Beskattning av hobbyverksamhet – Ett hästjobb eller ett hundgöra (eller t.o.m. kohandel)?

Inledning

De hobbyverksamheter som, bortsett från publikidrotterna, omsätter i särklass mest pengar i detta land torde ha anknytning antingen till hästar eller hundar – därav den lilla krumeluren i rubriken. (Beträffande kohandeln, se avsnittet om mervärdesskatten.)

Jag vill understryka att jag menar den subjektivt bedrivna hobbyn som inkomstkälla och inte den reella affärsverksamhet, som vuxit upp däromkring avseende utrustning, tillbehör, reseverksamhet, publika arrangemang etc. Här tävlar man i så fall, undantagandes idrotterna, med jakt, fiske, motor, foto m.m.

En poäng i sammanhanget är väl att en hobbyverksamhet, som torde vara av föga ekonomisk betydelse totalt sett, är den enda som fått en uttrycklig lagreglering i skatteomläggningen. Jag tänker då på våra bär-, svamp- och kottplockare, som fick behålla sin 5 000 kr skattefrigräns tack vare framgångsrik lobbying i skatteutskottet.

När jag fortsättningsvis diskuterar hobbybeskattningens problem och följder kommer jag, i konsekvens med artikelrubriken, att uppehålla mig endast vid hästar och hundar (områden som jag känner väl) men naturligtvis är problemen, om inte identiska, så högst likartade i alla hobbyverksamheter med någon form av ekonomiskt utfall. Det är enligt min mening också så att en stor del av skatteomläggningens allmänna effekter fokuseras särskilt i de problem som just hobbyhästägande medför efter 1 januari 1991.

Lite om ekonomisk bakgrund och struktur i de aktuella verksamheterna

De båda hobbyområdena skiljer sig en del vad beträffar den ekonomiska strukturen. När det gäller hästar ligger den ekonomiska tyngdpunkten klart på tävlingsverksamheten, i första hand prispengarna inom trav- och galopp. I andra hand kommer uppfödning och avel.

I hundvärlden däremot är det uppfödningen, dvs. försäljning av hundvalpar, som har den helt dominerande betydelsen jämte upplåtelse av hanhundar för parning. Tävlingsverksamhet med prispengar (hundrace etc.) förekommer ju endast i blygsam skala i Sverige (till skillnad från i de anglosachsiska länderna) och torde endast ha begränsad betydelse för vissa hundägare. Däremot är ju tävlingar i form av hundutställningar, jakt- och bruksprov etc. en kollossalt omfattande fritidsaktivitet, som dock inte tillför hundägarna några inkomster i det kortare perspektivet. På sikt är dock dessa aktiviteter av marknadsföringskaraktär för många uppfödare och är av stor vikt för framtida avelsinkomster (liksom trav- och galopphästarnas tävlingsprestationer).

Vad som i övrigt skiljer de båda verksamheterna åt är att det rent professionella inslaget är avsevärt större inom hästbranschen (stora stuterier och hästägarbolag, tränare med egen avel och uppfödning etc.) än inom hund-dito, där det affärsmässiga inslaget oftast är mycket litet för att inte säga försumbart.

Några ungefärliga siffror kan kanske belysa omfattningen av verksamheterna.

Det är alltså inte föraktliga belopp som omsätts av dessa hobbyidkare. Räknar vi in kringverksamheterna i form av spel, publika arrangemang, foderindustrin, utrustnings- och tillbehörsindustrin m.m., ja då genererar dessa två hobbies mångmiljardbelopp. Bara marknaden för hundfoder i landet torde röra sig om 1–2 miljarder kronor årligen.

Det är självklart att hela detta ekonomiska system kommer att påverkas av hobbybeskattningsfrågorna på ett eller annat sätt.

Något om bakgrunden till ”beskattningen av självständigt bedriven verksamhet utan vinstsyfte” (hobby)

Det råder enligt min mening ingen tvekan om att det är förhållandena inom den framgångsrika svenska travsporten som initierat hobbybeskattningen. Även om depch i motiveringarna till ifrågavarande lagregler (prop. 89/90:110, s. 309 ff) undvikit ordet hästsport så framgår det mycket klart av RINKs motiveringar (SOU 1989:33, del III s. 138 ff). RINK uppskattade att inkomster i storleksordningen 100–200 miljoner kr/år undgått beskattning inom travet och att ytterligare ett antal hundra miljoner i skattemedel årligen försvann genom att underskottsavdrag yrkades för påstådda rörelseverksamheter, som i själva verket utgjort hobby. Främst då inom travsporten.

Vissa i media uppmärksammade transaktioner med travhästar har säkert funnits i bakgrunden när utredningen diskuterade hobbyfrågorna. Det på sin tid kanske mest uppmärksammade fallet gällde en framgångsrik svenskfödd travhingst, en typisk familje (hobby) häst. Hingsten sopade under några år i slutet av 70-talet mer eller mindre rent på travbanorna, såväl i Sverige som utomlands. Han sprang under sin tävlingsperiod in ett flertal skattefria miljoner åt ägarfamiljen. Därefter skulle han övergå till aveln (en normal utveckling) vilket enligt praxis utgjorde skattepliktig verksamhet. Eftersom hingsten ägts i mer än fem år kunde han skattefritt (som lös egendom) insäljas (förmodligen mot revers) till ett av ägarna bildat aktiebolag och då till ett flermiljonbelopp. Fiskus tvangs, motvilligt ska väl sägas, acceptera beloppet efter ett oantastligt värderingsintyg. Bolaget fick omgående sitt rörelsekapitalbehov tillgodosett av staten i form av återbetald fiktiv moms på någonstans mellan en halv och en miljon kronor. Det stora avskrivningsunderlaget garanterade dessutom ”skattefria” avelsinkomster för en längre tid framåt. Denna ”affär” slogs på sin tid upp med braskande rubriker på dubbel helsida i vår största kvällstidning med diverse mer eller mindre beskärmande intervjuuttalanden av typen ”så här får det väl inte gå till”. Även finansministern uttalade sig och ”skulle försöka göra något åt såna här transaktioner”. Någon diskussion om att affärsupplägget faktiskt var oantastligt utifrån gällande lagstiftning och att hästen kunde bryta benen och avlivas nästa dag, med kraftigt förminskad ”affärsvinst” som följd, förekom knappast alls i sammanhanget. Till saken hör väl också att hingsten inte blev riktigt den avelsmatador man tänkt sig, så frågan är väl om ägarna verkligen fått fullt betalt för sin försäljning till bolaget.

Något om hobbybeskattningens tekniska utformning

RINK sammanfattade angreppsstrategin på hobbyverksamheterna i två punkter.

1. Begränsa möjligheterna att undgå beskattning av inkomster från en näringsverksamhet, som enligt skattelagstiftningen bedöms som hobby.

2. Begränsa möjligheterna att dra av underskott i vad som i realiteten är en hobbyverksamhet mot andra inkomster.

Formuleringen i första punkten är motsägelsefull så till vida att näringsverksamhet (definierat enligt det gamla rörelsebegreppet) vare sig enligt skattelagstiftning eller annat kan bedömas som hobby. Detta kan möjligen tyda på att utredningen hade svårigheter med motiveringarna till den något säregna beskattningsmodellen.6 Jag är väl inte ensam om uppfattningen att strategin får en närmast konfiskatorisk framtoning i utredningens problemformulering. Någon grundläggande beskattningsfilosofi om avdrag för intäkternas förvärvande etc. är det knappast tal om.

RINK föreslog ett höjt näringsverksamhetsbegrepp, med ett mer preciserat vinstsyfte, som ett medel att fullfölja strategin (punkt 2) förutom det i andra sammanhang föreslagna kvittningsförbudet. Berörda remissinstanser såsom LRF och hästsportorganisationerna förordade förstås tvärtom ett borttagande av vinstrekvisitet, vilket RINK också hade diskuterat men snabbt förkastat. Därutöver föreslog RINK den s.k. ”tjänsteslasken”, dvs. det särskilda restinkomstslag under tjänst, som skulle få ta emot alla udda inkomster av hobbytyp m.m. och därmed skulle målformuleringen under punkten 1 (ovan) kunna uppfyllas. Depch förkastade förslaget om höjt näringsverksamhetsbegrepp av olika skäl och framhöll att den rättspraxis som hittills utbildats beträffande gränsdragningen mellan rörelse-hobby skulle få vara vägledande även i fortsättningen.

Däremot anslöt han sig till förslaget om ”tjänsteslask” och förordade därvid den modell som RSV föreslagit i sitt remissvar. Reglerna som nu återfinns i 31 §, 1 st. och 33 §, 1 mom. 3 st. KL innefattar sammanfattningsvis följande.

Hobbyinkomsterna beskattas under inkomst av tjänst och behandlas där som om särskild förvärvskälla förelåg. Varje hobbyverksamhet skall ses separat utan avräkning mellan verksamheterna! Inget underskottsavdrag mot annan tjänsteinkomst tillåts. Avdrag för kostnader medges i första hand för beskattningsåret och, med avsteg från kontantprincipen, i andra hand för nettounderskott för året före beskattningsåret. Värdeminsknings/förslitningsavdrag tillåts trots kontantprincipen enligt den praxis som tidigare utbildats i inkomstslaget tjänst. För övrigt torde denna praxis i många stycken behöva nybildas mot bakgrund av de anläggningsinvesteringar som krävs i flera hobbyverksamheter inte minst då när det gäller hästar och hundar.

Praktiska beskattningskonsekvenser för hobbyidkarna

Först kan konstateras att kvittningsförbudet mellan olika hobbyverksamheter är ett striktare förbud än det som föreligger inom ramen för inkomstslaget näringsverksamhet. Trots att hobbyverksamheter i princip skall betraktas som aktiva, enligt uttalande i förarbetena, tillåts alltså ingen kvittning såsom får ske i aktiv näringsverksamhet. Nu är det väl inte så vanligt att en hobbyist idkar flera ekonomiska hobbyverksamheter samtidigt så kvittningsproblemet kanske inte är så stort inom själva hobbysektorn. Allvarligare är då det förbud mot kvittning över tiden, som man åstadkommit dels genom att begränsa avdragsrätten för kostnader till tvåårsintervallet (se ovan) dels genom att bestämma att i första hand avdrag skall ske för beskattningsårets kostnader!

Detta avdragssystem kan få till följd att hobbyverksamheter som, sett i ett vidare tidsperspektiv, går med förlust (vilket torde vara ett typiskt kännetecken på att det är fråga om hobby) ändå beskattas för tillfälliga vinstår därför att man glömt (eller inte kunnat) matcha intäkter mot kostnader under tvåårsintervallet.

Här öppnas faktiskt dörren för en mer eller mindre konstlad skatteplanering med utgångspunkt från kontantprincipreglerna.

Med detta får man väl på goda grunder anta att regelsystemet, i än högre grad än tidigare, kommer att medföra en strävan att förvandla hobbyn till näringsverksamhet för att man ska uppnå såväl tidsmässigt obegränsad kvittning inom verksamheten som kvittning mot andra aktiva näringsverksamheter. Reglerna kommer alltså delvis att motverka sitt eget syfte och man kan i vart fall förvänta sig en avsevärd ökning av omprövningsärenden och taxeringsmål där utövare av s.k. hobbyaktiviteter tappert kämpar för att verksamheten skall rubriceras som näringsverksamhet. Inte minst får man anta att detta kommer att beröra mervärdesskattesidan. Bolagiseringsvågen av hästar, hundar, bin m.m. har som en följd av detta redan börjat rulla. Eftersom tidigare gränsdragningspraxis mellan hobby contra näringsverksamhet skall gälla kommer man också att få uppleva rent praktiska anpassningar såsom införskaffande av ytterligare någon häst eller avelshund e.dyl. Både rättsfall och gamla RSV-uttalanden finns ju att tillgå på området. En annan anpassning som kan komma att ske är att man i blygsam skala börjar köpa och sälja utensilier och tillbehör, foder e.dyl. Mottagande av en eller annan inackordering (uthyrning av stall-, hundbox) kan vara ett annat sätt att sjösätta en näringsverksamhet av den här arten. Observera då att många av dessa mer eller mindre konstlade anpassningar (med åtföljande volymökningar på taxeringssidan) kanske aldrig skulle ha vidtagits i det gamla regelsystemet.

De sociala avgifterna

Det något konfiskatoriska intrycket som hobbybeskattningen ger förstärks av att inkomsterna beläggs med fulla sociala avgifter – egenavgifter. (Se prop. 89/90:110 s. 377). Motiveringen till avgiftsbeläggningen är närmast något av en logisk kullerbytta. RINK (och depch) konstaterar utan omsvep att tillfälliga inkomster och hobbyinkomster är inkomst av annat förvärvsarbete som ger förmåner och därför bör egenavgifter utgå fullt ut. Varför inkomsterna för det första skall ses som annat förvärvsarbete och varför de för det andra i så fall skall ge förmåner är mera oklart! Visserligen anger man bl.a. hittelön (!) och fisketävlingspriser (! ?) som exempel på ”utfört arbete” och redan här blir väl isen rätt tunn (inte bara för pimpelfiskaren!). Bristningsgränsen torde dock definitivt nås när man, underförstått, menar att en travhästs insprungna pengar är att betrakta som ett resultat av utfört arbete från hästägarens sida!! (Vad gör då tränare/kusk och vad gör hästen?) Den jämförelsen blir ju nästan omöjlig och ändå är det just i förhållandena kring travsporten man, som jag tidigare påstått, bör söka roten till hobbybeskattningsreglerna. Att överhuvudtaget koppla ihop förmåner med den här typen av inkomster förefaller närmast absurt, för vem har väl exempelvis ökat pensionsunderlag i tankarna när den egna hästen vinner på travbanan eller man råkar lura upp ett tillräckligt stort antal aborrar ur ett hål i isen?! Försäkringskassedirektören skulle säkert få sig ett gott skratt om en försäkrad skulle begära högre sjukpenning med motiveringen att den egna travhästen antas komma att springa in ett antal tusen kronor under året. Ändå borde en sådan ordning vara möjlig såsom regelsystemen är utformade! Hade man i stället, såsom en del remissinstanser förordade, nöjt sig med att ta ut särskild löneskatt på dessa inkomster skulle i alla fall många krystade motiveringar kunnat undvikas.

Det råder ingen tvekan om att avgiftsproblematiken spelar roll vid alla de försök som nu pågår att förvandla hobbyinkomsterna till näringsverksamhet eftersom avgifterna ändå är desamma.

Mervärdesskatten

Mervärdesskattefrågorna kommer säkert att bli av central betydelse i problemställningen hobby-näring. Den breddade momsen och därmed utgiftsfördyringar liksom slopandet av 30 000 kr gränsen för den allmänna redovisningsskyldigheten torde vara starkt bidragande orsaker till att hobbyidkarna nu försöker komma in i systemet. Återknyter vi till hästarna och hundarna är det naturligtvis momsavlyften såväl för uppbyggnads- och mellanperioder (jfr ”tvåårs-intervallet”) som för investeringar i avels- och tävlingsdjur samt förstås för anläggningar som eftersträvas. Så länge hobbyöverskotten är inkomstskattepliktiga och inte alltför stora finns bara fördelar att vinna med ett momsinträde.

Hur skall då detta åstadkommas? Ja, det enda säkra sättet är naturligtvis att få verksamheten betraktad som yrkesmässig dvs. som näringsverksamhet. Det förljudes dock att hästägarorganisationerna genom STCs s.k. skattegrupp (vari även ingår RSV-representanter) fått RSV att gå med på att tillämpa undantaget i 2 st. av anv. till 2 § ML – – – Som yrkesmässig verksamhet räknas även – – – annan omsättning av varor och tjänster i former jämförliga med näringsverksamhet, under förutsättning att omsättningen för beskattningsåret överstiger 30 000 kr – – –. Det är alltså en omformulering av gamla ML som ju talade om ”rörelseliknande former”. Enligt förarbetena till nya ML avsågs dock ingen ändring i sak och bestämmelsen tillkom ju ursprungligen för att bl.a. frilansfotografer och skogskörare med egna maskiner inte skulle få ett sämre konkurrensläge genom avsaknad av möjligheten till momsavlyft på sina investeringar.

Hans Fink har i sin ”Momsboken” (Publica) också berört frågan (sid 36) och menat att någon koppling mellan numera skattepliktig vinstgivande hobby och det gamla begreppet ”rörelseliknande former” inte gärna kan hävdas.

Mot den här bakgrunden är det väl tveksamt om RSV har stöd för att tillämpa bestämmelsen när det gäller hobbyhästägare. I vart fall måste samma regler då få gälla för hunduppfödare etc. Detta är självklart normalt en fördel för hobbyidkarna. I RSVs information 91:344 ”Hobbybeskattning” anges faktiskt 30 000 kr som allmän gräns för skattskyldighet till moms inom hobbyområdet (utan särbestämningar!). Det är min uppfattning att detta i så fall borde få tolkas som en slags beloppsgräns för när verksamheten kan börja betraktas som yrkesmässig mot bakgrund av det gamla kända ”art och omfattningskriteriet”. Däremot borde det inte få ses som ett uttryck för beloppsgränsen i anv. till 2 § ML vid ”former jämförliga med näringsverksamhet”. I rättvisans namn bör man väl påpeka att 30 000 kr knappt ens motsvarar normalförsäljningsvärdet för en kull hundvalpar eller mer än någon enstaka vinst på travbanorna. RSV får nog tänka över sina rekommendationer i nr 344. Däri finns heller inga synpunkter på hur momsen i ett ev föregående år (inom 2-årsintervallet) skall behandlas. Med hänvisning till de allmänna reglerna för momsavlyft (öppen debitering osv.) blir väl avvägningarna nästan omöjliga om man tar hänsyn till de uttalanden om verifiering m.m. som depch gör i förarbetena till hobbyreglerna. Det ställs ju egentligen inga ”bokföringskrav” på hobbyverksamheten och kraven tunnas väl ut ännu mer när det gäller frågan om avdrag för ”det föregående året”.

Det är upplagt för problem och motsatta uppfattningar vid hobbytaxeringen och momsfrågorna ger ytterligare relief åt den brist på verklig analys som vidlåder reglerna.

Ett märkligt konstruerat momsredovisningssystem har för övrigt påtvingats hästsporten från RSVs sida. Enligt vissa källor är detta resultatet av en kohandel (se artikelrubrik) där RSV krävde detta system i utbyte mot den ovan diskuterade ”30 000 regeln”. Systemet torde ha i sin rot en mer än lovligt misstänksam inställning mot alla hästägare, såväl ”proffs” som ”amatörer” och oavsett om de företräds av juridiska personer eller ej. STC har nämligen ålagts att i särskild ordning inredovisa hästägarnas erhållna moms på prispengar till statsverket, i detta fall företrätt av mervärdesskatteenheten i Stockholm. Eftersom STC i många fall omöjligen kan avgöra varken huruvida hästägaren är hobbyverksam eller inte, eller överhuvudtaget driver momspliktig verksamhet, måste inredovisningen av hästägarnas moms vara 100-procentig.

Systemet får märkliga följder bl.a. mot bakgrund av de nya momsredovisningsreglerna. (Jag bortser i sammanhanget från de personella och ekonomiska resurser som, såvitt jag förstår, måste till för att sammankoppla redovisningssystem för moms och taxeringsuppgifter ute i landet med inredovisningsuppgifterna från Stockholms momsenhet. Det är väl inte onaturligt att anta att detta kostar rätt mycket pengar!)

För travhästägare som är momsregistrerade kommer, om ingen annan momspliktig verksamhet bedrivs, momsredovisningarna enbart att omfatta ingående moms och här uppstår väl i praktiken inga större skillnader mot om hästägaren själv får uppbära sin utgående skatt.

För de som inte är momsregistrerade däremot (dvs. de som ligger utanför handelsbolagssektorn och inte omsätter mer än 200 tkr), vilket torde betyda 75–80 % av hästägarna, redovisas ju momsen på avräkning direkt i självdeklarationen eller också som intäkt/kostnad i de fall redovisningsplikt inte föreligger. Oavsett tekniken för momsavräkning eller återbetalning av den av STC inredovisade hästägarmomsen kan det således i många fall dröja långt över ett år innan hästägaren kompenseras. Även om ränteregler införs i momslagen för sådana här fall så har ju hästägaren under en tid berövats likviditet på ett sätt som inte gäller andra näringsidkare/hobbyidkare. Man kan verkligen fråga sig om RSVs ”momskonfiskation” är förenligt med gällande lag. Något stöd i momslagen eller uppbördslagen torde i vart fall vara svårt att finna. Enligt uppgift har dock JO prövat frågan och inte funnit anledning att ingripa, vilket är ägnat att förvåna.

Hobbybeskattningen ur taxeringssynpunkt m.m.

Som jag tidigare påpekat är det väl att vänta en anhopning av taxeringsfrågor kring hobbybeskattningen. Raden av presumtiva (oftast ofrivilliga och/eller aningslösa) ”skattefuskare” torde komma att utökas. Problemen dyker redan upp på deklarationsskyldighetsstadiet. Formellt måste ju reglerna i SJK (lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter) tolkas så att så fort bruttointäkterna i hobbyverksamheten (som ju är tjänst!) överstiger 32 % av basbeloppet inträder skyldighet att deklarera även fastän nettot allt som oftast blir negativt. En annan sak är att de flesta hobbyidkare i aktiv ålder torde vara deklarationsskyldiga av andra skäl. RSVs uttalande under p 18 i deklarationsupplysningar för löntagare att ”någon skyldighet inte finns att deklarera hobbyverksamhet som utvisar underskott” är väl närmast slarvigt! Uppfattningen mellan taxeringsmyndigheten och den skattskyldige torde ofta gå kraftigt isär i frågan huruvida underskott föreligger eller inte. Såväl olika uppfattningar om kontantprincipens tillämpning som bedömning av avdragsgillhet för kostnader kommer att inverka förutom det faktum att hobbyidkaren nog oftast har en rätt blygsam insikt i den skatterättsliga problematiken. Och den rent ut sagt ”fattiga” deklarationsblanketten T 2 snarare stjälper än hjälper den i frågorna obevandrade. Eller skall man se den som ett uttryck för RSVs antagligen rätt ljumma inställning till hobbyfrågorna? Vad är det i sammanhanget för fel på blanketten N 1? Om den passar exempelvis mer eller mindre kontantredovisande ”hobbyjordbrukare” bör den också passa hobbyidkare i största allmänhet, låt vara med en eller annan redaktionell ändring.

När det sedan gäller den nya 5-åriga omprövningstiden kan denna tyckas verka enbart till den skattskyldiges fördel. I förevarande sammanhang är jag dock övertygad om att den kommer att användas som ett sätt för skattegranskarna att slippa ta ställning till huruvida näringsverksamhet föreligger eller inte. Den skattskyldige kommer, åtminstone mellan raderna, ombedjas att ett senare år s a s ”med facit i hand” styrka förhållandena. Bevislägena för den skattskyldige (som ju egentligen förutsätts vara klärvoajant) är oftast svåra och kan leda till rättsförlust bl.a. i så måtto att ekonomisk planering framåt försvåras om verksamhetens skattestatus är osäker, förutom att taxeringsdiskussioner och skatteprocesser också kostar dyra pengar.

Enligt uppgift skall RSV på varje skattekontor (eller i vart fall på ett kontor i varje län) ha utsett en ”hästgranskare” som väl får antas ta hand om samtliga hobbyärenden. Man avundas inte vederbörande som bör vara expert på såväl häst- som hundsport, kattuppfödning, biodling, rallysport, fisketävlingar m.m., m.m.

Avslutning

Vad man bl.a. efterlyser i skatteutredningens motiv för hobbybeskattningen är en internationell utblick på området. Man hittar inte ens ett försök till nordisk jämförelse. Ändå är förhållandena i de nordiska länderna (utom Island) nästan identiska på just det i artikeln behandlade området. Trav- och galoppsporten är dessutom mycket stor i Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien (galopp) och i någon mån USA och Kanada. Hunduppfödning är en kolossalt omfattande ”rörelse”, med stora pengar involverade, i hela Västeuropa, Nord, och Sydamerika, Australien och Japan. Så jämförelsematerial bör det ha funnits gott om. Om den här typen av beskattning slutligen står sig vid en EG-harmonisering får vi väl fråga EG-experterna om.

Min uppfattning är att hobbybeskattningen, såsom den nu utformats, gör mer skada än nytta genom att ta såväl skattskyldigas som myndigheters resurser i anspråk utan att påvisbart kunna ge statsfinanserna annat än ett högst marginellt tillskott (om ens något). Dessutom torde reglerna medverka till en onödig utökning av den svarta sektorn i ekonomin, och därmed ytterligare uttunna respekten för våra skattelagar. Låt oss i stället, utan avundsjuka, gratulera exempelvis den hobbyhästägare som dragit en vinstlott i det travlotteri, som inte ger lottinnehavaren mycket större vinstchans än till högvinsten på lotto eller måltips. (Hans lottsedel är förresten rätt dyr!) Annars kommer t.ex. STC:s farhågor att besannas nämligen att hästägande i hobbyform är slut som företeelse inom ett fåtal år.

Det är glädjande att skatteministern redan uppmärksammats på problemen och i den utredning (dir 1992:3) som han tillsatt (Baekkevold) för att se över inkomstslaget tjänst givit bl.a. frågan om hobbyinkomsternas behandling förtur.

Själv skulle jag vilja ge följande förslagsalternativ till förändringar.

1. Återgå helt till tidigare regler (inom skattereformens ram förstås).

2. Om ej, sätt en bruttointäktsgräns på lämpligen två basbelopp. Allt därunder skulle betraktas som skattefri hobby oavsett nettoresultat, såvitt inte en skattskyldig kan göra sannolikt att ett uppbyggnadsskede för näringsverksamhet pågår. Då beloppsgränsen överskrids skulle allt bli aktiv näringsverksamhet och följa vanliga regler för detta. Gränsen skulle också gälla för momsinträde. 70–40 % av alla hunduppfödare (dvs. de som högst producerar 1–2 valpkullar om året) skulle därmed ramla ur systemet liksom en stor del av hobbyhästägarna och övriga hobbyidkare.

RSV bör dessutom ges i uppdrag att i anvisning närmare definiera olika hobbyverksamheter så långt detta är möjligt.

Lars Carlbaum

Lars Carlbaum är godkänd revisor, verksam på KPMG Bohlins Revisionsbyrås Salakontor