Rättsfall

Ökade levnadskostnader

Fråga om den skattskyldige skulle medges avdrag för ökade levnadskostnader när han för arbetet vistats på annan ort än bostadsorten. Inkomsttaxering 1984–1988.

B var bosatt i Tranås med sin familj. Han hade varit verksam där som revisor i några år när han 1981 anställdes hos ett bolag i Växjö som bedrev revisions- och redovisningsbyrå. Bolaget hade kontor både i Växjö och Tranås. B tog med sig kunder från sin tidigare verksamhet som revisor när han tillträdde tjänsten i Växjö. Från och med 1983 blev B delägare med bestämmande inflytande i bolaget. Arbetet i bolaget bedrev B fyra dagar i veckan på kontoret i Växjö och en dag – samt vid behov även under helgerna – i ett av bolaget hyrt rum med kontorsutrustning i familjens villa i Tranås.

B yrkade avdrag för ökade levnadskostnader på grund av arbete både i Växjö och Tranås.

RR anförde bl.a.: ”B har obestritt uppgivit att drygt en tredjedel av bolagets samlade intäkter kommer från kunderna i Tranås. Det har således varit av betydelse för B att kunna behålla dessa kunder. En förutsättning härför får anses ha varit att han varit beredd att hålla en god servicenivå med möjlighet att någon dag i veckan sammanträffa personligen med kunderna och att sammanträffandena utan tidsutdräkt kunnat följas av avslutande arbete på kontoret i Tranås.

Mot bakgrund av vad sålunda har anförts finner Regeringsrätten att det inte skäligen kunnat ifrågasättas att B skulle ha flyttat till Växjö. Enligt tredje stycket punkt 3 anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen har han därför rätt till avdrag för ökade levnadskostnader när han för arbetet vistats i Växjö.”

(RR:s dom 930920, mål nr 1–5-1992)

Uttagsbeskattning

Fråga om en omstrukturering av en koncern uppfyllt de organisatoriska krav som uppställs för att undantag från uttagsbeskattning skall kunna ske. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

E och P ägde 50 % vardera i PH AB. Detta bolag bedrev konfektionsrörelse i en butik med ett sortiment avsett för mannekänger (mannekängbutiken). PH AB ägde samtliga aktier i CD AB, som också bedrev konfektionsrörelse. Verksamheten i detta bolag var förlagd till två butiker. Den ena hade ett allmänt sortiment av damkonfektion (dambutiken) och den andra var specialiserad på brudklänningar och festkläder (festbutiken). CD AB ägde i sin tur alla aktier i WP AB, som innehade en hyresrätt som disponerades av CD AB för festbutiken.

E och P avsåg att bilda ett nytt aktiebolag. Detta bolag skulle förvärva tillgångarna i mannekängbutiken från PH AB samt aktierna i WP AB och tillgångarna i festbutiken från CD AB. Överlåtelserna skulle ske till bokförda värden, vilka i samtliga fall understeg marknadsvärdena. De butiker som skulle ingå i den nya koncernen avsåg E och P att driva vidare. Däremot avsåg de att efter omstruktureringen avyttra aktierna i PH AB och därmed indirekt den konfektionsrörelse som fanns kvar i den gamla koncernen, dvs. dambutiken.

I ansökan om förhandsbesked var huvudfrågan om PH AB och CD AB skulle uttagsbeskattas med anledning av överlåtelserna till det nybildade bolaget.

Skatterättsnämndens majoritet anförde härom: ”Den koncern som har PH AB som moderbolag bedriver damekipering i tre olika butiker. Mannekäng- och festbutikerna ligger i och för sig nära dambutiken men ändå lokalmässigt åtskilt. Butikerna vänder sig till olika kundkategorier och sortimentet är anpassat därefter. Ett avskiljande av delar av koncernens samlade verksamhet på det sätt som beskrivs i ansökningen får enligt nämndens mening anses uppfylla de organisatoriska krav som ställs för att uttagsbeskattning skall kunna underlåtas. Bedömningen påverkas inte av att E och P avser att efter ifrågavarande överlåtelser sälja aktierna i PH AB. Förfarandet kan vidare inte anses medföra någon otillbörlig skatteförmån. Mot bakgrund av vad nu sagts skall PH AB och CD AB inte uttagsbeskattas.”

RSV överklagade förhandsbeskedet i angiven del hos RR och yrkade att överlåtelserna skulle föranleda uttagsbeskattning.

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet i den del det överklagats.

(RR:s dom 930920, mål nr 353-1993)

Avdrag för skadestånd

Fråga om ett skadestånd för brott mot en konkurrensklausul, som ålagts en av delägarna i ett handelsbolag, utgjort en avdragsgill driftkostnad för handelsbolaget. Eftertaxering för inkomst för 1983.

H överlät 1974 sina aktier i Niab. I samband därmed upprättades ett anställningsavtal mellan H och bolaget. I avtalet intogs en konkurrensklausul enligt vilken H förband sig att inom två år från det att anställningsförhållandet eventuellt skulle upphöra, inte övergå till eller starta eget konkurrerande företag inom Niabs verksamhetsområde. H lämnade sedermera sin anställning och inledde tillsammans med tre andra personer verksamhet i ett handelsbolag. Därmed utlöstes konkurrensklausulen. H ålades i skiljedom 1982 att utge skadestånd till Niab med 15 000 kr, varav 7 500 kr betalades av handelsbolaget samma år.

LR eftertaxerade H för det av handelsbolaget erlagda skadeståndet. KR undanröjde eftertaxeringen.

RSV överklagade KR:s dom hos RR och anförde att skadeståndet utgjorde ej avdragsgill kostnad för förvärvskällans förvärvande.

RR gjorde följande bedömning: ”För den av handelsbolaget drivna rörelsen har gällt den förutsättningen att visst skadeståndsbelopp kunde komma att utkrävas av en av delägarna på grund av bolagets verksamhet. På grund härav och med beaktande av övriga omständigheter i målet får skadeståndsbeloppet anses ha karaktär av avdragsgill driftkostnad för handelsbolaget. Någon beskattning av H skall inte ske.”

(RR:s dom 930920, mål nr 1303-1992)

Arrendators bostadsbyggnad

Fråga hur bostadsbyggnad på jordbruksfastighet skattemässigt skall behandlas för en arrendator. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

F arrenderade en jordbruksfastighet i form av s.k. gårdsarrende, vilket innebär att bostadsbyggnaden ingår i arrendet.

I ärende om förhandsbesked var frågan om den del av arrendeavgiften och övriga kostnader som hänförde sig till bostadsbyggnaden var avdragsgilla i F:s näringsverksamhet med skyldighet för honom att redovisa värde av bostadsförmån som intäkt i verksamheten.

Skatterättsnämnden uttalade att efter skattereformen skall den som arrenderar en jordbruksfastighet inte beskattas för bostadsförmån. Å andra sidan behandlas de utgifter som hänförs till boendet – inklusive i detta fall en del av avgiften till jordägaren – i sin helhet som icke avdragsgilla levnadskostnader. Nämnden tillade att den skatterättsliga bedömningen inte påverkas av att arrendereglerna är uppbyggda på annat sätt eller att arrendeavtalet träffats innan de nya skattereglerna börjat tillämpas.

F överklagade förhandsbeskedet till RR.

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 930914, mål nr 6176-1992)

Redaktör Christer Silfverberg