Utbetalningsförbudet
I artikeln behandlas bl.a. den utdelningsrestriktion som den s.k. allmänna försiktighetsregeln enligt 12:2, 2 st, ABL utgör. Göran konstaterar i det sammanhanget (sid 110): ”Ett bolag, som t.ex. har budgeterat en förlust för 1993, torde inte kunna utdela samtliga fria vinstmedel vid bolagsstämma 1993.” Samma påstående görs på sid 115 beträffande den speciella typ av utdelning som koncernbidrag aktierättsligt utgör. Det är nog rätt i många fall men jag ifrågasätter om inte påståendet är alltför kategoriskt. Skulle t.ex. verkligen försiktighetsregeln med den formulering den har i ABL förhindra utdelning av alla fria medel, om en begränsad förlust förutses för 1993, även för ett bolag med god likviditet och en soliditet på, säg, 50% helt bestående av bundna medel (aktiekapital och reservfond)?
Koncernbidrag
Eftersom koncernbidraget aktierättsligt utgör utdelning gäller aktiebolagslagens utdelningsrestriktioner också för detta. På sid 115 i Skattenytt 1993:3 belyses det med ett sifferexempel där av ett planerat koncernbidrag på 300.000 kronor 10%, dvs. 30.000 kronor, måste avsättas till reservfond. Därutöver vill Göran kräva att skatteeffekten för att få upp 30.000 kronor till reservfonden också, skall beaktas innan koncernbidrag får utgå. Är detta självklart? Koncernbidraget är ju i regel avdragsgillt och om hela beloppet 300.000 istället hade använts för att skapa utdelning och fondavsättning så hade det blivit reducerat med skatt först?
Utdelning av sakvärden
Under denna rubrik använder Göran på sid 113 ett exempel där ett enmansaktiebolag till ägaren säljer en fastighet, vars verkliga värde är 2 Mkr, för bokfört värde 1 Mkr. I diskussionen om s.k. bruttometod contra nettometod säger han bl.a.: ”Om vi ser till exemplet ovan, skulle med tillämpning av bruttometoden och då aktieägaren har betalat 1 Mkr för fastigheten, hela utdelningen om 1 Mkr behöva rymmas inom bundet eget kapital. Med tillämpning av nettometoden sker däremot inte någon förändring av det bundna egna kapitalet, förutsatt att ingen skatteeffekt uppkommer av transaktionen.”
Här föreligger sannolikt skrivfel. Såvitt jag förstår bör i den första av de två meningarna stå: ”. . . rymmas inom fritt eget kapital”. och i den andra meningen ”. . . sker däremot inte någon förändring av det egna kapitalet . . . ”. Det är ju en viktig poäng i argumentationen att det i ett sådant fall som här beskrivs vid tillämpningen av nettometoden – och egentligen också vid bruttometoden – inte blir någon påverkan på det egna kapitalet överhuvudtaget, varken på det bundna eller det fria.
Göran Grosskopf ansluter sig glädjande nog till förespråkarna för nettometoden. I artikeln nämns Stefan Lindskogs argumentation för nettometoden i Juridisk Tidskrift 1992:2 och Gometz – Huldéns artikel i Balans 1992:12. För ordningens skull bör kanske sägas att även Gometz – Huldén argumenterar för nettometoden, vilket inte framgår av artikeln.
Tidigare har Carl Martin Roos tillsammans med Harry Margulies argumenterat för nettometoden (Balans 8/81) och Gösta Kedner för en variant av nettometoden (Balans 9/83).
Eric Nerep på Handelshögskolan i Stockholm har i offentliga sammanhang också argumenterat för nettometoden.
Knut Rodhe lämnar såvitt jag förstår numera frågan öppen.
Detta innebär
att praktiskt taget alla rättslärda auktoriteter som uttalat sig (och Gometz – Huldén), anser att nettometoden är förenlig med aktiebolagslagens regler och lagstiftarens syften,
att nettometoden i praktiken dagligen tillämpas vid exempelvis omstruktureringar inom koncerner – i annat fall skulle vid varje överlåtelse av tillgång en prövning av ”verkligt värde” behöva göras,
att trots detta ett antal tingsrätter avkunnat domar som tolkat lagen så att bruttometoden måste tillämpas och – som Göran säger i artikeln –
att ”tingsrätterna inte ansåg, att mottagarna kunde vara i god tro avseende utdelningens laglighet bara för att oklarhet om rättsläget förelåg”.
Detta är absurt och ohållbart, vilket Göran med andra ord och hänvisning till bl.a. EG-rätt också konstaterar. Han efterlyser ett klargörande från lagstiftarens sida. Men hur uppnår man detta? Är det möjligt att vänta tills aktiebolagskommittén är färdig och dess förslag blivit lag? Är det möjligt att intressera lagstiftaren för ett särskilt ingripande när det gäller ”utdelning av sakvärden”? Det är ju egentligen fråga om s.k. förtäckt utdelning överhuvudtaget, där från verkligt värde avvikande prissättning är en del. Vore det inte lagtekniskt enklast att bygga på de regler som finns och konstatera att utdelning – öppen eller förtäckt – är tillåten om
den inte inkräktar på definierat bundet kapital,
inte strider mot försiktighetsregeln och
inte kringgår tvångssparandereglerna?
Ulf Gometz
Ulf Gometz är auktoriserad revisor och adj. professor i revisionsrätt, Göteborg.