Inkomstskatt
Avräkning av räntebidrag från räntekostnad
Fråga om ett under visst beskattningsår erhållet retroaktivt räntebidrag, som inte avräknats mot det årets räntekostnad, skall avräknas mot räntekostnad för det tidigare år på vilket bidraget belöper. Eftertaxering för 1983.
Vid ifrågavarande taxeringsår gällde enligt 24 § anv. p 7 KL vid beräkning av inkomst av annan fastighet, att sådant räntebidrag som avsågs i 36–38 §§ bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) inte skulle tas upp som skattepliktig intäkt. Av 20 § och 25 § anv. p 6 KL framgick å andra sidan att avdrag inte fick göras för ränta på lånat kapital till den del räntan täcktes av statligt räntebidrag. (Statligt räntebidrag är numera skattepliktig intäkt; se 22 § anv. p 17 KL och 3 § 1 mom. SIL. Någon avdragsbegränsning för ränta föreligger därför inte längre i detta hänseende.)
Tommy L ägde del av en flerfamiljsfastighet. Fastighetsinkomsten redovisades enligt kontantprincipen. Enligt beslut den 29 juni 1982 beviljades Tommy L och de andra ägarna till fastigheten räntebidrag för ombyggnad av fastigheten. Räntebidraget utbetalades i mars 1983. En del av beloppet avsåg retroaktiva räntebidrag för tiden 2 juli 1981–15 februari 1983. Det erhållna bidraget översteg räntekostnaden under inkomståret 1983. Frågan i målet var hur det överskjutande räntebidraget skulle inverka på avdragsrätten för räntor avseende inkomståret 1982.
Både LR och KR fann att räntebidragen skulle minska avdragsrätten för räntor avseende inkomståret 1982 och att förutsättningar för eftertaxering förelåg. RR undanröjde eftertaxeringen och anförde bl.a.: ”En ordning som innebär att ett bidrag som utbetalas under ett beskattningsår skall få påverka taxeringen för ett tidigare beskattningsår kan enligt Regeringsrättens uppfattning mot bakgrund av principen om beskattningsårets slutenhet i allmänhet inte godtas utan att särskilda regler uttryckligen givits härom. (För en dylik situation se t.ex. 9 § i den numera upphävda lagen 1978:970 om uppskov med beskattning av realisationsvinst.) Ett undantag skulle kunna tänkas beträffande fastigheter som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder. I förevarande mål är emellertid upplyst att Tommy L redovisat intäkterna av fastigheten enligt kontantprincipen. Med hänsyn till att särskilda regler om förskjutning mellan olika beskattningsår av beskattningseffekterna av erhållna räntebidrag saknas och vad som i övrigt anförts i målet finner Regeringsrätten att Tommy L inte blivit oriktigt taxerad avseende beskattningsåret 1982 och att det följaktligen ej funnits fog för att eftertaxera Tommy L för taxeringsåret 1983.”
(RR s dom 930111, mål nr 1189-1991)
I dom samma dag, mål nr 4747-1990, avgjorde RR en snarlik fråga, nämligen hur den del av ett räntebidrag som inte kunnat avräknas mot ränteutgifter under utbetalningsåret skall påverka avdragsrätten för räntor påföljande inkomstår. RR konstaterade med liknande motivering som i det ovan refererade målet att någon skyldighet inte föreligger att balansera ett under visst beskattningsår ej utnyttjat räntebidrag till ett senare beskattningsår.
Statlig fastighetsskatt
Fråga om en fastighet som felaktigt blivit taxerad som hyreshusenhet vid fastighetstaxeringen, kan undantas från skatteplikt vid beräkning av underlaget för fastighetsskatt. Statlig fastighetsskatt vid 1986 års taxering.
Enligt 1 § första st. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt föreligger skatteplikt för fastighet som vid fastighetstaxeringen betecknats bl.a. som hyreshusenhet. Vidare föreskrivs att från skatteplikt undantas fastighet som året före taxeringsåret inte varit skattepliktig enligt fastighetstaxeringslagen. I målet var fråga om en fastighetsdel, som vid 1981 års allmänna fastighetstaxering taxerats som hyreshusenhet. Av utredningen framgick dock att fastighetsdelen rätteligen bort undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen såsom specialbyggnad.
LR och KR ansåg att fastigheten var skattepliktig till fastighetsskatt.
RR uttalade bl.a.: ”Frågan i målet gäller om man vid bedömningen av om en fastighet är skattepliktig till fastighetsskatt – såsom underinstanserna funnit – är bunden av hur fastigheten faktiskt taxerats vid fastighetstaxeringen eller om man skall göra en fristående bedömning. Undantaget från skatteplikt i 1 § första stycket lagen om fastighetsskatt avser som nämnts fastighet som året före taxeringsåret ”inte varit skattepliktig enligt fastighetstaxeringslagen”. Föreskriften bör i överensstämmelse med ordalydelsen förstås så att det avgörande för undantagets tillämpning är huruvida skatteplikt föreligger enligt lagen eller ej och således inte hur fastigheten faktiskt taxerats.
Som tidigare framhållits har – enligt vad utredningen utvisar – den ifrågavarande fastighetsdelen året före taxeringsåret inte varit skattepliktig enligt fastighetstaxeringslagen. Det innebär att fastighetsdelen inte heller är skattepliktig till fastighetsskatt. Det bolaget påförda underlaget för fastighetsskatt skall därför undanröjas.”
(RR:s dom 930204, mål nr 4715-1990)
Arvs- och gåvoskatt
Fråga vid avstående från testamentslott vad testator kan ha avsett med begreppet arvinge.
I ett år 1989 upprättat testamente hade Märta Å. förordnat att, sedan vissa legat utgått, resterande kvarlåtenskap skulle tillfalla hennes kusinbarn Ingrid E. eller om Ingrid E. skulle vara avliden, hennes arvingar. Vid testators död avstod Ingrid E. visst belopp av sin testamentslott. Fråga uppkom därvid om detta belopp vid arvsskatteberäkningen skulle anses tillfalla hennes make, Ulf E. eller makarnas barn.
TR och HovR beräknade arvsskatten som om det belopp Ingrid E. avstått från tillfallit hennes bröstarvingar.
HD ändrade HovR:ns beslut och uttalade bl.a.: ”När det i ett testamente har förordnats att, om testamentstagaren skulle vara avliden, dennes arvingar skall träda i hans ställe, kan omständigheterna ibland tala för att testator med uttrycket arvingar inte har åsyftat testamentstagarens make utan tänkt på testamentstagarens barn eller andra som har arvsrätt efter denne på grund av släktskap. En sådan tolkning kan ligga nära till hands i fall då någon har upprättat testamente till förmån för egna barn eller barnbarn liksom i situationer då testamentstagarens äktenskap ingåtts efter testamentets upprättande. Detsamma torde ofta gälla då testamentet har upprättats innan reglerna om makes arvsrätt år 1988 utvidgades genom de nyssnämnda reglerna i 3 kap. 1 § ärvdabalken.
När ett testamentsförordnande med den nu aktuella lydelsen har gjorts efter tillkomsten av dessa regler, bör emellertid huvudprincipen vara att, om det inte finns sådana omständigheter som nyss angetts eller någon särskild utredning om vad testator åsyftat, testamentet skall tolkas med utgångspunkt i nu gällande arvsregler. Det innebär att testamentstagarens make träder i dennes ställe i den mån reglerna i 3 kap. 1 § ärvdabalken inte leder till annat resultat.
Vad som har sagts nu bör tillämpas inte bara då testamentstagaren avlidit utan också när denne har avstått från sin testamentslott eller del därav.
I nu förevarande fall saknas stöd i omständigheterna eller i särskild utredning för att Märta Å. avsett att tillägga uttrycket arvingar en mera inskränkt betydelse än den som följer av nu gällande arvsregler. Snarare kan det av henne kort efter testamentet upprättade gåvobrev varigenom Ingrid E., Ulf E. och deras barn erhållit lika stora penninggåvor anföras till stöd för den tolkning som dödsboet har hävdat i målet.”
(HD:s beslut 921127, SÖ 666, Ärende nr Ö 814/91)
Redaktör Christer Silfverberg