Beskattningen av sparande – effekter av viktigare olikformigheter

Räntebärande placeringar

Tre olika former av räntebärande placeringar jämförs mot normen, nämligen s.k. nollkupongobligationer eller motsvarande bankkonton, placeringar i utländsk valuta och insättningar på skogskonto. Dessutom behandlas beskattningen av förvärvad upplupen ränta, s.k. räntekompensation. Premieobligationer ingår inte i jämförelsen då det förutsätts att avkastningen på dessa bestäms med hänsyn till att vinsterna är skattefria.

Aktier

Huvuddelen av olikformigheterna i beskattningen av aktier har i princip redan illustrerats i avsnittet om räntebärande placeringar. Olikformigheter i aktiebeskattningen uppkommer sålunda till följd av att värdestegringsvinster normalt beskattas senare än löpande avkastning, exempelvis räntor och utdelningar, och till följd av avdragsbegränsningar för reaförluster. Specifikt för aktiebeskattningen är därutöver att olikformigheter uppkommer p.g.a. att anskaffningsvärdet på aktierna schablonmässigt får beräknas till 20 % av försäljningsintäkten, efter avdrag för försäljningskostnader, och p.g.a. att delrätter och teckningsrätter som erhållits till följd av aktieinnehav skattemässigt anses anskaffade för 0 kr. Den sistnämnda olikformigheten leder till tidigareläggning av beskattningen, dvs. negativ skattekredit, om del- eller teckningsrätten avyttras och till ökad skattekredit om i stället aktieinnehavet avyttras. Skatteregelns effekter på avkastningen efter skatt redovisas dock inte här.

Ett flertal studier visar att avkastningen på börsaktier under 1900-talet i genomsnitt överstigit avkastningen på obligationer med mellan 5 och 7 procentenheter. Den genomsnittliga innehavstiden torde också vara längre för placeringar i aktier än för placeringar i obligationer. Med hög avkastning och lång innehavstid ökar värdet av den skattekredit som uppkommer till följd av att värdestegringsvinster beskattas först när de realiseras. Senareläggningen av beskattningen gynnar således i genomsnitt investeringar i aktier. Jämförda med investeringar i nollkupongsobligationer missgynnas dock aktieinvesteringar till följd av att en del av avkastningen, dvs. utdelningsinkomsterna, beskattas när den betalas ut. I nedanstående tabell visas avkastningen efter skatt på aktier med 3 % direktavkastning samt 10 % respektive 17 % totalavkastning vid innehavstider på 10 respektive 30 år.

För att illustrera betydelsen av att i vissa fall endast 70 % av reaförluster på aktier är avdragsgilla visas avkastningen efter skatt på en aktieportfölj som innehåller två aktieslag med samma ursprungsvärde. Portföljens totalavkastning är 17 % per år före skatt. Det ena aktieslaget sjunker i värde med 5 % per år och ger inte någon utdelning medan det andra aktieslaget stiger i värde och ger utdelning så att portföljens direktavkastning är 3 %. Endast 70 % av reaförlusten får kvittas mot reavinsten, t.ex. p.g.a. att förlustaktien inte är marknadsnoterad.

Slutligen visas avkastningen efter skatt på aktieinvesteringar där schablonregeln för beräkning av anskaffningsvärde vid reavinstbeskattningen används.

I samtliga fall antas att utdelningsinkomsterna varje år investeras genom köp av flera aktier. Resultaten jämförs med avkastningen på banksparande.

Tabell 3.3 Behållning efter skatt av 100 som investeras i aktier

Av sammanställningen framgår som väntat att skattereglernas effekt på avkastningen – mätt som skillnaden i behållning efter skatt mellan banksparande och aktieplaceringar – ökar med innehavstiden och med avkastningen före skatt. Sparas 100 kronor i 30 år på bankkonto med 17 % avkastning före skatt blir den slutliga behållningen efter skatt 3 660 kr. Sparas samma belopp med samma avkastning före skatt i stället i aktier under 30 år blir behållningen 7 179 kr efter skatt. Observera att detta gäller vid samma avkastning före skatt. Hela skillnaden i avkastning beror således på beskattningen. I stort sett hela skatteeffekten beror på de skattekrediter som kan erhållas vid aktieplaceringar. Möjligheten att vid reavinstbeskattningen schablonmässigt beräkna anskaffningsvärdet till 20 % av försäljningsvärdet är däremot av liten betydelse i de redovisade exemplen.

Avdragsbegränsningen för reaförluster ger måttliga effekter i exemplet, men utgör en olikformighet i beskattningen som i vissa fall är väsentlig. Den snedvridningseffekt som avdragsbegränsningen kan leda till är främst en minskning av investerarnas riskbenägenhet till följd av att förluster inte är fullt avdragsgilla. Det är emellertid inte givet att en beskattning som inte skall verka snedvridande på risktagande skall vara helt symmetrisk. En symmetrisk beskattning med full avdragsrätt för förluster innebär att staten är med och betalar en del av uppkomna förluster. Eftersom placeraren vanligen har riskaversion är värdet av denna avdragsrätt större än värdet av motsvarande skatt på vinster. Det kan därför på teoretiska grunder hävdas att symmetrisk beskattning av kapitalinkomster kan verka snedvridande på så sätt att placerarna ökar andelen riskabla placeringar i sitt sparande. Det är emellertid osäkert om detta i praktiken kan motivera avdragsbegränsningar för reaförluster. De motiv som angivits i förarbetena till skattelagstiftningen är att man vill ”motverka effekten av de skattekrediter som uppkommer när skattskyldiga tidigarelägger förluster medan de dröjer med att realisera vinster”1 samt motverka skatteplanering.

Avdragsbegränsningen kan påverka placerarna även på andra sätt. När reaförluster är fullt kvittningsbara mot reavinster som uppkommer samma beskattningsår men i övrigt endast avdragsgilla till 70 % – detta gäller exempelvis för marknadsnoterade aktier – genomförs försäljningar bara för att skaffa kvittningsgilla reavinster.

Livförsäkringssparande m.m.

Livförsäkringar kan ses som en sparform med större eller mindre försäkringsinslag. Eftersom avkastningen på försäkringspremierna kan utgöra substitut till antingen avkastning på annat sparande eller till framtida premiebetalningar är beskattningen av livförsäkringsmedlens avkastning av intresse vid en undersökning av olikformigheter i beskattningen av sparande.

Livförsäkringar delas skattemässigt in i två kategorier: P (Pensions)-försäkring och K (Kapital)-försäkring. För att få klassificeras som P-försäkring måste försäkringen uppfylla vissa villkor som inte behandlas närmare här. Alla övriga livförsäkringar klassificeras skattemässigt som K-försäkring. Skattemyndigheten kan dock genom dispens tillåta att utländsk livförsäkring klassificeras som P-försäkring.

Premier i P-försäkring är avdragsgilla mot inkomst av tjänst och aktiv näringsverksamhet det år de betalas in. Särskilda regler finns för avsättning till pensionsstiftelse, till kontot avsatt till pensioner m.m. Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag får avdrag i förvärvskällan för premierna men skall erlägga särskild löneskatt med 17,69 % av premierna. På tjänstepensionsförsäkring utgår också särskild löneskatt vilken enligt huvudregeln tas ut vid intjänandetillfället. Utfallande pension beskattas som inkomst av tjänst det år den utbetalas. Förmånstagare arvsbeskattas i princip inte för rätt till pension som utgår på grund av försäkringen.

Premier vid K-försäkring är inte avdragsgilla och utfallande belopp inkomstbeskattas inte.

Avkastningen på P-försäkringskapitalet beskattas för närvarande olika beroende på form av försäkring. Vid tjänstepension som tryggas genom försäkring eller avsättning till stiftelse beskattas löpande avkastning och realiserad värdestegring på pensionskapitalet i försäkringsbolaget respektive stiftelsen med en skattesats på 10 %.

Tjänstepension där arbetsgivaren gör avsättning till kontot avsatt till pensioner beskattas med 1,1 % av pensionsskuldens bokförda värde vid räkenskapsårets ingång.

Privat P-försäkring med fondanknytning beskattas dels i försäkringspremiefonden enligt reglerna för värdepappersfonder, dels i fondförsäkringsbolaget med en avkastningsskatt på 10 % av kapitalets avkastning, dvs. i princip mottagen utdelning och realiserade värdeökningar.

Den löpande avkastningen och realiserade värdeökningen på övrig privat P-försäkring beskattas hos försäkringsbolaget med en skattesats på 10 %.

Avkastningen på K-försäkringskapitalet beskattas hos försäkringsbolag med en skattesats på 25 %. Avkastningen, dvs. skattebasen, bestäms på samma sätt som för P-försäkringskapitalet.

På försäkringspremier till utländska livförsäkringsbolag utgår en premieskatt på i princip 15 % av betalda premier. Syftet med denna skatt är att likställa skatteuttaget på svenska livförsäkringar och utländska livförsäkringar där avkastningen är skattefri.

I prop. 1992/93:187 om individuellt pensionssparande föreslås att det inrättas ett pensionssparande enligt i huvudsak samma regler som för P-försäkring men utan försäkringsinslag. I propositionen föreslås vidare att den nuvarande avkastningsbeskattningen ersätts med en schablonmässig skatt på bl.a. kapital i P- och K-försäkring och kapital i pensionsstiftelse enligt den princip som redan gäller för beskattning av behållning på kontot avsatt till pensioner. Den schablonmässiga skatten föreslås för alla nämnda former av kapital utgå på ett underlag som beräknas som kapitalets värde vid utgången av beskattningsåret multiplicerad med den genomsnittliga statslåneräntan under året. Skattesatsen föreslås bli 9 % för all P-försäkring och 20 % för K-försäkring. Motsvarande regler som för P-försäkring föreslås för det individuella pensionssparandet. Propositionen kan väntas bli antagen av Riksdagen under våren.

Beräkningarna avser endast beskattningen av P-försäkring. Beskattningen av sparande i K-försäkring är i huvudsak likformig med beskattningen av direkt sparande. Vidare bortses här från försäkringsmomentet så att P-försäkringen alltså behandlas som en renodlad sparform.

Pensionssparandet har som framgått en skattemässigt särskilt gynnad ställning. De motiv som brukar anges för den låga beskattningen av avkastningen på pensionsmedlen är att sparandet är långsiktigt och att det fyller en viktig social funktion genom att individerna därigenom själva tar ett delansvar för sin försörjning efter pensioneringen. Ett utbrett pensionssparande kan också minska behoven av bidrag och stöd till pensionärer. Grunden för avdragsrätten för sparande i P-försäkring är främst att beskattningen av en del av arbetsinkomsten därigenom skjuts upp till dess inkomsten tas ut i form av pension. Därigenom uppnås normalt en utjämning av den beskattningsbara inkomsten mellan år, vilken är till fördel för den skattskyldige om inkomstskatten är progressiv.

Det kan vara värt att understryka att avdragsrätten och den därtill hörande framtida beskattningen av utfallande pensioner i inkomstslaget tjänst sammantaget varken innebär någon skattemässig fördel eller nackdel i de fall samma skattesats tillämpas vid avdrag för sparande och beskattning av utfallande pensioner. Detta kan visas med ett exempel. En person skall välja att göra en insättning i pensionssparande eller i banksparande. För att renodla effekten av avdragsrätten antas att den löpande avkastningen efter skatt är lika hög i båda sparformerna. Denna avkastning antas vara 10 % per år. Personen vill sätta av 100 av beskattad arbetsinkomst och ta ut medlen efter 10 år. Hans marginalskatt på arbetsinkomster antas vara 51 % både år 1 och år 10. Det ekonomiska utfallet kan illustreras på följande sätt:

Slutsatsen är således att avdragsrätten inte påverkar utfallet om marginalskatten är densamma vid insättning och uttag. En annan sak är att den i praktiken lägre beskattningen av löpande avkastning gör pensionssparandet till en skattemässigt gynnad sparform.

Skattereglernas inverkan på pensionssparandets avkastning framgår av tabellerna nedan. För att underlätta jämförelser med övriga beräkningar visas först en tabell över slutlig behållning och avkastning efter skatt vid en engångsinsättning på 100. Eftersom pensionssparandet ofta sker genom regelbundna insättningar under många år visas i tabell 3.5 också beräkningar över slutlig behållning och avkastning efter skatt vid årliga insättningar på 100 under hela sparperioden. Sparbeloppet 100 avser beskattade medel. Föreligger avdragsrätt mot exempelvis 50 % marginalskatt kommer således 200 att sättas in i P-försäkringen.

Pensionssparande kan placeras i olika tillgångar, exempelvis obligationer, aktier och fastigheter. Här görs det schablonmässiga antagandet att sparandet till hälften placeras i obligationer med årlig räntebetalning och till hälften i aktier som behålls under hela spartiden. Därigenom överskattas sannolikt de löpande ränte- och utdelningsinkomsterna men detta uppvägs troligen av att antalet omplaceringar av aktieinnehavet underskattas. För att förenkla beräkningarna antas att hela sparbeloppet tas ut vid spartidens slut, vilket inte är tillåtet enligt villkoren för P-försäkring. Antagandet har dock inte någon betydelse för slutsatserna om beskattningens effekter på sparandets avkastning.

Tabell 3.4 Behållning efter skatt vid engångsinsättning med 100 i P-försäkring

Tabell 3.5 Behållning efter skatt vid årliga insättningar med 100 i P-försäkring

Sparande i P-försäkring gynnas genom den jämförelsevis låga beskattningen av pensionskapitalets avkastning. Med den låga skattesatsen följer också att skattekrediternas storlek, och därmed spartidens längd, minskar i betydelse för avkastningen efter skatt.

För spararen mycket förmånliga skatteeffekter kan erhållas om avdrag för sparande, dvs. inbetalning av pensionsförsäkringspremier, kan göras mot en högre skattesats än den som senare tillämpas vid beskattningen av utfallande pensioner. Denna förmån har samma effekt som en subvention motsvarande 20 % av utbetald pension vid avdrag mot en skattesats på 51 % och beskattning av pensionsutbetalning med 31 %. En sådan subventions betydelse för placeringens årliga avkastning ökar ju kortare spartiden är. Vid korta spartider eller vid regelbundet sparande kan avdragseffekten medföra att avkastningen efter skatt överstiger avkastningen före skatt med flera procentenheter. Om avdraget i stället görs mot lägre skattesats än beskattningen av utfallande pensioner erhålls självfallet motsatt effekt. Avkastningen blir då i vissa fall mycket låg.

Den föreslagna schablonmässiga avkastningsskatten på pensionskapital ger med de antaganden som gjorts ungefär samma skatteuttag som gällande regler. Utfallet av jämförelsen är dock beroende av antaganden om statslåneräntans höjd och om hur stor del av den årliga avkastningen som är beskattningsbar enligt nuvarande regler. Förslaget ger lägre skatt än nuvarande regler om statslåneräntan är låg i förhållande till placeringarnas avkastning och om P-försäkringsmedlen placeras i tillgångar som ger hög direktavkastning eller som omplaceras ofta. Normalt är avkastningen på pensionssparandet högre än statslåneräntan. Den schablonmässiga avkastningsskattens inverkan på avkastningen efter skatt påverkas inte av spartidens längd, eftersom dess konstruktion medför att det inte byggs upp några skattekrediter.

Privatbostad i form av egnahem

Köp av privatbostad, exempelvis egnahem eller bostadsrätt, uppfattas av många inte som alternativ till finansiellt sparande. I praktiken utgör dock ofta förmögenhet i form av privatbostad ersättning för annat sparande. På sikt påverkar beskattningen också valet av boendeform. Även om andra än rent ekonomiska faktorer har stor betydelse i dessa sammanhang är det mot nyss nämnda bakgrund befogat att göra jämförelser mellan beskattningen av sparande i egen bostad och av övriga sparformer. Här behandlas endast privatbostäder i form av egnahem men inte bostadsrätter.

Bara fysiska personer och dödsbon kan inneha privatbostäder. Privatbostäderna delas skattemässigt in i permanent- och fritidsbostäder. För att få klassificeras som permanentbostad måste vissa bosättningskrav uppfyllas och fastigheten ha förvärvats till marknadsmässigt pris. Dödsbo kan inte inneha permanentbostad utan endast fritidsbostäder.

Enligt huvudregeln beskattas skillnaden mellan försäljningspris och anskaffningspris i inkomstslaget kapital. I anskaffningspriset får medräknas utgifter för ny-, till- och ombyggnad samt för de senaste fem årens värdehöjande reparationer för de år de sistnämnda utgifterna överstigit 5 000 kr.

Huvudregeln kompletteras av ett par takregler. För permanentbostäder får vinsten beräknas till 30 % av försäljningspriset och för fritidsbostäder till 60 % av försäljningspriset. Det innebär att skatten vid 25 % kapitalskattesats blir 7,5 % av försäljningspriset för permanentbostäder och 15 % av försäljningspriset för fritidsbostäder. Utnyttjas takreglerna får avdrag ej göras för stämpelskatt, mäklararvode och andra transaktionskostnader. Särskilda regler gäller om en fastighet övergår från att vara privatbostad till att bli näringsfastighet och vice versa. Andra fastigheter än privatbostäder är näringsfastigheter, exempelvis s.k. andelslägenheter.

Fastighetsskatt utgår med 1,5 % av taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet skall utgöra 75 % av privatbostadens marknadsvärde under taxeringsåret. Då fastighetstaxering genomförs med flera års mellanrum är taxeringsvärdet till följd av prisstegringar i genomsnitt en lägre andel av småhusets marknadsvärde än 75 %. För nybyggda bostäder utgår ingen fastighetsskatt de första fem åren och halv fastighetsskatt de därpå följande åren. Särskilda övergångsregler gäller för småhus byggda 1986 eller senare. Reglerna gäller även vid om- och tillbyggnad av fastighet men då med utgångspunkt från det s.k. värdeåret.

Stämpelskatt för lagfart på fast egendom uppgår för fysisk person till 1,5 % av köpeskillingen och stämpelskatt för inteckning i fastighet till 2 % av inteckningsbeloppet.

För att kunna beräkna skattebelastningen på privatbostäder måste antaganden göras om relationerna mellan bostädernas marknadsvärden och taxeringsvärden. Utgångspunkten för beräkningarna är dels Lantmäteriverkets uppgifter om köpeskillingar och taxeringsvärden för första halvåret 1992 då det s.k. K/T-talet, kvoten mellan köpeskilling och taxeringsvärde, var 1,96, dels att taxeringsvärdet vid taxeringstidpunkten skall utgöra 75 % av marknadsvärdet vilket innebär ett K/T-tal på 1,33. K/T-talet antas därvid vara detsamma som kvoten mellan privatbostadens marknadsvärde och dess taxeringsvärde.

I kalkylerna belastas köp respektive försäljning vardera med halv stämpelskatt vid överlåtelse av fastighet.

Det är svårt att göra några tillförlitliga beräkningar över den faktiska avkastningen före skatt på investeringar i bostäder. Med avkastning på bostadsinvesteringen menas då dels värdestegringsvinster, dels löpande nettoavkastning – efter avdrag för löpande kostnader – i form av boendetjänster. På teoretiska grunder kan det hävdas att avkastningen före skatt vid marknadsjämvikt bör vara lika med den riskfria räntan, i hushållens fall t.ex. räntan på banksparande, med tillägg av en riskpremie. Mot den bakgrunden finns det skäl att vid beräkningarna över avkastningen på investeringar i egnahem använda samma antaganden om avkastning före skatt, investerat belopp m.m. som vid beräkningarna över andra sparformer. På samma sätt som för exempelvis aktier antas att den löpande avkastningen, i detta fall i form av boendetjänster, återinvesteras genom utökat sparande i privatbostaden t.ex. i form av förbättringar eller ombyggnader. Detta kanske något ovanliga antagande krävs för att få jämförbarhet med övriga kalkyler. Liksom för aktier antas att den löpande avkastningen är 3 %.

Tabell 3.6 Behållning efter skatt vid investering i egnahem som är permanent privatbostad

Sparande i egnahem som utgör permanentbostad har till följd av gynnsamma skatteregler en högre avkastning efter skatt än banksparande. De långa skattekrediterna på värdestegringsvinster och begränsningen av skatteuttaget genom takregeln bidrar till detta liksom att taxeringsvärdena är lägre än riktmärket på 75 % av motsvarande marknadsvärden. Vid normal avkastning på sparandet, taxeringsvärden som överensstämmer med riktmärket och utan tillämpning av takregeln beskattas dock banksparande och sparande i egnahem relativt likvärdigt. Slutsatsen är att skatteförmånerna kan kopplas till, vid sidan av de långa skattekrediterna, låga taxeringsvärden och begränsningen av reavinstskatten genom takregeln.

Fåmansföretag

Företagsägare har möjligheter att spara arbetsinkomster i sina företag. I detta avsnitt behandlas beskattningen av sådana sparade arbetsinkomster i aktiebolag med en ensam ägare.

Det är ofta inte möjligt att på ett entydigt sätt dela upp inkomsterna i ett enmansägt aktiebolag på arbetsinkomster och avkastning på investerat kapital. Det är därför svårt att utforma skatteregler som är neutrala mellan exempelvis en person som väljer att bedriva verksamhet i eget bolag och en person som i stället väljer att arbeta som anställd och investera sitt sparande i börsaktier. I detta avsnitt bortses från dessa klassificeringssvårigheter. Den tekniska utgångspunkten för beräkningarna är att de inkomster som sparas i bolaget utgör arbetsinkomster, exempelvis genom att ägaren på marginalen avstår från att ta ut lön på 100 från bolaget.

Beräkningarna grundas dels på gällande regler för bolagsbeskattningen, enligt vilka sparade inkomster belastas med ett skatteuttag på ca 23 % när hänsyn tas till K-survavsättning och utdelade inkomster beskattas med 30 %, dels på förslaget i betänkandet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (SOU 1992:67) enligt vilket både sparade och utdelade inkomster skall beskattas med en skattesats på 25 %. De sparade arbetsinkomsterna kan investeras i olika placeringsformer, t.ex. aktier eller nollkupongobligationer. För att renodla effekterna av fåmansföretagsbeskattningen antas att medlen placeras i vanligt banksparande.

Den sparade inkomsten kan tas ut från bolaget i form av lön, utdelning och reavinst. Utdelning och reavinst kan beträffande fåmansföretag beskattas som inkomst av kapital eller inkomst av tjänst. Vid försäljning av bolaget antas att de obeskattade medlen, t.ex. K-surven, betalas till sitt nominella belopp med avdrag för full skatt. Skulle marknadspriset på obeskattade medel vara högre blir utfallet för företagsägaren givetvis gynnsammare än vad som visas i tabellen. Marginalskattesatsen för arbetsinkomster och de sociala avgifterna antas vara lika höga när inkomsten sparas som när den tas ut. Liksom tidigare antas att det sparade beloppet motsvarar fullbeskattade medel på 100 och att sparandet sker den 1/1 år 1. Beräkningarna grundas på 1993 års arbetsgivaravgifter vilka uppgår till 31,00 %.

Tabell 3.7 Behållning efter skatt på medel sparade i enmansägt aktiebolag. Spartid 10 år, årlig avkastning före skatt 10 %

De relativt generösa reglerna för beräkning av utdelning som får kapitalbeskattas och för uppräkning av sparat sådant utrymme skapar goda möjligheter att ta ut sparade arbetsinkomster i form av kapitalbeskattad utdelning eller reavinst. Därigenom kan gynnsamma skatteeffekter erhållas framförallt för personer som träffas av 51 % marginalskatt på arbetsinkomster. Dessa skatteförmåner torde dock i första hand utnyttjas för att ta ut under året intjänade arbetsinkomster med minsta möjliga skatt. Genom att den löpande beskattningen av sparandets avkastning är ungefär densamma – om de föreslagna ändringarna genomförs exakt densamma – som inom inkomstslaget kapital är det vanligen inte fördelaktigare att spara inkomsterna i bolaget än att spara dem som privatperson. Vissa undantag från denna huvudregel kan dock föreligga om det finns stora skattemässiga värdeminskningsavdrag i bolaget eller i vissa situationer med kvittning av reaförluster.