7 Beskattning av enskild näringsidkare
Enligt punkt 23 femte stycket av anvisningarna till 23 § KL gäller bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL om avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen även beträffande inkomst av näringsverksamhet. Stadgandet innehåller regler om avdragsrätt för resa med egen bil.
I RÅ 1991 ref. 100 (SN 5/92) gällde frågan huruvida den skattskyldige hade gjort resor i rörelse eller huruvida det i stället var fråga om resor till och från arbetsplats. Han var bosatt i Vaggeryd, Småland och tjänstgjorde som lärare i Jönköping. Från anställningen som lärare hade han sin huvudinkomst. Han innehade emellertid också en frisersalong i Bjärred, Skåne. Frisersalongen drevs med anställd personal. Den skattskyldige reste dit med egen bil över helgerna. Han tog då med varor som han köpt i Jönköping. Under uppehållen reparerade och underhöll han lokalerna och utförde andra arbeten som behövdes för rörelsens skötsel.
Regeringsrätten hänvisade till ovannämnda stadgande (punkt 9 av anvisningarna till 29 § KL, som då var aktuell) och fann att resorna var att anse som resor till och från arbetet.
Enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall avgifter (i form av egenavgifter) erläggas av den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och som har sådana inkomster av annat förvärvsarbete som avses i 3 kap. 2 § eller 11 kap. 3 § sistnämnda lag.
Före skatteomläggningen 1990 stadgades i 11 kap. 3 § AFL att med inkomst av annat förvärvsarbete avsågs bl.a. inkomst av i Sverige bedriven rörelse. I RÅ 1991 not 304 överlät den skattskyldige alla tillgångar och skulder i sin rörelse till ett av honom ägt aktiebolag. Inkomsterna i den enskilda rörelsen för ifrågavarande beskattningsår hade därför sitt ursprung endast i en upplöst lagerreserv och försäljning av inventarier.
Den skattskyldige menade att kravet på att inkomsterna skulle härröra från en av honom bedriven rörelse inte var uppfyllt. Kammarrätten ansåg dock (och regeringsrätten ändrade inte domen) att inkomsterna, trots att de var de enda, härrörde från en av den skattskyldige bedriven rörelse. Det var därför fråga om sådan inkomst som åsyftades i 11 kap. 3 § AFL. Inkomsten var även av sådant slag att den föll inom området för 3 kap. 2 § AFL. Att det var fråga om inkomster av engångskaraktär, uppkomna genom att hela rörelsen överlåtits, saknade betydelse.
Efter skattereformen 1990 är det klart att på inkomster av det slag som var föremål för prövning i målet, skall beräknas antingen socialavgifter (i form av egenavgifter) eller särskild löneskatt. Gränsdragningen har dock nu blivit en annan. Det kan vara tveksamt om inkomster förvärvade under nu nämnda omständigheter skall anses vara inkomst av aktiv näringsverksamhet. Avgörande måste dock enligt min mening vara karaktären av rörelsen. Har denna verksamhet tidigare hänförts till aktiv näringsverksamhet, kan jag inte se skäl till att det sista beskattningsåret för rörelsen skall bedömas olika, bara därför att överlåtelse sker av rörelsen och aktiviteten i den enskilda rörelsen därför kan synas bli en annan. Andra kan naturligtvis förhållandena bli då den enskilda rörelsen trots överlåtelsen fortsätter. En survavsättning vid räkenskapsårets utgång kommer att upplösas nästkommande år. Huruvida den inkomst som då uppkommer skall betraktas som aktiv eller passiv näringsverksamhet, får enligt min mening avgöras med utgångspunkt från förhållandena det år upplösningen sker. Har näringsidkaren då inte drivit någon verksamhet är det naturligt att inkomsten hänförs till passiv näringsverksamhet.
Nils Mattsson