8 Beskattning av handelsbolag
En delägare i ett handelsbolag svarar enligt 2 kap. 20 § handelsbolagslagen solidariskt för bolagets förpliktelser. Ansvarigheten är dessutom primär. (Se vidare om dessa spörsmål Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, 3 uppl s. 193 ff.) Det finns inget krav att bolagsborgenärerna först skall vända sig mot bolaget. De kan direkt kräva uppfyllelse av bolagsmannen. Detta innebär att bolagsmannen har exakt samma förpliktelser som bolaget.
Även om delägaren senare utträder ur bolaget, ansvarar han för de av bolagets förpliktelser, som uppkommit under tiden han var delägare.
Dessa civilrättsliga regler kom i RÅ 1992 ref. 17 (SN 9/92) att prövas i skatterättsligt sammanhang. En delägare i ett handelsbolag hade erlagt ränta på lån, som upptagits av ett handelsbolag. Förutom att han var delägare när lånet erhölls hade han lämnat sin privata bostadsfastighet som säkerhet. Han hade dessutom, sedan bolaget gått i konkurs, medgett betalningsskyldighet för lånet.
Regeringsrätten pekade på att enligt fast praxis (se RÅ 1988 ref. 121 som rörde proprieborgen) har endast huvudgäldenär och inte borgensman rätt till avdrag för erlagda räntor. Den omständigheten att bolagsmannen var solidariskt ansvarig för räntorna medförde inte att han kunde ses som huvudgäldenär.
Denna fråga är inte tidigare prövad och är därför av intresse. Bolagsmans ställning kan inte helt civilrättsligt jämställas med borgensman som tecknat borgen såsom för egen skuld (proprieborgen) och utgången är därför inte självklar. För att säkerställa rätten till avdrag för ränta förefaller det nu nödvändigt att bolagsman direkt inträder som gäldenär tillsammans med bolaget.
Ett kommanditbolags resultat (överskott och underskott) fördelas mellan delägarna. Är bolaget ägare till fastighet ingår bland avdragsgilla kostnader underhålls- och reparationskostnader under beskattningsåret.
I RÅ 1992 not 428 var den skattskyldige delägare i ett kommanditbolag, som ägde en fastighet. Han hade en till andelen knuten dispositionsrätt till en av lägenheterna. Bolaget visade underskott. Som delägare yrkade han avdrag med den på honom belöpande delen av bolagets underskott. Vid denna beräkning hade avdrag gjorts för bolagets underhålls- och reparationskostnader. Men dessutom yrkade delägaren avdrag för reparationskostnader utöver dem som ingick i bolagets resultat.
Den skattskyldige synes ha stött sitt yrkande på den bestämmelse som numera finns i p 5 anv. till 23 § KL och som inskränker i där angivna fall avdragsrätten för delägaren avseende underhålls- och reparationskostnader till ett belopp, som motsvarar delägarens andel av tio procent av fastighetens taxeringsvärde.
Regeringsrätten framhöll att någon rätt till avdrag för delägarens egna reparationskostnader inte förelåg. Av Regeringsrättens dom har fastslagits att nämnda anvisningspunkt endast inskränker de avdragsgilla kostnaderna (genom att sätta ett tak). Bestämmelsen får inte tolkas så att den (upp till det angivna taket) även medger avdrag för kostnader, som delägaren för egen del lagt ned. Någon annan grund för sådan avdragsrätt förefaller inte heller ha funnits.
I detta sammanhang kan tilläggas att sådan hyresersättning är skattepliktig intäkt som delägare i handelsbolag erhåller när den disponerade lägenheten hyrs ut i andra hand. I ett äldre mål, RÅ 1988 ref. 21, fann Regeringsrätten att hyresvärdet av lägenheten (det mottagna hyresbeloppet) skulle anses som en inkomst för handelsbolaget för vilken enligt 53 § 2 mom. KL delägaren var skattskyldig. (Se härom Mattsson, Beskattning av handelsbolag, 8 uppl s. 51.) Kostnader hänförliga till delägarens egna reparationer är däremot som notismålet visat inte avdragsgilla. Skillnaden i skatterättslig behandling har Regeringsrätten inte förklarat.
Nils Mattsson