Inledning
På Riksskatteverket (RSV) sammanställdes i juni 1991 en rapport ang. det arbete med vinstbolagstransaktioner som sedan 1987 ägt rum inom skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Ifrågavarande artikel utgör i huvudsak ett utdrag ur rapporten av de delar som berör olika tillvägagångssätt i handeln med vinst/skalbolag.
Rapporten avser förfaranden i förhållande till den bestämmelse som gällde mellan 1972 och 1990 med några tillbaka- resp. framåtblickar på tiden före och efter. Eftersom rapporten skrevs förra året är en del statistiska uppgifter inte helt aktuella men ger ändå en ungefärligen riktig bild.
Bakgrund
Ett skalbolag innehåller inte några reella rörelsetillgångar utan endast likvida medel och fordringar. Under den aktuella tiden innehöll de i vissa fall även hos Riksbanken innestående medel. Ett vinstbolag är ett skalbolag som innehåller obeskattade vinstmedel. Idén med försäljning av vinstbolag byggde på skillnaden i skatteeffekt på inkomst av rörelse, tjänst och kapital å ena sidan och realisationsvinst å andra sidan. Begreppet vinstbolagstransaktion används oftast när man vill betona den skattemässiga fördelen med det speciella tillvägagångsätt som växte fram.
När företeelsen först uppmärksammades, på 60-talet, handlade det om att välja mellan alternativ som gav en nettobehållning på obeskattad vinst i ena fallet på ca 15-20 % och i andra fallet på 60–70 %. Efter ändrade reavinstregler rörde det sig den sista tiden innan det nya skattesystemet trädde i kraft fortfarande om en skillnad på uppemot 30 %.
Den typiska vinstbolagstransaktionen bestod i att den som ägde ett aktiebolag överlät rörelsen med alla reella tillgångar till ett annat bolag, ägt av honom själv, där verksamheten fortsatte. Det nya bolaget övertog ofta det äldre bolagets namn. Ägaren av det äldre bolaget tillgodogjorde sig sedan vinsten i det ”gamla” bolaget, inte genom att ta ut lön eller utdelning eller genom att likvidera bolaget utan genom att till utomstående försälja aktierna.
I flertalet fall saknades de motiv för försäljning av bolag som normalt föreligger. Säljaren ville inte upphöra med sin verksamhet och köparen ville inte överta den. I vissa situationer, t.ex. vid generationsskiften, fanns ett intresse hos barnen för verksamheten. Det kunde emellertid vara en nödvändig ekonomisk förutsättning för genomförandet att endast själva rörelsen överläts till nästa generation och aktierna – vinsten till någon utomstående.
Det förekom även att handels- och kommanditbolag såldes som skalbolag. Samtliga rörelsetillgångar överläts till ett annat bolag före försäljningen av andelarna. Syftet med överlåtelsen var i huvudsak att ägarna skulle tillgodogöra sig bolagets löpande årsvinst genom att sälja andelarna före beskattningsårets utgång och få köpeskillingen beskattad enligt realisationsvinstreglerna i stället för att få den högre rörelsebeskattningen.
På 60-talet såldes vinstbolagens av-/nedskrivna rörelsetillgångar till marknadspris. Detta tillvägagångssätt gav stora obeskattade vinstmedel i skalbolaget och stora avskrivningsunderlag i det nya bolaget.
Den lagregel som tillkom 1972 träffade en aktieförsäljning då bolaget innehöll obeskattade vinstmedel till följd av att större delen av tillgångarna överlåtits. Marknaden anpassade sig så att rörelsetillgångarna i fortsättningen överläts till bokfört värde. Man valde i stället att sälja aktierna vid en tidpunkt då den löpande årsvinsten var ovanligt stor. Detta var ju nämligen en vinst, som inte träffades av vinstbolagsbestämmelsen. Med olika medel koncentrerade man verksamhetsvinst till försäljningsåret. I bolag som i huvudsak var tjänsteproducerande, sköt man t.ex. upp faktureringen året före försäljningsåret för att det senare året fakturera ut så långt möjligt. Även om bolagets tillgångar vid räkenskapsårets ingång i helt övervägande grad utgjordes av pågående arbeten, som före aktieförsäljningen omvandlades till vinst, medförde svårigheten att jämställa betalning av arvoden med ”överlåtelse av tillgångar” att någon beskattning enligt vinstbolagsparagrafen inte kunde ske. De övriga ganska obetydliga tillgångarna i konsultverksamheten överläts till det ”nya” bolaget för bokfört värde. Ibland sattes det hela så i system att man sålde och startade nytt bolag varje eller vartannat år och kunde ha en nettobehållning på sina arbetsinkomster på ca 55 %.
Seriösa resp. oseriösa tillvägagångssätt
Den seriöse köparen av ett skalbolag var intresserad av att få tillgång till ett skalbolag utifrån att det innehöll obeskattad vinst och likvida medel. Det kunde innebära den billigaste finansieringen av en verksamhet. Obeskattad vinst i det köpta bolaget kvittades mot befintliga underskott eller kostnader i en verksamhet som köparen lade in i bolaget. Alternativt kunde vinsten elimineras genom av- eller nedskrivningar på tillgångar som köparen förvärvade till bolaget eller med tillåtna skattemässiga reserveringar av andra slag.
Vinstbolagstransaktioner kunde vara ”tillåtna”, dvs. beskattas enligt 35 § 3 mom. första eller andra styckena kommunalskattelagen med 40/50 % av vinsten som skatteunderlag. De kunde också vara ”otillåtna” varmed här menas de i lagrummets sjunde stycke beskrivna överlåtelserna med hela köpeskillingen som skattepliktig vinst.
När det gäller behandlingen av skalbolaget efter det att den ursprunglige ägaren överlåtit det kan möjligen också begreppen ”tillåten” och ”otillåten” användas i fråga om hur skattesystemets regler kom att iakttas i fortsättningen. Systemet tillät att säljaren beskattades enligt de vanliga realisationsvinstreglerna även om det överlåtna bolaget innehöll t.ex. löpande årsvinst därför att dessa vinstmedel ju skulle komma att rörelsebeskattas hos det överlåtna bolaget vid utgången av det beskattningsår då överlåtelsen skett. I den mån den nye ägaren tog ut vinsten som lön eller utdelning skulle även han bli föremål för beskattning. Om köparen var ett bolag var situationen oftast den att utdelning skulle beskattas enligt Lundinparagrafen. I seriösa försäljningar fick den som sålde bolaget en köpeskilling som i viss mån tog hänsyn till den latenta skatteskulden. Priset på obeskattade vinstmedel var alltså relaterat till köparens möjlighet att uppskjuta, men inte undandra sig, beskattningen.
Det som utmärkte den oseriösa skalbolagsmarknaden var att köparna inte avsåg att någon betalning av skatter skulle komma att ske. Dessa köpare kunde därför betala ett högre pris för obeskattade vinstmedel än vad de seriösa köparna kunde erbjuda. De oseriösa köparna satte sig över hela det regelsystem inom skatte-, bolags- och strafflagstiftningen som bestämmer hur ett bolags tillgångar får hanteras. Ett skalbolag blev för dem att betrakta som en kassa ur vilken en del togs ut som köpeskilling till säljaren, en del som arvode till förmedlare och medhjälpare och resten behölls för egen del. Det uppkom då ett intresse för att köpa så många skalbolag som möjligt för att öka den egna behållningen.
Ur detta intresse uppkom de s.k. härvorna. En härva innebär att en köpare, oftast ett bolag, under organiserade former köpte upp ett större antal skalbolag som alla behandlades efter ett likartat mönster. I och med att det i säljargruppen blev känt att man – i en verksamhet som man hela tiden fortsatte – kontinuerligt kunde ta ut övervärden som lågt beskattad realisationsvinst fanns det för köparkretsen en tillgång på bolag, innehållande likvida medel, som var större än vad som behövdes som reellt investeringskapital. I denna situation tillkom helt nya grupper av köpare. Den oseriösa marknaden blev mycket större än den seriösa.
Mot denna bakgrund var det skattemässiga tillvägagångssättet helt olika hos de tre kategorierna: säljare, bolag och köpare.
För säljaren var syftet att i så stor omfattning som möjligt uppnå realisationsvinstbeskattning på obeskattade vinstmedel utan att vinstbolagsregeln blev tillämplig. Skattekunniga rådgivare kom därför att få mycket stor betydelse för säljarens val av handlingsmönster och även val av köparkrets. Man valde t.ex. olika tillvägagångssätt beroende på om säljaren avsåg att avveckla sin verksamhet eller fortsätta den i nytt bolag och på hur man ville förbereda köparens fortsatta agerande med bolaget.
Vinstbolagsregeln träffade en aktieförsäljning när det vid avyttringen fanns obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av tillgångarna före avyttringen överlåtits på den skattskyldige eller annan. Med rådgivarnas hjälp testades därför innebörden i varje begrepp – ”obeskattad”, ”vinstmedel”, ”till följd av”, ”större delen” och ”tillgångar” – genom i första hand förhandsbesked. Under 1970-talet och även under första hälften av 1980-talet var det anmärkningsvärt få, för den skattskyldige positiva förhandsbesked, som överklagades till regeringsrätten. Under det mer intensiva arbetet 1989–91 gick de flesta förhandsbesked till regeringsrätten.
Medvetenheten bland rådgivarna var hög och färska domar och förhandsbesked avspeglades omedelbart i tillvägagångssätten. I varje avseende där skatteförvaltningen en viss tidsperiod trodde sig ha funnit att lagstiftningen eller dess grunder utgjorde en begränsning i fråga om tillåtet förfaringssätt innebar en för den skattskyldige positiv dom eller ett positivt förhandsbesked att företeelsen efter ett visst uppehåll återigen blev vanligt förekommande.
Köparen av ett skalbolag var i normalfallet ett aktiebolag. Då köparbolaget i många fall saknade medel för att betala köpeskillingen för aktierna, upptogs s.k. minutenlån hos banker och andra kreditinstitut. Så snart äganderätten till skalbolaget övergått, användes de likvida medlen för att omgående återbetala banklånen. I vissa fall erlades köpeskillingen genom att banken i praktiken tillät köparbolaget att övertrassera sitt bankkonto i avvaktan på att det köpta bolagets kassa inflöt. Av de skuldebrev, som upprättats i samband med kreditgivningen framgår ofta att aktierna i det ännu inte köpta bolaget ställts som säkerhet för lånet. De beskattningsfrågor som är förknippade med köparen gäller huruvida de överförda medlen är att likställa med förbjudet lån alternativt förtäckt vinstutdelning.
En stor del av de skalbolag som förekommit på marknaden ingår i någon s.k. härva. Antalet skalbolag som ingår i de olika härvorna varierar. I den största kända härvan ingår drygt 360 skalbolag. Huvudmännen i resp. härva använde sig ofta av bulvaner i sin verksamhet.
Härvorna kan indelas i två olika kategorier. I den ena lämnade man deklaration för bolaget men försökte på olika sätt eliminera den köpta årsvinsten genom olika avdragsyrkanden t.ex. underskott i handels/kommanditbolag, avskrivning på leasinginventarier, eller rättigheter, lagernedskrivningar och fondavsättningar. En stor del av de avdrag som avsåg underskott i handels/kommanditbolag samt avskrivning på rättigheter rörde tillgångar som förvärvats från utlandet. Det förekom att handlingar med oriktigt innehåll låg till grund för dessa förvärv. Ofta specialiserade man sig i respektive härva på ett eller ett fåtal avdragsyrkanden som användes genomgående i samtliga förvärvade skalbolag. I många bolag företogs även en ändring av räkenskapsår.
Den andra kategorin av härvor är den där man tömde bolaget på likvida medel och försökte tillgodogöra sig även övriga tillgångar. Några deklarationer lämnades inte för dessa bolag. Bolagen ansökte, i de fall fondmedel fanns, hos dåvarande Statens industriverk om tillstånd att få ta medlen i anspråk för investeringar som sedan aldrig genomfördes. Vidare begärde de att återfå erlagd preliminär B-skatt med uppgift att verksamheten upphört. Efter avräkning för säljarens köpeskilling och medhjälpares provisioner togs återstoden av de likvida medlen ut av huvudmännen i respektive härva. Stora summor har genom olika transaktioner kunnat föras till utlandet. I en av de största kända härvorna antas huvudmännen, sedan provisioner m.m. betalats, för egen del ha erhållit närmare 100 miljoner kronor. Åtminstone hälften därav har förts utomlands.
I ett stort antal skalbolagsärenden förekom också andra typer av skatteplaneringsåtgärder, såsom t.ex. handel med handels- och kommanditbolagsandelar, utdelningsbolag och utdelningsfonder. Såväl säljare som skalbolag använde sig av dylika åtgärder i syfte att ytterligare minska skatten.
Tillvägagångssätt i senare skeden
Ett stort antal skalbolag har sålts i flera olika led. Till sist hamnade många bolag hos kriminellt hårt belastade personer. Dessa använde ofta skalbolagen för kreditbedrägerier, dvs. bilar, båtar och annan mer eller mindre värdefull egendom inköptes eller förhyrdes i skalbolagens namn. För dessa användes bolagens tidigare årsredovisningar.
I de skalbolag med stora årsvinster som tömts på tillgångar är staten i regel den enda borgenären, eller i vart fall den borgenär som har de största fordringarna. Företrädarna för de uppköpta härvorna har visat stor uppfinningsrikedom i fråga om att hindra myndigheternas försök till åtgärder.
Bl.a. förekom alltmer sofistikerade former för att förhindra delgivning. Konkursansökningarna fördröjdes t.ex. genom att styrelseledamöter i ett antal skalbolag satte i system att avgå ur styrelsen utan att någon efterträdare utsågs. Om kronofogdemyndigheten i en sådan situation inte har kännedom om vem som äger rätt att sammankalla bolagsstämman, måste myndigheten ansöka om likvidation. När likvidationsansökan har getts in utses en ny styrelse, som sedan avgår när likvidationsförfarandet avbrutits och bolaget på nytt skall sökas i konkurs.
I vissa skalbolagshärvor har förekommit försök till indrivningssabotage i form av ansökningar om utmätning i enskilt mål eller denuntiation hos riksbanken av pantsättningar/överlåtelser av fondmedel. I en skalbolagshärva förekom t.ex. flera lagsökningsutslag, som grundade sig på skenfordringar. Vidare ingavs till riksbanken skuldebrev för denuntiation, där fondmedel pantförskrivits till förmån för en bulvan, men där de angivna fordringarna inte motsvarades av någon verklig fordran. I båda fallen var syftet att erhålla förmånsrätt i fondmedlen innan dessa hunnit betalningssäkras.
Handeln med skalbolag pågick fullständigt öppet bl.a. genom annonsering i dagspressen. I annonser och i utskick per post till presumtiva säljare upplyste köparna och deras mäklare om önskemålet att förvärva skalbolag.
Köparna, som ofta hade anknytning till storstadslänen, förvärvade i regel skalbolag från flera olika håll i landet. Detta innebar att skalbolagets första taxering efter ägarbytet oftast skedde i det ursprungliga länet och inte i köparens län. I en av härvorna berördes inte mindre än 22 skattemyndigheter.
Kortfattat om resultat
Skattemyndigheterna har identifierat ca 6 000 skalbolagsöverlåtelser som ägt rum under 1987–1990. Av dessa ingår i vart fall 4 000 skalbolag i organiserade uppköp, s.k. härvor. Våren 1991 hade drygt 70 härvor kartlagts.
Revisions- och taxeringsstatistiken rörande avslutade skalbolagsutredningar per den 30 april 1991 tyder på att mer än 4 miljarder kronor i skatt har undanhållits. Beloppet kommer att öka eftersom alla utredningar ännu inte avslutats.
Kronofogdemyndigheterna har i samband med indrivningen mot skalbolag lyckats säkerställa drygt 500 miljoner kronor i tillgångar per den 1 januari 1991. Med all sannolikhet kommer ytterligare medel att inflyta. Bl.a. har konkursförvaltarna inlett ett stort antal processer med stöd av aktiebolagslagens regler om förbjudet lån och otillåten vinstutdelning. Hittills har ca 2 800 skalbolag försatts i konkurs.
En analys per den 30 Juni 1990 av revisionsstatistiken ger en, om än inte heltäckande så dock ganska belysande, bild av vilka ändringar som skett. Den visar att av de föreslagna höjningarna av inkomsttaxeringarna avsåg ca 19 % av beloppen säljarna, ca 62 % skalbolagen och ca 19 % andra personer, dvs. köparbolag, huvudmän, medhjälpare m.fl.
De föreslagna ändringarna av säljarnas taxeringar beror i huvudsak på tillämpning av den s.k. vinstbolagsregeln. I vissa speciella fall föreslås att skatteflyktsklausulen bör tillämpas eller att säljaren bör utdelningsbeskattas för köpeskillingen.
Ändringsförslagen avseende andra personer än säljare och skalbolag avser till övervägande delen beskattning av de till köparbolaget i samband med förvärven av skalbolagen överförda likvida medlen såsom förtackt vinstutdelning alternativt förbjudet lån.
Föreslagna höjningar av skalbolagen avser till 37 % företag som avlämnat deklaration medan resterande 63 % avser företag som i avsaknad av deklaration skönsmässigt åsatts en taxering.
För de företag som avlämnat deklarationer fördelar sig föreslagna höjningar på följande grunder:
vägrat avdrag för inköp av/värdeminskning på olika rättigheter, 48 %
vägrat avdrag för underskott i KB/HB, 15 %
vägrat värdeminskningsavdrag för inventarier, 9 %
återförda fondmedel, 8 %
vägrat avdrag för lagernedskrivning, 2 %
övriga ändringar, 18 %
För de företag som inte lämnat deklarationer fördelar sig höjningarna på följande:
löpande årsvinst, 62 %
återförda fondmedel, 17 %
återförda obeskattade reserver, 3 %
övriga ändringar, 18 %
Av det belopp om drygt 500 miljoner, som kronofogdemyndigheterna lyckats driva in, har
ca 150 miljoner kronor säkerställts genom betalningssäkringar
ca 160 miljoner kronor influtit genom att fondmedel utmätts och betalning erlagts i samband med 1989 och 1990 års snabbrestföringar
samt ca 220 miljoner kronor erhållits genom utmätning och betalning i övriga fall, tagande av säkerhet, kvarstad, förlikning m.m.
Slutsatser
En erfarenhet av arbetet med säljarnas taxeringar är att det i fråga om en så svårtillämpad bestämmelse som den om vinstbolagstransaktioner tar mycket lång tid innan en klar praxis skapas. Det är inte alltid som det räcker med ett mål per materiell fråga. I ansökningarna om förhandsbesked har sökanden stora möjligheter att styra de ”faktiska omständigheter” som skall ligga till grund för bedömningen. Detta leder stundtals till ganska oklara tolkningssituationer. Normalt sträcker sig domstolarna inte längre i fråga om uttalanden i en dom än vad som krävs för att i angiven faktisk situation besvara ställda yrkanden. Detta leder till att en helhetsbild växer fram långsamt. Med hänsyn till de besvärstider som gällde och kraven på grund för eftertaxering har myndigheterna i många fall haft att framställa sina yrkanden innan vägledande domar funnits att tillgå. Den långa tid som förflyter från det att en oklar fråga uppkommer till dess att regeringsrätten har klargjort rättsläget innebär givetvis en risk för att RSV:s tolkning av rättsläget inte håller vid domstolsprövningen och att styrningen därför under en tid varit felaktig. Om RSV:s bedömningar alltför ofta skulle visa sig oriktiga inverkar detta negativt såväl på allmänhetens förtroende för skatteförvaltningen som på uppfattningen inom skattemyndigheterna beträffande RSV:s sätt att fullgöra sina funktioner. Om RSV i dessa situationer i stället skulle underlåta att utöva styrning blir följden en oenhetlig rättstillämpning hos de olika skattemyndigheterna, vilket inte heller är önskvärt.
Både inom skatteförvaltningen och bland skatterådgivarna ägnas mycken tid till tolkning av lagtext, förarbeten och rättspraxis. Hos de senare måste självklart det största intresset vara knutet till att, i enlighet med gällande lagstiftning, i ett långsiktigt perspektiv minska skatteuttagen för såväl enskilda personer som bolag. Om man inom skatteförvaltningen har ambitionen att åstadkomma en beskattning som överensstämmer med grunderna för skattesystemet måste man ägna mer kraft åt att försöka förutse när lagtexten kan möjliggöra en beskattning som inte ger denna överensstämmelse och därför bör ändras. Såväl en noggrann analys av ansökningar om förhandsbesked som en omsorgsfull tolkning av regeringsrättens uttalanden i förhandsbesked ger god vägledning i detta hänseende.
Brotten i samband med den organiserade handeln med skalbolag har varit så omfattande och haft sådana former att de utgör ett av de allvarligaste exemplen någonsin på organiserad ekonomisk brottslighet.
Advokater, konsulter, revisorer, banker och finansbolag har i många fall medverkat som rådgivare, förmedlare och finansiärer vilket medfört att även oseriösa affärer, utifrån säljarens synpunkt, oftast getts en seriös prägel.
Ett begränsat antal skatte- och civilrättsligt kunniga rådgivare har under senare delen av 80-talet initierat och drivit fram handlingsmönster, inte bara inom skalbolagshandeln utan även i fråga om andra former av ”upplägg”, såsom handels-/kommanditbolag, utdelningsbolag, utdelningsfonder etc. Uppläggen har många gånger varit ”konstlade”, med ett tydligt syfte att minimera beskattningen. I allmänhetens ögon kan sådana förfaranden antas ha fått en prägel av den skattetekniskt kunniges metod att på lagligt sätt uppnå lägre skatt än andra. En inställning som är ett tecken på bristande tilltro till att skattesystemet är rättvist och som möjligen förstärker en bristande solidaritet med grunderna för skattesystemet som helhet.
Under de senaste åren förefaller aktiviteten beträffande olika typer av skatteplaneringsåtgärder att ha dämpats. Skatterådgivarna har kommit att anta en något försiktigare roll. Bankerna har sett över sina rutiner i fråga om finansiering av skatteplanering. Den kapitalstarka allmänheten har fått insikt om att ekonomiska bakslag kan följa på transaktioner som görs enbart i syfte att sänka skatten. Myndigheternas samlade granskning av de olika skatteminskningstransaktionerna kan ha medverkat till vissa förändringar. Förmodligen har även publiciteten i massmedia ökat allmänhetens insikt om det stötande i de upplägg som förekom under senare delen av 80-talet. I någon mån kan attityderna ha förskjutits i fråga om det eftersträvansvärda i att hitta luckor i lagen och på så sätt åstadkomma en beskattning som strider mot grundtankarna i skattesystemet.
De problem som man brottats med i fråga om säljarnas taxeringar har upphört i och med att den nya skattelagstiftningen inte längre innehåller någon speciell vinstbolagsbestämmelse. Härmed blir det säkerligen inte heller aktuellt att utdelningsbeskatta säljaren i samband med inkråmsförsäljningen eftersom tillgångarna nu kan överföras till verkligt värde. Sålunda sker en tillbakagång till de regler som gällde före 1972, dvs. stora obeskattade vinster i skalbolagen och stora avskrivningsunderlag i det nya bolaget. I det nya systemet är det fortfarande mer fördelaktigt – om än mindre lönsamt än tidigare – att ta ut obeskattade vinstmedel genom överlåtelse av aktierna i bolaget i stället för genom lön. Det får därför förutsättas att försäljningar av skalbolag även kommer att ske i framtiden. Kunskap om hur detta bäst kan ske i det nya skattesystemet har för övrigt redan spritts av olika rådgivare och konsulter. För den oseriöse köparen kommer intresset av att förvärva skalbolag att finnas så länge som likvida medel kan köpas till rabatterade priser. Detta medför att problemet med den organiserade brottsligheten på köparsidan kvarstår.
Gunnel Lundkvist
Gunnel Lundkvist är kammarrättsråd och tjänstgör vid Riksskatteverket