Några synpunkter på de särskilda reglerna avseende beskattningen av utdelning och reavinst för delägare i fåmansföretag

3.1.1 Förmögenhetsvärdet den 31/12 1990

En värderingsregel som utgår från aktiernas värde vid utgången av 1990 infördes genom SFS 1991:1833 (prop. 1991/92:60). Denna innebär att aktierna värderas till det värde som gällde vid förmögenhetstaxeringen den 31/12 1990. Som en följd av att företaget värderas vid utgången av 1990 blir såväl förändringar i det allmänna prisläget som vinstmedel vilka eventuellt ackumulerats i bolaget beaktade. För att förändringarna i det allmänna prisläget skall bli beaktade krävs naturligtvis att tillgångar och skulder värderas till ett värde som inte ligger allt för långt från ”dagsvärdet”. Syftet med värderingen torde vara att i möjligaste mån återspegla det egna kapital som investerats i företaget vid denna tidpunkt. Eftersom det gäller att beräkna vad som skall kunna anses utgöra en normal kapitalavkastning bör underlaget för denna beräkning motsvaras av det kapital som investerats i företaget.

Vad gäller värderingen av företaget framgår det av prop. 1991/92:60 s. 81 följande:

”När det gäller aktier som inte omsätts marknadsmässigt görs regelmässigt en värdering av skattemyndigheten i det län där bolaget har sitt hemvist. Detta värde bör också vara utgångspunkt för beräkning av det kapitalbeskattade utrymmet. Till grund för värderingen av aktierna ligger en substansvärdering av bolagets tillgångar.”

Skattemyndighetens värdering grundas på riksskatteverkets anvisningar om värdering av aktier mm (RSV Dt 1987:8). I det följande kommer därför konsekvenserna av en substansvärdering i enlighet med nämnda anvisning och 3 och 4 § § lag om statlig förmögenhetsskatt (SFL) att diskuteras. Det ursprungliga syftet med anvisningen var att fastställa ett värde på aktier och andelar som skulle ligga till grund för delägarens förmögenhetstaxering. Det ligger därför i sakens natur att anvisningen – som i och för sig skall ge ett rättvisande värde på aktierna – försöker motverka att aktier och andelar undervärderas. Någon risk för övervärdering torde knappast föreligga. Detta framgår också av det i anvisningen valda språkbruket beträffande värderingen av skulderna på sidan 12.

”Värdet av tillgångar nedlagda i rörelse eller jordbruk får vid substansvärderingen minskas med låneskulder, varuskulder och andra liknande skulder...”

Genom att använda ordet ”får” antyds någon form av frivillighet vad gäller iakttagandet av skulderna vid substansvärderingen. Någon sådan form av frivillighet torde lagstiftaren knappast ha åsyftat då anvisningen skall användas för att fastställa det underlag som skall utgöra basen för en beräkning av normal kapitalavkastning.

Som skuld räknas i princip samtliga vid beskattningsårets utgång debiterade ej betalda skatter enligt 5 § 5 st. SFL. Vad gäller preliminär B-skatt debiteras denna under beskattningsåret medan den slutliga skatten debiteras först vid taxeringsårets utgång. Detta medför att följande scenario kan uppstå. För ett företag som av någon anledning debiterats en för låg B-skatt men vid beskattningsårets utgång i laga ordning har betalt den debiterade skatten blir underlaget för stort eftersom den faktiska skatteskulden kan vara betydligt större. För de fall företaget debiterats ett för högt belopp gäller naturligtvis det omvända förhållandet. Det vore enligt min mening mer neutralt om man vid substansvärderingen i stället medgavs avdrag för den faktiska skatteskulden vid årets utgång. Med faktisk skatteskuld menar jag den på beskattningsåret belöpande totala skatten minskad med de preliminärskattebetalningar som gjorts under beskattningsåret.

Den latenta skatteskulden i obeskattade reserver skall enligt 3 och 4 §§ SFL och anvisningen inte räknas som skuld. Eftersom syftet med värderingen är att fastställa en rättvisande bild av i företaget investerat eget kapital, borde enligt min mening de latenta skatteskulderna som i realiteten är räntefria krediter beaktas i detta sammanhang på samma sätt som övriga skulder. Värderingen av den latenta skatteskulden skulle kunna grundas på en beräkning av den skatteminskning som erhålls när den obeskattade reserven skapades. Genom ett beaktande av latenta skatteskulder skulle en mer rättvisande bild av skuldsidan i företaget erhållas.

Enligt p 2 st. 4 av anvisningarna till 3 och 4 §§ SFL skall däremot hänsyn tas till utskiftningsskatteskulden vid värderingen vid årets utgång (i detta fall per den 31/12 1990). För egen del anser jag att underlaget inte nödvändigtvis blir missvisande om man vid substansvärderingen underlåter att beakta utskiftningsskatteskulden. Beräkningen av underlaget per den 31/12 1990 för kapitalbeskattad normalavkastning torde inte i första hand avse företag som skall läggas ner utan snarare företag vars verksamhet är avsedd att fortsätta. Vid värdering av företag vars verksamhet fortsatt pågår torde det vara mer relevant att beakta latenta skatteskulder i obeskattade reserver i stället för att fastställa utskiftningsskatteskulden. När det emellertid gäller att bestämma ett företags likvidationsvärde borde utskiftningsskatten beaktas, om den inte numera varit slopad. Detta kunde aktualiserats vid t.ex. en företagsnedläggelse. Utskiftningsskatteskulden var således mer intressant om företaget skulle eller hade lagt ner sin verksamhet.

Även vad gäller värderingen av vissa tillgångar torde det kunna ifrågasättas om anvisningen lämpligen bör ligga till grund för en substansvärdering av företaget då underlaget för normalavkastning fastställs. Värdet av fastigheter som inte är omsättningstillgångar skall grunda sig på fastighetens taxeringsvärde året före taxeringsåret. Huruvida detta värde är det mest lämpliga torde väl i och för sig kunna ifrågasättas. Det är emellertid inte detta värde som nu skall diskuteras utan det faktum att en hyresrätt enligt anvisningen över huvud taget inte får åsättas något värde vid substansvärderingen. Detta gäller trots att hyresrätten kan ha förvärvats av ett företag för ett icke obetydligt belopp och att denna kan återfinnas bland tillgångarna i företagets balansräkning.

Eftersom det bör stå varje företag fritt att välja om det vill bedriva sin verksamhet i egen fastighet eller i förhyrda lokaler borde, enligt min uppfattning, regler som styr beskattning av utdelning och reavinst inte gynna eller missgynna ett sådant tidigare gjort val. Resultatet av att tillämpa anvisningen för att fastställa underlaget innebär att verksamhet som bedrivs i hyresrätt kommer att diskrimineras då den kapitalbeskattade avkastningen bestäms.

Ej heller goodwill får ingå i underlaget trots att en sådan kan vara förvärvad och ingå bland tillgångarna i bolagets balansräkning. Att en förvärvad goodwill inte får medräknas bland tillgångarna ter sig enligt min mening också diskriminerande.

Med hänsyn till det ovan nämnda synes förmögenhetsvärdet per den 31/12 1990 inte återspegla en rättvisande bild av företagets värde, dvs. det i företaget vid utgången av 1990 investerade kapitalet. En substansvärdering i enlighet med SFL och anvisningen utmynnar i ett underlag som beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kan bli både högre och lägre än det belopp som motsvarar det i företaget investerade egna kapitalet. Genom att, i stället för att använda en beräkningsmetod som ursprungligen var avsedd att fastställa företagets förmögenhetsvärde, anlägga företagsekonomens syn på värderingen av företaget torde en mer rättvisande bild av substansvärdet erhållas. En sådan substansvärdering skulle innebära att man försöker fastställa värdet av tillgångar och skulder till dagsvärdet, dvs. i detta fall per den 31/12 1990. Vid värderingen skall samtliga tillgångar och skulder i företaget beaktas. Beräkningarna skulle därför kunna grundas på företagets balansräkning. För att fastställa dagsvärdet på tillgångar och skulder måste emellertid balansräkningens poster justeras.