Frågan om så kallad genomsyn av aktiebolag har då och då blivit aktuell inom olika rättsområden. I somras avgjorde regeringsrätten ett skattemål där frågan var aktuell. Denna artikel avser att belysa frågan från olika civilrättsliga och skatterättsliga utgångspunkter.

Allmänt

Ett aktiebolag är som bekant ett eget rättssubjekt som kan ha rättigheter och skyldigheter. När aktiebolaget har flera aktieägare blir bolagets självständiga ställning tydlig inte bara från juridisk synvinkel utan också från ekonomisk. Bolagets intressen är ju i så fall inte identiska med någon enskild aktieägares intressen. När aktiebolaget ägs av en enda person som kanske också är bolagets enda ställföreträdare och den enda person som överhuvudtaget arbetar för bolaget kommer emellertid bolagets intressen att vara identiska med ägarens. Denne kan då ofta fritt bestämma om han vill göra en affär personligen eller om han vill göra affären endast indirekt för egen räkning, genom att låta aktiebolaget agera.

Aktiebolaget är också skattesubjekt. Eftersom skattekonsekvenserna av att göra en affär personligen respektive via ett aktiebolag kan skilja sig åt finns det anledning att undersöka om enmansbolag särbehandlas vid beskattningen. Eftersom skattedomstolarna ibland motiverar sina utslag med civilrättsliga resonemang – och ibland försöker motivera utslagen med sådana resonemang utan att lyckas – är det på sin plats med en kort genomgång av vissa civilrättsliga aspekter på genomsyn av enmansägda bolag. Delvis av utrymmesskäl men också eftersom det kommit ett par nya rättsfall just om dessa tar denna artikel i första hand sikte på bolag vars verksamhetsföremål är att tillhandahålla konsulttjänster inom företagsledning och administration, så kallade managementbolag.

Rättshandlingsförmåga och avtalsrättsliga regler

Som nämnts ovan kan ett aktiebolag förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Det finns i princip ingen begränsning i aktiebolagets rättshandlingsförmåga som beror på att bolaget är ett enmansbolag. Så kallat ansvarsgenombrott, det vill säga genomsyn av aktiebolag i syfte att göra ägaren ansvarig för bolagets förpliktelser, är synnerligen ovanligt vid sidan av särskilda lagregler om ansvarsgenombrott, såsom reglerna om personligt ansvar i vissa fall för den som inte iakttar reglerna om upprättande av kontrollbalansräkning i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. De få exempel på ansvarsgenombrott som finns i rättspraxis ger inte anledning till några generella slutsatser för just enmansbolagens del.

Inte heller finns i princip någon begränsning i ett aktiebolags rättshandlingsförmåga med avseende på föremålet för rättshandlingen. Ett aktiebolag, även ett enmansbolag, kan träffa de flesta slag av avtal och utföra de flesta rättshandlingar som en fysisk person kan göra. Ett undantag är att ett bolag inte kan åta sig att vara anställd, vilket kommer att beröras närmare nedan.

Även regler om avtals ingående, tolkning, tillämpning och ogiltighet är generella och gäller för såväl fysiska personer som varje slag av juridiska personer, däribland enmansägda aktiebolag.

Här skall också följande påpekas. Ett avtals rubricering och terminologi i övrigt ger inte alltid parterna de rättigheter och skyldigheter som man kanske först förväntar sig. Inom avtalsrätten finns visst utrymme för att ”anse” ett avtal ha en viss innebörd som avviker från vad avtalets rubricering låter påskina. Ett exempel är att ett avtal som rubricerats som köpeavtal kanske i vissa fall egentligen binder parterna på ett sådant sätt att pantavtal är en mer adekvat benämning. Så länge ett avtal är tydligt och bevisläget klart finns det däremot avtalsrättsligt inget utrymme för att flytta över rättigheter och skyldigheter från en avtalspart till en helt utomstående, icke-part. Ett skriftligt glasklart avtal enligt vilket ett bolag åtar sig att ställa en viss person till en uppdragsgivares förfogande för att utföra visst arbete kan alltså under inga omständigheter avtalsrättsligt ”anses” vara ett anställningsavtal mellan den person som skall utföra arbetet och uppdragsgivaren.

Aktiebolagens organisation

De aktiebolagsrättsliga reglerna bildar ett system som brukar betraktas som åtskilt från det avtalsrättsliga systemet. Aktiebolagslagen utgör en självständig grund för en mängd rättigheter och skyldigheter som tillkommer olika rättssubjekt med anledning av en gemensam nämnare: ett aktiebolag.

Många eller rent av de allra flesta reglerna i aktiebolagslagen kan inte kringgås eller sättas åt sidan genom avtal. Däremot kan de förhållanden som reglerna avser i och för sig bli föremål för avtal som är bindande mellan avtalets parter. Man kan då få parallella regelsystem beträffande det bolag som är föremål för avtalet. Ett vanligt praktiskt exempel är att aktiebolagslagen och innehållet i bolagsordningen utgör ett regelsystem, medan ägarna av bolaget har träffat ett aktieägaravtal som kanske i flera avseenden avviker från aktiebolagslagen och bolagsordningen. Aktieägaravtalet är då vanligen bindande mellan parterna, men dess innehåll påverkar inte de rättigheter och skyldigheter som tillkommer aktieägare som inte deltagit i avtalet.

Nyssnämnda möjlighet till dubbla regelsystem skulle kunna leda till genomsyn av ett aktiebolag i exempelvis den situationen att ett managementbolag genom avtal med ett annat aktiebolag, uppdragsgivaren, åtagit sig att utföra de arbetsuppgifter som åvilar uppdragsgivarbolagets styrelse. Ansvaret för att dessa uppgifter utförs vilar nämligen enligt aktiebolagslagen på styrelseledamöterna personligen, och detta ansvar kan i princip inte avtalas bort eller överlåtas på annan. Om således bolaget i någon situation vill ställa en styrelseledamot till svars för något kan man alltså tala om ett slags genomsyn av managementbolaget, som ju avtalsrättsligt gentemot uppdragsgivarbolaget har åtagit sig ansvaret för de uppgifter som styrelsen enligt lag skall svara för.

Det är dock svårt att tänka sig en omvänd situation, det vill säga genomsyn beträffande vederlaget för nyssnämnda managementtjänst. Aktiebolagslagen innehåller inga bestämmelser om arvoden till styrelseledamöter. Eftersom rättsförhållandet mellan aktiebolaget och dess styrelseledamöter inte grundar sig på avtal saknar styrelseledamöterna regelmässigt möjlighet att med stöd av avtal utkräva arvode för sitt uppdrag. Det normala är att bolagsstämman beslutar att tillerkänna styrelsen arvode, i de fall så anses önskvärt och lämpligt. Att styrelseledamöternas ställning är särpräglad och inte jämförlig med ett anställningsförhållande visas bland annat av att arbetstagarrepresentanter i ett bolags styrelse har vägrats semesterersättning på styrelsearvodet, trots att dessa arbetstagarrepresentanter också varit anställda av bolaget i vanlig mening, AD 1979 nr 57.

Även uppdraget som verkställande direktör är reglerat i aktiebolagslagen, och verkställande direktörens ansvar är personligt. Man kan därför tänka sig samma slag av genomsyn av ett managementbolag beträffande ansvaret för uppgifternas utförande som när det gäller styrelseledamöter. Inte heller när det gäller vederlaget till verkställande direktören är det sannolikt med genomsyn av managementbolaget. VD:ns rätt till ersättning är grundad på avtal, och om VD ställts till förfogande för uppdragsgivarbolaget utan att själv vara avtalspart i förhållande till detta kan inte VD på aktiebolagsrättslig grund kräva någon ersättning av uppdragsgivaren. En annan sak är att VD kan ha betydligt större möjlighet än en styrelseledamot att kräva ersättning för egen del på arbetsrättslig grund, vilket kommer att framgå nedan.

Anställnings- och uppdragsavtal

Ett avtal genom vilket någon förbinder sig att utföra en arbetsprestation brukar hänföras till endera av kategorierna anställningsavtal eller uppdragsavtal. Den som skall utföra arbetet kallas i det förra fallet för arbetstagare och i det senare fallet för uppdragstagare.

Arbetstagarbegreppet har särskild betydelse inom bland annat arbetsrätten och socialförsäkringsrätten. Den som inom dessa rättsområden bedöms vara arbetstagare tillerkänns ofta rättigheter som kan göras gällande oavsett vad anställningsavtalet innehåller om saken. Bortsett från detta gäller dock vanliga avtalsrättsliga regler i princip även för anställningsavtal.

Tillämpningen av de särskilda regler som gäller för arbetstagare utlöses av existensen av vissa rättsfakta, vilka finns tämligen väl etablerade i rättspraxis. Som exempel på omständigheter som kan tyda på att den som utför arbetet är arbetstagare och inte uppdragstagare är att personen ifråga intar en osjälvständig ställning i förhållande till uppdragsgivaren, att uppdragsgivaren bestämmer arbetstiden och ger instruktioner om arbetets utförande, att uppdragsgivaren tillhandahåller arbetsverktyg och att arbetet utförs i uppdragsgivarens lokaler, att arbetet kan förutses bli varaktigt och inte är begränsat i tid och omfattning etc. Eftersom klassificeringen som arbetstagare respektive uppdragstagare har stor betydelse för den som utför arbetet med avseende på olika förmåner såsom anställningsskydd, semesterförmåner etc finns det en ganska rikhaltig rättspraxis på området.

När det finns ett managementavtal mellan ett enmansägt managementbolag och uppdragsgivaren, och managementbolagets ägare är den som skall utföra företagsledaruppgifterna, kan det alltså i enlighet med det sagda bli frågan om att undersöka huruvida ägaren har en ställning i förhållande till uppdragsgivaren som gör honom till arbetstagare i den mening som avses i tvingande arbetsrättslig lagstiftning, trots att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan VD:n och uppdragsgivaren. Det är dock viktigt att komma ihåg att även om svaret på frågan skulle bli jakande innebär detta inte att det föreligger något partsbyte i de avtal som har träffats. Vad som händer är endast att tvingande regler tillämpas med bortseende från vad avtalen innehåller i dessa frågor. En sådan tillämpning kan alltså innebära genomsyn av managementbolaget.

I AD 1983 nr 101 hade ett handelsbolag genom avtal åtagit sig att utföra vissa marknadsföringsåtgärder åt ett aktiebolag. AD företog en noggrann analys av den ställning som tillkom de bolagsmän som utförde arbetet. Vissa omständigheter gjorde att bolagsmännens ställning påminde om anställdas ställning, medan andra omständigheter gjorde att bolagsmännen framstod som om de agerade som delägare i handelsbolaget. AD fann att något anställningsförhållande inte förelåg mellan bolagsmännen och uppdragsgivarbolaget. En omständighet som tycks ha haft särskild betydelse är att bolagsmännen visades ha varit helt införstådda med att handelsbolaget och inte de själva skulle vara part i avtalet med uppdragsgivaren. AD tycks alltså ha fäst särskilt avseende vid de avtalsrättsliga förhållandena. Det hade troligen inte spelat någon roll om konsultbolaget varit ett aktiebolag istället för ett handelsbolag.

I AD 1989 nr 81 blev utgången emellertid den motsatta. En man arbetade för en förening dels på grund av ett anställningsavtal mellan honom och föreningen, dels på grund av ett avtal mellan ett av honom ägt konsultbolag och föreningen. AD ansåg mannen ha ställning som arbetstagare i förhållande till föreningen även avseende det arbete han utförde på grund av konsultavtalet. I motiveringen anfördes bland annat att gränsen var flytande mellan de uppgifter han utförde som anställd och de han utförde som konsultbolagets representant, att det ansågs utrett att avtalet mellan föreningen och konsultbolaget tillkommit på mannens begäran av skatteskäl, samt att det från föreningens sida inte funnits anledning att engagera mannen på annat sätt än som anställd. Här kan man alltså tala om en arbetsrättslig genomsyn av managementbolaget.

Genomsyn vid beskattningen

Utgångspunkten för den skatterättsliga genomsynsdiskussionen är att managementbolag liksom andra aktiebolag är skattesubjekt, och att detta gäller även enmansägda bolag. Beskattningen av bolagets inkomster sker alltså hos bolaget. Med bolagets inkomster menas de vederlag etc som bolaget erhåller i enlighet med civilrättsligt bindande avtal som bolaget träffar.

Det har ofta ifrågasatts inom skatterätten huruvida nyssnämnda princip gäller också i de fall där ett aktiebolags verksamhet är begränsad till att tillhandahålla ägarens personliga prestationer.

Det finns en hel del rättsfall som berör frågan. Utgångspunkten för följande exposé får bli RÅ 1969 ref. 19, där regeringsrättens domskäl (tre regeringsråd) inleds med följande konstaterande:

”Hinder kan visserligen icke anses föreligga att – med verkan även i beskattningshänseende – i aktiebolagets form bedriva sådan rörelse, varom är fråga i målet.”

Målet gällde sångaren Owe Thörnqvist, som hade ”satt sig på bolag”. Thörnqvist förlorade visserligen målet, men det berodde på att det ansågs visat att intäkterna ifråga tillkommit honom personligen, och att han helt enkelt låtit sitt bolag endast inkassera dessa. Att beskattningen i sådant fall skall ske hos den som haft rätt till intäkterna är självklart och bekräftas också av en rad notisfall från regeringsrätten (RÅ 1973 Fi 85, RÅ 1974 A 2069, RÅ 1975 Aa 210).

RÅ 1977 ref. 130 gällde uppbörd av preliminärskatt och socialavgifter. I målet hade ett bolag vid namn AB Falckproduktion träffat ett skriftligt avtal med Sveriges Radio om att ställa regissören Åke Falck till Sveriges Radios förfogande för att medarbeta i TV mot viss månatlig ersättning. Kontraktet innehöll en uttrycklig bestämmelse om att Falck var arbetstagare hos Falckproduktion och att detta bolag skulle svara för arbetsgivaravgifter etc. Regeringsrätten ansåg att avtalet från uppbördsrättslig synpunkt inte kunde tillämpas efter det innehåll som avtalskontrahenterna velat ge det. Regeringsrätten ansåg att avtalet var ett anställningsavtal där Sveriges Radio var arbetsgivare och Falck arbetstagare.

Det kan inte råda någon tvekan om att avtalet från rent avtalsrättslig synvinkel var gällande mellan AB Falckproduktion och Sveriges Radio enligt sin lydelse. När regeringsrätten så att säga konstruerar ett fiktivt anställningsavtal mellan Sveriges Radio och Falck själv kan man därför tala om genomsyn av AB Falckproduktion. Skälet till detta är arten av ”den verksamhet som Falck bedrivit hos Sveriges Radio under kontraktstiden”.

Regeringsrätten säger uttryckligen att genomsynen görs på uppbördsrättslig grund. På grund av den arbetsgivar- och arbetstagarterminologi som regeringsrätten använder är det emellertid tydligt att regeringsrätten inspirerats av ett arbetsrättsligt tänkesätt.

RÅ 81 1:17 gällde inkomstskatt. I målet hade ett aktiebolag X avtalat med Lesjöfors AB om att ställa en läkare, G, till Lesjöforsbolagets förfogande som företagsläkare. Aktiebolaget skulle få ersättning per timme som G arbetade, samt traktamenten och reseersättningar. Lesjöforsbolaget ställde upp med sjuksköterska samt lokaler och utrustning.

Aktiebolaget ägdes i sin helhet av G som också var ende styrelseledamot. Aktiebolaget hade inte belastats med några löner under den tid som var aktuell i målet. I regeringsrättens domskäl sägs också att ”bolagets befattning med ’läkarverksamhet’... inskränkt sig till att bolaget stått som mottagare av de från Lesjöforsbolaget utbetalade ersättningarna för företagshälsovården ...”

Regeringsrätten ansåg det uppenbart att aktiebolaget X inte bedrivit sådan verksamhet att utbetalningarna från Lesjöforsbolaget för företagshälsovården kunde anses utgöra inkomst för X-bolaget. Regeringsrätten uttalade vidare att ”Avtalet med Lesjöforsbolaget får istället anses innebära att G åtagit sig som ett personligt uppdrag att utöva företagshälsovårdsverksamhet åt Lesjöforsbolaget”. Regeringsrätten beskattade vederlaget hos G.

Inte heller här kan det råda någon tvekan om att avtalet mellan X-bolaget och Lesjöforsbolaget varit giltigt från rent avtalsrättslig utgångspunkt, och att ersättningen på rent avtalsrättslig grund tillkommit X-bolaget. Vad regeringsrätten yttrar om avtalets innebörd vore därför direkt felaktigt om det tog sikte på avtalets avtalsrättsliga innebörd. I själva verket torde uttryckssättet dock, liksom i Falck-målet, endast vara en markering av att ”nu sker genomsyn”.

Vad är då skälet till genomsynen? I förevarande mål tycks inte regeringsrättens genomsyn vara en parallell till arbetsrättsliga regler om genomsyn. Man talar endast om ”personligt uppdrag” för G, inte om anställning eller arbetstagare eller arbetsgivare. Här skall påpekas att det från arbetsrättslig utgångspunkt är avgörande för gränsdragningen mellan arbets- och uppdragstagare vilken grad av självständighet som tillkommer den som utför arbetet i förhållande till den för vilken arbetet utförs. Den arbetsrättsliga gränsdragningen är emellertid inte tillräcklig i skatterätten, eftersom inkomster från sådan verksamhet som är att betrakta som uppdragsverksamhet i arbetsrättslig mening kan utgöra både inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns alltså inget som säger att vad som är ett personligt uppdrag för G inte skulle kunna anses som näringsverksamhet i skatterättslig mening. Tänk till exempel på sådan verksamhet som läkare, revisorer, advokater och andra fria yrkesutövare bedriver som enskild firma. Det är inte omöjligt att läkaren i arbetsrättslig mening skulle ha ansetts vara uppdragstagare till Lesjöforsbolaget, vilket innebär att någon arbetsrättslig genomsyn av X-bolaget inte kunnat ske.

I stället menar regeringsrätten att X-bolagets verksamhet inte uppfyller de krav som ställs på en verksamhet för att en inkomst skall beskattas hos den som driver verksamheten. Aktiebolag kan endast bedriva näringsverksamhet. Kraven på näringsverksamhet är normalt självständighet, yrkesmässighet och förvärvssyfte. Förvärvssyftet och yrkesmässigheten kan det inte råda någon tvekan om, men däremot självständigheten. Lesjöforsbolaget hade ju bara en uppdragsgivare som dessutom tillhandahöll de flesta av de produktionsfaktorer som behövdes för verksamheten.

I rättsfallet RÅ 19831:40 var frågan om en administrativ konsult (tidsstudier och rationalisering) som hade ”satt sig på bolag”. Regeringsrätten godkände arrangemanget och inledde med att citera grundprincipen som fastslagits i RÅ 1969 ref. 19 och som har citerats ovan. Därefter sade regeringsrätten (tre justitieråd) att det inte förelåg skäl för antagande att anordningen med det av Edgar A bedrivna konsultbolaget som mellanhand för utbetalning av arvode för hans arbetsinsatser tillkommit i huvudsakligt syfte att uppnå förmåner vid beskattningen.

Tyvärr ger inte motiveringen någon vägledning för att uppställa kriterier för genomsyn. Menar regeringsrätten att en annan skattskyldig under exakt samma omständigheter skulle råka ut för en annorlunda bedömning om vederbörande befanns ha till huvudsakligt syfte att uppnå förmåner vid beskattningen?

I ett förhandsbesked meddelat i april 1993, kort refererat i Svensk Skattetidning nr 5/93, har skatterättsnämnden prövat beskattningen av ett managementbolag avseende styrelsearvoden. Trots att managementbolaget ifråga hade ett flertal konsultuppdrag för olika bolag ansåg skatterättsnämnden att styrelsearvodena skulle beskattas hos den fysiska person som utförde styrelseuppdragen och inte hos managementbolaget. Motiveringen tycks ha varit att styrelsearvoden kan beskattas hos ett bolag som helt eller delvis ägs av styrelseledamoten endast om de sedvanliga kriterierna på näringsverksamhet är uppfyllda. Skatterättsnämndens majoritet tyckte inte att uppdrag som styrelseledamot i aktiebolag känntecknas av någon självständighet mot bakgrund av regelsystemet i aktiebolagslagen. Det framgår inte klart av referatet om de styrelsearvoden till vilka fallet hänvisar var av bolagsstämman beslutade arvoden till styrelsens ledamöter personligen, eller om de i själva verket var konsultarvoden som i civilrättsligt bindande ordning avtalats mellan managementbolaget och uppdragsgivarbolaget. Mot bakgrund av vad som sagts ovan om styrelsearvoden kan detta ha varit avgörande för skatterättsnämndens bedömning. Förhandsbeskedet har överklagats.

I en dom den 8 juni i år har regeringsrätten tagit ställning till beskattningen av ett managementbolag där bolagets ägare hade ställts till en uppdragsgivares förfogande för att utföra en företagssanering, och där vederbörande hade utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör och firmatecknare i uppdragsgivarbolaget. Regeringsrättens majoritet (tre regeringsråd) ansåg att betalningarna till managementbolaget skulle beskattas hos detta.

Efter att inledningsvis ha hänvisat till förutnämnda grundprincip anmärker regeringsrätten att befattningen som VD har en speciell karaktär och finns reglerad i aktiebolagslagen.

Därefter konstaterar regeringsrätten att uppdragen som VD, styrelseledamot och firmatecknare varit begränsade i tiden och begränsade till att sanera företagets ekonomi, samt att arbetet rent faktiskt inte gått utöver denna uppgift och inte knutit VD:n personligen närmare till uppdragsgivarbolaget än vad som föranleddes av saneringsuppdraget.

Så långt tycks regeringsrätten ha gjort en avvägning som ligger nära den arbetsrättsliga: på grund av begränsningen i uppdraget ansåg inte rätten att den verkställande direktören hade en ställning som föranledde honom att betraktas som arbetstagare till uppdragsgivaren.

Därmed är dock inte sagt att managementbolagets verksamhet uppfyller de krav som ställs på näringsverksamhet i skatterättslig mening. Även den som arbetsrättsligt är uppdragstagare kan ju bli beskattad för vederlaget som inkomst av tjänst.

Regeringsrätten slår emellertid fast att uppdraget civilrättsligt tillkommit managementbolaget, och att denna bedömning inte ändras enbart för att managementbolaget endast haft det aktuella uppdraget. Regeringsrätten fann inte heller något skäl till antagande att det huvudsakliga skälet till att bedriva konsultverksamheten i aktiebolagsform skulle vara att uppnå skatteförmåner.

Det kanske viktigaste i motiveringen är att regeringsrätten fäster så stor vikt vid vad som gäller avtalsrättsligt. I övrigt kan man konstatera att rätten gjort en bedömning av managementbolagets verksamhet och funnit det uppfylla kriterierna på näringsverksamhet, och att den intetsägande frasen om skatteförmåner återkommer i detta fall liksom i RÅ 1983 1:40.

Sammanfattning och slutsats

Aktiebolag accepteras som skattesubjekt och deras civilrättsligt bindande rättshandlingar läggs till grund för beskattningen också när det gäller enmansbolag, och även när det är ägarens personliga arbetsprestationer som utgör bolagets verksamhet.

Med avsteg från denna huvudregel sker dock genomsyn när omständigheterna är sådana att managementbolagets ägare intar en ställning i förhållande till uppdragsgivaren som motsvaras av en arbetstagare i arbetsrättslig mening. I så fall bedrivs inte managementbolagets verksamhet tillräckligt självständigt för att näringsverksamhet skall anses föreligga, och eftersom tjänsteinkomster inte kan beskattas hos ett aktiebolag beskattas inkomsten i stället hos ägaren.

Om den arbetspresterande personen emellertid från arbetsrättslig synpunkt inte är att betrakta som arbetstagare finns inget hinder mot att i enlighet med avtalet låta managementbolaget vara den som är uppdragstagare. I så fall finns det också möjlighet att bedöma verksamheten som näringsverksamhet i skatterättslig mening, och då sker inte genomsyn om kraven på näringsverksamhet är uppfyllda.

När regeringsrätten uttalar sig om ”avtalets verkliga innebörd” eller att ”avtalet måste anses innebära” eller liknande formler är detta endast ett sätt att markera att skattereglerna måste tillämpas på ett sätt som är oförenligt med avtalets avtalsrättsliga konsekvenser. Någon avtalsrättslig relevans kan inte sådana uttalanden ha.

Detta blir särskilt tydligt när det gäller ”genomsyn” eftersom partsställningen i ett avtalsförhållande endast kan avgöras utifrån avtalet självt, och aldrig på objektiva grunder.

Slutligen bör anmärkas att uttalandena om syftet att uppnå skatteförmåner inte ger någon ledning för genomsynsfrågan. Vad är en skatteförmån? Finns det något generellt fel med att försöka uppnå en förmån? Skatteflyktsproblematiken är svår och omstridd. Särskilt mot bakgrund av att uttalandena fällts i mål där regeringsrätten inte funnit det föreligga någon avsikt att uppnå skatteförmåner kan man nog tro att uttalandena mera syftat till att skapa osäkerhet hos allmänheten om hur långtgående skatteplanering som är acceptabel än att tjäna till ledning för rättstillämpningen.

Jan Sagen

Jan Sagen är advokat vid Advokatfirman Cederqvist.