Institutet för rättsinformatik anordnade för några år sedan ett seminarium rörande information om lagstiftning. Även Riksskatteverket var representerat. Alla närvarande var ense om vikten av exakt och lättillgänglig information.
Jag blev påmind om detta när jag mottog en broschyr från Riksskatteverket om sex stora sidor (RSV 432 utg 1). Den har rubriken ”Ny skattsedel för företagare”. Jag är inte företagare, men det framgår av en notis med mindre stil på första sidan att informationen vänder sig bl.a. till den kategori till vilken jag hör, nämligen personer som under 1992 hade B-skatt.
Den första sidan upptas av en stor bild, där man ser en person sittande i något slags fantasifordon, med skylten ”Företag AB”, vilken i handen håller ”F-skattebevis”. Där betecknas F-skattebeviset (på s. 2 F-skattesedeln) som ett ”körkort” för företagare, något som möjligen är avsett att sätta läsaren på gott humör men som inte är klargörande. Det meddelas att med de nya reglerna arbetsgivare och utbetalare på ett enkelt sätt kan få reda på om de är skyldiga att dra skatt och betala socialavgifter eller inte. Vad angår detta mig, såsom tidigare betalare av B-skatt? Tydligen inte alls.
Uppgifterna är minst sagt oklara. Begreppen ”arbetsgivare”, ”uppdragsgivare” och ”utbetalare” resp. ”arbetstagare” och ”uppdragstagare” används t.ex. om varandra, utan att det framgår vad som föranleder valet av den ena eller den andra termen. Den som tror att detta inte inverkar på begripligheten bör studera ett stycke s. 2, vänsterspalten, som börjar ”Obs!” och slutar med hemska hotelser mot den som inte följer anvisningarna i stycket. Så småningom finner jag dock att det mesta av detta lyckligtvis inte angår mig.
När jag letar efter något som verkligen angår privatpersoner som tidigare hade B-skatt, finner jag (inte utan besvär) att eftersom jag inte är företagare jag skall ha A-skattesedel. Detta betyder att ”utbetalaren” (vem denne är i mitt fall vet jag inte riktigt, eftersom jag är statspensionär, har en privat pensionsförsäkring och dessutom har litet extrainkomster av arbete) drar skatt. Så småningom finner jag (s. 3) att det också finns något som kallas ”särskild A-skatt”, som betalas av den skattskyldige själv. På detta ställe sägs att sådan skatt ”kan bli aktuell” bl.a. för personer som skall betala förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt eller som har inkomster för vilka skatteavdrag inte kan göras. Detta passar in på mitt fall. Intet sägs om att detta är vad som tidigare föranledde B-skatt. S.4 kommer ytterligare några uppgifter om särskild A-skatt, bl.a. om de tydligen ganska invecklade övergångsförhållandena. S. 5 kommer äntligen några uppgifter som är särskilt avsedda för fysiska personer som hade B-skatt 1992. Om man försöker översätta uppgifterna till något begripligt finner man att den vars skatteförhållanden tidigare motiverade B-skatt nu bör kontakta sitt lokala skattekontor.
Jag försökte ringa det lokala skattekontoret, men oftast var det upptaget, och de gånger som jag kom fram svarade ingen, trots att det var normal kontorstid. Jag skrev då ett brev och bad att bli uppringd. Detta skedde efter några dagar, och en vänlig dam meddelade mig, att systemet var så nytt att hon inte visste mycket. Jag framhöll bl.a. att eftersom jag hade dels en statspension, dels en privat pensionsförsäkring, ett avdrag på trettio procent på den senare (vilket skulle göras om jag inte vidtog några särskilda åtgärder) inte var tillräckligt. Jag nämnde också att jag betalade förmögenhetsskatt. Det slutade med att hon lovade att sända mig blanketter. Jag har nu mottagit blanketter för preliminär självdeklaration, alldeles liknande dem som jag använt tidigare år när det gällde B-skatten. Jag skall nu sända in dem och får avvakta resultatet.
Allt detta besvär hade kunnat undvikas om broschyren från början hade skilt mellan företagare och privatpersoner som haft B-skatt. För de senare hade fordrats den enkla upplysningen, att om deras förhållanden inte har ändrats de bör sända in en preliminär självdeklaration.
Broschyren är ett skolexempel på nackdelarna av att blanda ihop information riktad till olika personer och av att blanda information om olika saker under ett. Även i detaljer som är viktiga för begripligheten, såsom konsekvens i terminologien (se strax ovan om uppdragsgivare m.m.), brister det. Det finns vidare två beskrivningar av vilka privatpersoner som bör ha särskild A-skatt (s. 3 och s. 5), och de är inte riktigt likalydande. Man får intrycket att Riksskatteverket anser att skämtsam suddighet och oklarhet är bättre än enkel och rättfram information om fakta. Allt detta är sådant som har diskuterats länge bland dem som är intresserade av information om lagstiftning. Har inte Riksskatteverket tillgång till någon sakkunskap i informationsfrågor?
Jan Hellner
Jan Hellner är professor emeritus i försäkringsrätt.