och liknande finansiella instrument.14 Ett mer realistiskt exempel är en skattskyldig som sålt sin fastighet eller bostadsrätt med en reaförlust. Denne har på goda grunder svårt att förstå varför hans reaförlust skall kvoteras till minst 70 %.
Det av RINK använda begreppet faktisk symmetri väcker flera frågor.
I vad mån kan en rätt att omedelbart kunna realisera en reaförlust utnyttjas för att vinna skattefördelar?
Vilka ekonomiska fördelar kan en skattskyldig nå genom att skjuta realisationen av en reavinst på framtiden?
1. I det gamla skattesystemet utnyttjades Regeringsrättens generösa praxis till att skapa, ofta konstlade, reaförluster som kvittades mot under beskattningsåret uppkomna reavinster. Som exempel kan nämnas underprisförsäljningar till barn.15 Genom 1990 års skattereform har lagstiftaren med framgång lagstiftat och försökt att försvåra för skattskyldiga att få avdrag för konstlade reaförluster.16
RINK anför som exempel på missbruk av avdragsrätten för reaförluster, möjligheten att enbart formellt utnyttja reaförlusten genom att omedelbart återköpa samma tillgång.17 Sådana affärer anses i praxis kunna accepteras, så länge säljaren står en reell ekonomisk risk. I praktiken realiseras inte den verkliga förlusten förrän den likartade tillgången realiseras. Sådana förfaranden förekommer i praktiken främst beträffande marknadsnoterade värdepapper och där får avdragsbegränsningen en begränsad betydelse på grund av kvittningsrätten. Sådana transaktioner medför inte några skatterättsliga fördelar i USA, om försäljning och återköp skett inom 30 dagar, eller då överlåtelse skett mellan familjemedlemmar.18 Vi skulle kunna införa likartade regler i Sverige.
I övrigt förekommer det att skattskyldiga säljer fastigheter, bostadsrätter och andra tillgångar, som minskat i värde, till närstående för att aktualisera en reaförlust. Tillgången stannar sedan inom familjen, och den skattskyldige kan därigenom ofta både äta upp kakan och ha den kvar. Det finns anledning att överväga om det inte borde lagstiftas mot denna typ av transaktioner.
2. För inkomstslaget kapital gäller avyttringsprincipen,19 som gör det möjligt för en skattskyldig att vänta med att realisera en realisationsvinst, liksom en reaförlust, till dess tillgången säljs. Om en tillgång som i RINK:s exempel har ökat i värde får den skattskyldige en räntefri skattekredit. Av detta drar RINK, med hjälp av ytterligare beräkningar, slutsatsen att avdraget för reaförluster skall schablonmässigt begränsas till 70 %.20
RINK har dock ”glömt” att även reavinsten minskar i värde i reala termer i motsvarande mån. Skillnaden mellan att realisera en reavinst år 1 och år 11 i det tänkta exemplet21 innebär att den skattskyldige gör en ekonomisk förlust i reala termer före skatt på 32 260 kronor, beroende på att nuvärdet av hans 75 000 kronor är under samma förutsättningar 38 300 kronor, och efter skatt 29 034 kronor.22 Jag har därför svårt att förstå hur RINK och finansdepartement kan komma fram till att den skattskyldige kan göra stora skattevinster genom att skjuta upp reavinstbeskattningen.23 Möjligen var detta möjligt under den tid på 1970-talet då ränteavdragsrätten inte var kvoterad, och det var möjligt att belåna tillgångar, som ökat i värde, och satsa medlen i högavkastande tillgångar. Så är knappast fallet i dag. Enligt min mening är det svårt att se att en skattskyldig skulle kunna vinna några mer avgörande fördelar på att skjuta beskattningen av en reavinst på framtiden.24
Utredningen om reformerad inkomstbeskattning, SOU 1989:33 s 41 ff.
För reaförluster på marknadsnoterade aktier och andra liknande finansiella instrument medges dock fri kvittningsrätt mot reavinster på liknande värdepapper, se närmare därom vid not 4 ovan.
Prop 1989/90:110 s 390 ff.
RINK motiverade detta med att den s k portföljmetoden innebar att den skattskyldige inte tjänade något på att sälja aktier som minskat i värde och behålla dem som ökat i värde, se SOU 1989:33 s 46. Portföljmetoden genomfördes dock inte, och departementschefen motiverade i stället de ”förmånliga” reglerna för marknadsnoterade aktier m m med : ”En generell avdragsbegränsning till 70 % för reaförluster skulle innebära en omotiverat hård behandling av aktieförsäljningar och det risktagande som aktieinnehav är förenat med.” För att åstadkomma kvittningsmöjligheter liknande de som gällde för portföljmetoden, medgavs full kvittningsrätt för marknadsnoterade aktier och värdepapper, se närmare prop 1989/90:110 s 428.
Se t ex RÅ 1985 1:69. Skatteflyktslagen har dock använts vid underprisförsäljningar till maka, se RÅ 1985 Aa not 62. Före 1990 års skattereform förekom det att det skapades reaförluster i samband med försäljning av dotterbolag, se t ex RÅ 1986 ref 52 och 104.
Se 24 § 3 mom SIL (och jfr 24 § 4 mom SIL) och prop 1989/90:110 s 393 ff.
I norsk skatterätt har inte avdrag medgetts när skattskyldig till och av samma person sålt och omedelbart återköpt lika många av samma typ av aktier, som dock inte var identiska, se Norsk Retstidende 1925 s 472.
Se Melz a a s 168.
Se 24 § 2 mom SIL.
SOU 1989:33 s 48.
En tillgång är värd 50 000 kronor år 0, ökar i värde till 75 000 kronor år 1 och behåller detta värde till år 11, då tillgången säljs. Kalkylräntan är 9 %.
Om tillgången ökar ytterligare i värde i takt med inflationen under innehavstiden beskattas värdeökningen under givna förutsättningar med 30 % trots att denna värdehöjning inte är någon vinst i realt avseende.
Låt oss istället anta i RINKS exempel, att alla aktier ökar i värde med t ex 7 % årligen efter den initiala värdeökningen och värdeminskningen med 25 000 kr. Det är då ekonomiskt fördelaktigare, i den situation RINK behandlar, att äga två poster à 25 000 kronor respektive 75 000 kronor än en post à 100 000 kronor, förutsatt att den första posten säljs och köpesumman, 25 000 kronor, och skatteåterbäringen, 7 500 kronor, investeras i nya likartade aktier. Exemplet är emellertid orealistiskt, dels på grund av att det är svårt att veta något om den framtida kursutvecklingen, dels på grund av att det är säkrare att kvitta, om vi förutsätter att aktierna är börsnoterade, reavinster mot reaförluster. Beträffande övriga typer av tillgångar förefaller exemplet vara alltför teoretiskt.
Utom i det fallet att den skattskyldige kan överblicka avdragsgilla reaförluster i framtiden.
3 Utvärdering
Genom 1990 års inkomstskattereform infördes avdragsbegränsningar som motiverades bl a med stöd av tveksamma ekonomiska beräkningar. I praktiken har dock avdragsbegränsningarna25 enligt uppgift haft en kraftig preventiv effekt mot skatteplanering och skatteflykt, eftersom transaktionskostnaderna i många fall blivit så höga att förfarandet inte längre är lönsamt. Traditionen tidigare i svensk skatterätt att endast medge avdrag för reaförlust mot reavinst är inte något starkt skäl för en avdragsbegränsning.26 Symmetriskäl talar för att en reavinst och motsvarande reaförlust i samma utsträckning skall vara skattepliktiga respektive avdragsgilla. Nackdelen med symmetriska regler för reavinster och reaförluster är att dessa går att utnyttja i skatteplaneringssyfte, t ex genom köp och återköp av marknadsnoterade aktier och andra finansiella instrument eller försäljningar till närstående. Enligt min mening borde det vara möjligt att angripa skatteflykts- och skatteplaneringsförfaranden genom speciallagstiftning, och samtidigt medge avdrag för reaförluster i den utsträckning motsvarande reavinster beskattas. För en sådan lösning talar som sagt mycket starka rättviseskäl.
Sture Bergström är docent i finansrätt vid Uppsala universitet.
Sture Bergström
Med detta avses här såväl avdragskvoteringen till 70 %, som regeln som begränsar skattereduktionen till 70 % på det underskottsbelopp som överstiger 100 000 kronor.
Jfr här Melz a a s 158 ff.