Rättsfall

Avdrag för utdelning

En allemansfond har ansetts berättigad till avdrag för utdelning som beslutats för beskattningsåret utan hinder av att utdelningsbeloppet enligt fondens stadgar återinvesterats i nya fondandelar för andelsägarnas räkning. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Enligt en allemansfonds fondbestämmelser skulle fondbolaget i fråga om utdelning göra avdrag för den skatt som belöpte på utdelningen och därefter återinvestera utdelningen i nya fondandelar för andelsägarnas räkning.

Fonden beslutade utdelning för visst år i början av året efter. I slutet av detta år bokades utdelning efter avstämning över på vederbörande fondandelsägares fondkonton. Nya andelar köptes därefter in för andelsägarnas räkning.

I ansökan om förhandsbesked frågade en allemansfond bl.a. om den hade rätt till avdrag för utdelning som återinvesterats i nya andelar.

Av 2 § 10 mom. 1 st. 3 SIL jfr. med 4 st. samma moment – i dess lydelse t.o.m. 1994 års taxering – framgår att en värdepappersfond får göra avdrag för utdelning som fonden beslutat för beskattningsåret, dock inte med så stort belopp att det föranleder underskott (jfr numera 2 § 10 mom. 7 st. SIL).

Skatterättsnämnden redogjorde för innehållet i tillämpliga bestämmelser i lagen om värdepappersfonder (vilken gäller för allemansfonden) samt lagens bakgrund och syften. Vidare redogjorde nämnden för det huvudsakliga innehållet i § 4 i fondbestämmelserna för allemansfonden. Därefter anförde nämnden: ”Belopp som i enlighet med den nämnda fondbestämmelsen beslutas som utdelning får i och för sig anses vara sådan utdelning som lagstiftaren avsett skall innefattas i utdelningsbegreppet (jfr prop. 1974:128 s. 152 f. och prop. 1974:181 s. 40 f. samt RÅ 1990 ref. 101). Frågan i ärendet gäller därför närmast om de belopp som beslutats i utdelning skall godtas som avdragsgilla för fonden när de används för förvärv av nya andelar.

Som framgått ovan har lagstiftaren vid utformningen av reglerna om värdepappersfonder gett fonderna mycket fria händer att själva bestämma placeringsinriktning och utdelningspolicy inom ramar som tillgodoser spararnas säkerhet. I förarbetena har också understrukits att fondbestämmelserna skall ges sådan utformning och tillgänglighet att den enskilde spararen skall ha möjlighet att bedöma de olika fondernas verksamhet. För varje fond skall också finnas en informationsbroschyr med fondbestämmelserna och den ytterligare information som behövs för att bedöma fondens verksamhet (26 §). En andelsägare får därför anses informerad och införstådd med fondens regler om utdelning och det sätt på vilket fonden tillgodoför honom beslutad utdelning.

Med hänsyn till de principer som legat till grund för utformningen av reglerna om värdepappersfonder och beskattningsreglerna för dessa och deras delägare får utdelning som beslutas i enlighet med fondbestämmelserna anses hänförlig till sådan utdelning som avses i 2 § 10 mom. SIL oavsett det sätt på vilket delägarna enligt samma bestämmelser tillgodoförs utdelningen.”

RSV överklagade förhandsbeskedet och gjorde gällande, att med hänsyn till att fonden utgör eget skattesubjekt måste en egendomsöverföring ske från den samägda egendomsmassan till den enskilde fondandelsägaren för att utdelning i skatterättslig mening skall anses föreligga.

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde nämndens förhandsbesked.

(RR:s dom 940610, mål nr 5737-1993)

Tidpunkten för skattskyldighetens inträde

Fråga om när andelsberättigade till en vinstandelsstiftelse skulle beskattas för de avsättningar som deras arbetsgivare gjort till stiftelsen. Medlen i stiftelsen skulle placeras i fondförsäkringar med möjlighet för de andelsberättigade att ge stiftelsen anvisningar om val och byte av fond. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Två aktiebolag i samma koncern övervägde att införa ett vinstandelssystem. Avsikten var att göra årliga avsättningar till en av de anställda bildad stiftelse. Utbetalning till de anställda skulle få ske tidigast inom fem år efter avsättningen. Hos det ena bolaget skulle 50 % av avsättningen placeras i sparande enligt lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (fondförsäkringar) och hos det andra bolaget skulle hela avsättningen placeras i sådana fondförsäkringar. På varje andelsberättigads liv skulle stiftelsen teckna en försäkring i ett försäkringsaktiebolag med stiftelsen som försäkringstagare och försäkringens ägare. Stiftelsen ägde bestämma i vilka försäkringspremiefonder försäkringsbolaget skulle placera premierna och om byte av fonder. De andelsberättigade skulle emellertid ha möjlighet att till stiftelsen ge anvisningar om i vilken typ av försäkringspremiefond som de på honom belöpande premierna skulle placeras och även om byte av sådan fond. Försäkringsbolaget skulle äga fondandelarna och avyttra dessa i erforderlig omfattning när utbetalning skulle ske till stiftelsen för vidareutbetalning till någon andelsberättigad.

I förhandsbeskedsärendet var fråga bl. a. om vid vilken tidpunkt skattskyldighet skulle inträda för de andelsberättigade personerna.

RR redogjorde för vinstandelssystemet och anförde därefter: ”De medel som är placerade i livförsäkringar kommer alltså att vara undandragna de andelsberättigades direkta förfogande. Att de andelsberättigade kan påverka stiftelsens beslut om val och byte av försäkringspremiefonder – vilket ansluter till den reglering för denna typ av sparande som getts i lag – medför inte att det i försäkringar placerade kapitalet skall betraktas på annat sätt än som en del av stiftelseförmögenheten och kan inte anses innebära att medel som används för betalning av premier blir tillgängliga för lyftning för de andelsberättigade eller i övrigt kommer dem till godo på sådant sätt att skattskyldighet inträder.

På grund av det anförda finner Regeringsrätten att skattskyldighet avseende de medel som placeras i livförsäkringar skall – i likhet med vad som gäller i fråga om medel placerade i aktier och liknande i finansiella instrument – anses inträda för den andelsberättigade först när medlen skall betalas ut till honom enligt reglerna för vinstandelssystemet.”

(RR:s dom 940428, mål nr 4131-1993)

Överlåtelse av handelsbolagsandel

Lagen om särskilda regler för beskattning av inkomst från handelsbolag i vissa fall har ansetts tillämplig när ett handelsbolag, vars enda verksamhet är att äga andelar i ett annat handelsbolag, överlåts. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Lagen (1992:1643) om särskilda regler för beskattning av inkomst från handelsbolag i vissa fall är tillämplig på överlåtelser av andel i handelsbolag från en fysisk person eller ett dödsbo till en annan juridisk person än dödsbo eller till en fysisk person som är bosatt utomlands (1 § 1 st.). För överlåtaren skall verksamheten i handelsbolaget ha avsett aktiv näringsverksamhet (1 § 2 st.). Vidare är lagen tillämplig bl.a. om den som avyttrar andelen bedrivit verksamhet i handelsbolaget genom en juridisk person. Enligt huvudregeln i 2 § skall överlåtaren ta upp ett belopp motsvarande realisationsvinsten på grund av överlåtelsen till beskattning som inkomst av aktiv näringsverksamhet. Som alternativ kan överlåtaren enligt 3 § ta upp inkomst från handelsbolaget som belöper på tiden före överlåtelsen eller tillträdesdagen.

Två makar bedrev aktiv näringsverksamhet i HB 1. De avsåg att överlåta sina andelar till ett annat handelsbolag som de bildat (HB 2). HB 2 skulle inte bedriva någon verksamhet utan endast inneha andelarna i HB 1. Alternativt kunde makarna överlåta sina andelar i HB 1 till ett tredje handelsbolag HB 3, vars verksamhet bestod i uthyrning av bostadsrätter. Makarna skulle inte vara verksamma i vare sig HB 2 eller HB 3.

I ansökan om förhandsbesked frågade makarna bl.a. om en senare försäljning av andelarna i HB 2 eller HB 3 skulle komma att omfattas av den särskilda lagen för överlåtelse av handelsbolagsandelar.

Skatterättsnämnden anförde bl.a: ”Enligt 18 § andra stycket KL skall all inkomst av näringsverksamhet som bedrivs av ett handelsbolag hos andelsägaren hänföras till en och samma förvärvskälla (här bortses från självständig näringsverksamhet i utlandet). För var och en av sökandena skall därför inkomsten från ägarhandelsbolaget hänföras till samma förvärvskälla oavsett i vad mån denna inkomst härrör från ägarhandelsbolaget direkt eller från HB 1. Inkomsten skall beskattas som inkomst av aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige arbetat i verksamheten i icke oväsentlig omfattning (jfr 11 kap. 3 § lagen /1962:381/ om allmän försäkring).

Sökandena har uppgett att de kommer att ’arbeta aktivt’ i HB 1. Det får därför förutsättas att deras inkomster från ägarhandelsbolaget – även i det fallet att dessa inkomster delvis härrör från av ägarhandelsbolaget uthyrda bostadsrätter – kommer att beskattas som inkomst av aktiv näringsverksamhet. Eftersom verksamheten i ägarhandelsbolaget för sökandena avser aktiv näringsverksamhet är huvudregeln tillämplig och någon prövning mot genomsynsregeln erfordras inte.”

Makarna överklagade förhandsbeskedet i denna del.

RR fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked i den del det överklagats och anförde: På de skäl som Skatterättsnämnden anfört och med beaktande även av bestämmelserna i 18 § tredje stycket kommunalskattelagen (1928:370) finner Regeringsrätten att lagen om särskilda regler för beskattning av inkomst från handelsbolag i vissa fall är tillämplig vid en avyttring av andelar i det handelsbolag som förvärvat andelarna i HB 1.”

(RR:s dom 940615, mål nr 1629-1994)

Avdrag för preliminärskatt

Fråga om skyldighet för arbetsgivare att göra avdrag för preliminärskatt på ersättning till arbetstagare för resa med egen bil när körsträckan beräknats efter schablonmässiga grunder. Besked enligt 44 § uppbördslagen.

Enligt 10 § 3 st. uppbördslagen gäller i fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten, att preliminär A-skatt skall beräknas på ersättningen endast till den del den överstiger det i 33 § anv. p. 3 c. KL angivna beloppet. Vid 1992 års taxering var detta belopp 12 kr per mil.

I de avtal som träffats inom måleribranschen tillämpades en schablon som innebar att den anställde fick ersättning för alla resor beräknade som om de företagits från en viss angiven ort till den aktuella arbetsplatsen.

Frågan i målet var om preliminär A-skatt bort beräknas på de reseersättningar som ett måleribolag med den angivna beräkningsmetoden varit skyldigt att betala till sina anställda.

RR anförde bl.a. följande: ”En övergripande princip för bestämmande av preliminär skatt finns uttryckt i 3 § 1 mom. uppbördslagen, där det föreskrivs att skattskyldig i den omfattning som fortsättningsvis anges i lagen skall betala preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antas motsvara den slutliga skatten. Det är mot bakgrund av denna princip som bestämmelserna i 10 § uppbördslagen skall tolkas. Därmed blir också i första hand vad som i materiellt hänseende gäller vid inkomsttaxeringen av betydelse.

I målet har inte gjorts gällande annat än att de av bolaget anställda målarna är att hänföra till sådana arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen vilkas bostäder enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen skall anses utgöra deras tjänsteställen. De resor som de företar mellan bostaden och de olika arbetsplatserna blir då att betrakta som tjänsteresor. Rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för tjänsteresor är såvitt avser körsträckan inte schablonmässigt bestämd utan har sin utgångspunkt i faktiskt företagna sådana resor. Avdrag torde visserligen kunna medges med ett till skäligheten uppskattat belopp även om det finns brister i utredningen om körsträcka. Detta förhållande kan emellertid inte leda till slutsatsen att en av arbetsgivaren schabloniserad metod för att för ett arbetstagarkollektiv bestämma skälig reseersättning utan vidare kan användas som underlag för att vid inkomsttaxeringen i ett enskilt fall beräkna rätten till avdrag för tjänsteresekostnad.

Den regel i 10 § tredje stycket uppbördslagen som återgivits i det föregående tillkom efter förslag av Skatteutskottet vid riksdagsbehandlingen av prop. 1989/90:110 utan annan motivering än att de nya reglerna om avdrag på 12 kr per mil för körning i tjänsten med egen bil borde beaktas i samband med avdrag för preliminär skatt (1989/90:SkU10 s. 82).

Det saknas anledning till antagande att lagstiftningen i förevarande hänseende – dvs. såvitt avser skyldigheten att göra skatteavdrag – syftat till att med utbetald lön jämställa varje krona av sådan av arbetsgivaren utbetald reseersättning som denne icke kunnat belägga såsom avdragsgill hos arbetstagaren. Å andra sidan är det inte främmande för uppbördssystemet, med hänsyn till dess övergripande syfte att undvika kvarskatteeffekter för arbetstagare, att föreskriva skatteavdrag för utgivna poster även i fall där det kan te sig tveksamt huruvida beskattning av dessa poster slutligen kan komma att ske. Även om det i själva författningstexten anges att preliminär A-skatt skall beräknas på reseersättning endast till den del den överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen angivna beloppet, finns alltså – mot bakgrund av vad här anförts om det övergripande syftet med skatteavdrag och de regler som i inkomstskattehänseende gäller för rätt till avdrag för tjänsteresa – ingen anledning att anta att begränsningen i skyldigheten att göra skatteavdrag tar sikte endast på milersättningsbeloppets storlek. Innebörden av uttrycket ”angivna beloppet” måste med andra ord vara att det finns objektiva skäl att godta även körsträckan. Den schabloniserade beräkningsmetod som bolaget velat begagna tillgodoser redan på grund av att den använder annat tjänsteställe än bostaden inte nämnda krav och kan således inte godtas som grund för underlåtenhet att i alla lägen göra skatteavdrag. På det underlag som bolaget redovisat angående beräkning av tjänstereseersättning hade vidare besked om skyldigheten att göra skatteavdrag än nu angetts inte bort lämnas. Eftersom skattemyndighetens besked innefattat längre gående uttalanden, bör beskedet undanröjas.”

(RR:s dom 940629, mål nr 5789-1992)

Avdrag för preliminärskatt

Fråga om hotellanställda erhållit subventionerade måltider av sin arbetsgivare med följd att skyldighet förelegat för arbetsgivaren att göra avdrag för preliminärskatt avseende kostförmån. Besked enligt 44 § uppbördslagen.

Huvudfrågan i målet var om X Hotell AB subventionerat sina anställdas måltider. För inkomståret 1991 var det av RSV fastställda förmånsvärdet för helt fri kost 110 kr 50 öre medan de anställda betalade 42 kr.

I RR yrkade bolaget i första hand att den verkliga kostnaden skulle läggas till grund för beräkningen av avdraget för preliminärskatt och i andra hand att avdraget skulle bestämmas till 60 % av schablonpriset eller 66 kr 30 öre. Bolaget gjorde bl.a. gällande att personalmaten producerats på marginalen av den normala driften. Den enda extra kostnaden av betydelse var därför den som avsåg råvaror och dryck. Arbetstagarna hade utöver direkta merkostnader för varje portion erlagt ytterligare belopp för täckande av på varje måltid belöpande fasta kostnader.

RSV bestred yrkandet och framhöll därvid att bolagets kalkyl för personalkosten inte kunde godtas. RSV gjorde gällande att det pris som personalen haft att betala för måltiderna på arbetsplatsen var så lågt satt att det måste anses innefatta en subvention från bolagets sida.

RR redogjorde för innehållet i tillämpliga lagrum (8 § uppbördslagen och 42 § anv. p. 3 och 4 KL) och anförde därefter: ”I samband med lagstiftning angående vissa frågor om beskattning av inkomst av tjänst anförde departementschefen följande om kostförmån för restauranganställda (prop. 1992/93:127 s. 34–35).

’Frågan om beskattning av kostförmån för restauranganställda och liknande grupper har tagits upp av flera remissinstanser. Dessa har ansett det felaktigt att restauranganställda skall beskattas för det av RSV fastställda schablonvärdet av måltidsförmån eftersom priset för luncherna för restauranganställda oftast endast motsvarar arbetsgivarens marginalkostnader för lunchmåltider. – Det ligger i sakens natur att en schablonvärdering av förevarande slag i vissa fall innebär en övervärdering och i andra fall en undervärdering av den förmån som utgår. Det är vidare att märka att utgångspunkten för schablonregeln är att värderingen skall ske – inte på grundval av arbetsgivares kostnader för lunchförmåner – utan på grundval av genomsnittspriset i riket för en lunchmåltid av normal beskaffenhet. Värderingen skall således ske med utgångspunkt i det pris som en måltid normalt betingar på en lunchrestaurang utan hänsyn till om måltiden tillhandahålls i en lunchmatsal hos arbetsgivaren eller i en vanlig restaurang för allmänheten och också utan hänsyn till priset i det enskilda fallet. Det kan mot denna bakgrund knappast komma i fråga att låta arbetsgivarens kostnader för måltiden påverka värderingen av förmånen.’

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Vad som upplysts i målet får anses ge vid handen att det pris de anställda betalar till bolaget för tillhandahållna måltider innefattar en viss subvention. Den preliminära beskattningen av denna subvention skall därvid ske med utgångspunkt i marknadsmässigt genomsnittspris för en lunchmåltid på sätt underinstanserna bestämt.

Synnerliga skäl för att jämka värdet föreligger inte.

Det i målet aktuella beskedet avser ersättningar som har utbetalats under år 1991. Denna tid har gått till ända och den fråga som omfattas av beskedet har således förfallit. Regeringsrätten finner överklagandet ej föranleda vidare yttrande.”

(RR:s dom 940601, mål nr 4229-1992)

Redaktör Christer Silfverberg