Det skatterättsliga räntebegreppet och genomsnittsmetoden

Borgenärsperspektivet

I ekonomisk mening är givetvis en fordringsägares vinst vid inlösen till pari av en fordran som förvärvats till underkurs, i den mening som nyss angivits, i sin helhet för honom en ränta på det av honom satsade kapitalet. Underkursen vid hans förvärv är med andra ord ett uttryck för den ränta som (tillsammans med eventuell löpande ränta) är den avkastning han då kräver eller nöjer sig med. Om underkursen beror på att gäldenären senare hamnat i en högre ”riskklass” än den han tillhörde vid emissionen bör bedömningen i princip bli densamma (möjligen med undantag för extremfall. Principiellt kan dock all avkastning på lån hänföras till ränta oavsett vilken riskklass gäldenären tillhör. I annat fall borde all avkastning som överstiger helt ”säker” ränta hänföras till kapitalvinst.)

Vid en avyttring av fordringen före förfallodagen kan man tekniskt sett beräkna resultatet av innehavet i termer av dels upplupen ränta eller återvunnen del av underkursen under innehavstiden, dels reavinst eller reaförlust på det nominella fordringsbeloppet minskat med underkursen vid förvärvet (här bortses alltså från ränta som eventuellt utgår i annan form och antas att fordringen i sin helhet förfaller till betalning vid en och samma tidpunkt).

Gäldenärsperspektivet

Eftersom emittenten förpliktat sig att lösa in det till underkurs emitterade lånet är underkursen ett uttryck för den lånekostnad eller ränta som han kommer att åsamkas vid inlösen. Lånet kunde lika gärna ha emitterats till ett nominellt belopp motsvarande emissionskursen varvid ett belopp motsvarande underkursen utfästs att utgå som ränta vid inlösen. Räntan är känd från början och bör fördelas som en kostnad under löptiden.

Om emittenten i förtid löser in (återköper) ett lån emitterat till pari till kurs överstigande emissionskursen åsamkas han en lånekostnad som synes böra jämställas med ränta eftersom den är ett uttryck för att marknadens avkastningskrav har sjunkit och den i förhållande till emissionen högre kursen vid återköpet från gäldenärens synpunkt är en förskottsbetalning av ”överräntan”, vilken ju ingår i den kalkylerade och utfästa låne- eller räntekostnaden vid emissionstillfället. Om återköpspriset understiger emissionskursen ökad med upplupen ränta gör han en vinst som ej bör jämställas med ränteintäkt.

Det är endast genuina underkurser som kan ses som ränta för gäldenären. Om ett till nominellt belopp emitterat lån senare omsätts till underkurs påverkar detta inte storleken av gäldenärens räntekostnader.

Borgenärsbeskattning

För genuina underkursskuldebrev synes praxis entydigt utvisa att ett belopp motsvarande underkursen, i vart fall för den ursprunglige långivaren, vid lånets inlösen skall beskattas som ränta, RÅ 1982 Aa 152 och RÅ 1972 ref. 51.

I det fall som refereras i RÅ 1988 ref. 2 hade underkursen åstadkommits genom att gäldenären betalat förskottsränta varefter borgenären överlåtit den sålunda avlövade fordringen till underkurs. RegR ansåg att skillnaden mellan den nye borgenärens förvärvspris och vad han skulle erhålla av gäldenären på förfallodagen, dvs. underkursen, var ränta och således i sin helhet skattepliktig inkomst av kapital. RegR motiverade utgången med att den nye borgenären visserligen inte uppgivit hur förvärvspriset beräknats men inte gjort gällande att fordringen varit osäker eller att andra särskilda omständigheter påverkat värderingen varför grund saknades att antaga annat än att vederlaget vid förvärvet motsvarat fordringens vid förvärvstidpunkten diskonterade värde. (Den effektiva årsräntan var i detta fall, med hänsyn till den egendom som lämnats i pant, väl hög, nästan 25 %, vilket möjligen kan förklara Regeringsrättens ganska försiktigt motiverade antagande att fordringen förvärvats till diskonterat värde; jfr dock de fall som nämnts ovan i avsnitt 1 om förskottsräntor.)

Sistnämnda fall kan generellt tas till intäkt för att praxis intagit den ståndpunkten att den som förvärvat en fordran till underkurs motsvarande diskonterat värde skall anses ha uppburit en skattepliktig ränta vid lånets inlösen med belopp motsvarande underkursen vid förvärvet. Detta synes gälla oavsett om det är fråga om genuina eller blivna underkursskuldebrev eller om fordringsägaren är ursprunglig långivare eller förvärvat fordringen genom annat (oneröst) fång.

Här kan nämnas att rättsnämnden i några ej överklagade förhandsbesked före 1990 års skatteomläggning ansett att vinst vid såväl inlösen som avyttring före förfallodagen av blivna underkursobligationer (äldre statsobligationer med lång löptid och låg ränta ursprungligen emitterade till pari men av senare innehavare förvärvade till underkurs p.g.a. att det allmänna ränteläget vid hans förvärv varit högre än vid emissionen) skulle behandlas som reavinst och inte som ränta. Dessa besked synes inte, i vart fall inte i vad de avser inlösen, vara riktiga med hänsyn till RegR:s allmänt hållna motivering i RÅ 1988 ref. 2.

Vad gäller avyttring till tredje man av fordran som förvärvats till underkurs finns såvitt jag vet endast ett fall i praxis, (RegR), nämligen RÅ 1972 ref. 51, vari vinst inte bara vid inlösen utan även vid avyttring av en s.k. finansväxel (underkursskuldebrev utan löpande ränta mcd 6 månaders löptid) beskattades som ränta. Omständigheterna är emellertid ganska knapphändigt angivna i referatet. Det kan inte uteslutas att den avyttring som avsågs i verkligheten var en förtida inlösen varvid det erhållna beloppet beräknats efter samma diskonteringsräntesats som använts vid emissionen.

I nästa avsnitt skall frågan om eventuell räntebeskattning vid avyttring av underkursskuldebrev behandlas.

Före 1990 års skatteomläggning gällde särskilda regler för vissa underkursskuldebrev. Enligt en på skatteutskottets initiativ år 1980 (SkU 1979/80:10) tillkommen lagregel gällde att skillnaden mellan förvärvspris och vad som erhölls vid såväl avyttring som inlösen av s.k. bankcertifikat (underkursskuldebrev utan löpande ränta med högst ett års löptid) vid beskattningen skulle betraktas som ränta och att motsvarande grunder skulle gälla vid beräkning av räntan om den var hänförlig till förvärvskälla för vilken inkomstberäkning skulle ske enligt bokföringsmässiga grunder. Vad lagstiftaren närmast ville åstadkomma var att förhindra att beskattningen av den ”normala avkastningen” på dessa certifikat skulle kunna nedbringas genom avdrag för reaförluster. Utskottet framhöll att dess förslag skulle ses enbart som en av praktiska skäl tillkommen lösning av den då aktuella frågan, att frågan om hur vinster och förluster vid avyttring av obligationer i allmänhet borde behandlas vid beskattningen delvis vore av komplicerad natur och att det inte då hade anledning att gå in på hela detta problemkomplex.

Genom lagstiftning år 1983, prop. 1982/83:58, utsträcktes den skattemässiga specialregleringen av bankcertifikaten till att omfatta även statsskuld- och skattkammarväxlar (liksom bankcertifikaten underkursskuldebrev utan löpande ränta med högst ett års löptid). I propositionen framhölls att vinst vid försäljning av värdepapper i allmänhet beskattades som reavinst men att främst den korta löptiden på bankcertifikaten hade motiverat att skillnaden mellan inköpspris och vad man fick vid försäljning eller inlösen skulle behandlas som ränta.

Gäldenärsbeskattning

För emittent av underkursskuldebrev gäller att han, i vart fall om underkursen beror endast på utebliven eller för låg löpande sedvanlig ränta och om han är näringsidkare, varje år får dra av den del av underkursen som belöper på beskattningsåret, RÅ 1987 Not 241 (som synes innebära en ändring av praxis enligt RÅ 1983 Aa 109). Omedelbart avdrag för kapitalrabatten (underkursen) med stöd av 17 § 3 st. bokföringslagen ges alltså inte. Om emittenten inte är näringsidkare och alltså omfattas av kontantprincipen torde gälla att han får ränteavdrag först vid lånets inlösen eller vid förtida återköp.

Emittentens avdragsrätt för underkursen är inte beroende av att borgenären räntebeskattas, vilket framgår av RÅ 1987 Not 241, som avsåg emission av konvertibla skuldebrev till underkurs och där borgenären tills vidare kan undgå beskattning genom att konvertera sina skuldebrev till aktier. Vid emission av ”vanliga” underkursskuldebrev inträffar också en eventuell räntebeskattning av borgenär, som tillämpar kontantprincipen, vid senare tidpunkt än den löpande avdragsrätten för emittent som bedriver näringsverksamhet.

Om en emittent, som är näringsidkare, återköper ett lån till underkurs (lägre kurs än emissionskursen) beskattas han för den härigenom uppkomna vinsten, RÅ 1958 ref. 18. Grunden härför synes inte vara att vinsten p.g.a. återköpet betraktas som ränta utan att den betraktas som en intäkt i näringsverksamhet. Om lånet ej är hänförligt till näringsverksamhet blir vinst vid återköp skattefri om lånet är emitterat i svenska kronor. (RINK:s förslag om reavinstbeskattning av skulder har genomförts för skulder endast i utländsk valuta.) Kostnad p.g.a. återköp till högre kurs än emissionskursen bör vara avdragsgill i första hand som kostnad jämställd med ränta, närmast förskottsränta (se ovan under Ekonomiskt synsätt, gäldenärsperspektivet) och i andra hand, om gäldenären bedriver näringsverksamhet, som annan lånekostnad i denna verksamhet. Enligt 3 § 4 mom. tredje stycket SIL (som gäller för ”fysiker”) jämställs med ränta vederlag vid återbetalning av lån i förtid. (Denna regel infördes som ett alternativ till RINK:s förslag att ge avdrag för reaförlust på skulder, prop. 1989/90:110 del 1 s. 465.) Regeln innebär att kostnad för gäldenären för förtida återbetalning av lån får dras av som ränta oavsett om kostnaden kan jämställas med förskottsbetald ränta enligt tidigare diskussion eller om borgenären av andra skäl vill ha ersättning för att i förtid avveckla lånet. Regeln innebär också att vederlaget vid den förtida återbetalningen skall beskattas som ränta hos borgenären. Däremot synes bestämmelsen inte böra leda till att vinst vid avyttring till tredje man av (ej marknadsnoterad) fordran generellt bör betraktas som ränteintäkt.

Sammanfattningsvis kan sägas att skatterättslig praxis avseende underkursskuldebrev har utformats ur ett borgenärsperspektiv när det gäller fordringsägarens beskattning och ur ett gäldenärsperspektiv när det gäller gäldenärens beskattning, dvs. borgenärens beskattning är inte symmetrisk med hur gäldenären beskattas. Delvis beror detta på att de fall som prövats på borgenärssidan avsett inkomst av kapital och på gäldenärssidan rörelsebeskattning.

Borgenärsperspektivet

För den som förvärvar ett skuldebrev till belopp över pari är överkursen ett uttryck för att skuldebrevet löper med högre ränta än marknadsräntan på motsvarande placeringar. Innehavaren får alltså på fordringens nominella belopp en högre ränta än den han eljest skulle kräva eller kunna räkna med. Överkursen, som ju kan förutses gå förlorad på förfallodagen, är en kostnad för den förhöjda räntan, dvs. genom att betala överkurs har förvärvaren köpt en del av den löpande räntan. Denna del av räntan eller ”överräntan” är alltså inte en ränta i egentlig mening utan en betalning för en rätt som förvärvaren har köpt.

Gäldenärsperspektivet

För den som, genom att utfästa en högre löpande ränta än vad marknaden kräver eller förväntar sig, emitterar skuldebrev till överkurs är överkursen den vinst han gör genom att betala överränta. Genom att betala överränta återbetalar han alltså den överkurs han fick in vid emissionen.

Om ett skuldebrev, som emitterats till pari, sedermera stiger i värde och av en ny innehavare förvärvas till överkurs påverkar detta inte gäldenärens situation. Gäldenären har ju att betala löpande ränta, som är den kostnad han åsamkas för det vid emissionen lånfångna beloppet. Att en del av denna ränta inte utgör ränta från den nye borgenärens synpunkt bör alltså inte påverka bedömningen av vad som är ränta för gäldenären.

Borgenärsbeskattning under innehavstiden och vid inlösen, tre alternativ

För beskattning av den som förvärvar en fordran till överkurs är, såvitt jag nu kan föreställa mig, tre huvudalternativ möjliga. (Det antas här att fordringen löper med fast årlig ränta och att hela det nominella fordringsbeloppet återbetalas på förfallodagen.)

Enligt det första alternativet beskattas den löpande räntan i sin helhet som ränta. Vid inlösen, som ju anses innebära att fordringen avyttras, uppkommer en förlust motsvarande överkursen. Närmast till hands ligger att behandla denna förlust som en reaförlust. Detta alternativ är enkelt att tillämpa i det praktiska taxeringsarbetet. Mot detta alternativ talar att den redan vid förvärvet förutsebara förlusten vid framtida inlösen behandlas som en reaförlust. Reaförluster (och reavinster) utmärks ju just av att de inte är förutsebara. Vid förvärvet kan överkursen vidare förutses typiskt sett gradvis gå förlorad i takt med att den slutliga förfallodagen rycker närmare. Det går emellertid inte att exakt förutse i vilken takt överkursen förloras. Vid ytterligare sjunkande allmänt ränteläge kan fordringen också tillfälligt stiga i värde.

Det andra alternativet är att se en del av den löpande räntan som amortering av överkursen.

Detta illustreras med följande exempel. En fordran på nominellt 100 och med årlig ränta 12 har förvärvats för 110, dvs. med en överkurs på 10. Av de årligen utbetalda 12 anses sammanlagt 10 vara amortering av den av förvärvaren erlagda överkursen och återstoden av de årliga betalningarna anses vara ränta på den genom amorteringen successivt minskande fordringen, som uppgick till 110 vid förvärvet. Slutbetalningen på 100 anses också vara amortering. Ett annat sätt att uttrycka saken är att överkursen betraktas som ett särskilt annuitetslån och det nominella fordringsbeloppet som ett ”vanligt” lån som i sin helhet återbetalas vid ett enda tillfälle.

Det tredje alternativet är att se förvärvet som ett samtidigt förvärv av flera fordringar till underkurs.

Detta kan illustreras med följande exempel. Det nominella fordringsbeloppet är 100 med utfäst årlig ränta på 12. Vid förvärvet återstår fyra årliga betalningar på 12 och en slutbetalning på 100. Fordringsbeviset förvärvas för 110. Förvärvaren anses ha till underkurs förvärvat fem olika fordringar på 12 + 12 + 12 + 12 + 100 med olika förfallodagar. Nuvärdet av dessa fordringar är 110 och fördelas mellan de olika fordringarna. Vid varje betalning som förvärvaren erhåller beskattas som ränta skillnaden mellan vad han får och den del av förvärvspriset som kan beräknas belöpa på denna fordran.

Borgenärsbeskattning vid avyttring före inlösendagen

I detta delavsnitt bortses från de numera gällande särskilda reglerna för räntekompensation och reavinst eller reaförlust på marknadsnoterade fordringar.

Om förvärvaren före den slutliga förfallodagen avyttrar fordringen till tredje man behandlas i det första alternativet skillnaden mellan förvärvspris och avyttringspris (med undantag för eventuell räntekompensation) som reavinst eller reaförlust.

I det andra alternativet blir bedömningen av en avyttring i princip densamma, dock att man vid reavinstberäkningen beaktar att en del av eventuellt uppburen årlig betalning är en amortering och således minskat det skattemässiga anskaffningsvärdet på fordringen och att en del av den eventuella ersättning som vid avyttringen utbetalas som kompensation för upplupen periodisk ”ränta” anses ingå i avyttringspriset för själva fordringen.

Ett exempel får illustrera. Den i det andra alternativet för 110 förvärvade fordringen avyttras för 103 + ersättning för årlig ”ränta” med 6, varav 1 kan beräknas vara hänförlig till amortering av överkurs. Säljaren har uppburit en (årlig) betalning på 12 varav 2 hänförts till amortering av överkursen. Hans skattemässiga anskaffningsvärde på fordringsbeviset har därför nedgått till 108. Som avyttringspris för fordringsbeviset räknas 104 (= 103 + 1). Avyttringen leder således till en reaförlust på 4 (= 104-108). Vidare anses han vid avyttringen ha erhållit en ränteintäkt på 5 (= 6 - 1).

I det tredje alternativet finns två olika lösningar för hur en avyttring bör beskattas.

(1) Enligt den första lösningen anses hela skillnaden mellan förvärvspris och avyttringspris vara reavinst eller reaförlust.

(2) Enligt den andra lösningen anses avyttringspriset bestå av två delar. Den ena delen utgör ersättning för upplupen ränta. Den andra delen utgör vederlag för själva fordringen exkl upplupen ränta. Den del som utgör ersättning för upplupen ränta beskattas som ränteintäkt. Skillnaden mellan den andra delen och förvärvspriset behandlas som reavinst eller reaförlust. Det bör beaktas att avyttringen i det givna exemplet till det tredje alternativet anses vara en avyttring av två eller flera särskilda fordringar (för det fall ej blott slutbetalningen, 100, återstår vid avyttringen) och att separata beräkningar avseende reavinst eller reaförlust och ränta skall göras för varje särskild fordran.

Den andra lösningen kan illustreras med följande exempel avseende avyttring av ett till underkurs förvärvat skuldebrev. Ett skuldebrev på nominellt 100 utan löpande ränta har förvärvats för 60 och senare avyttrats för 73. Den del av underkursen på 40 som belöper på innehavstiden (upplupen ränta) är 10. Vid avyttringen skall alltså säljaren anses ha fått en ränta (räntekompensation) på 10 och gjort en reavinst på 3 (= 73 - 10 - 60). Om avyttringen i stället hade skett till 67 hade den, med i övrigt samma förutsättningar, lett till en reaförlust på 3 (= 67 - 10 - 60), eftersom ersättningen för den upplupna räntan även i detta fall givetvis skall anses vara 10.

I det fall som återges i RSV/FB Dt 1984:14 (se även RÅ 1984 Aa 81 i den del ärendet, förhandsbesked, fullföljdes till RR) svarade rättsnämnden på en fråga, fråga 3.2, om vad som skulle gälla vid en avyttring på ”marknaden” under löptiden av ett till underkurs förvärvat skuldebrev, s.k. finanscertifikat med högst ett års löptid. Nämnden angav som grund för svaret att den del av det mot underkursen vid utgivandet svarande beloppet som belöpte på innehavstiden utgjorde ränta, att detta gällde oavsett om den sålunda beräknade räntan var större eller mindre än vinsten vid avyttringen av skuldebrevet och att skillnaden mellan vinsten och räntan skulle hänföras till en förändring av värdet på skuldebrevets renodlade kapitalbelopp eller priset vid utgivandet. (Såvitt framgår av förutsättningarna skulle skuldebrevet av den skattskyldige förvärvas vid utgivandet.) Så långt överensstämmer förhandsbeskedet på denna fråga med den ”andra lösning” som återgivits ovan. Svaret på frågan blev att den del av vinsten som täcktes av beräknad ränta skulle beskattas som ränta. Den av nämnden angivna grunden synes inte stämma överens med svaret, eftersom svaret tyder på att om vinsten skulle vara lägre än den beräknade räntan endast ett belopp motsvarande vinsten skulle beskattas som ränta medan den av nämnden angivna grunden i ett sådant fall borde medföra räntebeskattning med högre belopp än vinsten och rätt till avdrag för reaförlust med belopp motsvarande skillnaden mellan vinsten och räntebeloppet. Nämnden synes alltså ha medgivit ”tyst kvittning” mellan beräknad ränta och reaförlusten. (På den tiden fick reaförluster överhuvudtaget inte kvittas mot annat än reavinster.)

Några effekter av de olika borgenärsalternativen

De belopp som beskattas som ränta eller reavinst hos förvärvaren blir sammantaget lika stora oavsett vilket av de tre alternativen som väljs. Däremot sker beskattning med olika belopp vid olika tidpunkter (förutsatt att borgenären beskattas enligt kontantprincipen). Beskattningen sker alltså tidigare i alternativ ett än i alternativ två och tidigare i alternativ två än i alternativ tre. Således skulle, med de siffror som angivits i de nämnda exemplen, i det första alternativet ett belopp på 12 beskattas som ränta vid den första förfallotidpunkten. I alternativ två skulle motsvarande belopp bli c:a 10 och i alternativ tre c:a 2.

Alternativ ett innebär också en tidigareläggning av beskattningen på så sätt att den förutsebara förlusten kommer fram på avdragssidan först vid inlösen (eller eventuellt vid en avyttring dessförinnan). Därtill kommer att reaförlusten, vid beräkning av inkomst av kapital, är avdragsgill endast till 70 %. För marknadsnoterade fordringar får dock reaförlust dras av som ränta vilket leder till fullt avdrag, om det inte är så att förlusten drabbas av den allmänna begränsning av rätten till skattereduktion som gäller för underskott av kapital enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen.

Att en till överkurs förvärvad fordran ses antingen som ett lån som årligen ger en ränta motsvarande förvärvarens avkastningsanspråk (alternativ två) eller som ett förvärv av flera underkursskuldebrev med samma totala avkastning (alternativ tre) kan belysas med följande exempel. En person lånar ut 72,25 mot en ränta på 12 %. Det överenskoms att betalning (inklusive ränta) skall ske i fem år med 20 per år (nuvärdet av fem årliga betalningar på 20 är 72,25 med en diskontering efter 12 %). Fordringen överlåts till en person, som nöjer sig med 10 % ränta, för 75,87 (= nuvärdet med diskontering efter 10 %). Fördelningen av de årliga betalningarna på 20 mellan amortering och ränta blir för förvärvaren i de olika alternativen som följer.

För låntagaren påverkas inte situationen av borgenärsbytet. Han bör alltså få dra av sammanlagt 27,75 som ränta. Om överenskommelse träffats om att räntan, 12 %, skall betalas varje år på återstående låneskuld blir fördelningen för hans del som följer.

Vilket borgenärsalternativ är riktigt?

Beskattning under innehavstiden och vid inlösen

RR har i RÅ 1988 ref. 2 bortsett från vad som av de ursprungliga låneparterna betecknats som ränta och bedömt situationen utifrån vad som från ett borgenärsperspektiv är säkerställd eller förutsebar avkastning och således ränta, dvs. som ränta bör ej behandlas ett större belopp än skillnaden mellan diskonterat värde (förvärvspris) och framtida betalningar. Med hänsyn härtill synes alternativ ett inte vara riktigt. Alternativ ett lider också av den teoretiska bristen att den utgår från att en förutsebar kostnad kan behandlas som reaförlust. Valet synes därför stå mellan alternativ två och alternativ tre. Vilket av dessa alternativ som väljes är från teoretisk utgångspunkt närmast en smaksak. Om man bortser från de beteckningar som låneparterna ursprungligen åsatt de betalningar som skall utgå p.g.a. låneavtalet och alltså bedömer situationen endast med beaktande av senare förvärvares avkastningsanspråk finns det ingen anledning att se alternativ två som riktigare än alternativ tre, även om sistnämnda alternativ kan framstå som något mer okonventionellt än alternativ två.

Det är dock inget osannolikt antagande att, åtminstone vad beträffar allmänhetens innehav av obligationer, alternativ ett ganska allmänt tillämpas i det praktiska taxeringsarbetet och vid preliminärskatteuppbörden.

Beskattning vid avyttring före inlösendagen

Alternativ ett är onekligen den mest praktiska modellen även när det gäller avyttring.

Vad gäller alternativ tre (som jämställer innehavet av ett till överkurs förvärvat skuldebrev som innehav av flera underkursskuldebrev) saknas praxis avseende beskattning vid avyttring. Eftersom underkurs vid förvärv av fordran ansetts vara en redan vid förvärvet känd eller förutsebar ränteinkomst ligger det närmast till hands att dela upp köpeskillingen vid en avyttring i en räntedel och en ”readel”. Praktikabilitetsskäl kan dock tala för att företa endast reavinstbeskattning vid avyttring. Som kommer att framgå av ett senare avsnitt synes även den s.k. genomsnittsmetoden för fordringar tala härför.

Gäldenärsbeskattning

Beträffande gäldenärens beskattning behöver endast genuina överkursskuldebrev utfärdade av näringsidkare diskuteras (att privatpersoner emitterar lån till överkurs torde vara synnerligen ovanligt). Eftersom överkursen är ett lån bör den inte redovisas som intäkt utan som skuld. Den del av utbetalad årlig ”ränta” som motsvarar överkursen bör i konsekvens härmed inte få dras av utan redovisas som amortering. För det fall överkursen har intäktsförts bör avdrag medges för hela ”räntan”. (Vad som bör gälla om en gäldenär återköper ett lån till annan kurs än som gällde vid emissionen har behandlats i tidigare avsnitt.)

Ansökningen

Ett försäkringsbolag frågade om det skulle beskattas för orealiserad värdeökning på en s.k. nollkupongsobligation. Som förutsättning gavs att bolaget skulle förvärva obligationen minst fyra år före förfallodagen och att den skulle bli omsättningstillgång hos bolaget. Obligationen skulle ej ge någon löpande ränta utan emitteras till underkurs och lösas in till pari på förfallodagen. Obligationslånet skulle emitteras på marknaden i ett stort antal poster.

Bokföringsnämnden

I ärendet inhämtades yttranden från Bokföringsnämnden, BFN, och Finansinspektionen.

BFN, som begränsade sitt yttrande till att avse endast redovisning enligt bokföringslagen och alltså inte eventuella skatteaspekter, ansåg att underkursen skulle ses som en från början känd inkomst som skall periodiseras så att en konstant förräntning (effektiv ränta) på innehavet erhålls över löptiden och att den omständigheten att obligationen kunde komma att avyttras före förfallodagen inte medförde ändrad bedömning.

BFN förordade det redovisningssättet att det i balansräkningen bokförda värdet (varmed torde avses anskaffningsvärdet) på obligationen successivt ökas med upplupen ränta. BFN ansåg det också förenligt med god redovisningssed att redovisa den upplupna räntan under rubriken Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter. Med sistnämnda redovisningssätt ändras inte det bokförda anskaffningsvärdet.

BFN anförde att en redovisning enligt det förordade alternativet inte skulle strida mot bokföringslagens värderingsregler, i första hand uppskrivningsförbudet i 15 §, eftersom fråga var om en fullt intjänad och känd inkomst. Vidare ansåg BFN att redovisningen skulle ske på samma sätt oavsett om obligationen var en omsättnings- eller anläggningstillgång. BFN har givit ut ett uttalande, BFN U 92:3, om redovisningen av s.k. nollkupongsobligationer, vilket överensstämmer med det yttrande som lämnades i ärendet.

Finansinspektionen

Finansinspektionen, FI, yttrade bl.a. att det i försäkringsbranschen förekommer två redovisningsmetoder för underkursobligationer. Antingen redovisas hela intäkten (underkursen) det år då obligationen löses in eller periodiseras den över löptiden (som ränteintäkt i resultaträkningen och som upplupen intäkt i balansräkningen).

FI anförde att den saknade anledning att (utöver de föreskrifter som gäller för försäkringsbolags årsredovisningar) meddela föreskrifter för försäkringsbolag för redovisning av underkursobligationer som skulle avvika från vad som gäller för företag i allmänhet och hänvisade till BFN:s yttrande.

Redovisningsrådet

Redovisningsrådet har i sin rekommendation nr 3, Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (som anges träda i kraft den 1 juli 1993 samtidigt som rådet förbehållit sig copyright enligt lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk) i punkten 23 uttalat att om ett räntebärande värdepapper förvärvats till underkurs kan en successiv uppjustering till nominella värdet göras under den återstående löptiden och att en sådan uppjustering av värdet inte är en uppskrivning, för vilken ju särskilda restriktioner gäller, utan en ränteperiodisering.

I p 22, som behandlar överkurser, har rådet uttalat att erlagd överkurs ingår i anskaffningspriset för reversen. Rådet konstaterar att, om lägsta värdets princip tillämpas, en automatisk nedskrivning av överkursen åstadkoms. Om lägsta värdets princip inte tillämpas och om företaget avser att behålla reversen till inlösen måste, enligt rådet, en nedskrivning av överkursen göras under den återstående löptiden eftersom överkursen ju erlagts för att reversen löper med ränta som överstiger marknadsräntan och därför bör matchas mot ränteintäkterna.

Skatterättsnämnden

Förhandsbeskedet dikterades av en majoritet bestående av ordföranden Sandström och ledamöterna Lindström, Nord, Qwerin och Rosén.

SRN gav det beskedet att vid tillämpning av anv. p 2 till 24 § KL skall anskaffningsvärdet på obligationen successivt ökas med upplupen ränta bestämd så att en konstant förräntning på innehavet erhålls över löptiden och att, som ett alternativ, en redovisning som innebär att anskaffningsvärdet inte ökar med upplupen ränta utan att denna redovisas för sig skall godtas vid inkomstbeskattningen. Vidare anförde SRN att om bolaget i sin bokföring inte på något sätt beaktar den upplupna räntan skall vid beskattningen justering ske i enlighet med det av BFN förordade alternativet.

SRN motiverade beskedet bl.a. med att frågan gällde om den värdestegring som kan förutses vid förvärvstillfället skall behandlas som ränta i bokföringshänseende och därmed eventuellt också i skattehänseende och att den uppfattade BFN:s yttrande som att andra redovisningssätt än de av BFN angivna inte är förenliga med god redovisningssed. Med angivna utgångspunkter kom förhandsbeskedet att följa av bestämmelsen i 24 § KL och i anvisningarna p 1 och 2 till denna bestämmelse.

Skiljaktig mening (1)

Två ledamöter, vice ordföranden Wingren och ledamoten Colvér, (med instämmande av föredraganden, författaren till denna artikel) ansåg att bolaget inte var skyldigt att genom uppskrivning av värdeökning eller på annat sätt under innehavstiden redovisa inkomst av obligationen. Som grund härför anförde de bl.a. följande. Av praxis (RÅ 1988 ref. 2) får anses följa att skillnaden mellan nominellt belopp och priset vid förvärvet av obligationen skall behandlas som ränta om bolaget löser in den. Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder gäller att inkomst skall hänföras till det år på vilket den faktiskt belöper även om den ännu inte har uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda. Detta förutsätter dock att inkomsten är känd såväl till sin storlek som till sin karaktär. Enligt förutsättningarna för beskedet kunde obligationen komma att avyttras före inlösentidpunkten. En vinst vid avyttring torde i normalfallet inte vara att hänföra till ränta. Storleken och karaktären av den inkomst som bolaget kan komma att uppbära kan alltså konstateras först vid en realisation i form av inlösen eller avyttring. Därav följer att bestämmelserna om redovisning av inkomst till beskattning enligt bokföringsmässiga grunder inte medför skyldighet för bolaget att redovisa inkomst av obligationen under innehavstiden.

Skiljaktig mening (2)

En annan ledamot, Virin, var skiljaktig enligt följande. En nollkupongsobligation bör vid beskattningen behandlas på samma sätt som om den emitterats till pari med en räntekupong på samma belopp som underkursen vid emissionen. Endast den sålunda fastställda räntan bör periodiseras som ränteinkomst på borgenärssidan oavsett om obligationen avyttras under löptiden, se vidare Virins skiljaktiga mening i det fall som refereras i RÅ 1988 ref. 2.

Några kommentarer

(1) Wingrens och Colvérs skiljaktiga mening aktualiserar följande intressanta frågeställning.

Dessa dissidenter ansåg att man först vid en inlösen eller dessförinnan skedd avyttring av obligationen kan avgöra beloppet och karaktären av inkomsten.

Dissidenterna ansåg att prövningen skall ske i två steg. I det första steget skall prövas om den omfrågade värdeökningen redan under innehavstiden kan vara en inkomst vid tillämpning av skattelag. Först om denna förutsättning är uppfylld finns det anledning att i ett andra steg periodisera denna enligt skattelag skattepliktiga inkomst, d.v.s. vad som är inkomst bestäms exklusivt av skattelag medan bestämmelserna om beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt bokföringsmässiga grunder reglerar endast periodiseringen av sådan inkomst. Eftersom de funnit värdeökningen ej vara inkomst under innehavstiden har de alltså kommit till slutsatsen att den ej kunde beskattas.

(2) Virin har sett obligationen från ett gäldenärsperspektiv, vilket bör få genomslag även vid beskattning av borgenärssidan.

Majoriteten har från ett borgenärsperspektiv ansett underkurs vid förvärv av obligation som en för förvärvaren känd inkomst eller ränta, vilken vid beskattning enligt bokföringsmässiga grunder bör periodiseras under innehavstiden.

Som en illustration till de skilda synsätten ges följande exempel. Nominellt belopp 100. Emissionskurs 60. Obligationen avyttras av den förste innehavaren för 70. Den på innehavstiden belöpande underkursen (upplupen ränta) är 13. Enligt majoriteten är 30 en vid den andre innehavarens förvärv förutsebar inkomst, ränta, som bör periodiseras vid beskattningen av honom. Enligt Virin har den andre innehavaren förvärvat fordringen för 57 samt betalat räntekompensation med 13, varför ej mer än 27 (= 40-13) bör periodiseras som ränteintäkt för honom. Om den andre innehavaren behåller obligationen till inlösen kommer han att få sammanlagt 27 i ränta och göra en reavinst på 3 (= avyttringspris 60 (= 100 - 40) – förvärvspris 57), motsvarande den reaförlust som den förste innehavaren gjort. Reavinsten motsvarar alltså ”återvunnen reaförlust” för tidigare innehavare. Om den förste innehavaren skulle ha gjort en reavinst skulle denna motsvaras av en lika stor reaförlust för senare innehavare. (Om t.ex. den andre innehavaren i angivna exempel skulle ha förvärvat obligationen för 77 (= 64 + räntekompensation 13), skulle han vid inlösen anses få 40 i ränta, varav han till förste innehavaren betalat 13, och göra en reaförlust på 4 (= 100 - 40 - 64). Med Virins synsätt bör ett belopp motsvarande underkursen vid emissionen (varken mer eller mindre) beskattas som ränta på borgenärssidan oavsett om obligationen byter ägare under löptiden medan med majoritetens synsätt samband saknas mellan gäldenärens räntekostnad och ränteintäkt på borgenärssidan (om emellertid den förste innehavaren behåller obligationen till inlösen blir även med majoritetens synsätt gäldenärens räntekostnad lika stor som borgenärssidans ränteintäkter).

Med Virins synsätt kan underkurs vid senare förvärv av en obligation som ursprungligen emitterats till pari (med löpande marknadsmässig ränta och rätten till ränta eller ”räntekuponger” ej skiljts från obligationen eller ”manteln”) aldrig betraktas som ränta hos förvärvaren.

Det av Virin förfäktade synsättet är konsekvent och en tillämpning härav skulle onekligen skapa en viss ordning och reda i en ganska kaotisk del av skatterätten. Det förutsätter dock, för att kunna komma till praktisk användning, att varje till underkurs emitterad obligation, som handlas på marknaden, förses med uppgift om ursprunglig emissionskurs och emissionsdag och att en avräkning avseende upplupen underkurs görs vid varje avyttring. Om en senare förvärvare vid ett tillfälle inhandlar obligationer, tillhörande samma lån, för ett större belopp måste också kontrolleras i vad mån han förvärvat obligationer som emitterats vid olika tidpunkter (det torde inte vara ovanligt att ”samma lån” emitteras under en längre tidsperiod). Vidare skulle obligationshandeln störas av att avkastningen efter skatt skulle bli olika beroende på om hela underkursen vid senare förvärv (eller mer) skulle periodiseras som ränta hos ny innehavare eller om ett lägre belopp skulle anses vara ränta (kompenserat av en reavinst vid inlösen). I bägge fallen skulle visserligen samma belopp beskattas hos den nye innehavaren men i det förstnämnda fallet skulle beskattningen ske tidigare än i det sistnämnda fallet. Angivna synsätt strider också mot den etablerade meningen att en både till belopp och tidpunkt förutsebar värdeförändring inte kan betraktas som reavinst eller reaförlust.

(3) Förhandsbeskedet gällde en nollkupongsobligation i svenska kronor. Motsvarande synsätt synes inte kunna tillämpas på motsvarande fordran i utländsk valuta. Beskattning skall ju ske i inhemsk valuta och det förefaller omöjligt att i svenska kronor beräkna en redan vid förvärvet känd och förutsebar inkomst på fordringen (valutakursförändringar på fordringar och skulder har dessutom i praxis inte ansetts vara ränta. En annan sak är att beskatta löpande ränta i utländsk valuta allteftersom den förfaller och växlas in i svenska kronor.) En periodisering av underkurser på obligationer i svenska kronor skulle alltså systematiskt diskriminera dessa i förhållande till motsvarande placeringar i utländsk valuta, vilket väl inte kan antas ligga i Sveriges intresse.

Ansökningarna

Sökandena, en privatperson och ett aktiebolag, avsåg att placera i s.k. aktieindexobligationer i svenska kronor. Dessa var konstruerade som lån utan ränta med c:a tre års löptid. Vid inlösen var innehavaren berättigad att utöver nominellt lånebelopp av emittenten (en bank) erhålla ett belopp motsvarande ökningen i ett generellt aktieindex mellan två avläsningsdagar i anslutning till emissionen och inlösentidpunkten multiplicerat med en faktor och lånebeloppet. Om lånebeloppet vore t.ex. 100.000 kr, aktieindex hade ökat med 20 % och faktorn vore 1,5 skulle innehavaren vara berättigad att vid inlösen få 130.000 kr (= 100.000 + 1,5 × 20 % av 100.000). Om aktieindexet ej skulle stiga eller sjunka skulle endast nominellt lånebelopp återbetalas. Obligationerna skulle inte bli omsättningstillgångar hos någon av sökandena.

Sökandena ställde ett antal frågor om hur vinst eller förlust skulle behandlas vid beskattningen. Vidare frågade de bl.a. om obligationerna var sådana finansiella instrument som avsågs i 27 § 1 mom. SIL, om de kunde anses ”marknadsnoterade” och om förmögenhetsbeskattning.

Skatterättsnämnden

SRN ansåg att obligationerna var sådana finansiella instrument som avsågs i 27 § 1 mom. SIL med hänsyn till likheten med där särskilt nämnda instrument.

Värdeförändring mellan förvärv (antingen på marknaden eller direkt av emittenten) och avyttring (antingen på marknaden eller till emittenten under löptiden eller vid inlösen) ansåg SRN vara reavinst eller reaförlust varvid någon beskattning eller avdragsrätt såsom för ränta inte skulle aktualiseras. Skälet härtill angavs vara att värdeförändringen inte vore så förutsebar att den kunde hänföras till ränta.

Beträffande de fallen att en obligation förvärvats på marknaden till underkurs ansåg SRN att det låg nära till hands att behandla ett belopp motsvarande skillnaden mellan förvärvspris och nominellt belopp vid inlösen som ränta för innehavaren (jfr RÅ 1988 ref. 2) och att det fanns skäl att anlägga motsvarande betraktelsesätt vid en avyttring till tredje man. SRN fann dock att förekomsten av genomsnittsmetoden för fordringar hindrade en räntebeskattning i angivna fall (se avsnitt 7 nedan).

SRN fann vidare (av skäl som här ej presenteras) att obligationerna ej var ”marknadsnoterade” och ej heller omfattades av lättnadsreglerna för marknadsmässigt omsatta aktier o dyl vid förmögenhetsbeskattningen.

Två ledamöter anmälde skiljaktig motivering i en delfråga. En ledamot var av skiljaktig mening i några av de ställda frågorna.

Förhandsbeskeden och vissa därmed sammanhängande frågor har behandlats av Anne Rutberg i artikeln Beskattning av aktieindexobligationer i Svensk Skattetidning 1993:2 s. 81 ff.

Några kommentarer

Skatterättsnämnden fann alltså att den eventuella låneersättningen (aktieindextillägget) var alltför oförutsebar för att kunna behandlas som ränta under förutsättning att obligationen ej förvärvats till underkurs. (I nästa avsnitt behandlas situationen vid förvärv till underkurs.) Frågan om en eventuell räntebeskattning kan också diskuteras från följande utgångspunkter.

(1) Obligationen kan liknas vid en syntetisk konvertibel, dvs. i stället för en konvertering till en aktie kan konvertering ske till ett aktieindex, varvid endast kontant betalning i regel kommer i fråga. Det närmast till hands liggande fallet är med detta synsätt RÅ 1969 not Fi 1396 (se ovan avsnitt 1) vari ett inlösenbelopp motsvarande konverteringskursen ansågs vara ränta i vad det översteg lånebeloppet. Detta fall är dock något ålderstiget och ”endast” ett notisfall. Om räntebeskattning skulle ske i ett sådant fall borde detsamma gälla för konvertering. I detta avseende är notisfallet diskutabelt. Beträffande konvertering gäller numera att en sådan ej utlöser beskattning.

(2) I utbyte mot den avstådda räntan får borgenären en rätt avseende betalning av ett eventuellt indextillägg, närmast att likna vid en aktieindexoption. Det är alltså inte fråga om någon benefik räntefrihet. Innehavet av obligationen skulle därför kunna ses som att innehavaren får ränta i annan form än pengar, dvs. en option, varvid det skattemässiga anskaffningsvärdet på denna option skulle motsvara den ränta som tagits till beskattning på samma sätt som om innehavaren köpt en option med beskattade pengar. Svårigheter skulle dock kunna uppstå vid periodiseringen av en så definierad ränta. Antingen kan man se det så att ”räntan” uppbärs redan vid utlåningen (förskottsränta) eller så att innehavaren successivt uppbär ränta i form av nya optioner eller delar av en och samma option. Mot detta talar att instrumentet i fråga var odelbart, men innehavaren bör i princip under innehavstiden kunna separat överlåta rätten till det eventuella indextillägget till tredje man med obligationsrättslig verkan och även med verkan gentemot emittenten blott denne underrättats om den separata överlåtelsen. Mot en beskattning av beräknad ränta kan anföras att det här inte är fråga om ett definitivt skatteundandragande utan endast om uppskjuten beskattning av den eventuella låneersättningen (jfr avsnitt 1 om ränta i annat än pengar.)

(3) Nämnden ansåg aktieindexobligationen vara ett ”aktieliknande” finansiellt instrument enligt 27 § 1 mom. SIL. Grunden för att vissa instrument räknas som sådana instrument är att värdeutvecklingen på dem liknar den som gäller för aktier. Eftersom realiserad värdeförändring på aktier typiskt sett eller av skattelagstiftaren närmast definitionsmässigt hänförs till reavinst eller reaförlust faller det sig naturligt att göra samma bedömning av värdeförändring på alla de instrument som faller under angivna lagrum. Det skulle ju onekligen vara en smula ologiskt att först stoppa in ett instrument i ”aktiefållan” och i nästa andetag förklara att värdeförändringen på själva instrumentet (dvs ej löpande avkastning) skall ses som ränta.

Här kan nämnas att reavinstbeskattning av värdeökning f n beskattas med 25 % om egendomen jämställs med aktier o dyl medan ränta beskattas med 30 %. Om egendomen dessutom är ”marknadsnoterad” hamnar den i ”kvittningsfållan” för marknadsnoterade aktier o dyl.