Jan Ahlen har i ett debattinlägg i denna tidskrift nr 1-2 1993 pekat på den utvidgning av begreppet fåmansföretag som kommer till uttryck i 3 § 12 mom. 9 st. SIL (avseende de nya reglerna om utdelning och reavinst) jämfört med 32 § anv. 14 8 st KL (avseende de s.k. stoppreglerna). Vid tillämpningen av de senare skall, vid bedömningen av om ett fåtal personer äger aktier, varje krets av närstående räknas som en person. Det framgår ej av lagtexten utan följer av förarbeten (prop. 1975/76:79 s. 70 f) och praxis (RÅ 1979 Aa 7). När det gäller att avgöra om utdelnings- och reavinstreglerna är tillämpliga skall dock vid motsvarande bedömning ”sådana delägare anses som en person, som själva eller genom någon närstående är eller under något av de tio beskattningsår som närmast föregått beskattningsåret har varit verksamma i betydande omfattning”. Det är således genom en annorlunda definition av vad som skall räknas som ”en person” som utvidgning av tillämpningsområdet gjorts.
Det är naturligtvis endast att instämma i Ahléns åsikt att det är olyckligt med två delvis olika definitioner i skattelagstiftningen av samma begrepp. Förmodligen är det dock nödvändigt i detta fall. Reglerna i 3 § 12 mom. SIL har till syfte att förhindra att arbetsinkomster omvandlas till lägre beskattade kapitalinkomster. Mot denna bakgrund synes det därför motiverat med en utvidgning av definitionen. Det är däremot knappast lika motiverat mot bakgrund av stoppreglernas syfte att låta denna vidare definition gälla generellt.
Ahléns artikel gör det angeläget att även lyfta fram ett problem av helt annat slag. Problemet har sin grund i den oerhörda mängd lagtext som har förändrats och tillkommit i samband med skattereformen. Successivt har vi förstått innebörden av uttrycket ”århundradets skattereform”. Den är uppenbarligen tänkt att pågå århundradet ut! Det är inte särskilt förvånande men ändå olyckligt att olikheterna i definitionerna enligt honom inte har nått fram till de berörda personerna. I vart fall om man till de berörda endast räknar ”fåmansföretagarna” själva. Vad som dock är mer oroväckande är hans påstående om att det även bland fackfolk, dvs. rådgivarna till de berörda (min anmärkning), råder stora brister i kännedomen om de olika definitionerna. Frågan är då om dessa brister kan lastas lagstiftaren eller om problemet är av annan art.
Det ökade behov av skatteinformation som skattereformen medfört har lett till en lavinartad ökning av utbudet av litteratur, nyhetsbrev, skattedagar m.m. I många fall är innehållet starkt komprimerat vilket innebär att viktiga fakta kan falla utanför. I en del fall är informationen medvetet förenklad och lättillgänglig vilket i sin tur ibland har fått till följd att rena sakfel redovisats. Vad som är allvarligt är att det stora antalet regelförändringar på senare tid, i kombination med stor arbetsbörda för många skattejurister och revisorer, skapar ett behov av snabb och lättillgänglig information. Det ligger en risk i att detta sätt att skaffa sig information i allt för stor utsträckning ersätter kontakten med förstahandskällor som framför allt lagtext, förarbeten, praxis och i viss mån vetenskaplig litteratur. En fråga som kanske kunde lyftas fram till debatt är i vilken utsträckning det är lagstiftarens uppgift att tydligt annonsera förändringar av viktiga regler eller som i detta fall centrala begrepp.
I förevarande fall framgår möjligen inte hela vidden av tillämpningsområdet vid en hastig läsning av lagtexten. I prop. 1989/90:110 framgår dock syftet och innebörden tydligt i både den allmänna, s. 470, och den speciella motiveringen, s. 704. Ett förslag till förbättring av själva lagtexten är att bägge definitionerna lyfts fram först i respektive anvisningspunkt och moment. Definitionen av uttrycket ”en person” bör ej ändras vid tillämpningen av 32 § anv. 14 KL men infogas i lagtexten även där.
Mats Tjernberg, högskolelektor vid Rättsvetenskapliga institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Mats Tjernberg